En gång i tiden hade vi folkomröstning om medlemskap i EU. Jag var rätt övertygad i det hela. Det skulle bli JA! Varför? Nja, så här i efterhand kan jag inte riktigt se vad jag var så positiv till. Det stora var ju det här med att man kunde få ta hem hur mycket sprit man ville! Vilket var väl ett rätt udda argument för undertecknad som knappt tog in min ranson – och sedan visade det sig snabbt att detta var ett av de undantag som man fick in. Anledning två var det här att man kunde resa utan pass. Jo, heja. Visar fortfarande alltid mitt pass. Och sen vete katten om jag tycker det är så bra alternativ ändå. Nu vet jag att Sverige är väldigt pigg på att ta in människor som tappat bort sina pass, men det känns inte helt rätt för mig idag.

Det var lite pinsamt när sonen frågade mig om mina åsikter om EU – och även vad jag röstade. Plötsligt insåg jag hur mamma måste ha känt sig när hon medgav att hon röstat nej till högertrafik. ”Men ärligt talat? Ni körde vänsterstyrda bilar och tyckte att det var bättre? Hur tänkte ni?” Och lika lite som jag kan ge något bra argument till varför jag sa ja så kan hon inte ge argument till sitt nej. Det som förenar oss är att vi båda ångrat oss.

På den tiden hette det inte EU, utan man pratade väl fortfarande om EG (Europeiska Gemenskapen) vill jag minnas. Ganska snabbt kom det uppgifter om vilka prioriterade frågor det fanns i EG/EU. Typ vinkeln på bananer och gurka. Sen var det svenska kaviaren som var i blåsväder. Och snuset. Och eftersom svenskar inte kunde hantera sprit så blev det lite restriktioner på införsel av sprit (även om det skulle räcka bra med den mängden ändå). Det konkreta jag märkte var att det blev dyrare att köpa ris. På den tiden min basvara. Man hade skyddstullar på saker som odlades inom EU. Och tydligen fanns det några portugiser som odlade ris. Att dessa inte tog sig till Sverige var mindre viktigt, men priset på jasminris ökade.

Eftersom intresset för politik och sådant inte var så stor från min sida så lät jag väl EU sköta sitt så skötte jag mitt. Men när man började ändra så att EU lag skulle ligga över Sveriges grundlag blev jag rätt orolig. Enligt vad jag förstod så var inte det något alla länder gjorde. Men Sverige skulle naturligtvis visa framfötterna eller något sådant.

Ett argument som folk la var att Sverige kunde vara med och påverka. Bullshit. Sverige tillät inte Azufärger och vissa tillsatser. Men med EU inträde så var det fritt fram för sådant igen. Och vi kan ha hur bra djurhållning som helst här – att köpa in kött från andra länder är billigare, så vi lyckas fälla krokben för den egna produktionen på alla sätt. Inte f-n är det någon som kör efter lilla Sveriges regler. Inte f-n är det någon som köper våra argument.

Sen kommer IPRED och datalagringsdirektiven. Och då började jag verkligen bli orolig på allvar. Att man först säger sig vara tvingad att införa datalagringsdirektivet då vi annars skulle få vite – och sedan när EU river upp det säger att Sveriges lag gäller (eh, nej, det har ni varit kristallklara på att det inte gör, Beatrice!) gör det hela än mer spännande. Inte nog med att jag misstror kolossen i Bryssel som tror sig kunna styra så många olika länder, jag misstror också den centraliserade Svenska staten vars synfält sällan sträcker sig utanför Stockholms tullar.

Min röst i år går till Piratpartiet igen. Jag vet inte om de är så mycket bättre än någon annan. Men en person jag i många år beundrat, och vars E-zine Allvarligt Talat, jag prenumererade på på den tiden är Henrik Alexandersson. Något som då och då avslutades med ”Asyyyyl”, något jag då och då tänker på när jag läser nyheter i Sverige. Frågan är bara var. Han är den som får min röst.

Andra som tänkt till kring EU och valet är Anybody som också har alternativ på vem hon ska rösta på. Till skillnad från mig har hon ryggen fri då hon inte röstade ja. Jag får leva på att jag i alla fall inte röstade ja till EURO…

Men jag känner inte riktigt hoppfull åt något håll just nu. Det känns som Sverige och EU båda skenar vilt för att hamna i diket. Någonstans tror jag väl att det kanske blir bättre när det väl har klappat ihop, när saker och ting byggs upp. Det som skrämmer mig är väl den värld vi lämnar över till våra barn. Kommer de vara den förlorade generationen innan botten är nådd och det blir bättre?

Annonser