Min släkt har varit svensk i många generationer. Det har varit torpare i Ångermanland i samma socken, och bönder i Bohuslän. Och så det lite mer exotiska, lite valloner som kom in way back. Jag känner mig nog ”svensk” på många sätt. Och jag ler igenkännande åt saker som bara svenskar förstår. Framförallt svenskar från min generation. Med Staffan Westerberg och fem myror. Och Sällskapsresan. Eftersom vi själva inte var på charter eller uppe i fjällen så var det inte förrän tredje filmen med SOS – En segelsällskapsresa som den stora igenkänningen var. Det är roligt att se vissa karaktärer och känna igen dragen från folk man känner.

Det är sällan jag spontant funderar över vad det innebär att vara svensk. Det finns så många saker i mig som skapar identiteten Jag. Men oavsett vad jag tycker och tänket så kan jag inte komma ifrån att jag är svensk och att jag är kvinna. Men när man bedömer folk utifrån någon grupptillhörighet så känner jag ofta att mycket av det som man ser kännetecknar det hela inte riktigt stämmer in på mig. Är du kvinna så älskar du att shoppa. Är du svensk så älskar du sill. Två egenskaper jag saknar. Tilltugget till sillen i form av snaps kan jag också avvara.

Men jag har bröst, snippa och pratar svenska vilket för mig räcker till att definiera mig i dessa övergripande grupper. Nu vet jag att det finns folk som har bröst och snippa men ser sig som män vilket är helt ok för mig, liksom folk som inte har bröst och har snopp (och ibland ser bra mycket kvinnligare ut med klänning en mig, vilket kan vara knäckande för mig på det personliga planet) som räknar sig som kvinna – men på något vis bevisar min poäng än mer, att det inte finns någon minsta gemensam nämnare ändå. Utan är något ogripbart.

Det finns folk som pratar svenska flytande men ändå inte ser sig som svensk, utan som del av det land de är född i. Jag kan, personligen, ha svårt att förstå att människor som är födda i Sverige och är uppväxt här med svenska språket inte ser sig som svenskar utan mer som sina föräldrars tillhörighet, men det är också helt ok för mig. Jag hoppas att de ursäktar om jag misstolkar och omedvetet räknar in dem när jag prat om ”oss svenskar” även om jag inte kan uttala deras namn, men även om jag ser dem som svenskar så gör inte det att de har någon sorts plikt att vara ”svensk” om de inte önskar det.
I alla dessa twitterdiskussioner har jag förstått det som så att om jag ser någon som svensk så är det fel, varför pådyvla dem något de inte önskar? Men om jag istället frågar varifrån de kommer och deras bakgrund är det rasism då jag inte på riktigt släpper in dem i den svenska gemenskapen. Det är svårt att göra rätt i Sverige idag och jag kan väl ibland önska att vi kunde gå tillbaka till buffligheten och skita i alla människor som kränktes för varje detalj oavsett om det var tvingande inkludering eller tvingande exkludering (aha, du säger bara män och kvinnor, men hur inskränkt är inte det, det finns de som inte har bestämt kön och nu har du visat hur småsint du är som exluderar dem – skäms på dig!).

Jag kommer ihåg när 6 juni blev en ledig dag. Det kändes lite fånigt då firandet blev aningen krampaktigt. Vad firade vi egentligen? Men med åren och då framförallt senaste årens orgie i självhat och förakt för Sverige och nationaldagen så måste jag säga att jag har vänt (utom när 6 juni är på en lördag eller söndag, då saknar jag pingsten!). Vi behöver denna dag. Vi har länge behövt ta tillbaka flaggan från nationella grupper. Men jag kan inte tycka att vägen man kör nu genom Sverige-hat är rätt sätt.

Istället för att visa stolthet över landet åtminstone en dag så handlar det numer om att visa sitt hat och förakt för landet på ett mer och mer spekulativt sätt.  Jag är för yttrandefrihet men jag undrar om man verkligen tycker att det är en god idé att fiska i grumliga vatten och köra valarbetet för SD varje år genom att köra dessa krönikor i retur? För varje gång måste de gå lite längre för att provocera med. Hur provocerar man lite extra på ett ämne där det redan skrivits spaltmeter?

Och att det var Aftonbladet som toppade hatet i år förvånar väl ingen.
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/somaralnaher/article20914728.ab
SVT opinion måste naturligtvis hålla sin fana över självhat högt – vad ska annars våra tv licenspengar gå till?
http://www.svt.se/opinion/article2999758.svt

Det är många IRL som jag hör muttra över dessa krönikor. Som stör sig på att det tycks bli en tradition. Precis som vi har Kalle Anka på julen ska det vara lite självspäkning över dåliga Sverige. Vad händer när dessa röster höjs än mer? Somar fick tydligen inte gnälla av sig tillräckligt i sin krönika så hon fortsätter på twitter och klaga över dessa troll som hatar. Och självklart stöder Aftonbladet henne. Ingen självinsikt själv.

Jag kan väl säga att det finns traditioner som jag har svårt att förstå utanför den svenska. Ramadan verkar märklig för mig som inte är insett. Framförallt när man applicerar det i Svenska förhållanden och svensk sommar. Då blir det närmast farligt kan jag tycka. Men jag anser väl att respekt för andras traditioner också kan väga in. Men hur många tror att vi kommer i dessa medier läsa om hur korkade och otidsenliga de muslimska högtiderna är lagom till  Eid al-fitr? Nej, istället hyllas det och talas om att det kan bli en svensk helgdag istället. Och det kan det väl kanske bli. 1 maj känns väl lite onödig ibland. Om man inte spenderat 30 april i någon studentstad och tycket att det är rätt skönt att slippa jobba dagen efter. Men om vi bara lägger till en extra ledig dag så är jag ”all for it”.

Hur kommer det sig att Veronika Palm, som passionerat försvarade människors rätt att klä sig som de vill (eller som kulturen tvingar dem till i vissa fall även här i Sverige) inte ser detta som applicerbart när de gäller de svenska folkdräkterna? Då är det ok att håna hur ”roliga” dräkterna är. Det finns ett gäng märkliga människor som delar både kön och land med mig men som jag i övrigt inte känner någon som helst samhörighet med.

Ska man ha en ceremoni för att bli medborgare i Sverige? Jag kan förstå att man är tveksam om att fira detta. Vad finns det att fira – egentligen idag. Det verkar som finns mycket rättigheter och skyldigheter i Sverige, men skyldigheterna tycks bara gälla medborgare. Är du ”papperslös” eller ”EU-migrant” så har du en massa rättigheter du kan hänvisa till, men inga som helst skyldigheter. Inte ens plocka upp efter sig tycks vara något som vi kräver av icke-medborgare. Så visst, utifrån det kan man väl förstå att det inte riktigt vill fira att man blev medborgare.

Är jag stolt över att vara svensk? Nej, lika lite som jag är stolt över att vara kvinna. Jag kan vara stolt över saker jag åstadkommit. Främst då mina barn, men även andra saker som jag gjort genom åren. Men jag börjar bli rätt trött på att denna diskussion ska komma upp varje år. Och att varje år tycks vi svenskar som uppskattar midsommaren (även utan sill) som gillar julen (även Kalle Anka…) alltid drar det kortaste strået när man diskuterar kulturer?

Lite läsvärt då på ämnet:
Ingångsvärde
Motpol
Adam Cweyman (på en av de få läsvärda tidningarna idag, tack Alice!)
Och jag hade missat Mohamed Omars fantastiska svar så den lägger jag till.