Pippi fyller nu idagarna 70 år och blir då analyserad på olika sätt. Är Pippi en förebild eller inte?
Jag funderar lite på vad en förebild är, och när man har behov av dem. Jag kan egentligen inte säga att Pippi var förebild för mig. Visst, jag gillade Pippi då hon, liksom mig, hade fräknar i hela ansiktet. Hon hade också, till skillnad från mig, rött hår. Något jag alltid velat ha, och som jag nog tycker borde komma per automatik när man nu ”välsignats” med fräknar, just saying.
Anyhow. Det fanns saker som jag såg som positivt med Pippi med, men även saker som jag inte gillade.
Jag tror att jag ibland upplevde henne som omedvetet elak. Att hon gjorde narr av folk som följde strömmen lite för mycket. Och att skoja på andras bekostnad ger mig alltid lite besk smak. Och har alltid gjort det. Det är därför jag blir lite arg ibland på detta oreserverade hyllande av normkritik i alla sammanhang. Att vara en sådan som faktiskt är som normen kan väl inte vara fel, lika lite som det är fel att vara skild från normen? En tjej som gillar att leka med Barbi och dockor och älskar att höra att hon är söt och duktig är precis lika mycket värd som tjejen som klättrar i träd, spelar fotboll, bryter arm med killar och fnyser när någon sträcker fram en klänning.
Frågan är också vad en förebild är för mig. Jag skulle väl säga litegrann att det är någon som jag kan relatera till och känna att jag skulle kunna bli som. Och för mig var det viktigaste med Pippi inte vad hon gjorde, utan vad som gjorde det möjligt för henne att göra dessa saker.
1) Hon var starkare än alla andra
2) Hon hade obegränsat med pengar.
Eftersom jag alltid insett att jag aldrig skulle uppnå något av detta så har det inte varit Pippi som varit min idol. Det är lätt att bli poppis om du kan köpa hela godisbutiken och ge alla andra. Liksom det är lätt att hjälpa folk genom att kasta upp mobbare i träd. Styrka ger respekt.
Men det hade varit omöjligt för mig att åstadkomma. Det är väl samma anledning till att jag aldrig fallit för det här extrema smala idealet – för mig är det lika ouppnåligt som att lyfta en häst så varför ens drömma om det?
Nej, det fanns andra figurer i litteraturen som lockade mig mer då. Kulla Gulla var en av dem. Visst, den änglalika snällheten kanske i realiteten var lika omöjlig den, men trots det så har jag alltid känt en samhörighet med henne. Att den bokserie vi hade om henne hade de finaste framsidan och fått mig önska att jag såg ut som henne hjälpte naturligtvis till. Kulla Gulla var snäll, men aldrig mesig. Hon slogs ner av ödet men klarade sig bra och behöll sin integritet hela tiden. Oavsett vad som hände. Men hon var heller inte rädd att gå emot vad andra tyckte – men hon höll alltid sitt ord.
Anne på Grönkulla var en annan favorit. Återigen en rödhårig idol. Där var det väl smartheten som lockade. Till skillnad från Kulla Gulla så var hon mänskligare. Hon var långsint. Hon var drömmande. Och hon var i grunden snäll. Och hon var medveten om hur viktig skönhet var när man var ung. Det hon inte förstod var att hon kunde ses som vacker av någon.
Jag läste mycket Kittyböcker, men där kände jag aldrig någon känsla av förebild. Hon var som böckernas Barbie. Alltid perfekt. Alltid naturbegåvning på allting. Så även om jag läste böckerna med nöje så var det också med viss irritation. De var så förutsägbara som en Barbara Cartland roman (som jag också läste ett antal av, och så hur lika alla var. Idag kan jag väl också reagera på att hjälten var 35-40 och hjältinnan var 17-18 och oerfaren, vilket kan kännas lite unket, men då såg man bara kärleken övervinner allt..)
Jag har aldrig haft någon manlig förebild varken i filmer eller böcker kan jag väl erkänna direkt. De killar jag tyckte var imponerande blev jag då istället ”kär” i. Peter Pan var då den främsta av dessa.
Född på 70-talet så kom även Bamse under denna tid så den hade vi hemma i flera år, och sedan när syrran föddes på 80-talet gjorde han come back igen. Jag älskade den när jag var liten, men när jag blev lite äldre och läste igen. Oh My God! Det fanns så mycket man kunde ta med från den serien. Framförallt att stark och snäll = korkad. Jag menar, seriöst, hur dum var/är inte den där björnen egentligen? Den ende som hade vett (och tydligen tog hela byns vett på en gång) var Skalman. Men han ägnade mesta tiden åt att sova. Så jag vet inte riktigt om man ville antyda att smart = lat.
Det fanns andra saker som fascinerade mig och det var björnarnas längd. Hur kom det sig att Farmor var så mycket längre än Bamse? Och när man träffade hans föräldrar så var de längre än honom, men kortare än farmor. Och barnen växte tydligen aldrig riktigt de heller. Men den yngsta, Brumma var då minst. Tur att den här genetiska kortheten stämde överens i tiden så Brummelisa var lika lång som Bamse i alla fall. Och när det gäller Brummelisa, var det bara jag som reagerade på att hon ALLTID hade den röda klänningen med prickar när Bamse uppvaktade henne, och så fort de var gifta så var det helylle stickad tröja och rutig kjol som gällde, så tydligen blev man lite tantig om man gifte sig? Jag hade då kommit upp i åldern att jag noterat sådant. Och ja, jag noterade också att Bamse inte förändrades alls med giftermålet.
Sen fick jag barn och fick en massa gamla tidningar igen. Mina barn gillade dock inte Bamse något vidare så tidningarna hamnade snart hos min syster och hennes barn. Däremot hade vi någon bok med CD som vi läste. Bamse i Egypten. Det finns så mycket osannolika saker i Bamse böckerna och tidningarna. Men det jag reagerade på mest här var när tjuvarna sticker iväg med pergamentet i en helikopter så kaster Bamse en sten från pyramiden på den så den krashar. Sen tar han med tjuvarna till fängelse. Alltså, övervåld någon?? Kasta sten på något som flyger 10-20 m upp i luften verkar väl sunt? Det är den snälle Bamse som gör det.
Det finns väl bra värderingar i Bamse (och jag kan väl ibland tycka det var bra att växa upp med tanken snäll mot alla, och man ska alltid hjälpa de svagare). Men det finns även många tveksamheter. Det fångades rätt bra i en SVT Opinion ganska tydligt när Bamse givit ut en tidning om Hälsa.
Man vet aldrig vad barn tar med sig. Det skulle vara intressant att om 30 år få höra vad mina barn tagit med sig och vilka böcker som format dem mest i deras uppväxt.
Vadå ledsen för att du inte fick rött hår med fräknarna, jag trodde det var mer eller mindre standard för er fruntimmer att korrigera naturen själva när det gällde sådana saker som hårfärg. Det görs väl fortfarande, eller är det bara botox om implantat som gäller nu för tiden.
