Ibland blir jag lite ställd när var jag får andras reflektioner på det jag skriver. Det kan tolkas på ett sätt jag personligen aldrig skulle tolka det. Och frågan är vad som är rätt eller fel? Min slutsats är väl att det finns inget fel, utan bara hur man själv känner det. Och man måste utgå från sig själv och hur jag känner i situationen, inte vad man ”borde” känna.

Diskussionen handlar då om hur jag inte reagerar nämnvärt när någon vänskapligt lägger armen om midjan på mig eller om axeln. Jag tolkar det som en invit. En invit som jag då alltid visar att jag är ointresserad av genom att dansa mig ur den halva omfamningen.

Frågan blir ju helt enkelt varför du ska ställa upp som en försöksperson på någons inviter. varför kan inte dessa göras verbalt? Varför är din kropp inte din utan någon annans tillgång? Bara för att det finns dem som är ok med kroppsliga inviter så ska inte alla behöva uttstå detta taffs.

Jag är en person som är, kanske än mer tidigare, väldigt reserverad och backar ofta om någon kommer för nära. Jag kommer ihåg när det var en tjej som berättade om en konstig killkompis hon haft som var på samma sätt och talade om hur han hade hoppat en halvmeter när hon la sin hand på hans lår bara så här ändå. Så visade hon på mig och får samma reaktion. Jag har också pratat med en killkompis som omedvetet stod närmare än jag klarade av (inte onormalt nära men för nära för min trivsel) där jag plötsligt insåg att vi förflyttat oss ganska långt under samtalet jag backade och han följde efter. Så ja, jag förstår obehaget av att folk rör vid en. Men trots detta så har jag inte något problem med någon som gör en invit på det sättet på dansgolvet. Faktum är att jag faktiskt någon gång blivit intresserad av en kille som bara fattat tag om min hand och tagit ut mig till dans utan en fråga om jag var intresserad eller inte.

Det här uttrycket att ”min kropp är någon annans tillgång”. Det kan för mig vara relevant när man pratat om sexutnyttjande eller övergrepp. När jag läser om 38 män som våldtar tjejer i Indien då ser jag tjejernas kroppar som någon anser sig ha rätt till. Att röra vid mig på ett inte sexuellt sätt kommer aldrig, för mig, vara att ta sig rättigheter med min kropp. Framförallt som de flesta ställen de rör mig vid är täckt med kläder. Skulle någon smeka mig över halsen eller något sätt, sure, då skulle jag reagera på något sätt. Hur vete katten, den enda gången någon smekte mig över baken blev jag bara ställd.

Eftersom jag aldrig har varit fasthållen eller känt att någon försöker utnyttja sin större storlek mot mig så är jag inte rädd för detta. Jag har dock vid tillfällen varit orolig när någon visat intresse. Typ på Finlandsfärjan. Kommer ihåg den närmare 2 meter långa muskulöse mannen som kom fram och pratade med mig när syster var iväg. Han rörde inte vid mig, men jag kände mig väldigt stressad bara av att han kom fram och försökte verbalt bjuda mig på drink. Det var ganska klart att hela jag signalerade ”jag är i panik mode, stick!” då han sa till mig något i stil med ”I’m not planning to rape you”. så han gav väl upp ganska snabbt på mig, och jag kände mig rätt så dum.

Nog kan man tycka att verbala inviter kan vara att föredra. Problemet är att verbala inviter kräver ofta ett verbalt svar och det kan vara svårt ibland för mig.

1. Jag kanske inte hör dem, hög musik ute gör att jag hör 10% av vad folk säger så jag har ingen aning om de bjuder upp mig, försöker bjuda mig på drink, frågar om jag vill ha vilt sex med dem – eller vad klockan är. Och det är då svårt att ge något bra svar helt enkelt.

2. Jag är rädd att såra. Efter att ha blivit förödmjukande nekad av någon som jag var intresserad av tidigare så vill jag faktiskt inte utsätta någon annan för det.

3. Rädsla för repressalier om jag då tackar nej, som i fallet jag beskrev. Jag vet inte riktigt hur min bild är att bara för att jag säger nej till en dans så kommer de genast kasta sig över mig. Det har aldrig varit något problem, men vem vet..

