Jag är glad att jag lever i min värld – tolkat på mitt sätt. Jag tänker på det när jag läser Not-so-hot-Lamottes försvarstal för att det minsann är så att barnens säkerhet som är viktigare än männens stolthet och ergo – män ska hålla sig borta från förskolan. Män på förskolan bekymrar Jocke. Och han får medhåll till och med av sina feministvänner (detta skriver han med viss förvåning – för en som har lärt sig att den nya feminismen är den radikala där Mannen är fienden den onda förövaren, är man inte alls lika förvånad att det är bland dessa han får medhåll..).

Läser man i AB debatt bland kommentarerna (numer borttagna, suprise!) så märker man att det inte är så många som håller med honom utanför denna snäva krets. Men det var inte det jag tänkte på nu egentligen. Jag reflekterade på hur det måste vara att leva konstant med den känslan att alla okända män som kommer i kontakt med hans barn ser dem som sexuella varelser, som presumtiva offer för sina lustar. Det måste vara fruktansvärt att leva med den oron. Ärligt talat. Tyvärr så skapar människor som han även känslan för mig. Inte så att jag oroar mig – men jag kan plötsligt fundera hur människor som han skulle reagera i samma situation. Som killen som tittade på min son som cyklade och log stort. Själv ser jag det som ett svarsleende för ett barn som är glädjestrålande för att det är vår och att han får cykla igen. En kille som iklädd i sin bedårande one-piece med öron som sticker fram under hjälmen som Tokers öron. Hur kan någon motstå ett sådant leende? Och jag undrar om killen mött ett lika glatt, och stolt, leende från Jocke sen som han fick från mig?

Eller killen som tog emot och lekte med barnen på gymmet. Hur hade han sett på honom? Hade han vågat läma sina barn till denna person – eller hade det varit skäl att hoppa över gymmet för att det inte var rätt kön?

Jag tänker på när vi hade kalas på ett lekland. Barnen i ålder 5-7 år for omkring där inne. Vi föräldrar tog en tur in förr att se vilka av barnen vi hittade lite då och då. Plötsligt kom en man bärande på ett gråtande flickebarn. Ett barn som var väldigt likt ett av barnen på kalaset. Både jag och en annan av föräldrarna reagerade och började resa sig för att halvt gå – då vi insåg att det inte var rätt kläder. Och frågan var då hur vi skulle reagera på om en okänd man kom med barnet. Och jag insåg att min reaktion var: ”Det har hänt något, barnet har gjort illa sig och personen försöker ta med sig henne där det finns mer personer och antingen förälder var där, eller personalen kan ropa ut”. Tanken att någon skulle försöka kidnappa barnet fanns inte alls. Jag tror inte heller det var första tanken för andra föräldern heller. Den tanken kom efteråt. Själv har jag svårt att tro att det bästa sätter är att försöka kidnappa random skrikande barn och försöka bära henne genom ett hav av vuxna – med risk att barnets föräldrar eller någon som känner henne sitter där

Det finns övergrepp tyvärr. Jag vet inte hur jag skulle känna igen en sådan person. Kanske är det så att någon av alla dem jag mött verkligen varit ute efter mina barn. Men att leva mitt liv med den oron hela tiden? Det måste vara fruktansvärt. Varje gång jag läser om barn som far illa så mår jag dåligt. Jag blir arg. Frustrerad, och rädd. Jag vill kunna skydda mina barn från allt. Samtidigt inser jag att det inte går. Även om jag skulle skydda dem nonstop så kan det ske bilolycka, de kan få allvarliga sjukdomar, det kan börja brinna. Varje gång jag läser om ett barn som skadats, eller dött så tänker jag med ångest ”tänk om det var mina!”. Jag vet inte vad jag skulle göra då.

Det finns en till aspekt. När jag växte upp så hade jag uppfattningen att jag skulle kunna bli vad jag ville. Min mor pratade om vilket nobelpris som vi skulle komma hem med. Men ganska snart insåg jag att jag inte skulle bli elitidrottare – och det här med nobelpris insåg jag inte riktigt låg i framtiden. Modell eller sångerska försvann snabbt som yrke med av naturliga skäl. Skådespelare drömmen försvann efter en sketch på högstadiet. Så i slutändan är jag nöjd med vad jag blev. Det fanns begränsningar – men mitt kön var aldrig del av dessa.

Om Jocke får som han vill så kommer mina söner inte ha samma möjlighet. I hans värld så får inte pojkar jobba som förskollärare. Så om detta är mina barns dröm – så ska jag tala om för dem att de kan glömma den. Jag vet inte riktigt om det var det feminismen handlade om.

Annonser