Sen måste jag säga att det var en rejäl samling töntiga förebilder du samlat ihop, typiskt mesiga tjejidoler. 🙂
Själv känner jag samhörighet med Walter Shellenberg (fast han var verklig), Alex deLarge och Hannibal Lecter (fast det kanske jag inte borde tala om, det lär väl inte höja mina aktier), och på den tiden när jag ivrigt slukade Sven Hassel så var det den lille legionären som gällde (vilken är en minst sagt intressant figur på flera plan, inte minst med tanke på dagens politiska klimat). Går man sedan tillbaka till den lite yngre litteraturen så har jag för mig att jag såg upp till professor Kalkyl i Tintin, och så läste jag förstås Biggles, han var ju en given idol med tanke på att jag var uttalad flygfantast också. Enid Blyton hade ju sin plats i bokhyllan också. Till skillnad från de flesta andra fastnade jag aldrig för Fem-böckerna, jag tror inte jag läste mer än 2–3 stycken av dem. De bet helt enkelt inte på mig. Men jag älskade Mysterieböckerna, hade alla 15, och ville bli som den knivskarpe Fatty, fast utan att bli fet förstås. (Jag hade också alla 8 Mysterieböckerna som jag vet att jag gillade men jag har inget minne av någon specifik idol däri.)
Sen kommer jag ihåg att jag hade min egen fantasi om att vara Agent X03, som jag tror var någon slags hybrid mellan 007 och X9. Vilket är ganska lustigt för X9 hörde inte alls till min kost, jag tror bara jag fastnade för själva teckenkombinationen. När et gällde serievärlden där så var det mer Fantomen och Mandrake som gällde, och vem skulle inte vilja vara som Mandrake? (Tänk vad lätt det skulle bli och ragga då, fast det slog mig inte på den tiden.)
Givetvis läste jag Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga och Karlsson på taket. (Däremot har jag nästan helt missat Lotta på Bråkmakargatan och vad mer det är hon har skrivit, och har aldrig läst, eller sett filmen, om Ronja Rövardotter.)
Innan dess, när mamma läste sagor så vet jag inte direkt om jag hade någon förebild eller idol, men jag har en scen som jag bär med mig som en liten juvel, jag kommer inte ihåg vilken saga det var eller vad den handlade om, men den slutade i alla fall med att man stängde in häxan i spiktunna (som jag fattade det, alltså att man slagit in spikar genom väggen på tunnan, inte att det låg lösa spik i den) och rullade tunnan nerför en lång slänt så att häxan dog. Jag gillade den.
Och jag inser att jag avslöjat alldeles för mycket om mig själv nu, så jag tror jag slutar. 😈
”Jag hade också alla 8 Mysterieböckerna” ska va ”Jag hade också alla 8 Äventyrsböckerna”, blandade ihop serierna där.
”Vadå ledsen för att du inte fick rött hår med fräknarna, jag trodde det var mer eller mindre standard för er fruntimmer att korrigera naturen själva när det gällde sådana saker som hårfärg.”
Jepp det gjordes i högstadiet. Tillsammans med gröna linser. Hårfärgen hängde sedan med i många år men jag slutade någon gång 2005-2007 (och konstaterade till min förvåning att hårfärgen då ändrats från råttfärgat till lite brunt med lite nyanser av rött i vissa ljus 🙂 )
Men jag älskade Mysterieböckerna, hade alla 15, och ville bli som den knivskarpe Fatty, fast utan att bli fet förstås. (Jag hade också alla 8 Äventyrböckerna som jag vet att jag gillade men jag har inget minne av någon specifik idol däri.)
Jag älskade också Enid Blyton, men tyckte faktiskt sämst om just Mysterieböckerna. Jag blev så illa berörd av fokusen på Fattys vikt (vi hade ju ”kraftig benstomme” i min släkt så det var en känslig punkt…) däremot så älskade jag Äventyrens hav, vilket var den enda jag läst i den serien då, och sedan serien med Barny och hans apa (de hette då också Äventyret men har bytts namn sedan dess på svenska) men även om jag älskade böckerna så kände jag aldrig att jag såg upp till någon av dem. Men till skillnad från Kitty (och dagens Lasse Maja…) så kändes de ändå verkliga och sympatiska.
När det gäller Astrid Lindgrens figurer så var det nog Ronja som jag känner mig mest besläktad med (så där har du missat något!) och som är min favorit.
Låter som det var några typ Svenska folksägner sagor det där. De var extremt grymma upptäckte jag när jag skulle läsa dem för min son. Han verkade åtminstone på den tiden inte uppskatta dem.
Kommer tyvärr inte ihåg något av Äventyrsböckerna, mer än att jag gillade dem. (Har för mig att de var fyra.)
En viktig grej, så här i backspegeln, så tänkte jag inte då, med Mysterieböckerna var just att Fatty som var en typisk loser och mobbingoffer var den skarpe som tog hem spelet. Jag vet inte hur pass väl böckerna följde ”verklig tid”, om barnen blev äldre för varje bok, men jag vet i alla fall att i den sista boken så hade de i alla fall lagt på sig några år. Jag tror att de hade kommit upp en bit in i tonåren då, och som jag uppfattar det från mina minnesbilder, genomgått puberteten. Jag minns att Fatty framstod mer eller mindre som fuxen då, och han var inte längre fet, utan hade blivit stilig. Och jag tror det fanns en anstrykning till romans mellan honom och tjejen/tjejerna. (Kommer inte ihåg hur många de var.)
Jag såg egentligen inte Fatty som så fet, utan egentligen var han extremt självgod, och odräglig, och sättet de fick ner honom på jorden igen var väl just att pika om vikten. Vilket var genomgående i böckerna upplevde jag. Men antagligen är det olika som man fastnar för beroende på sin egen bakgrund och känslor. Hade inte läste något om romans. Det var väl Pip och Daisy och en sista tjej som jag inte minns namnet på.
När det gäller Äventyrens böcker så fanns det två med samma namn tidigare med olika namn de jag associerar till är väl de som handlar om Jack och Lucy(?) som var föräldralösa syskon (med papegoja) samt Philip och Dina som var bråkande syskon (varav Philip gärna roade sig med att ha en massa djur och låta möss och sådant springa omkring på Dina. Syskongrälen där var stora) men de var flera böcker, kanske 8? och så var det den andra Äventyrs serien då med Barney som var cirkuspojke och tre syskon varav jag bara kommer ihåg Snubby. De var väl mina favoriter av alla hennes böcker.
Den jag tänker på var 8 böcker, åtminstone i den svenska utgivningen, och papegoja låter väldigt bekant. Minns att det ingick Äventyrens ö, Äventyrens dal och Äventyrens berg. Och har för mig att på framsidan på mitt exemplar av Äventyrens ö (Raben&Sjögren?) var det huvudet på en eller två lunnefåglar nere i högerhörnet.
När jag googlade för att se om jag hittade den, hittade jag istället den här: , vilket jag absolut har för mig är samma omslag som var på Mysteriet med det hemliga rummet, den tredje boken i serien med mysterieböcker (jag kommer ihåg just den för det var min allra första Blyton-bok, och den som fick mig att älska mysterieböckerna).
Det är för övrigt något som jag har noterat i flera andra sammanhang, att man återanvänder bilder till böcker. Jag har bland annat noterat att bilderna som var på framsidan på Isaac Asimovs stifelsetrilogi (Askild&Kärnekull) dykt upp ett flertal gånger på helt andra böcker, det enda som de haft gemensamt har varit att de varit science fiction.
