Det är så mycket tankar nu om olika saker så jag har svårt att få ihop ett riktigt blogg inlägg. En reflektion jag har är att efter att bloggat i så många år, och även läst andras bloggar så reflekterar jag hur jag ser på vissa bloggare. Ibland kan en peson som jag tycker ha väldigt vettiga åsikter plötsligt, i min mening, byta track och ha åsikter som jag inte alls kan hålla med om. I dag fick jag väl den känslan av Joakim LaMotte som jag tyckte hade en hel del bra inlägg från början, för att sedan enligt min mening bli sämre och sämre tills han idag hoppar på den åsikten att det vore bäst att män inte jobbade på förskolan då de var potentiella pedofiler. Han skriver också att han, och många av hans feministvänner, helst inte ser att man har män som jobbar där. En fråga som är ”tabu” i Sverige enligt honom.

Och ja, jag tycker att varje barn som utsätts är ett för mycket. Jag kan tycka att en människa (man eller kvinna) som utsätter barn för detta förtjänar nackskott. Men samtidigt så har jag starkt positivt minne av en enda av mina dagisfröknar. Han hette Staffan (och var förvillande lik en annan Staffan som var känd under samma tid). Staffan lekte med oss alla, och spelade gitarr. Vi fick också komma hem till Staffan som bodde ute på landet.

Visst, jag har väl andra minnen med. Som den fröken som hatade mig då jag skällde ut hennes älskade son då han mobbade en tjej. Att han efter detta fick stor respekt för mig och beskyddade mig mot alla spelade ingen roll. Det var väl första gången jag kände att en människa inte gillade mig. Och det var en obehaglig känsla för ett barn. Jag tror inte att hon gjorde något speciellt, men det var just den här känslan av att någon tycker du är mindre värd som är jobbig i sig.

Det har funnits män på båda av mina barns dagis. Tyvärr har ingen av dem varit där länge, men de har varit uppskattade av barnen. Efter alla år på dagis så är det få gånger jag sett fröknarna vara med och spela fotboll. Ok, min ormrädde son hade väl en skräckblandat fascination för vildmarksäventyraren som vickade på hans dagis som tog med sin orm en gång.

Ja. Joakim har rätt i att detta yrke (samt föreningsliv) tyvärr har en förmåga att dra till sig pedofiler. Men det han glömmer är att det också drar åt sig folk som brinner för att jobba med barn. Inte för att de ser dem som sexuella varelser, utan helt enkelt för att barn är äkta. Det ger så mycket tillbaka om man har något att erbjuda dem.

Senaste året har vi haft sonen på ett föräldrakooperativ där man får rycka in och jobba ibland. Det är ganska roligt. Men ärligt talat så inser jag att jag inte riktigt är en person som skulle klara av det. Det är fantastiskt bra ungar (i stort sett..) på dagiset och det är 23 barn just nu som hjälper varandra vid behov. Men jag har inte riktigt det tålamod som skulle behövas. Kan också tillägga att till skillnad från en del pappor som lyriskt pratade om hur positivt det var så anser väl min man att det enda fördelen med hans hjärntumör är att han inte behövt utsätta sig för detta. Det handlar helt enkelt om individers böjelser. Våra handlar mer om datorer och nätverk och mindre att hantera människor.

2005 introducerades vår första son in på dagis – så det har varit en hel del fröknar som passerat där. Mestadels kvinnor som sagt. En del är väldigt, väldigt bra och har kommit på rätt plats. Och en del skulle jag vilja säga är mindre bra. Nu har det inte varit så himla mycket som hänt för mig, det enda var väl dagisfröken som ansåg att jag var en dålig mor som jobbade – och inte hade något problem att ta upp detta framför min son. Men det var ändå tydligt att det var mig hon ogillade – vilket är lättare att hantera än om det vore sonen. Men jag har en kollega som har haft mindre lyckade erfarenheter av dagis. Som att hennes son placerades in i en garderob så han inte skulle störa när han var 3 år. Många saker som hände som berodde på att en kvinna inte gillade honom och spred den känslan i personalgruppen samt de andra barnen. Och ingen av de övriga i personalen (också kvinnor) klarade av att stå emot. Min kollega hade inte riktigt tid och ork att bråka då (och dels var hon inte helt på det klara med vad som hände!) så det har inte blivit någon anmälan ännu. Nu har han kommit på ett annat dagis och trivs väldigt bra. Förhoppningsvis har kvinnan inte hittat någon annan som hon riktar sin frustration emot. Jag tror det dagiset hade tjänat på en man som Staffan, Äventyraren eller fotbollsspelaren istället för en manipulerande hagga som absolut inte skulle få jobba med barn.

Jag vet inte hur man ska komma tillrätta med problemet med pedofili. Jag vet att det inte bara är män som sysslar med det dock. Men varje fall är ett för mycket. Men jag tänker på min kusin, tatueringar, långt hårdrockshår som drömde om att jobba med barn. Men pedofilskräcken skrämde honom. Han blev istället poppis när han jobbade inom äldrevården av de gamla som först förskräcktes – men sedan lärde känna honom. Idag jobbar han som sjuksköterska på akuten istället och nöjer sig med att leka med sina 3 barn och deras kompisar. Men nog var det de framtida dagisbarnen som gick miste om något när han sadlade om. Och jag är rädd att Joakims populistiska text bara kommer att öka rädslan.

Jag hoppas verkligen att Joakims barn kommer hamna på bra dagis, med bra personal. Men om det är så att hans barn blir ogillad av någon fröken som stänger in dem i torkskåpet – då kan han i alla fall trösta sig med att det är en kvinna som gör det. Det måste väl kännas bättre.

Advertisements