Jag har aldrig varit någon som sportat som liten kan jag säga. Min far hade säkert gärna velat att vi skulle vara intresserad av fotboll. Det är väl hans enda besvikelse vad gäller vårt kön. Inget uttalat då, men drömmen fanns väl där att ha en son som skulle följa i hans fotspår och spela lite då och då. Men nej. Så när han äntligen fick första barnbarnet en pojke så blossade väl hoppet upp igen. Men sonen ärvde min och sin fars motvilja mot fotboll och har aldrig varit intresserad av detta. Nu har äldste dottern till min syster däremot kört lite fotboll och är intresserad av det, så äntligen har han väl fått någon att sparka lite med.

Sport överlag var helt enkelt inte något för mig utan den enda träning jag fick utanför skolans avskydda idrottstimmar var balett. Balett var väl kul tyckte jag, men någon större talang för det uppvisade jag aldrig om man ska vara ärlig. Men det höll sig faktiskt ända upp i gymnasiet. Men väl där insåg jag att min nivå liksom inte ändrats från när jag gick på mellanstadiet, och det fanns roligare saker att ägna fritiden åt då. Det var väl när jag blev 25 och de här kilona som kröp på mig efter att jag helt slutat med all sorts idrott (den veckovisa unnandet av den växande chipspåsen kan nog haft lite med saken att göra…) men den första entusiasmen försvann väl och kom tillbaka i perioder. Innan vårt första barn föddes så körde jag och mannen ihop många gånger (tips, boxercise med en person 1,91 och den andra 1,67 är inte optimalt, men kul träning!) men efter sonens födelse så blev det svårare.

Men jag har hört många som är med på olika idrotts evangemang. Fotboll, handboll, innebandy, hockey mm. Det tar tid, och det är mycket som ska fixas. Som förälder får jag lite ångest när jag hör om all logistik när det ska tränas flera gånger i veckan – och matcher i tid och otid.

Den enda positiva bieffekten av att min man blev sjuk var att jag började vända mig mot träning som tröst istället för socker. Och mitt intresse har även fått mina barn mer intresserad också. Det är då jag börjar se dessa människor som inte bara är intresserad av sin egen hälsa och träning, utan även intresserar sig för att föra vidare detta intresse hos andra i och med att barnens aktiviteter utökats. Både vuxna och barn som ställer upp. När man som jag har hoppat runt bland olika sorters former och även har barnen på olika ställen så ser jag plötsligt samma människor på olika ställen. Samma kille jobbar extra på gymmet, kör MTB och judotränar. Och det är fler man ser på många ställen.

Och jag tänker på hur man läser om alla sexuella övergrepp som man läst om i idrottsvärlden. Och liksom andra haft fördomar om män inom barnomsorgen har jag väl ibland löst funderat på hur det kommer sig att folk vågat lämna sina barn/ungdomar till dessa människor. Men när jag inser hur många ungdomar och nyblivna vuxna som genom åren varit med min son i en del av hans träning och ser hur dessa ungdomar sedan börjar med annan sport och försöker sprida intresset. När jag ser egna eldsjälar som bygger MTB och BXM banor för att barn och ungdomar ska få njuta av att lära sig cykla, och även ställer upp som ledare för detta, eller de som ordnar löpskolor för alla dess nivåer i alla sammanhang och ger samma stöd till den överviktiga tanten som precis bestämt sig för att löpning kanske vore en idé, och den vane löparen som bara vill få lite tips. Idrottsläraren som sedan ordnar friidrottskurser på orten för den yngre generationen för att detta inte finns. Dansare som håller kurser för barn och ungdomar för att skapa intresse. Jag är enormt glad att det finns så många av dessa eldsjälar i mitt område så mina barn har så många olika alternativ botanisera för att de ska kunna hitta det som passar dem bäst. Visst är det bra att man i vuxen ålder som jag kan börja hitta det lustfyllda i träning. Men att ha det med redan från början? Det känns guld värt.

Jag imponeras över alla dessa hälsomänniskor, och jag är så glad och tacksam att de finns. Jag är imponerad över det tålamod som många av dem visar, oavsett nivån på deras elever. Och jag är så fascinerad över hur många det faktiskt är som lägger ner så mycket tid och kraft, och en del till inte så mycket till ersättning (om ens någon).