Ibland tappar jag tron på Sverige och vad som händer. Det känns som det är svårt att hitta något som faktiskt fungerar utan allting känns som det går åt skogen åt alla håll samtidigt och det är liksom svårt att se vad man kan göra. I vilken trådända börjar man?

Vi har mer och mer problem med tågen som står still då och då och orsaken ska vara ”signalfel”. Det innebär att du inte kommer till jobbet i tid, eller inte hem i tid (vilket kan ställa till problem om du använder barnomsorg kan meddelas…). Det är så ofta problemen kommer att man nu från SJ kommit fram att det är för dyrt med resegarantin så man sänker den. Att se till att trafiken kan fungera verkar man gett upp på, och orsaken tycks vara många. Det enda som verkar klart är att det är NÅGON ANNNANS fel och NÅGON ANNANS ansvar att fixa det. Men de drabbade är vi.

Nåväl varför då ta tåget, kanske vi ska ta bilen istället? Nej, det ska man inte göra och för att förhindra detta höjer vi bensinpriset. Och de som klagar på att det blir för dyrt och brist på kollektivtrafik får väl flytta dit det finns jobb (Stockholm). Boende? Tja, du har ju om du inte råkar vara medborgare i Sverige tydligen rätt att slå upp pålarna på någon annans mark om du så önskar – men råkar du ha medborgarskap och alltså förväntas följa lagar är det lite knivigare. Men kanske så kan du flytta till någon kranskommun. Katrineholm har jag hört finns lite lediga bostäder. Sen kan du ta tåget in då. Så kan du också få lära dig lite mer om ”Signalfel”.

Skolan. Nu har en utredning kommit fram till att det finns problem i skolan. Läraryrket har för låg status. Det är dessutom så mycket annat som ska göras som inte har med läraryrket att göra. Utredningen tycks ha kommit fram till det som de flesta redan räknat ut.

Det finns även andra saker som helt klart fungerar. Efter att ha läste Maciej Zarembas artiklar inser man ganska snart att det finns allvarliga brister på våra myndigheter. Vi har lite maktpåvar här och var som följer sina MAGKÄNSLOR med katastrofalt resultat för alla parter. Det finns liksom inga vinnare i dessa fall. Självklart finns det (hoppas jag!) fungerande myndigheter, men det känns som det är svårare och svårare även där. Att arbeta på dessa ställen kan inte vara lätt. Att varje dag handskas med tragedier och vara med och besluta om folks öden måste tära på en. Framförallt när det är barn involverade. Kanske är det lättare om man har lätt att se allt svart och vitt? Och därmed påverka saker i den riktning man själv vill? Kanske det är därför det tycks som viss ställen är mer drabbade än andra? Vissa kommuner dyker liksom upp gång på gång i dessa sammanhang.

Vi har kommuner som på allvar har kvinnotider på badhus då kvinnor ska få slippa män. Och man vill utöka dessa tider (dagar). Så är du man och i behov av rehabilitering och enda sätt du kan röra dig är i vattnet så kan du fetglömma att du ska ha rätt till denna lindring. För en kvinnas behov av fristad från män är tydligen större.

Vi har barn som gifts bort mot sin vilja då det tycks vara ett accepterat pris i multikulturens namn. Självklart kan man förskräckas litegrann och andas ut sin avsky. Men att sätta ner foten finns inte. Hellre offrar vi lite kvinnor än riskerar att vara rasister.

Och sjukvården? Hur lång tid har vi möjlighet att ge den fantastiska vår min man fick? Jag hör redan tecken på att man ska kunna dra in på viss vård när vi pratar ”lost cause” då det är för dyrt. Reformen till papperslösa om gratis tandvård och sjukvård tycks däremot vara en helig ko som inte ska sparas in på.

Undrar hur man ska kunna få fattiga Agda att slänga sina papper för att kunna utnyttja samma fördelar? Tyvärr har väl Agda fortfarande den där inställningen som många äldra har/hade att man ”ska göra rätt för sig” och bara tanken på att lura till sig något går emot allt hon står för. Men gissningsvis så kommer denna inställning ha försvunnit kanske redan i min generation när vi inser att det på något vis är en mycket knepig inställning. Ungefär som när bankmannen bara tittade på mig när jag hade inställningen att jag faktiskt tänkte mig amortera mitt lån så det faktiskt minskade. Att man ska betala tillbaka lånade pengar var tydligen mer något man kunde möta hos en 30-talist än en 70-talist.

Och det här med göra rätt för sig. Är du en skäggig, rynkig människa som hävdar att du visst är 17 år så är det extremt rasistiskt och omoraliskt av dig att föreslå att det kanske är så att personen inte kanske är helt sanningsenlig. Om du däremot har tre läkares utlåtande på att du är sjuk och faktiskt inte kan jobba så kan en av försäkringskassans läkare trots det bara genom att se på dina papper konstatera att du egentlige simulerar och visst är fullt arbetsför. Tydligen är det inte moraliskt fel att ifrågasätta de som redan har fått personnummer och kommit in i rullarna.

Och nej, det är inte bara de ”etniska” svenskar som får problem i Sverige. Läser man om fackets korståg så verkar det tydligen populärt att ge sig på mindre företag som inte har kollektiv avtal. Att de följer alla andra svenska lagar (vilken kan vara avancerat nog kan jag säga!) spelar ingen roll – det är facket som bestämmer (mer att läsa om detta här!).

Så detta är Sverige 2015. Ett land där man på något vis är ute efter att alla ska ha det sämre än någon annnanstans i världen. Då kanske vi äntligen blir kvitt den här kollektiva skulden man ska betala. Jag vet som sagt inte riktigt vart vi är på väg. Pipsvängen är väl min spontana tanke. Jag vet inte var jag hellre skulle vilja slå upp pålarna. Var det är bättre. Men det känns inte som Sverige riktigt är framtidslandet för mina barn.

Annonser