Den du beskriver var Äventyrens Hav, men det är den som har Lunnefåglarna. Det var den jag älskade. Men kände knappt igen storyn när jag läste för sonen. Nu är han insnöad på Fantasy ett tag så jag får väl styra honom tillbaka till Blyton snart 🙂
Om han har snöat in på fantasy låter det väl snarare som att han lämnat barndomen och Blyton helt (hur gammal är han?), styr honom över till SF istället 🙂
Jag styr lite vilt faktiskt. Så länge han vill att jag läser så väljer jag, typ. Han är 10 år nu och vi har gått igenom ganska många böcker. Nyligen läste vi faktiskt Det blåser på månen som var en av mina favoriter way back. Den var väl lite…udda kan jag tycka nu. Men sonen uppskattade den.
Den yngre är 7 år så jag har börjat om lite med en del böcker dör honom.
Mina allra tidigaste böcker var Hästböcker förresten. Svarta Hingsten, Vitnos och sedan Pirkko. Jag har försökt med Vitnos och Svarta hingsten men de verkar inte gå hem direkt.
Jag tror faktiskt aldrig att jag läst Det blåser på månen, vilket är lite lustigt med tanke på att jag börjat alludera till den på senare tid (med formuleringar som typ ”det blåser friskare mellan öronen på vissa politiker än det gör på månen”). Har alltid velat läsa den, titeln utövar en magiskt lockelse på mig, men det har aldrig blivit av. Får ta och gör nåt åt det.
Så han är 10, då är det väl dags för honom att upptäcka Tintin, Asterix och Lucky Luke.
Tror faktiskt att jag läst Svarta hingsten också. Har i alla fall minne av en bok om en svart hingst.
Det roliga med Svarta hingsten är väl att det egentligen var en killbok när den kom på 40-talet. Huvudpersonen var Alec Ramsey och det fanns få kvinnor i boken. Jag blev lite förvånad när jag hörde att min far läst den som liten.
Det blåser på månen är rätt absurd och surrealistisk. Man kan nog se vissa likheter med dagens Sverige ibland om man letar 🙂
Låter ju som den (månblåsten) skulle passa mig, jag gillar ju Philip K. Dick.
Asterix älskade jag, har en massa böcker – på franska om honom. Han har inte riktigt verkat intresserad av honom, men får se…
Ah, vous parlez francais!
Mais oui!
Merde, je n’est-ce parlez pas francais.
Tydligt det, inte mycket grammatik rätt i den meningen. Men svordomen fick du till 😉
Korrekt skrivet:
Je ne parle pas français
Liten fransklektion:
est – står för är när det är han, hon, den, det (finns märkligt nog inget hen på franska…). Skulle det vara är med i meningen så hade det varit ”suis” som i Je suis Charlie som var så poppis ett tag. Parlez är då böjd efter ni eller vi då slutar verben på -ez oftast.
Jag älskade franska och kunde läsa det bra och hade ett fantastiskt ordförråd på den tiden. Tyvärr visade det sig att man var chanslös att förstå när fransmän pratade då deras uttal och skippande av ord här och var inte alls stämde med den skolfranska jag lärt mig…
Det var väl inte så mycket av mina 1 eller 2 år franska som fastnade. Jag kan bara säga de absolut mest viktigaste saker som: Vive la legion etranger och ”la cicle de vie: Arrivez, Marriez, Moriez”. Och så lärde jag mig förstås att säga ”Voule-vous couchez avec moi” i min ungdom.
Men det var fasiken att jag fick till det fel på ”ne pas”, det var inte alls länge sen en fransklärare dunkade mig i huvet för att ”n’est pas” tydligen var fel, vilket rörde till det hela för mig, annars hade jag nog gjort rätt på just den biten (men böjningen på parlez hade nog aldrig blivit rätt).
Känner igen det där med förståelseproblemen. Min engelska är mycket bättre än till exempel genomsnittsamerikanen. Men jag vill alltid ha undertexter när jag ser engelska program för jag tappar lätt bort mig på grund av uttalet. Jag behöver inte svenska undertexter. Ser jag filmer på DVD och liknande brukar jag välja engelska. Men utan tycker jag det är jättesvårt.
Jag har inget problem med engelsk uttal (om det inte råkar vara en riktigt brittisk britt, då kan jag bli väldigt förvirrad pinsamt nog) men brukar också föredra att köra engelska undertexter på filmer. Är lite stolt över min son som då går på Engelska skolan nu, snart ett år. Han har sett på serien Doctor Who då han plötsligt började gilla den. Tidigare såg han den med sin far då jag inte var så säker på att den var lämplig för barn själv. Sen ville han ju fortsätta se den och jag uppoffrade mig då. Och jag blev otroligt fångad av serien. Framförallt David Tennant då. Men Netflix hade då inte alla avsnitt utan det saknades några avsnitt när han byttes ut. Hittade då denna film på Amazon och handlade den och såg då filmen med engelska undertext och sonen fattade. Då blir man rätt stolt som mamma! Han trodde ju att jag köpt filmen för hans skull, men det var det alltså inte 🙂
Första provet jag hade på franska hade jag ett enda fel på och det var ”qui est-ce?” där jag lyckades missa ”ce” oj vad bitter jag var!
I verkliga livet säger man ju bara ”va” när man missar, men det kan man inte göra med film. Jag har märkt att uttalsproblemet har flera orsaker, dels rent kulturella, jag har ju t.ex. ingen som helst kunskap om baseball bortsett från en rent rudimentär förståelse av termerna och en ganska skakig förståelse av reglerna, men jag förstår inte riktigt baseball-lingo, och jag är helt väck vad det gäller lag och namn osv. Jag vet jju i och för sig inte mer för att jag får det textat, men då brukar jag se ”aha, det var ett namn jag inte kände till” och så har jag ändå en förståelse utifrån det, har jag det inte textat blir det lätt att halva meningen försvinner i något ”gublblpbliblo” och så är man helt lost, Den andra biten är att ibland, inte jätteofta, men det händer, så har man olika uttal som förvirrar. Jag vänjer mig aldrig vid att man uttalar ”suffice” som ”suffajs”, jag uttalar det själv som ”suffiss”, vilket jag inte tror är formellt fel, men det är tydligen inte det vanliga uttalet. Det där råkar man ju lätt ut för när det handlar om ord och uttryck man plockat upp via läsning och inte hört användas tidigare. Sen är den tredje grejen att ljudet helt enkelt är dåligt många gånger. Det är inte alltför ovanligt att jag missar saker i svenska filmer och program också (fast jag brukar sällan se svenska produktioner). Såg en artikel om det någonstans för inte så länge sedan, att audio ligger långt efter det visuella i utvecklingen i filmbranschen, och det är tydligen ett ganska vanligt problem att få dialog att smälta in i ljudbilden och samtidigt vara tydlig och urskiljbar.
Men minstingen håller sig ännu så länge bara till svenska antar jag?
Den yngre påverkas av den äldre så lite meningar och uttryck dyker upp ibland. Som ”Awesome”…
Det är väl den tredje anledningen, det här att höra ljudet som jag främst vill ha textning på. Och de gånger man har svenska så kan det istället bli att man irriterar sig på att man faktiskt hör, men tycker det är felöversatt.
