Inlägget häromdagen var egentligen inte riktigt tänkt att bli uppräkning av saker som stör mig utan en reflektion på IRL och online, en poäng jag liksom tappade där på vägen. Att läsa mycket på nätet gör väl att jag fått någon slags domedagskänsla länge. Innan jag läser andra människors sammanställning och länkar har jag inte sett trender och stora problem. Kanske man såg en blänkare i tidningen om något som chockade mig och sedan var det bortglömt. Men med nätet så fick jag olika perspektiv på det. Många människor som skriver om saker på olika sätt, och länkar inte bara från de vanliga tidningarna utan kanske kommit med tidningar från andra håll, t ex Sydskvenskan, Norran och Corren är tidningar jag stiftat bekantskap med genom Internet. Men det blir lite som en bubbla där många känner igen ungefär samma debatter och saker. Sen när man då pratar med folk IRL så är det ingenting som sipprat ner och ut.

Det som hände då för några dagar sedan var att jag pratade med en person som inte befinner sig på nätet och diskuterade saker och ting som vi båda liksom känner att det inte fungerar. Och hennes storögda förvåning och känsla av befrielse att kunna prata med någon öppet om saker som inte känns bra fick mig att fundera på hur mycket som faktiskt börjar strömma ut i landet. Och vad som egentligen händer. Fler och fler ser att saker och ting inte fungerar. Det är fler människor som jag hör diskutera saker som uppenbarat sig för mig under en längre tid. Nuförtiden läser man på ledarplatser på något sätt en acceptans för att vi måste dra ner på välfärden för att ha råd. Och råd i detta fall tycks fortfarande vara att vi ska vara världens samvete. Men hur mycket av människor som matats med att det är en vinst att få in pensionsräddarna är medveten om denna kursändring? Vad kommer de tänka när de inser att de lurats? Vissa människor verkar medvetet ljuga (yes Ullenhage, jag talar om dig!) av anledningar som jag fortfarande inte riktigt kan förstå. Men när man nu lite svagt ändrar policy och erkänner ”utmaningar” så är det fortfarande bara lite vagt. Men hur länge fungerar detta och vad kommer hända, vad är det som brister? Och vad kommer det leda till?

Det finns så många oroshärdar här i samhället.

– Skolan – ja vad säger man?! Debatten fortgår men saker händer inte. Nu är en utredning gjord som visat att det man sår får man skörda. Vad vi nu ska göra är väl att utreda utredningen eller något sådant. Och under tiden blir ännu mer barn fostrade i dagens skola.
– Barnomsorgen – de här barngrupperna som blir större och större, och personalstyrka som minskas. Resultatet är barn som inte blir sedda, sjukdomar (tänk vad det minskade för oss att byta från förskola på totalt 87 barn till 22…) och olyckor. Men allt handlar om att det är ”för dyrt”. Man måste ”hålla ner kostnaden”. Men trots allt är detta något som man ändå inte kunnat sänka helt. Än. Barnen är en grupp som har starka representanter i form av föräldrar i rätt ålder.
– Äldrevården – där har man däremot inte något problem att spara in på. Enligt V är det bara problem med vinstdrivande företag. Många boende i kommunala äldrevård har nog sett att det även där finns stora problem. Och att S nu tänker spara in på pensionärerna är väl kanske inte helt oväntat för dem som följt hans framsteg.
– Kollektivtrafiken. Ja, framförallt tågen då.
– Den nya stadsbilden med minst en tiggare vid varje affärsöppning, och de kåkstäder och avskrädeshögar som man tidigare inte reflekterat över men nu också börjar bli problematiskt på flertalet ställen. Tidigare har problemet bara varit just det här att de finns där och ger oss känslor på olika sätt. Men det här med att de faktiskt finns här och bor skräpat ner har liksom inte varit något diskussion tidigare.
– Och ja. Den kravlösa invandringen. Eller ja, inte bara kravlös, fortfarande motarbetas människor som försöker gå emot bilden av ”den stackars invandraren” och jag undrar om det inte ligger mycket i det Chang Frick skriver i att man vill att invandrare ska vara offer som behöver hjälp av den snälla svensken, och om de visar sig vara fullt kapabel att klara sig själv så får man inte visa hur god man är.
– Polisen – det finns zoner de inte får gå in i.Enligt Aftonbladet och deras reportage verkar problemet vara de aggressiva poliserna som retar upp människor. Jag har dock inte sett något program med en massa barnföräldrar som tycker det känns så tryggt och skönt och pittoreskt att bo i områden där det skjuts vilt omkring och föredrar att polisen abdikerat.
– Rättpsyk, ja där kan man väl bara se på det Catta kommit fram till och inse att detta inte fungerar.

