Det är många gånger folk känner sig manad att kommentera andra människors utseende. Det kan vara utifrån ett friskhetsperspektiv när man kommenterar midjemått (som Maria Abrahamsson gjorde, och utvecklade och bad om ursäkt för här).

Det kan också finnas varianter som dessa killar som diskuterar och retar upp en tjej.

sexualisering1

Och jag kan förstå tjejen. Även om det blir lite humor när man läser vad hon själv skriver.

sexualisering2

 

Precis som jag förstår folk som retar sig på Maria Abrahamssons kommentar. Och visst kan hon ha rätt i att det är en märklig skillnad i att det är ok kommentera frisyrer men inte midjemått (även om jag vill minnas att det varit mycket diskussioner kring fokuset på Elisabeth Höglunds frisyr med). Men så här tänker jag då.

Jag tror inte jag vill ha kläder där ”halva röven syns” eller vara medveten om att underkläder lyser igenom, och vad det gör för omgivningen. Jag tror heller inte att en ung vältränad kille med muskulös bringa skulle tycka det var så intressant att veta att någon som skulle kunna vara hans mor (och då inte ser ut som Demi Moore) tittar till på honom. I det fallet tror jag ”ignorance is a bliss”.

Vissa gånger föredrar jag att stoppa huvudet i sanden och inte få något bekräftat. Därför frågar jag aldrig någon ”ser jag tjock ut i det här”. Jag vill inte höra ”ja”. Jag vill inte höra att folk tänker att mitt midjemått är för stort. Men grejen är väl att stoppa folk från att säga saker högt (eller skriva det) kommer inte påverka vad de tänker så det är egentligen onödigt att reagera på strökommentarer av mer allmän karaktär. Däremot så tycker jag nog det är på sin plats att kritisera någon som pekar ut någon som osund. Både om det gäller för smal eller för kraftig. Du vet ingenting om historien för denna person. Det kan vara som min kompis med enormt hög ämnesomsättning som hade komplex för sin brist på bröst samt sina ”spindelben” (hennes ord, mina ord var mer långa slanka ben som verkade vara flera meter…)

Vikten är en väldigt känslig sak för många. Och det här med ”tänk på midjemåttet” kan låta enormt nedlåtande för någon som kämpar med detta. Jag har ett antal böcker om träning och diet. Och jag tränar enormt mycket, och det är olika saker MTB, promenader 3-11 km beroende på tid, Core, Styrka, spinning, yoga. Innan jag fick diskbråck så sprang jag 3-4 ggr i veckan med, men detta byttes då mot promenaderna och till viss del cyklingen. Träningen började för att jag skulle gå ner i vikt och bli hälsosam men blev sedan livlinan i stressen. Nu efter 2,5 år så har jag kommit ner till ett hälsosamt midjemått. Till träningen kör jag LCHF strikt till liberalt. Det har inte gått fort att tappa. Det har varit ca 7 kg per år. Men eftersom det handlar om livsstilsförändring och inte nå målet på vikten så har det bara varit att bita ihop och svära över min envisa kropp. Jag har ju trots allt mått bra hela tiden på kosten och träningen så att det inte fanns andra alternativ stod klart för mig. Men vissa dagar så blir man rätt störd ändå och tycker att kroppen skulle belöna en lite mer. Och då inte med försvårande saker som diskbråck som jag verkligen tycker var dåligt tajming på alla sätt och vis.

Men i min kamp så har jag läst en massa böcker. Jag har kört program ”platt mage” och läst på hur jag bränner fett på magen. Och svaret är nedslående. Det går inte att punktförbränna. Dessutom är det genetiskt hur man lägger på sig. Min syster, som då inte har lika lätt att lägga på sig, har alltid varit smal men kan ibland se gravid ut då det som kommer lägger sig på magen. För mig som är mer jämntjock så blir det trots allt proportionerligt även om magen laddar på sig mer i slutändan (eftersom jag tidigare varit jojobantare har jag blivit rätt van vid hur min kropp lägger på sig). Men förutom genetiken så har man även det här med när man lagrar fett på magen. Och stress är en stor faktor för det. Om du är stressad så tycker kroppen att det är en lysande idé att lagra lite fett där. Och jag vet inte jag, men även om jag inte har mycket till övers för MP eller andra politiker så misstänker jag att det är stressande att vara politiker.

För att få tid med min träning med familj och sådant så är det ofta träning på lunchen (läs alltid) vilket innebär att jag äter lunchlåda ensam framför datorn sedan. Jag vet inte riktigt hur det är att vara politiker – men på något sätt misstänker jag att det kan vara svårt att krångla sig ur lunchmöten och annat. Dessutom kan det nog vara svårt med rutiner för saker och ting, vilket känns som en bra början.

Nu tycker jag ingen av de utpekade politikerna ser enormt runda ut och det är mycket möjligt att de kan planera in bra träning och sådant utifrån omständigheterna. Men jag vet att innan jag började träna skulle jag få dåligt samvete och må dåligt att läsa Marias tanklösa kommentar. Idag, men enormt mycket blod (nja, mer blåmärken), svett och tårar har kört stenhårt så vet jag att det är inte så enkelt att nå målet för sunt midjemått. Och att lite lättsamt ge råd om det som en ”smalis” kommer säkerligen inte hjälpa någon bättra sig.