Ofta försöker jag ha en röd tråd i mina inlägg och försöker följa dem. Ibland går det väl sisådär. Denna gång gick det helt åt skogen. Fanns så mycket tankar som jag kände jag ville ge utlopp för, så det blir ännu ett svamlande inlägg. Ber om ursäkt för detta🙂

Läser om ännu en våldtäkt som skett i joggingspåret.
Man blir så trött och arg. Sen läser jag svaret på en debattartikel där man återigen skyllt våldtäkt på alla män. Svaret av Amanda Björkman är mycket bra. Nej. Ingen annan man delar skuld eller ansvar för våldtäkt. Lika lite som majoriteten av muslimerna. De här som vi känner från vår vardag, kollegan, föräldrarna till barnen på dagiset, de man träffar i vardagen på något sätt har del av skulden i radikal islamism och problemen de skapar (IS och Al Quaida och allt annat).

Men det finns de som begår brott. Män som våldtar. Människor som blir radikala islamister.

Hur ska vi hantera detta? Hur fångar vi upp och hittar de som är i riskzonen? Många gånger kan man läsa om problem innan. Men i andra fall är det helt oförståeligt. En sådan trevlig kille. Hur skulle han ha kunnat…? Och det var väl där man kan förstå Bjästa fallet och folk som reagerade. Män, kvinnor, tjejer, killar. Man kände pojken. Och om någon man känner och *vet* att de aldrig skulle göra – men så får veta att någon ljugit. Hur skulle man själv reagera?

Det är svårt att veta. Det finns så många aspekter på alla nyheter man matas med. Förvisso gör väl svensk media sina försök med att köra väldigt konsekvent i sin vinkling, vilket väl gått sisådär kan man säga. Det finns saker jag idag känner. Saker jag känner att jag ska tvingas känna, och saker som jag ibland till och med skäms över att känna.

Men är inte lätt att vara människa och göra sitt bästa.

Hittade en pjäs min son körde när han var på lågstadiet som för mig känns klockren i beskrivningen av världen för mig idag.
Det var en äldre man och hans son som köpte en åsna och sedan gick hem med den. Första mötande reagerade på att den unge sonen (osäker ålder) fick gå. Kanske rätt tänkte mannen och sonen fick då rida istället. Nästa reagerade på att mannen med gamla ben fick gå, och den unge red och kommenterade på detta. Kanske rätt, tänkte mannen så fick sonen gå istället. Nästa mötande rynkade då pannan åt att mannen själv red och lät den stackars killen gå, åsnan kunde ju bära dem både. Kanske rätt, tänkte mannen, och så red båda två. Nästa mötande ropade djurplågeri. varför skulle den stackars lilla åsnan bära dem båda? Mannen var ju starkare än den. Kanske rätt, tänkte mannan och bar sedan åsnan. Väl hemma möts de då av frun som chockat ropade, ”Min man är galen, kommer hem och bär en åsna”. Och mannen konstaterade att vem man än lyssnar på så är det någon som tycker att man är galen.

I Sverige hyllas Zara Larsson den unga sångerskan för sitt mod av media och statsministern att trots allt hat och hot hon får utstå så står hon uppför sin rätt att yttra sig. Jag har ingenting till övers för människor som hotar och hatar folk. Folk som tycker att någon ”förtjänar” att dö eller våldtas. Lika lite som jag kan tycka man har rätt att förringa andra av andra anledningar som ”lågpannade SD väljare” (vad innebär ens ”lågpannad” är det motsatsen till högt hårfäste à la Reinfeldt?), eller att folk (=män) som hatar gör det för att de är klent utformade nedtill. Jag kan väl tycka att man kan diskutera storleken eller snarare funktionsdugligheten på hjärnan hos dem som skriver, men huruvida snoppen är liten eller stor känns för mig tämligen orelevant, men det kommer som sagt ofta som svar. Jag har förstått att det är så man trycker till män. Till kvinnor verkar det vara mer diskussionen om frekvensen på sexlivet. Men dödshot tycks gå över könsgränserna. Liksom förtäckta hot mot barn och samtal med chefer. Tänk så mycket det hela utvecklats från förskoletiden då det handlade om ”du får inte komma på mitt kalas!” vilket var det ultimata hotet (det hot som man från Nobelfestens arrangörer genom åren upprätthållit effektivt förövrigt. Tydligen är man som diktator som piskar bloggare välkommen på kalaset, dock inte demokratiskt valda partiledare).

Men tillbaka till Zara. Det är väldigt svårt för mig att förstå hur man kan hylla en person som skriver ”*hat <3”. Hur man sedan kan ha samma människa med som exempel på någon som står upp emot hat i DN blir för mig väldigt fel. Jag tänker på hur man hyllar Zaras och hennes rätt att förringa mäns problem utan att kunna få kritik (ja, det finns också kritiska röster som försöker förklara problematiken, men det klassas också som ”hat” så det är oväsentligt).

Jag tänker själv på andra personer som befinner sig utanför Sverige som för mig är bättre föredömen.
Jag har i helgen tänkt på Raif Badawi en bloggare i Saudiarabien som vågade gå ut i det landet och skriva sina tankar och vara kritisk och som nu sitter i fängelse. Jag vet inte hur det går med honom just nu. Om han har fått mer av sina pisksklag eller vad som händer. Det har varit tyst sen han var på tapeten och vi i Sverige alla var solidariska. Nu tillhör han gårdagens nyheter. Någon som vi kan komma ihåg ibland då vi kan visa vår svenska godhet genom att fördöma det hela. Och jag tänker på hans mod. Att han vågade skriva. Och jag skäms. Jag tänker på dissidenterna i Sovjet Unionen som vågade kritisera och fick ta straffen. Och den tysta majoriteten som kanske reagerade men inte vågade ställa sig upp. Hade jag vågat? Svaret är helt klart nej.

Jag tänker också på Malala Yousafzai. Den godhet och lugn som hon utstrålar. Trots vad hon utstått så reser hon sig från askan och blir stärkt i sin kamp. Man försökte tysta henne med en kula – och hennes röst hördes över hela världen. Det hon sedan gör med sin berömdhet är skillnad. Skillnad för alla barnen i Pakistan. I Sverige så poängteras det väldigt mycket hennes kamp för flickors rätt till skolgång – men läser man utländsk media så handlar det om ALLA barnens rätt.

Vi har ett överflöd av godhetsapostlar i Sverige bland media, kändisar (a,b och c varianter). Någon skrev någonstans att ”godhet” idag ses som invektiv. Vi har också idag ett antal människor i Sverige som reser ner till länder där de ger humanitär hjälp. Man kan hitta någon notis om dem i någon lokaltidning. Det är sällan de hamnar på de stora drakarna eller på Public service. Kanske av eget val? Kanske är det effektivare idag att gå ut lokalt för att be om hjälp då allt blir fel om man använder media? Kan deras hjälp stjälpa snarara än hjälpa? De samlar in saker och riskerar ibland sina egna liv genom att åka på plats för att ge hjälp. Dessa människor är jag personligen mer intresserad av att höra av än att läsa ännu ett inlägg från dessa kändisar som tycker att godhet handlar om att på bästa sätt förringa andra människor.