Det är inte längre enstaka saker som händer på ett ställe utan problemen som uppkommer är över hela Sverige. Vi kan inte längre bortförklara att den svenska skolan inte håller måttet. Jag har ingen bra lösning på hur man fixar det, men nog kan jag väl hålla med om att det är vansinnigt att Skolinspektionen väljer att kritisera dessa regler?

Jag läser Johan Westerholms inlägg. Självklart så känner han sig tvingad att fortfarande säga att det är rasister (eller lättövertygade människor som framstår som mähän) som röstar på SD. Jag kan väl tycka att en människa som gång på gång ser hur S sviker sina löften, som själv ser alla misstag de gör också är en speciell väljare. Kanske är man inte ”lättrörlig” men nog kan jag känna att man är lite korkad om man fortfarande är övertygad om att en röst på S är en god idé. Kanske dags att inse att oavsett var man har rötterna så kanske man kan se hur man står idag. Och S känns mycket långt ifrån folkhemmets uppbyggande. Fler och fler verkar ha insett att vi kommer få se välfärden raseras och det verkar som något man accepterar. I alla fall som politiker och journalist.

Specialistläkare och läkare försvinner från vissa ställen. Samtidigt som man pratar om att vi har kvar patientsäkerhet. Man lägger ner närvård, men det diskuteras sedan att sätta in någon sorts ”samvetsklausul” där det från början kanske kan vara ok att jobba som barnmorska och vägra abort. Tydligen så räknar man att det ska finnas så många alternativa barnmorskor så det inte ska vara ett problem för patienten. Tydligen kommer det alltid kunna finnas tillräckligt många alternativa barnmorskor på alla ställen. Och jag kan inte låta bli att tänka på ett stycke från rättvisans demoner:

”Det fanns en gruppering. De bodde i samma område, umgicks på fritiden, samåkte till jobbet. När det fördelades ärenden ropade de in allt där det fanns sex inblandat. Man undrar – hur friskt är det? Och de fick alla dessa fall! Till slut sysslade de inte med annat och pratade knappt om annat. Och de visste tydligen på förhand hur det låg till, för deras ärenden gick rasande fort.”

Intressant, säger, jag. Hette möjligen två av dessa Maria X och Gunilla Y? ”Uhm.” Och vad tyckte chefen om allt detta? ”De hade hennes fulla stöd.”

Kan det vara fler människor som älskar barn och drömmer om att bli barnmorska men som inte kan tänka sig döda ett barn, som de gärna ser det som. Det finns stor risk att denna inställning gärna sprider sig. Det är ju så att det är få som försöker övertyga andra människor om att abort is the shit något alla borde pröva på – de som är emot abort brukar kunna predika mer högljudd och kan lättare påverka andra. Vad händer för kvinnor när dessa blir i majoritet på ett ställe? Som en person som gjort abort och fortfarande anser att det var helt rätt så kan jag säga att jag är svår att övertyga för en abortmotståndare. Lika lite som jag anser att någon ska bestämma att någon annan inte ska få ta abort så ska ingen bestämma att du ska göra det heller. Men att urholka rätten är en skrämmande början.

En gång i tiden började jag forska lite i abortens historia. Tanken var att skriva en C-uppsats på ämnet. Det blev aldrig någon uppsats, men det var skrämmande forskning. Och det man kan komma fram till är att oavsett om du tillåter abort eller inte så kommer abort alltid finnnas. Frågan är bara hur många som kommer offras på vägen? Vi pratar illegala aborter med tveksamma metoder. Egna aborter. Självmord. Eller föräldrar som dödar barnet när det fötts. Det är bra att folk följer sitt eget samvete – men när deras samvete och moral kommer påverka andras liv, både kvinnor och blivande oönskade och möjligen oälskade barn, så ger jag personligen inte ett dugg för detta.

Ja, det är inte bara jag som känner hopplösheten och rädslan. Catta skriver om sina känslor här. Jag tycker också Anybody beskrev det bra i detta inlägg.
Uppdaterat 9:40: Glömde att länka till en ypperlig blogg av Dag Öhrlund på ämnet ett Sverige man inte känner igen inlägg 1 och inlägg 2. Och sen har Merit Wager lite frågor om varför man tycks uppmuntra parallellsamhällen i Sverige. En mycket relevant fråga.

Och än fler: Fröken Missnöjd

Annonser