Ibland ser jag par där jag verkligen funderar på vad de ser hos varandra. Varför föll hon för honom och vice versa. Ibland ser man också perfekta par där det verkar omöjligt att se dem på något annat sätt än tillsammans.  Ibland läser jag om undersökningar. Vad faller kvinnor för – och män. Vissa gånger kan jag förstå med – andra gånger känner jag mig bara frågande.  

För mig som tämligen monogam och ingen större erfarenhet innan jag föll för mannen är det svårt att komma med tankar kring relationer och vad man bör satsa på och vad som är dödfött från början. Jag hade däremot väldigt många jag var ”kär” i på slutet av tonåren. Väldigt ensidiga förälskelser då.

Ser jag tillbaka i dagboken så kan jag se vissa mönster.
– De som var av samma typ som min man. Lite blyga och tafatta som appellerade lite till beskyddarinstinkten (tidig modersinstinkt?)
– De som hade fantastiska smittande leenden.
– De som såg mig och uppmärksammade mig.. Pinsamt nog gällde det även folk som var lite hånfulla mot mig.  Bara det här att inte vara osynlig kändes som en vinst.

Nåväl innan jag fyllt 18 så hade jag träffat min blivande man, och fortsättningen har mina svärmerier hållit sig till TV och vita dukens idoler. Där har också sångare och dansare tillkommit som intressanta och som jag skulle falla för.

När jag läste om ”kulturmannen” så kan jag erkänna att det inte lät så lockande. Troligtvis så skulle någon annans beskrivning från sitt positiva intryck göra skillnad.  Jag kan också förstå irritationen av störas av en person som man är totalt ointresserad av. Men hade det varit rätt person och rätt replik? Vem vet. Och det kan inte vara så lätt för motparten att veta om man är rätt eller inte. Och visst kan man då resonera att om man vore intresserad så skulle man signalera det på något sätt. Men frågan är hur man signalerar sådant. Visst, att möta blicken brukar kunna vara effektivt – men om man själv är blyg då? Någon måste ta första steget och i många fall är det killarna som gör det. Och ibland blir det felsteg. Man är totalt ointresserad av killen som dyker upp. Detta kan man visa på olika sätt. Många killar har kommit in i gäng jag varit ute med och försökt dansa med oss. De inser snabbt att det inte är någon idé att lägga armen om mig eller något sådant då jag lättsamt tar mig loss. Är de alltför envisa så flyttar jag mig till en annan del av golvet (jag befinner mig 90% av tiden på dansgolvet). 

Men tillbaka till kulturmannen. Lina Thomsgård och hennes syster uppskattar inte honom. Alls. Och de skulle vilja att han ändrar på sig. Men de inser klart och tydligt att hans beteende beror på svaret han får. När han uppför sig på ett visst sätt så får han ligga. Den briljanta lösningen är alltså att tjejerna inte ska ”belöna” honom. Om han bara för ligga när han uppför sig som Lina vill att han ska göra – då slipper ju världen såna typer. Är inte det den bästa lösningen?

Men folk faller för olika saker. Jag förstår inte varför någon skulle falla för någon som läser poesi för en. Däremot vet jag inte om jag skulle vara så mycket mer intresserad av det som Lina föredrar. Det vore dessutom ännu jobbigare om alla föll för precis samma saker. 

Det som stör mig mer är den här styrningen att kvinnor inte vet sitt eget bästa, och att någon högre kvinna som då vet den rätta vägen då måste tala om det för dem. Snacka om härskarteknik på riktigt. Med tanke på att första krönikan handlade om uppfostran av männen så är det ganska tydligt att vi har fått en översteprästinna på Aftonbladet. Det var väl precis vad den tidningen behövde.

Ja, kvinnor kan göra misstag vi kan falla för helt olämpliga personer.  Kärlek och förnuft har liksom inte något direkt samband. Vet heller inte om ren och skär lust och förnuft har det heller? Eftersom jag inte riktigt har sysslat med one night stands så vet jag inte riktigt vad man söker i dessa. Men jag inbillar mig att det inte behöver vara samma saker som man söker i någon man vill dela resten av sitt liv med. Så en person som man kan tycka vara rolig och snygg efter en kväll (speciellt med lite vin till) kan man nog tänka sig ta med hem (eller följa med) utan att se fram emot att se denna person mittemot vid köksbordet de närmsta 20 åren. 

Feministerna pratar om patriarkatet som förtrycker kvinnan. Men nog känns det som man vill byta ett förtryck mot ett annat. Tydligen är kvinnor så blåsta att vi själv inte kan förlitas ta beslut vare sig vem vi gillar, hur vi prioriterar jobb-familj, eller vilket typ av jobb vi borde satsa på. Systerskapet framförallt!