Det är definitivt det största problemet, för det flyter in i ”the ambient noice” och blir omöjligt att urskilja.
Sen det där med felöversättningar, det är både och. Det är svårt att översätta för undertexter (jag har gjort en hel del av det), för man är som regel tvungen att reducera ner innehållet betydligt och det måste vara lättillgängligt så att det bara ”går in” direkt på första läsningen. Och ibland måste man också synka själva meningsuppbyggnaden med det som sägs, vilket kan kräva en viss fingertoppskänsla. Men den verkliga utmaningen är ju alla dubbeltydigheter som är ett litet helvete. Dubbeltydigheter och ordvitsar blir lätt en mardröm, och där får man ofta vara verkligt uppfinningsrik. Är det inte viktigt för handlingen kan man ibland bara slänga bort det, men ibland är det ju avgörande. Om en deckare får sin upplösning därför att huvudpersonen inser att någon hade sagt ”chair” istället för ”share”, så kan man ju knappast översätta med ”stol” och ”dela” för det finns ju ingen jäkel som hör fel på de två orden.
Eftersom jag översätter är jag ganska uppmärksam på sådana saker, väldigt ofta reagerar man och tycker ”jamen, det där var ju en felöversättning” bara för att upptäcka att det har en anknytning till något annat som sägs 10 sekunder senare, och som då gör att ”fel”-översättningen blir helt logisk. Folk är ganska ofta så där halvmedvetna så de upptäcker att det finns en mismatch mellan språken, men de ser inte att det är en nödvändighet för att det skall harmonisera i kontexten.
Sen finns det givetvis rejäla grodor också. Jag tänker på typexemplet när Barney sa om Lilly i How I Met Your Mother att ”She can hold her scotch” vilket översattes som att ”Hon har ett bra grepp om tejpen”. (Scotch syftade på whiskey, och en idiomatiskt korrekt översättning hade snarare varit ”Hon dricker som en hel karl”).
Men något som stör mig oerhört och faktiskt är hemskt vanligt, och helt obegripligt för mig, är att jag ofta ser felöversättningar av nummer. Hur fasiken man får ”five” till ”fyra” eller ”sixteen” till ”eighteen” fattar jag bara inte, men det händer jätteofta att jag ser sådana saker.
Bilden av Äventyrens slott (som jag alltså tror är samma som Mysteriet med det hemliga rummet) kom inte med och inte ens länken syns, men det är alltså den här http://shop.textalk.se/shop/19737/art37/h2011/13282011-origpic-d4e8f9.jpg
Men jag hade fel om omslaget, det till Mysteriet med det hemliga rummet var det här http://www.boksampo.fi/sites/default/files/styles/medium/public/kulsa_cache/images/media.onki.fi/4/4/9/saha/kirjasampo/0_5612775149737254006.jpg, fast på svenska. Men tror det är begripligt varför jag trodde det var samma, det finns ju vissa likheter mellan dem.
Lustigt hur vissa saker fastnar. Än idag tänker jag på Blyton när jag hör ordet ”lunnefåglar” och jag ser omslaget framför mig. Allt jag kan om lunnefåglar lärde jag mig via Blyton. Jag har dock för mig att det finns lunnefåglar inblandade i någon Fembok också men jag minns inte dem så bra. Omslagen minns jag desto bättre och de var jäkligt fina, de gamla alltså, inte de nya som kom sen på 80-90-talet. Då läste jag om en del Blyton när jag hade barn som själv slukade Blyton. Jag gillade fortfarande Äventyrens berg med hemliga gångar i en grotta, det var nog min favorit tror jag.
Jack hade en papegoja ja och den fanns med på många omslag. Mamman i familjen var väl änka och hade en ”vän”, sedermera man, som var något spionaktigt och tog med barnen på äventyr.
Apropå omslagen så tror jag att bilder hade ett helt annat genomslag då än nu när barnen matas med bilder oavbrutet via TV, dator och telefon. Ska bli intressant att se om de som är barn idag kommer att minnas bokomslag på samma sätt.
Ha ha, tydligen inte bara i mitt sinne som den regnbågsfärgade näbben fastnade.
Spionen Bill träffade barnen i första boken. Han utgav sig för att vara ornitolog men gick lite dåligt eftersom Jack var så intresserad. Senare föll han väl för mamman och de gifte sig.
Ja, jag lärde mig också en hel del om lunnefåglar från böckerna 🙂
Trollan: Jo då hen finns i franskan. On. 😉
Vi har översatt det med man, men det är egentligen ett könsneutralt pronomen. 😀
Förvisso sant 🙂
Nu får du inte sabba min glänsning. Hade helt glömt ”on” faktiskt. Ett ord jag kommer ihåg när jag lärde mig var maintenant som då betycer ”nu” och jag tyckte man hade lite väl mycket bokstäver i ordet…
”man” är ju faktiskt ett könsneutralt pronomen också.
Dessutom: ”han” är både maskulint och neutralt.
Vilket påminner mig om mitt lilla kåseri: Han Hon Hen & …?. (Det finns en länk i slutet av inlägget, jag tror inte det var så smart, för det var menat att vara en rolig twist, men jag tror inte det var så många som fattade att det var meningen att man skulle klicka på den …, vilket liksom var poängen med hela inlägget.)
Fast jag upplever inte ”man” som ett bra ord, och är något jag personligen inte gillar då det i min mening används som försvar för det man själv gör:
”Man tycker ju att det är dumt att göra på det viset” (helt lost på att komma med bra exempel på när det används så det får duga..)
Nej. DU tycker det, men andra kan gilla det så du kan bara svara för dig själv.
Sen blir det för mig än värre när folk väljer att använda ”en” istället som markering. Vilket får det att låta bondskt och kollektivistiskt.
Tyckte faktiskt ”hen” var ett bra ord i vissa fall tidigare, men nu känns det mer demonstrativt när man (alltså alla andra utom jag 🙂 ) använder det så jag tycker nackdelarna överväger.
Jag anammade också ”hen” ett tag i början. Men det är så politiskt laddat så jag bojkottar det helt nu, utom när jag använder det sarkastiskt.
Men det är väl inte ”man” i sig som är fel, utan användningen. Det är ju precis som när politiker säger ”vi måste vara solidariska”, men egentligen menar ”ni skall göra som jag vill” eller ”vi skall bara anlita kollektivansluta”.
En sak som retar mig oerhört är när man (korrekt användning av ”man” där!) säger ”vi har de politiker vi förtjänar”, varvid jag brukar svara ”tala för dig själv du, jag röstade inte på någon av dem”, för att inte tala om när idioter som Virtanen tycker en massa skit om ”vi män”. Jag känner mig definitivt inte som ”vi” med Virtanen.
Nej, det här ”vi män” och diverse saker som män jag känner inte riktigt skriver under på tänker jag att det säger ju enormt mycket om den man som då säger det.
Lustigt nog upplever jag inte att det sägs så mycket om ”vi kvinnor” mer ”ni kvinnor” då. Men användandet om ”vi” som du är ju något som jag tidigare sammanknippade med hurtfriska sjuksköterskor i litteraturen: ”Hur har vi sovit inatt då?” och nu är det politiker som använder det som sagt i lite falsk samhörighetskänsla.
