Fick en intressant kommentar på ett gammalt inlägg (”Tankar kring mansnorm diskussionen”) nu som fick mig att tänka lite. Nu vet jag inte om jag missförstått frågan eller inte, men det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg:

Frågan som D H ställer:

Vad är poängen med detta analyserande? Är det att du inte vill att folk ska känna empati? är det för att du vill bevisa att någon som beter sig som ett svin i ung ålder inte ska få förlåtelse? Vill du bara vara kritisk för kritikens skull? Är det för att bevisa att män stormtrivs i sin mansroll och egentligen inte har något intresse att bete sig anorlunda? Vill du bevisa att detta beteende är medfött och ingenting att jobba med? som sagt, vad är din poäng?

Det är en intressant fråga. Vet ej om det riktar sig till mig, eller personen som skrivit artikeln som jag analyserat och som jag citerar. Snabbt svar är väl att min poäng är väl att skriva ner saker för att försöka förstå mina egna tankar och hur jag reagerar på saker och ting. Ibland läser jag en text och reagerar snabbt starkt på något sätt och sedan vill jag då förstå vad det är jag reagerar emot.

>Är det att du inte vill att folk ska känna empati?
Självklart så vill jag att folk ska känna empati. Men vad innebär att ”känna empati” egentligen. SKa jag känna empati med någon som varit elak i ung ålder – eller de som föll offer för honom nu? Eller ska jag känna empati med de som läser hans beskrivning och ser en ursäkt i att folk är elak mot dem bara för att de är av manligt kön. Eller empatin med de pojkar som sköljs över av såna berättelser som plötsligt blir tvingad in i en roll de aldrig någonsin haft bara för att de är män så har de en kollektiv skuld? Jag anser att man ska känna empati, men kanske måste man ha en tuffare attityd mot de som gör fel att inte låta dem skylla på yttre faktorer som någon struktur som inte går att påverka. Folk kan ibland hävda att de är empatiska – men på något sätt så får de allting att handla om dem. Hur förstående de är – mer än att fokusera på de människor som behöver något konkret mer än förstående ord.

>Är det för att du vill bevisa att någon som beter sig som ett svin i ung ålder inte ska få förlåtelse?
Jo, jag anser att om man själv kan försöka förstå sitt beteende och be om ursäkt för detta är helt ok. Men det jag föredrar för att förlåta ett dåligt beteende/uttalande är väl att få en förklaring på varför man ändrat sig själv och sin ståndpunkt. Vad som hände och hur det påverkat än i ny riktning. Tyvärr ser jag mer och mer att folk bara skriver ”ungdomligt oförstånd” vilket numer även tycks inkludera åka ner till Syrien och hugga huvudet av folk. Men grejen är att man sedan förändras, kanske åt olika håll. Och det finns en typ av människor som var översittare som yngre där de tryckte ner vissa människor för att framstå som cool och bli poppis, och sedan växer upp och fortsätter trycka ner dem man tycker är sämre och använder sina egna erfarenheter som referensramar för detta (jag mobbade – jag är man – alltså gjorde jag det för att jag är man – så jag kan mobba andra män och blir poppis pga detta bland kvinnor. Har man då förändrats egentligen som person?

>Är det för att bevisa att män stormtrivs i sin mansroll och egentligen inte har något intresse att bete sig anorlunda?
Jag ogillar begreppet könsroller stort. Jag ser mig själv som summan av en massa faktorer. Min uppväxt, min uppfostran, mina vänner, mina erfarenheter, mina föräldrars erfarenheter, orten jag kommer från, kulturen jag träffat på, böcker jag läst, musik jag lyssnat på etc, etc. Och även mitt kön. Jag har erfarenheter som kvinna som påverkar mig med, självklart. Både positiva och negativa. Jag har ibland känt mig tvingad att göra saker som jag känner jag INTE gillar för att visa att jag minsann är lika bra som en kille och klarar av detta. Vilket har varit väldigt misslyckat då jag faktiskt inte ser det som något positivt. Andra saker jag gör tycker folk mer hör till sånt som är för killar, men det har inte varit något jag reflekterat över stort. Det har varit saker som kommit naturligt för mig. Jag har också för formens skull gjort saker som ska vara typiskt kvinnliga som jag hatat stort. Att shoppa kläder och skor är mentalt påfrestande för mig till exempel och det är mer ett nödvändigt ont än en njutning. När det kommer till intresse för matlagning och städning som ska ligga i generna på kvinnor enligt vissa så var det väl något som också hoppade över mig. Men trots allt så definierar jag mig som kvinna men förkastar alla ”roller”. Jag har mer likheter men män som är uppväxt i samma typ av situation som mig än med kvinnor som växt upp i helt annan kultur. Sen att det kan komma tillfällen då jag och någon annan människa, kvinna eller man oavsett kulturell bakgrund, kan möta varandras blickar i totalt samförstånd när det kommer till att titta på små barn som beter sig så lika visar väl att vi på något sätt har likheter då vi alla är människor.

Så nej, det finns få saker som är medfött när det gäller beteende. Vi kan programmeras åt olika håll, och det finns mycket som vi inte kan påverka som kommer att påverka oss. Det vi kan påverka är hur vi själva väljer att använda dessa erfarenheter. En person som är utsatt för något dåligt kan välja att låta detta gå ut över andra människor. Andra människor som man tycker inte har samma livshandikapp som en själv. Men problemet är att du vet inte den människans bakgrund. Kanske är denna människa än mer utsatt än vad du är, trots att du till ytan tycker att den verkar ha det perfekta livet? Andra som är utsatt kan istället brinna för att andra människor inte ska råka ut för samma sak som dem och göra allt för att förbättra livet för andra genom att förhindra att dåliga saker inträffar för andra. Det tycker jag är ett sundare sätt att hantera livet. Men människor är så olika – och att bara mala ner det till ”kvinna” och ”man” är för mig att förminska människan.