Så. Verbala inviter till mig kan det också vara förenat med lite problem. Alltså kan jag tycka det är ok med löst intresse där jag lätt kan signalera ointresse och det respekteras. Det har hänt att jag har flyttat runt på dansgolvet för att komma ifrån en person som inte riktigt respekterar detta och det kan vara lite enerverande, det kan jag erkänna. Jag tror att dessa fall oftast har varit relaterat till ett stort överintag av alkohol från personen ifråga. Det har också många gånger lett till lite leenden i samförstånd med någon som ser trevlig ut på dansgolvet med (även om jag har haft en pojkvän sen jag var 18 så tycker jag att det är roligt att flörta lite på avstånd – och även jag tycker om att få beundrande blickar ibland. Inte för att jag är intresserad av något mer, men när jag väl är ute så är det kul att känna sig attraktiv. Det händer inte alltid – så när det gör det så är det en del av höjdpunkter när man ser tillbaka på kvällen).

Jag har faktiskt inte fått frågan om jag är lesbisk när jag har visat mig ointresserad (även om någon efter att jag signalerat mitt ointresse dansade tätt med storasyster drog denna slutsats – och jag såg inget problem med det) men skulle någon fråga det så skulle jag nog svara med ”Bara inte desperat”. Eller kanske inte, eftersom jag sällan hittar svar direkt när jag blir ställd. Känns väldigt trist att komma med det dräpande svaret någon timme senare.

Å andra sidan så ser jag inte riktigt att jag skulle bry mig så mycket om vad en som jag är ointresserad av har för åsikter om mig. Lite surt sa räven känsla om de nu skulle säga något. Och det skulle väl kanske ev göra mig lite smickrad att det tog så hårt. Vem vet.

Frågan jag nu ställer mig är om jag skulle vilja reagera hårdare. Skulle jag vilja känna att någon tar sig friheter med mig bara av att röra vid mig?

Svaret är nej. Jag trivs att se tillbaka med humor på folk jag träffat på. Jag tycker att det är roligt att vara ute och dansa, och jag kan uppskatta även intresse från killar med, återigen, så länge signaler respekteras.

Nu kan det väl också tilläggas att det är sällan jag går ut på det sättet, det måste vara med rätt person som gillar att dansa, och på bra ställe, så det blir kanske max 5 gånger på ett år. Jag kan se att man blir irriterad om man är ute varje helg och får dras med dessa typer.

Jag kan också tillägga att jag har varit ute med tjejkompisar som gärna klistrat sig fast vid olika killar för att de blir ”kramiga” så det här med att röra andra behöver inte vara könsrelaterat, utan mer alkoholrelaterat som jag ser det. Men jag är väl i dessa fall mer oroliga att tjejerna jag ser på det viset ska bli utnyttjade eller dåligt behandlade, men kanske inte oroar mig för risken att en kille som går runt och antastar någon kommer sluta kvällen med en blåtira eller värre när någon försvarar tjejerna som han gör sin uppvaktning.

För ganska många år sedan nu så var det en incident på en fakultet då en manlig professor gjorde en sak som jag personligen tolkade som väldigt grovt sexuellt mot en kvinnlig doktorand på en fest. Även andra tolkade det som detta och pressen fick veta detta. Den kvinnliga doktoranden däremot tolkade det inte så, och hon blev väldigt besvärad av all uppmärksamhet och att jagas av pressen. Uttalade feminister som studerade där var väl bidragande orsak till att det blev känt. Det som störde mig i slutändan var att de vände sig emot doktoranden för att hon inte reagerade rätt. Att hon inte tyckte att det var en stor grej blev liksom en större anledning till att hänga ut henne, och då inte riktigt som offer.

Jag förstår fortfarande inte riktigt hur hon inte kunde reagera starkt mot detta, det kan jag erkänna, men jag minns att jag reagerade än starkare mot att hennes upplevelse inte respekterades utan det blev andras tolkningar av det hela som blev den som skulle gälla.

Jag kommer fortsatt stödja och tycka synd om folk som blir utsatta för övergrepp där folk på något sätt inte respekterar nej. Och även de som har problem med folk som tafsar i tid och otid. Däremot så kommer jag själv inte ändra hur jag känner och reagerar. Min kropp har sexuella delar där jag kommer reagera starkare på om någon rör vid bara sådär ändå – och andra delar där jag inte reagerar nämnvärt.