Jo, jag tänkte allt på ”har vi tagit vår medicin i dag då, fru Anna”, men det är en sådan kliche så jag tyckte det vore ganska intetsägande att anmärka på den. Saken var mest bara att man kan missbruka pronomen lite hur som helst. Det är ju inte heller ovanligt att man kör med skuldsmitta och säger ”ni rasister” och liknande saker till någon som till exempel är kritisk till invandringspolitiken (undrar hur många det finns som fortfarande inte är kritiska till den).
Och vi känner väl alla till ”mina barn, dina ungar, deras snorvalpar”
Trollan: He he 😉
Jag har skattat lite åt rabaldret ang hen i svenskan då jag i flera andar språk har vet att det finns där helt naturligt. Nu används ju inte on på samma vis som vi använder hen, men det finns där trots allt. Inget konstig alls med det.
Själv tycker jag franskan är ett av de mer logiska språken. Man behöver aldrig gissa på hur orden uttalas som man tex måste på engelskan. Ordföljden är rak och man behöver inte väta tillslutet av meningen på att veta vad som egentligen sägs ”händer” som i tyskan etc etc.
Precis, det finns naturligt i många andra språk. I svenskan har det blivit resultatet av en politisk lobbyverksamhet och är allt annat än naturligt.
Och ”Et maintenant” hette en dunderhit med Gilbert Bécaud för många herrans år sen. Var nog de första ord jag lärde mig på franska tack vare det.
Och nu Eurovisionsschlagertider påminner jag mig att en av vinnarna, eller topplacerningnarna, på tidigt 70-tal (om jag placerar det rätt i tiden) var en fransk låt ”Papillon” (men tydligen hette den inte så, för jag hittar inget om den när jag söker, men jag kommer bestämt ihåg den, och vet att singeln hade en färgglad schematisk fjäril i gult och rött över hela omslaget). Så det var nog det första franska ordet jag lärde mig. Och det fastnade ju sen ordentligt när jag läste böckerna om Papillon.
*edit: väta skulle vara vänta 😳
Oj vad det blir rörigt med kommentarerna. De hamnar i en salig oordning. 😦
Nå väl.. Dolf: Fast man, on i franskan används även som vi använder hen. Tex om du varit hos doktorn och jag vill veta vad denna sade men inte vet kön på doktorn så frågar jag vad ”on” sade. Vad man (on 😉 ) inte gör är att benämna sig själv som en on.
Man står inte heller listat som ett pronomen när du ska böja verben i svenskan vilket det gör i franskan. Ordet man är alltså inte ett pronomen.
Men ett språk måste ju utvecklas om behovet finns, vilket jag anser att det gör. Tex av anledningen som Trollan nämner ovan. Att något inte funnit tidigare är inte skäl nog att inte ha det nu. Det blir naturligt efter ett tag som allt annat när vi vant oss.
Däremot så håller jag med om att hen har blivit alldeles för politiskt. Detta skyller jag två parter för. Dels dem som använder det politiskt, men faktiskt lika mycket dem so var konservativa och kämpade emot ordet. Hade de konservativa använt det som det var tänkt från början så hade de politiska inte fått likas stort inflytande över det idag.
Själv fortsätter jag att använda hen trots det politiskt laddade om det är, men just därför. Hen är tex ett utmärkt ord att använda i kampen MOT könskvotering. 😉
Nja, ”man” är ett pronomen, men det brukar inte räknas in bland de personliga pronomina (jfr. t.ex. ”sig”). Fast jag såg nu när jag kollade att wikipedia anger ”man” (och ”hen”) som tredje person singular. Vilket är uppåt väggarna, eftersom det inte kan inordnas i någon av kategorierna första, andra eller tredje person, vilket förstås också är anledningen till att jag aldrig förut sett det upptaget som tredje person. I wikipedia Pronomen anges det som hörande till typen ”generaliserande” (”sig” är reflexivt).
Klart att språk måste utveckla sig, men jag tycker instinktivt illa om när det är en medvetet driven utveckling istället för en som växer fram naturligt. Det som är mest stötande med ”hen” är att det inte bara används om en okänd/obestämd person, utan det skall användas om personer som ”inte vill definiera sig som ett kön” (det är ju ett ”tredje persons” pronomen, så om jag talar med min polare om någon skådespelare i Pajala, ska jag skriva och fråga om det är okej att jag använder ”han” eller ska jag använda ”hen”), och otyget, som jag sett några gånger, att man använder ”hen” om personer som har en klar och tydlig könstillhörighet. Det bara förvirrar.
Lika eländigt när man börjar använda ”en” istället för ”man”, det är inte särskilt svårt att konstruerar meningar där det blir dubbeltydigt för att det inte framgår om det är ”en” som pronomen, ”en” som artikel, eller ”en” som räkneord. (Sådana problem uppstår ju naturligt ändå, det går ju att göra exempel där ”man” är tvetydigt också, men det är ju idiotiskt att skapa ännu mer tvetydigheter än vad som redan finns naturligt.)
Så minns jag det också. Fatty hade kunnat vara ett mobbingoffer men var i själva verket ledaren och beundrad av de andra barnen i gänget. Det fanns ingenting olyckligt över Fatty utan tvärtom.
Jag läste kanske inte alla för det där med att de hann bli halvvuxna minns jag inte.
Jag tror inte det var något som märktes av i serien, utom i just den allra sista boken, där det då framhävdes. Jag har för mig att alla berättelserna utspelade sig under skollov och att de då var åtskilda under tiderna mellan berättelserna. Och jag vill minnas att det var väldigt tydligt då i sista boken att de blev jätteförvånade när de fick se Fatty igen, för han var inte alls längre den där lilla knubbiga killen. Och att någon av tjejerna just konstaterade att det kändes jätteunderligt att kalla honom Fatty för det passade ju inte alls längre. (Som liten svensk pojke saknade Fatty mening för mig, jag förstod ju av sammanhanget vad det betydde, men det hade aldrig någon ”fet” laddning för mig.)
Jag tror att Blyton helt enkelt markerade att de gick in i ett nytt stadium av sina liv i den sista boken som ett sätt att avsluta serien.
Tror heller inte jag läste denna. Men det var en fotnot i varje bok när det nämndes att han hette Frederic A-någonting T-någonting och det blev då FAT och därav Fatty (och längst ner FAT betyder fet på engelska) och det var min första engelsk lektion.
Frederic Algernon Txxxx.
Ha, fantastiska google ledde mig till detta: http://en.wikipedia.org/wiki/Five_Find-Outers, där man kan se att mysteriegänget bestod av Larry (Laurence Daykin), Fatty (Frederick Algernon Trotteville), Pip (Philip Hilton), Daisy (Margaret Daykin), Bets (Elizabeth Hilton) och Buster, Fattys hund.
Ja så hette de ju! Och nu minns jag att Bets svärmade lite för Fatty i de tidigare böckerna. Tror det var för att han var den enda som behandlade henne bra och inte som besvärlig småunge.
Ja, jag har också för mig att Bets var lite till sig i trosorna för Fatty (om man nu kan uttrycka sig så i det här sammanhanget)
Äventysböckerna var mina favoriter av Blyton. Mysterieböckerna minns jag också med konstapel Geriväg som driftskucku.
