Det är ofta jag läser om barn som av någon anledning placeras på hem. Varje gång handlar det om debatter runt det hela. Kanske är inte föräldrarna ense om detta och det blir ramaskri. Ibland vinner föräldrarna sympati och barnen kan komma hem till sina föräldrar, och vissa gånger så blir det som Bromma mamman som misshandlade barnen genom att bland annat trycka glas i fötterna. Alternativt missköts barnet och dör i lunginflammation, eller blir sexuellt utnyttjad i fosterhemmet.

Det kan också vara så att fosterföräldrar hamnat i konflikt med kommunen som fallet med Marksbarnen där prestige kommer före barns bästa, där barnen i slutändan inte får vara med människor som älskar dem. Men heller inte hos sin mor då hon bevisligen inte kan ta hand om dem.

Efter att ha följt mediafall som rapporteras så känns det som ett lotteri där det enda givna är att barnen kommer vara förlorare. Varje gång. Vem vill ta på sig ansvaret att vara fosterhemsförälder, älska barn som sitt eget, och sedan räkna med att hjärtat när som helst kan slitas ur kroppen? Det måste då vara bättre att inte älska fullt ut. Och då kommer ett skadat barn till föräldrar som behandlar dem som gäster. Välkomna, men dock gäster som behandlas artigt men kanske inte alltid kärleksfullt. Vilket innebär att det inte finns någon riktig trygghet.

I sommar var jag dock på besök hos en familj där de hade en gladlynt tjej på 3 år. Förutom 3-åringen hade familjen 2 (adopterade) söner på 11 och 9 år. Barnet hade bott hos familjen sen hon var 2 år. Hennes mamma hade någon sorts sjukdom om och klarade inte av att sköta barnet. Pappan verkade inte kunna sköta barnet. Myndigheter hade larmats tidigt och man försökte se hur det kunde lösas. Man hade varit på ett hem med övervakning där det visades sig att pappan då var så disträ att han kunde glömma bort att ge barnet mat. När familjen fick henne kunde hon inte gå. Fick hon mat så tryckte hon i allt i munnen. Hon kunde inte fokusera blicken.

Idag är hon glad, hon är älskad av alla. Hon har bröder, mamma, pappa, mor och farföräldrar och även en gammelmormor. Alla i släkten älskar henne. Hon har även sin riktiga mamma och pappa som hon träffar någon gång i kvartalet. Mamman hade väl inte direkt blivit överlycklig att höra fostermamman kallas ”mamma” men hon verkade vara en vettig person som trots allt satte dottern främst och var nöjd att hon hade en familj och trygghet. I tryggheten ingår också att vara del i en familj. Liksom de andra barnen kallar mamman mamma så gör hon.

Detta barn kommer inte figurera i tidningen. Det är en perfekt lösning som alla är nöjd med. Det känns för mig bra att se verkligheten också. Att se hur det ska fungera. Att se att det faktiskt finns barn som blir vinnare med.