Vi ser dem överallt i Sverige nu och det är få som blir oberörda. Folk kan bli irriterade, frustrerade, arga, medkännande, sorgsna, likgiltiga. Det kommer reportage i tidningar om enskilda människoöden. En del känner med dem och förstår dem, en del blir än mer hatfull. En del ser dem som en del av organiserad tiggeri – och en del ser dem som oskyldiga offer. En del retar sig på de extremt tydliga fuskandet med handikapp, en del tycker synd om dem för att det är något de tvingas till för att kunna leva. En del påtalar att det är lättare att få dem att resa sig genom att de i sitt eget land satsar på förändring, andra tycker att detta är ett omänskligt sätt att se det.

Själv är jag (som säkerligen många andra) tudelad. Ibland (väldigt sällan) ger jag en slant till någon. Och så känner jag mig lite helgonlik ett tag. Samtidigt har jag då valt ut en person av många. Vad var det som gjorde att jag gav just denna människa något? Ibland har det varit det fruktansvärda lytet. Och jag vill inte tänka att det är något de låtsas för att få pengar. Tänker på min egen rygg och problemen, och funderar nämligen på hur mycket det tär på kroppen att vrida in ett ben och luta ryggen så mycket i så många timmar. Och om det inte är fejk utan äkta, hur är det att leva på det sättet, har personen själv valt att komma till Sverige, hur mycket får personen behålla?

Sen har vi de där reportagen. I ett fall handlade det om en kvinna som fanns på min väg. En kvinna jag själv var positiv till då hon alltid var glad. Hon var där med sin man och tjänade pengar för att barnen skulle gå i skolan. Minns ej hur många barn det var och heller inte åldern på dem (kvinnan var till min chock dock rätt så jämngammal med mig). Ibland mötte hon tydligen spott. Folk kunde kasta saker på henne. Och det gjorde mig väldigt arg att läsa. Du kan välja att inte ge pengar – men varför måste man vara otrevlig? Nåväl, enligt uppgift så verkade det inte som hon ville tillbaka till hemska Sverige i slutändan vilket man som läste reportaget kunde förstå att detta var en förlust för Sverige.

Hur skulle det gå för dem nu när de inte hade denna inkomst? Hur går det för barnen? Ja. Hur går det för barnen. En del människor i Sverige fördömer svenska mammor (framförallt) som lämnar barnen på dagis. Men aldrig någonsin hör jag diskussionen om barn som lämnas till andra människor i hemlandet samtidigt som föräldrarna åker och försöker tjäna ihop pengar någonannanstans. Så kanske de inte kommer till Sverige igen – men kommer inte barnen uppskatta att ha föräldrarna hemma istället?

Dessutom jag läste om hur de bodde i en bil. Det stod ingenting om den hund jag såg med ett antal människor, ofta just denna kvinna. Denna hund nämndes inte i reportaget. Och den har jag funderat en del på. Är det en svensk uppfödd hund eller en rumänsk? Om den är rumänsk, hur kom den in i Sverige? Och hur lever den? Det var en lite större modell svart (kommer ej ihåg vad det var, labrador kanske?) och den såg rätt snäll ut men antar att hundrädda kanske inte riktigt uppskattar att se den storleken. Lustigt nog har jag inte i något reportage sett denna eller någon annan hund nämnas. Varför inte? Möjligen är det som skydd för människor som attackerar dem. Men hur mycket kostar det med en hund?

Ja, det finns en hel del tankar om det hela från mig. Och känslan av frustrering och irritation byggs upp när jag hör det uppmanande skramlet med muggen. De uppmanande ”Hej, hej” ”Tjena” ”Please”. Och lapparna som läggs ut med samma text om sjuka barn, föräldrar och arbetslöshet och please ge lite pengar. Och varje gång den här fruktansvärda känslan att värdera människorna. Jag kan inte ge alla, borde jag ge någon. Tänk om det i just det här fallet skulle rädda någon?”
De finns här. De blir mer och mer. Och vi har inte möjlighet att hjälpa dem. Varje gång vi ordnar något kommer det fler som ser Sverige som landet tär man täljer guld. Och även om det är kallt och man möter spott och spe så är det bättre (!) än alternativet. Så därför kommer de.

Och sen har man då frågan på hur det går för dem under tiden i Sverige, och jag läser Fnordspottings inlägg.

Vi får nya kåkstäder som blir nya sopberg där och sanitär olägenhet. Något som är förbjudet i Sverige att ha. Alltså bötfäller man den som äger egendomen. Däremot får ägaren ingen hjälp att bli av med de som ockuperar området. De har tydligen besittningsrätt. Ägaren har bara att betala och se glad ut enligt myndigheterna. Eller ja, kanske är det inte krav att se glad ut. Bara man betalar. Annars är troligen kronofogden mer behjälplig än man är när han bönar om hjälp att lösa problemet.

Sverige sjuder. Jag är rädd för vad som kommer att hända. En gång i tiden var jag rädd för att sätta barn till världen då man tänkte på allt som kunde hända (klimathot, solen exploderar etc). Idag är det så många andra rädslor jag faktiskt börjar se som realiteter som kan bli farlig. Både islamister (pga Vilks, och även regeringens uttalande) och en svensk Anders Breivik som tycker att Sverige måste ruskas om känns som reella faror. Det känns inte längre som ”om” utan ”när” och samhället är så delat och det är så mycket hat från alla håll att jag blir rädd. Alla människor möts av hot och hat enligt media.