När det häromåret kom ut en biografi om Blyton där hon framställdes som en vedervärdig mamma som avskydde att vara med sina barn blev många chockade. Jag tyckte det var lite roande, författarinnan som fått beundrarbrev från miljoner barn över hela världen var en elak jävel hemma mot de egna barnen som hon egentligen inte ville ha ens.
Fast ärligt talat, nu när jag läst fem-gänget för mina barn ur nytt perspektiv tänker jag att hon känns inte som förälder. Allting utspelade sig på lov då de var hemma från internat och då väljer föräldrarna till Anne, Julian och Dick att skicka iväg barnen till morbrodern, alt till något annat ställe. När umgicks de nånsin med sina barn? Det var ofta hushållerskor som ordnade matlåda till barnen och det viktigaste för barnen var att de skulle vara artig mot de äldre.
Just Pippi var den bok av Astrid Lindgren jag tyckte minst om. Jag förstod mig inte alls på det häftiga i att köpa massor av godis eller håna barnen i skolan för att de var snälla och lydiga. Jag förstår fortfarande inte vad som skulle vara en förebild hos henne. Ifrågasätta vuxenvärlden kanske, men det tycker jag inte att hon gör egentligen utan bara är allmänt hånfull och ego. Nä, tacka vet jag barnen i Bullerbyn och Lotta på Bråkmakargatan. Och farbror Melker och den sorgliga berättelsen om den ensamma sjuka pojken som jag glömt vad han heter. Hon skrev så mycket bra Astrid men Pippi har alltid lämnat mig kall.
Kulla Gulla är en bokserie jag aldrig läste och faktiskt hörde talas om först i tonåren, men alla som läst böckerna älskade dem precis som du. Kitty läste jag en enda bok av om jag minns rätt. Jag fattade ingenting; en tonårsflicka som gör ingenting alls mer än träffar vänner och jagar bovar susande omkring i en egen bil som pappa betalat. Det var så verklighetsfrämmande för mig att jag mest tyckte det kändes löjligt. Vad skulle hon göra med livet liksom? Nu vet jag att böckerna skrevs i en tid när det faktiskt kunde vara så i den övre medelklassen att flickor gick ut skolan och sen väntade på att bli gifta, men det visste jag inte då utan det framstod bara som tramsigt.
Internatskoleböcker var en genre som jag älskade. Åh, vad jag ville vara Betinna och andra som hade obligatorisk läxläsning på internatet och var med i skolföreningar. Jag var ett ganska ensamt barn så den miljön framstod som paradiset. I verkligheten hade jag säkert haft hemlängtan som tusan.
Några förebilder kan jag inte minnas att jag hade i böckernas värld. Däremot kunde jag leva i bokvärldar mer än i verkligheten ibland.
Det kan jag fortfarande göra. 🙂
Känner inte igen internatskoleböckerna, men kommer plötsligt ihåg ”Cherry Ames” serien som gjorde sjuksköterskeyrket glamoröst. Men jag gillade också ”Sprakfåle”. Är det Nils Karlsson Pyssling kanske som det var någon som var sjuk? Den gillade jag, och så hade vi en bok med korta noveller ”Barnen från Sunnansjö” eller vad det hette. Ja, hon har verkligen skrivit många fantastiskt bra böcker. Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio var andra favoriter. Däremot avskydde jag Karlsson på taket.
Jo, det var väl lite så att jag gärna levde mig in i och identifierade mig med personerna i böckerna. Still do sometimes 🙂
Ja, Nils Karlsson Pyssling var det ja. Astrids noveller är också så bra: Allra älskade syster som också var sorglig, Mirabell och flera andra. Jag avskydde också Karlsson på taket.
Sprakfåleböckerna läste jag också. Jag minns fortfarande hushållerskan Amanda som gick och tittade på jitterbugg och högt och ljudligt utbrast: ”vilka uppkastningar!” till allas förtjusning, utom familjens dotter som var med och skämdes. Sprakfålen fick en uppföljare när dottern i familjen blev huvudperson och några av de böckerna läste jag också.
Ja, jag läste också några om dottern. Men det sorgliga med att läsa dem var samma känsla som när jag läste Lilla Marilla då den tidigare huvudpersonen har blivit väldigt mogen och hamnar i bakgrunden och är, rentutsagt tråkiga (där var väl Anne värre än Sprakfåle, men tendensen fanns där med)
OT
Malin, kul att se dig 🙂 Är allt bra med dig?
Hejsan Hmm.
Jajamen, allt bra med mig.
Blev riktigt inspirerad här att gå en sväng till bibblan. 🙂
Kul att höra. Du fundera inte på att starta upp en blogg igen så man kan hälsa på dig ❓
Haha, nä. 🙂
Ibland kliar det i fingrarna men det brukar gå över efter någon dag. Jag tycker egentligen inte det skulle vara värt den tid det tar för att kunna dra besökare, så jag håller mig till fejjan numer. Ibland vill jag skriva om böcker och film för min egen skull, för att minnas vad jag tyckte, och hittills har det räckt med fejjan.
Synd 😉
Va, är Saltkråkan också Astrid Lindgren? Det visste jag inte.
Vad gäller internatskoleböcker. Jag hittade en bok på biblioteket när jag var liten som hette Singleton och kriget, var en bok om en engelsk internatskola. Visade sig att den ingick i en serie om sex böcker som handlar om en svensk (tror jag, böckerna är skrivna av Louis de Geer, en svensk löjtnant vid Skarborgs regemente) där de första 3 handlar om hur svenskan är elev i vid Singleton, i de tre sista böckerna har han återvänt som lärare. Jag tyckte de var helt fascinerande med sin beskrivning av internatskolelivet, ”fag”-system där nykomlingarna betjänar de äldre eleverna och penalismen och alltihop.
(Så upptäckte jag när jag kollade nu att det tydligen är sju böcker, vilket betyder att det finns en som jag aldrig läst. Darned. Måste se om det går att få tag på dem så jag kan läsa om dem. Jag får faktiska ryck ibland och läser om gamla barn- och ungdomsböcker. Tyvärr får jag väl lov att konstatera att de bruka ha förlorat mycket av sin trollkraft.)
Emil i Lönneberga var jag innan Tintin tog överhanden.
Emil är en av de jag tycker är mest sympatiska – även om det ble fel så ville han så väl! Men när jag försökte visa filmen för sonen så tyckte han att det var väldigt obehagligt att pappan var elak och jagade sonen, så det blev inget mer tittande på det sen dess. Vilket också har lett till att jag inte läst boken för dem.
Det blev ibland fel för Emil pga ungdomligt oförstånd. Emils pappa var ganska snäll men ändå sträng, ungefär som min morfar var.
Tintin ja, ha ha, kapten Haddock fick mig intresserad av whisky. Vilket generade min mor oerhört när vi var på restaurang och åt och de undrade vad jag ville ha och dricka och jag svarade ”En stor whisky.” Hon och restaurangpersonalen var rörande eniga om att jag i alla fall borde uppnå tvåsiffrig ålder innan det blev någon whisky för mig. Jag är fortfarande traumatiserad av denna diskriminering.
Det har blivit så rörigt med kommentarerna att jag börjar om på en ny. Det skulle vara kul om du fortsätter att skriva om vad dina pojkar läser Trollan. Det som kallas bokslukaråldern har de ju fortfarande framför sig.
