För några år sedan så blev jag väldigt upprörd över min systers barn. Det var på midsommar och alla fyra barnen satt vid eget bord. Båda hennes döttrar ville sitta bredvid min äldste son – och ingen av dem ville sitta bredvid den yngre. Och att höra dem säga ”Jag vill inte sitta bredvid T” gjorde väldigt ont i mitt hjärta. För mig är det mobbing. Min syster såg det inte på samma sätt – för henne var det naturligt att om någon säger att de inte ville sitta med en så är det klart att man själv inte vill sitta bredvid dem heller. Det säger mer om dem än om en själv. Hon insåg väl när jag senare (när gråten i hjärtat och mordlystnaden försvunnit) min poäng i det hela. Skillnaden mellan oss är väl att jag var utanför. Hon var inte. Och jag insåg att kunskapen om hur det känns att vara den som ingen vill ha i sitt lag, som inte får sitta med faktiskt gett mig en förståelse som jag nog inte ville vara utan.

Vi hade tidigare diskuterat det här beteendet att hennes barnen uttryckt sig att de inte ville sitta bredvid någon. De hade kört det med mormor tidigare. Något min mor tagit illa upp av. Och min syster tyckte bara var besvärligt att tvinga barnen. Det var ju ingen annan som brydde sig som hon. Och jag höll väl med då. Tills det drabbade min son.

Nåväl, åren har gått och äldsta dottern till min syster har nu kommit i ett läge att hon inte har samma mognad som de andra tjejerna i klassen. Eller, efter att ha läst lite om vad Ninni skrivit, hon inte riktigt känner till de sociala koderna bland tjejer. Jag ser mig själv i systerdottern. När hon går ut på rasten så letar hon efter saker att göra – inte efter någon att leka med. Vilket nu i tvåan börjar straffa sig. För plötsligt så är hon inte delaktig på samma sätt som andra. De andra har egna konstellationer som de leker med. Förut så bjöds alla i klassen på kalas – men nu så bjuds den närmaste kretsen. Vilket innebär att hon inte bjuds med de flesta gånger. Och det har hon börjat bli medveten om nu.

Hon är inte retad som så – utan bara inte inkluderad. Och det är svårt att hantera det. Å ena sidan kan man naturligtvis tvinga barn att umgås med personer de inte gillar den varianten man kör på dagis. Men det är svårt. Hur många leker bra under tvång? Som vuxen människa kan jag ibland ha lite svårt för vissa kollegor. Sedan kan man börja prata om saker som förenar en, men det måste gå i en naturlig takt. Tvungna tystnader och forcerade samtal brukar liksom inte bryta isen. Och att då komma som den som är utanför till en grupp som kan kommunicera med blickar är svårt. Även om de inte säger något så kan den fantasifulle, rätt eller fel, tolka betydelsen av dessa blickar.

Jag vet inte riktigt hur det kommer gå med systers dotter. Som sagt, jag ser mig själv till viss del i henne. Och jag vet att jag ofta var mig själv nog som sällskap. Jag hade mina böcker och min fantasivärld. Fortfarande behöver jag min ensamhet ibland där jag får gå runt och bara vara. Jag gillar människor, men har inte så många vänner. Även om jag minns hur avundsjuk jag ibland var att inte tillhöra innegänget – så minns jag också att jag på något sätt valde bort dem på samma sätt som de valde bort mig. Jag ville inte ställa upp på de oskrivna reglerna som sattes. Jag ville inte förändra mig för att passa in – samtidigt som jag på något sätt ville att de skulle förändras för att släppa in mig.

Samtidigt så passade jag bättre in i andra sammanhang. När jag sommarjobbade så hamnade jag bland ett stort gäng där vi umgicks. Så i rätt miljö fungerade det tydligen. Eller också var det en åldersfråga. Kanske var jag mer mogen vid 16 att förstå koderna som var som blindskrift för mig i lågstadiet? Samtidigt som mina jämnåriga då lärt sig vara mer öppen för dem som inte passar in? Eller också handlar det om vilken som har styrkan i klassen. I min klass så var det en tjej som gärna tryckte ner andra. Framförallt de som sågs som ett hot. I dag inser jag att hon hade fruktansvärt dåligt självförtroende. Och – att döma av kommentarer och sådan på Facebook – tycks hon vara en genuin människa som bryr sig om andra idag. Det som mest fascinerade mig var väl när hon lade upp bilder på sig själv som barn och jag, som min en guldlockig vacker Kulla-Gulla som jag drömde om att klippa håret av – ser en rätt alldaglig men ok tjej som faktiskt inte är helt olik bilder på mig från den tiden.

Annonser