Pippi fyller nu idagarna 70 år och blir då analyserad på olika sätt. Är Pippi en förebild eller inte?
Jag funderar lite på vad en förebild är, och när man har behov av dem. Jag kan egentligen inte säga att Pippi var förebild för mig. Visst, jag gillade Pippi då hon, liksom mig, hade fräknar i hela ansiktet. Hon hade också, till skillnad från mig, rött hår. Något jag alltid velat ha, och som jag nog tycker borde komma per automatik när man nu ”välsignats” med fräknar, just saying.

Anyhow. Det fanns saker som jag såg som positivt med Pippi med, men även saker som jag inte gillade.

Jag tror att jag ibland upplevde henne som omedvetet elak. Att hon gjorde narr av folk som följde strömmen lite för mycket. Och att skoja på andras bekostnad ger mig alltid lite besk smak. Och har alltid gjort det. Det är därför jag blir lite arg ibland på detta oreserverade hyllande av normkritik i alla sammanhang. Att vara en sådan som faktiskt är som normen kan väl inte vara fel, lika lite som det är fel att vara skild från normen? En tjej som gillar att leka med Barbi och dockor och älskar att höra att hon är söt och duktig  är precis lika mycket värd som tjejen som klättrar i träd, spelar fotboll, bryter arm med killar och fnyser när någon sträcker fram en klänning.

Frågan är också vad en förebild är för mig. Jag skulle väl säga litegrann att det är någon som jag kan relatera till och känna att jag skulle kunna bli som. Och för mig var det viktigaste med Pippi inte vad hon gjorde, utan vad som gjorde det möjligt för henne att göra dessa saker.
1) Hon var starkare än alla andra
2) Hon hade obegränsat med pengar.

Eftersom jag alltid insett att jag aldrig skulle uppnå något av detta så har det inte varit Pippi som varit min idol. Det är lätt att bli poppis om du kan köpa hela godisbutiken och ge alla andra. Liksom det är lätt att hjälpa folk genom att kasta upp mobbare i träd. Styrka ger respekt.

Men det hade varit omöjligt för mig att åstadkomma. Det är väl samma anledning till att jag aldrig fallit för det här extrema smala idealet – för mig är det lika ouppnåligt som att lyfta en häst så varför ens drömma om det?

Nej, det fanns andra figurer i litteraturen som lockade mig mer då. Kulla Gulla var en av dem. Visst, den änglalika snällheten kanske i realiteten var lika omöjlig den, men trots det så har jag alltid känt en samhörighet med henne. Att den bokserie vi hade om henne hade de finaste framsidan och fått mig önska att jag såg ut som henne hjälpte naturligtvis till. Kulla Gulla var snäll, men aldrig mesig. Hon slogs ner av ödet men klarade sig bra och behöll sin integritet hela tiden. Oavsett vad som hände. Men hon var heller inte rädd att gå emot vad andra tyckte – men hon höll alltid sitt ord.

Anne på Grönkulla var en annan favorit. Återigen en rödhårig idol. Där var det väl smartheten som lockade. Till skillnad från Kulla Gulla så var hon mänskligare. Hon var långsint. Hon var drömmande. Och hon var i grunden snäll. Och hon var medveten om hur viktig skönhet var när man var ung. Det hon inte förstod var att hon kunde ses som vacker av någon.

Jag läste mycket Kittyböcker, men där kände jag aldrig någon känsla av förebild. Hon var som böckernas Barbie. Alltid perfekt. Alltid naturbegåvning på allting. Så även om jag läste böckerna med nöje så var det också med viss irritation. De var så förutsägbara som en Barbara Cartland roman (som jag också läste ett antal av, och så hur lika alla var. Idag kan jag väl också reagera på att hjälten var 35-40 och hjältinnan var 17-18 och oerfaren, vilket kan kännas lite unket, men då såg man bara kärleken övervinner allt..)

Jag har aldrig haft någon manlig förebild varken i filmer eller böcker kan jag väl erkänna direkt. De killar jag tyckte var imponerande blev jag då istället ”kär” i. Peter Pan var då den främsta av dessa.

Född på 70-talet så kom även Bamse under denna tid så den hade vi hemma i flera år, och sedan när syrran föddes på 80-talet gjorde han come back igen. Jag älskade den när jag var liten, men när jag blev lite äldre och läste igen. Oh My God! Det fanns så mycket man kunde ta med från den serien. Framförallt att stark och snäll = korkad. Jag menar, seriöst, hur dum var/är inte den där björnen egentligen? Den ende som hade vett (och tydligen tog hela byns vett på en gång) var Skalman. Men han ägnade mesta tiden åt att sova. Så jag vet inte riktigt om man ville antyda att smart = lat.

Det fanns andra saker som fascinerade mig och det var björnarnas längd. Hur kom det sig att Farmor var så mycket längre än Bamse? Och när man träffade hans föräldrar så var de längre än honom, men kortare än farmor. Och barnen växte tydligen aldrig riktigt de heller. Men den yngsta, Brumma var då minst. Tur att den här genetiska kortheten stämde överens i tiden så Brummelisa var lika lång som Bamse i alla fall. Och när det gäller Brummelisa, var det bara jag som reagerade på att hon ALLTID hade den röda klänningen med prickar när Bamse uppvaktade henne, och så fort de var gifta så var det helylle stickad tröja och rutig kjol som gällde, så tydligen blev man lite tantig om man gifte sig? Jag hade då kommit upp i åldern att jag noterat sådant. Och ja, jag noterade också att Bamse inte förändrades alls med giftermålet.

Sen fick jag barn och fick en massa gamla tidningar igen. Mina barn gillade dock inte Bamse något vidare så tidningarna hamnade snart hos min syster och hennes barn. Däremot hade vi någon bok med CD som vi läste. Bamse i Egypten. Det finns så mycket osannolika saker i Bamse böckerna och tidningarna. Men det jag reagerade på mest här var när tjuvarna sticker iväg med pergamentet i en helikopter så kaster Bamse en sten från pyramiden på den så den krashar. Sen tar han med tjuvarna till fängelse. Alltså, övervåld någon?? Kasta sten på något som flyger 10-20 m upp i luften verkar väl sunt? Det är den snälle Bamse som gör det.

Det finns väl bra värderingar i Bamse (och jag kan väl ibland tycka det var bra att växa upp med tanken snäll mot alla, och man ska alltid hjälpa de svagare). Men det finns även många tveksamheter. Det fångades rätt bra i en SVT Opinion ganska tydligt när Bamse givit ut en tidning om Hälsa.

Man vet aldrig vad barn tar med sig. Det skulle vara intressant att om 30 år få höra vad mina barn tagit med sig och vilka böcker som format dem mest i deras uppväxt.