Jag kan inte släppa det där drevet som AB försökte sig på med som jag skrev igår. Visst försöker de vända det bort från de behövande genom att lägga skulden på kommunerna. Att det är fel och faktiskt olagligt av kommunen att tillmötesgå folk på det viset. Lite roligt att det är så hemskt med tanken på att skolbarn ska kunna vara i kyrkan någon gång då skolan ska vara skild från religionen helt – men däremot kan man tvinga någon att ta in en religion i sitt hem hur mycket personen än ogillar religion? Det är fantastiskt hur man kan snurra in sig så i Sverige…

Men jag tänker på hjälpen vi fick. Hösten var en enorm svår tid för oss, och även om det kändes oändligt långt och jobbigt så handlade det om under 2 månader. På den tiden så fick vi kontakt med Palliativ vård som kom hem och hjälpte till. Och när försämringen satte in så ordnade de snabbt med kommunen ett möte för att diskutera hemhjälp vi kunde få. Efter allt man läser om icke fungerande vård, myndighetsstrul, elaka försäkringskassan så måste jag säga att det enda positiva i det hela var hjälpen och stödet. Och kvinnan som kom från kommunen var mycket hjälpsam och förstående. vissa saker var vi troligen inte berättigad till eftersom han var såpass bra – t ex personlig assistens dygbet runt. Men det öppnades ändå för detta. Nu visade det sig ganska snart att det inte fungerade i hemmet då han inte klarade av att gå själv och inte heller hålla i rullatorn så den inte var till någon hjälp. Vi hade inga ”special needs” vad gäller personal som skulle komma till oss. Men jag kände att vi var lyssnad på och att vi möttes med förståelse i en väldig svår sits för oss.

Att man därför väljer att hytta med ”diskriminiering” och avsky över de kommuner som faktiskt väljer att lyssna på människor gör mig förbannad. Människor är inte robotar och man måste ha fingertopps känsla. Min man förändrades på slutet. Inte helt ovanligt varken i sådana fall eller vid demens. Ponera att en människa förändrats vid sjukdom och visar aggressivitet i vissa sammanhang. Kanske man ser ”rött” när man ser religiösa tecken för detta kanske triggar ett gammalt minne som plötsligt blir stort. Eller kanske blir man bara rädd för främmande saker? Tänk om man som närstående försöker förmedla denna känsla och önskan att ens närstående i sin svåra stund inte behöver konfronteras med det som skrämmer/gör dem upprörd. Och tänk att då möta en Prussiluska som slår ner en med lagboken?

Jag hoppas att min kommun hör till de kommuner som lyssnar på sina svagaste medborgare. På äldre, sjuka och funktionsnedsatta. Jag vet inte hur det är, men jag hoppas att inte ABs förnumstige reporter förändrar detta beteende så att kommunerna väljer att offra dessa människor på PK altaret. Det finns så mycket man kan kristisera kommunerna för – men just detta, nej! Hylla dem som respekterar sina brukare istället utan att döma eller fördöma utan bara lyssna på dem.