En sak som jag tycker är lite sorglig är hur de gamla klassikerna bland barnböcker läses av allt färre. Ja, förutom Astrid Lindgren då som de flesta får i sig i skolan, men annars är det klent.
Biggles är sådana böcker som knappt läses alls längre, de och många andra anses ”gamla” och därför ointressanta av de flesta. Nytt ska det vara och moderna illustrationer och omslag, enligt en mig närstående skolbibliotekarie. Flickorna ratar Maria Gripe av samma skäl, hon som var så poppis hos de som växte upp på 80- och 90-talen. Många av de gamla böckerna står bara och skräpar i hyllorna och lånas aldrig ut enligt samma källa.Tråkigt tycker jag.
Ja, jag håller med om att det känns lite sorgligt att äldre böcker försvinner. Men jag gör mitt bästa eftersom barnen då trots att de kan läsa gillar att jag läser köra lite olika böcker. Jag har bland annat läst Tordhyveln som flyger i skymningen som var en av mina favoriter. Ska väl få in Agnes Cecilia med nån gång.
Men det finns också nyare böcker som blivit favoriter hemma. Har äntligen börjat läsa Septimus Heap för barnen och de uppskattas av bägge två (tack, Hmm, tror det var du som tipsade om den!) . Den äldre är jag nu inne på bok två om Eragon. När han själv läser blir det mest kortare böcker i dagboksform som tydligen är poppis nu. Och sen fick han en bok om Doctor Who då på engelska som han gärna läser i lite då och då.
Trollan: Vad roligt och, jajamen det var jag. 😀
Ett annat tipps är att lyssna på dem som ljudböcker. Han som läser upp dem är fantastisk. Finns tyvärr bara de första fem.
Vad jag gillar med de böckerna tillskillnad från Harry Potter är att alla rollfigurerna är lika starka. Inte bara en pojke som sitter med huvudrollen. 🙂
Äldste sonen läste faktiskt ett par Biggles som fanns hemma och det verkade som han uppskattade dem, men inte försökt låna något senare om honom.
Vet han överhuvud taget om hur mycket Biggles det finns? Och framför allt, vet han att Biggles spänner över lite olika områden, det finns ju Biggles från både WW I och WW II och sen Biggles i mindre krigiska situationer där han arbetar för Scotland Yard osv. Den första Biggles-boken jag läste handlade om hur de letade efter ett gammalt sjörövarvrak, och jag har för mig att den inleddes med ett kapitel om hur kapten försöker styra skutan bort från reven innan den går i kvav. Senare så hittar Biggles och hans vänner den överväxta skutan, där skelettet av kaptenen sitter i sin kajuta. Jättespännande. (Kanske lite på gränsen om man är 10)
Jag har vickat på en högstadieskola och en mellanstadieskola de senaste åren, och efter att ha varit inne på deras skolbibliotek … jag förstår att man har problem med att pojkar läser lite. Jag skulle vara helt ointresserad av läsning med sådana bibliotek. Själv hittade jag Sven Hassel på mitt högstadiebibliotek när jag gick i sjuan eller åttan. Men den som satte in Sven Hassel på ett skolbibliotek idag skulle väl kölhalas.
I mellanstadiet kommer jag ihåg att vi friskt lånade Tintin på skolbiblioteket. Och jag tror Asterix och Lucky Luke förekom också. Alfred Hitchcocks tre deckare och hans samlingar av mysterier och ”skräck”-berättelser. Dante och Tvärsan (Bengt Linder) och de två böckerna om Famlijen Addams (den ena med ett härligt förord av Lasse O’Månsson), det fanns jättemycket kul att läsa för killar också när jag var i den åldern. Idag verkar allt sånt ha försvunnit, det är bara en massa normkritiskt blaj om killar som pussar killar och hur hemskt det är att leva i en normal familj, förutom vampyrberättelser då, men det är ju bara en massa tjejigt pussande i dem också. Så, tror fan killar inte läser skönlitteratur nu för tiden.
Det finns hur mycket som helst för killar att läsa. Jag gjorde en snabbgoogling på mellanstadieåldern och fick fram den här listan.
https://biblioteket.stockholm.se/sok/mediatype/Bok/topic/10-12%20%C3%A5r%3BPojkar
En och annan av de böckerna är mer för tjejer i mina ögon och säkert finns det normkritiskt blaj också men det finns gott om annat att välja på ändå.
Sven Hassel, tja det skulle bli svårt att få några att läsa det idag, alldeles för gammaldags.
Det är väldigt olika med skolbibliotek i olika kommuner. Min bekant är heltidsanställd som skolbibliotekarie men det finns många skolor som inte har det och då blir inköpen av nya böcker därefter. Det kräver en hel del att hålla koll på allt som kommer och köpa in det bästa. Så jag kan gott tro att det är så torftigt som du beskriver på sina håll men det är långt ifrån hela bilden.
Jag är förstås medveten om att mina två bibliotek inte nödvändigtvis är representativa för hur det ser ut generellt,. Mitt spontana intryck var bara att det var väldigt tråkigt och att det inte fanns något att läsa. Vi diskuterade det här över på Genusdebatten för inte så länge sedan.
Ninni sa där om sin son:
»Han är bibliofil, han läser otroligt mycket. En dag kom han hem sur som attan “vi ska läsa en bok i engelskan”. Jag: “Vadå då?” Eftersom jag vet hur gärna han läser trodde jag “engelskan” var nyckelordet, men han brukar läsa böcker på engelska för han inte har tålamod att vänta in översättningen …
Hans svar: “Du ska se att det är något kärleksdravel. Det är det alltid!”
Pojkarnas boksmak tillgodoses inte, där är en mycket stark lutning till den typ av böcker som vanligen uppskattas av flickor. Vilket försämrar pojkars möjlighet att optimera sin läsförståelse, grunden för nästan alla skolämne. »
Och det är så jag också uppfattar det. Det talas om att pojkar inte läser, men flickor gör det tydligen. Som jag uppfattar det från debatten (jag har inte granskat några undersökningar eller statistik om detta) så är det en förändring från förr, då både pojkar och flickor läste, men numer har pojkar slutat läsa skönlitteratur (till skillnad från manualer och liknande) medan flickorna fortfarande läser. Så om pojkars läsvanor har ändrats men flickors är oförändrade (eller ändrats i mycket mindre grad) så måste det ju finnas bakomliggande orsaker. Det är ju inte så att pojkar idag är en annan slags varelser än pojkar för hundra år sedan.
Mina intryck av ett skolbibliotek är givetvis väldigt begränsade, men de pekar på en möjlig/trolig förklaring: ”Skolbiblioteken är inte intressanta för pojkar.” Och det vore väl värt att undersöka ordentligt. Utröna vad finns det för litteratur för pojkar. Är den tillgänglig? Är de medvetna om vad som finns? Är det någon som hjälper dem att hitta den eller uppmuntrar dem till att läsa vad som är intressant för dem?
