Etiketter
Jag var för någon vecka sedan involverad i en diskussion om just integration. En person som jag i vanliga fall tycker har bra idéer hade problem med integration. Jag tycker det kan vara aningen svårt att diskutera på twitter och få fram mina poänger på ett visst antal tecken. Och det kändes lite efteråt som det missas en del. Men detta är i alla fall dialogen. Det jag vill ha sagt är väl att vi alla är fostradei våra traditioner och kultur och det som är ”normalt” och ”självklart” för mig är inte det för en person som är uppväxt på något annat ställe. Man kan hur mycket man vill hylla mångfald och mångkultur – men någonstans måste man inse att det kan krocka. Och i dessa fall måste det vara självklart att man har Sveriges rikes lag som trumfar allt
Ärligt? Är det så få som ser detta som viktigast? Är det verkligen att de ska äta kroppkakor och svensk husmanskost samt ikläda sig svenska folkdräkte man tänker på när det pratas ”integration”. Faktiskt nyfiken på detta.
Men efter att ha släppt denna diskussion (kände att det blev lite väl flummigt att köra grupper på det viset, så det var bara att lägga ner innan nivån blev än sämre). Men nu har jag läst lite mer då som jag tycker kan vara tänkvärt.
Till exempel kan vi ta denna artikel som Per Kornhall skrivit. Det handlar inte om integrationen som sådan, utan hur kommunen hanterar kritik mm. Rekommenderar starkt att läsa hela, men just denna del säger mycket om integrationspolitiken.
Man hade till exempel lagt ner förberedelseklasserna, så att det nu fanns skolor med barn där ingen personal på skolan kunde det nyanlända barnets språk. Den kommunala skola som tar hand om lejonparten av de nyanlända fick förra läsåret ta emot 18 helt nyanlända bara i årskurs nio, helt utan förberedelseklass eller språkintroduktion. Det är en omöjlig situation.
Alltså, det pratas så mycket om att det är SD som är problemet och att de är rasistiska. Men inser inte folk att det är en omöjlig sits för människor att komma till ett land där man inte behärsar språket och sedan inte få någon chans till att lära sig språket innan man börjar i skolan. Det är inte deras fel. Det är inte något problem med varken ras, kultur eller ens religion. Hade jag hamnat i en skolklass där man pratade arabiska så hade jag inte förstått en suck av det.
Samtidigt så handlar det om pengar – och det måste folk inse. Lyckad integration kostar pengar. Kanske är det bättre med färre som får en verklig chans en fler som hamnar i utanförskap och få kämpa i uppförsbacke hela tiden. Det är det som är frågan.
Det släpps en intressant bok som tar upp det här med Somalier och Sverige och naturliga kulturkrockar som uppstår här. Det är Per Brinkemo som skrivit debattartikel kring detta med.
Från de nyanländas sida finns det naturligtvis stora individuella skillnader på hur man klarar att ställa om till det svenska samhället. Oftast beroende på utbildningsnivå. Men det finns ändå generella drag bland olika grupper som det officiella Sverige hade haft nytt av att känna till. Men från det svenska samhället finns en rädsla att kategorisera individer som delar av en grupp med likartad kultur och erfarenheter. Det leder till att vi möter människor som om de vore tömda på kulturell bakgrund och historia. Vi är förskräckande okunniga om både om oss själva och vilken typ av samhällen människor kommer ifrån. Genom okunskap har vi avhänt oss möjligheten att se mönster hos olika asylsökande grupper och därmed sätta in rätt insatser.
Och det var när jag läste detta som jag tänkte på den här rädslan – kanske till och med fobi mot ordet integration.
Vi har haft problem med integrationen sedan jag gick på gymnasiet och började intressera mig för omvärlden. Jag har pratat med svenskar som kommit hit som ungdomar och problemen de mött och insett att det har varit olika typer av problem. Men vi har aldrig lyckats komma till rätta med det hela. Och istället för att försöka bena upp problemen så väljer man att attackera ordet. Problemet är ordet integration. Detta är idag negativt laddat. Och det är klart. När något har varit problematiskt i över 20 år på olika sätt så får ordet en negativ klang. Men jag vidhåller fortfarande att lösningen inte är att hitta på ett nytt ord. Det blir samma tomma gest som när man försökte döpa om ”städare” till ”lokalvårdare” och sedermera ”hygientekniker” eller något åt det vägen. Ett nytt ord skulle liksom öka upp statuset – men för att citera Shakespeare: ”What’s in a name? that which we call a rose by any other name would smell as sweet” – eller kanske ”bad” i detta fall…
Trollan's Tankar om stort och smått 
Skojigt argument att först utbrista ”jag hatar begreppet integration” och sedan, när någon lyfter upp detta i nyporna, svänga över till att det bara är vissa sidor av integration som *slagord* man är emot, medan man typ inte har uttalat sig om de tankar som ligger bakom/under ordet, t ex likhet inför lagen och gemensamt ansvar från dem som bor i en stad eller ett land, medborgare eller ej. Nähä?
På engelska kallas sådant här ”moving the goalposts” och t ex engelska politiker kommer oftast inte undan med lika mycket i den vägen som i Sverige.