Jag misstänker att en stor del av problemet är att man försöker styra barnens litteraturval till vad som är ”bra” och ”pedagogiskt”, det skall vara samhällsorienterat och existentiellt, istället för att man bara släpper lös dem på vad som intresserar dem. Redan på min tid (mellan- och högstadium var början av 70-talet för mig) var det utmärkande för undervisningen i svenska att texterna vi skulle läsa var väldigt mycket socialt flum och tråkiga. Det gällde för övrigt på gymnasiet också, jag kommer ihåg att jag och min svensklärarinna där hade diametralt olika syn på litteratur. Hennes syn på vad vi skulle läsa var typ Ivar Lo Johansson och Isac Bashevis Singer, medan jag gillade Alistair McLean, Desmond Bagley och slukade science fiction på löpande band. (Btw. SF verkar trängas ut från hyllorna av fantasy, vilket är synd, SF är, till skillnad från vad de tror som inte läser genren, den genre som har den bredanste spännvidden av alla, den är enorm.) Min fingertoppskänsla säger mig att det inte har blivit ett dugg bättre med tiden, tvärtom. Ta följande om svenskundervisningen från en av skolverkets sidor på nätet:
»I samhällsdebatten återkommer ständigt frågor som berör jämställdhet, sexualitet och relationer. I svenskundervisningens arbete kring olika texttyper kan undervisningen på olika sätt knyta an till vardagliga händelser och underlag kan hämtas ur aktuella debatter i samhället. Eleverna kan på så sätt till exempel läsa sagor och noveller om kärlek och relationer, debattartiklar om diskrimineringslagstiftning, dramatik som utmanar normer eller krönikor om relationer. I sin egen textproduktion kan de arbeta med dessa frågor och få möjlighet att sätta ord på sina tankar och åsikter genom olika texttyper.»
och
»4. Forskaren Gunnilla Molloy menar att svenskundervisningen har en unik chans att ta upp om sexualitet, jämställdhet, relationer och låta eleverna möta olika sätt att tänka på. I undervisningen ligger också utmaningen att nå de pojkar som många gånger undviker skönlitteratur men gärna deltar i samtal kring teman som ingår i litteraturen. Hur arbetar vi i svenskundervisningen för att nå alla elever och stötta dem i till exempel normbrott kring vad som ses som manligt och respektive kvinnligt?»
Yeah, såsom själv varande pojke (eller f.d. pojke kanske jag borde säga) kan jag ju säga att jag närmast vill kräkas. Det är mer eller mindre att aktivt motarbeta pojkars läsvanor. Jag kan tänka mig att läsa saker som tar upp dessa frågor idag, men när jag var i den åldern är det snarare en bestraffning att behöva läsa sådana. Kanske ska inflika med tanke på vad Gunnilla Molloy säger ovan, det är ett misstag att tro att det skulle finnas ett intresse hos pojkar för ”social” litteratur därför att de är med och diskuterar ”sociala” frågor. Att diskutera är i sig litet av ett spel och ett aktivt bollande, man skulle förmodligen kunna diskutera amöbors uppfattningar om modeförändringar inom kokkonsten och få med sig pojkarna i de diskussionerna. Man skulle kunna diskutera vad som helst bara ämnet är gripbart för dem (att de förmodligen inte skulle delta i en diskussion om virkning eller bullbak är för att det inte är gripbart, de kan inte relatera till det).
Och så din googling: 137 böcker för pojkar i mellanstadieåldern på Stockholms stadsbibliotek är ingenting (och inte mycket bättre för flickor, där var 157). Barn är också individer, bara för att något är en bok som är riktad till deras åldersgrupp innebär ju inte att alla i den åldersgruppen finner den intressant, en del gör det, en del gör det inte. Så jag skulle säga att även i ett bibliotek med ett stort och varierat sortiment så är på sin höjd en tredjedel av böckerna intressanta för genomsnittsbarnet. Dvs. är man pojke i den åldern så har Stockholms stadsbibliotek (inte vilket sketet landsortsbibliotek som helst) mindre än 50 böcker för en läsintresserad pojke. När jag var i den åldern läste jag ofta en bok om dagen. Det intressanta läsmaterialet för en pojke i mellanstadieåldern är mindre än en hylla i mitt hem. Så, nä, det är inte alls mycket.
Blev långt det här, jag borde kanske ha skrivit ett inlägg på GD istället. Jag har mer att säga, men jag slutar här för den här gången i alla fall.
Jag håller med att det var rena skräcken att läsa skolverkets syn på svenskundervisning. Jag hade inte varit ett dugg gladare än du av den typen av undervisning när jag gick i skolan, men guskelov gick jag i skolan under en annan tid när det var ämneskunskaper som lärdes ut och inget annat. Eller nästan ialf, jag minns ju några temadagar om knark och så men det var sällsynt. Lärarna kunde på eget bevåg tycka till under lektionerna, bl.a minns jag en lärare som tyckte kvinnor var olämpliga som läkare, men det som dominerade var ämnet och inget annat.
När det gäller svenskundervisningen är jag dock en konservativ rackare när det gäller litteratur. Jag anser skolans uppgift där är att förmedla vår litteraturhistoria i första hand och jag hade inte låtit någon komma undan med att man föredrar andra böcker. Jag minns att vi läste Raskens av Moberg och en bok av Fritjof Nilsson Piraten när jag var tretton eller fjorton och det var ingen som kom på idén att protestera mot det. Det ingick i ämnet bara.
När det gäller fritidsläsning är det annorlunda. Då vore det bra om man kan få tips om allt möjligt och skolbibliotek som fungerar bra gör också så. Min bekant är ute i klasserna och pratar om nyinskaffade böcker hela tiden för att väcka intresse, men hon skulle med glädje sätta en bok av Asimov i händerna på en pojke också.
Vad jag ser som ett verkligt problem är utrensningar av icke politiskt korrekta böcker. Jag tänkte t.ex på debatten om Lilla Hjärtat. Går man tillräckligt långt med det så går de flesta klassiker bort. En bibliotekarie ska inte vara smakdomare eller social ingenjör. Tyvärr skulle den som rekommenderade barnen att läsa något helt icke-PK få det hett om öronen. Journalister skulle stå utanför dörren inom några dar. Och särskilt kul kan det inte vara som författare heller att skriva om man vet att det kommer att dissas.
Sen kan ju inte allt finnas på skolbibliotek men man borde kunna tipsa om t.ex serieböcker ändå, som alla Wahlströmsböckerna som många slukade för inte så länge sen, typ tvillingdetektiverna och liknande.
Själv hade jag bara ett skolbibliotek under åk 5 och 6 med läraren som öppnade och lånade ut en gång i veckan. Han var bra min lärare och hade högläsning en timme i veckan, Robinson Crusoe såg alla fram emot varje vecka. Så värst mycket fanns det inte i bibblan men några pärlor minns jag. Annars var det tips från kompisar och botaniserande i bokhandeln som gällde, och så lånade man böcker sinsemellan också. Jag tror stenhårt på att föräldrarna måste hjälpa till här. Skaffa hem Jules Verne, Jack London med flera och läs tillsammans. Även om barnen idag ratar allt som ser gammalt ut så kanske de inte gör det om föräldrarna läser tillsammans med dem. Det finns mycket klassiker som håller idag, den tyska serien om barnen i 67:an under kriget, t.ex men man ska ju veta att det finns också.
Jag googlade lite och hittade detta. Suck! Jag blir så trött.
http://www.sydsvenskan.se/malmo/fler-barnbocker-pa-malmo-stadbibliotek-ar-olampliga/
Det är hela skolan och hela samhället som det är fel på.