Det har kommit lite undersökningar angående det här med hur öppen människor är med sina politiska åsikter och tydligen är man från vissa håll (höger samt nationalistiska) väldigt försiktig att tala öppet om sina åsikter. Detta kan man ju tolka på olika sätt. Vissa är snabbare med sin tolkning än andra.

twitter1

Men är det så lätt? Handlar det om feghet? Varför väljer man att bara diskutera i sin egen trygga sfär? Är det för att man är rädd att få mothugg som man inte klarar? Perhaps. Själv finns det frågor jag väljer att inte diskutera så öppet. Det handlar om politiken idag. Tiggare. Invandringen. Feminismen är jag mindre rädd att diskutera. Varför då så rädd för att diskutera? Det finns inget enkelt svar på det, men jag har lite funderingar på det för egen del.

En viktig fråga i Sverige är den sk värdegrunden. Tron på alla människors lika värde. Skriver du inte under på denna – ja, då är du per automatik en rasist samt VÄRDELÖS. Du har inte längre rätt att täckas av det där värdet alla människor ska ha.

Varje gång du yttrar dig om invandrare eller tiggare och är kritisk till POLITIKEN som förs (eller inte förs ibland) så bryter du mot den här värdegrunden. Så varför riskera bli av med ditt människovärde bara för att framföra din åsikt i alla sammanhang?

Jag känner en människa som sagt sig gråta över att SD kom in i riksdagen och sedan dubblerade stödet. Samma människa var förövrigt positiv och hoppfull inför Fridolin som utbildningsminister. Detta är en av mina bästa kompisar som jag är väldigt förtjust i. Däremot diskuterar vi inte så mycket politik kan jag säga. Det finns så mycket annat man kan diskutera som jag ser det. Framförallt som vi inte träffas så mycket då vi bor på olika ställen. Diskussioner kan vara väldigt givande när man diskuterar med folk och får deras sätt att se på saker. Deras argument och erfarenheter. Men risken är att diskussionen dödas när det inte finns annat argument än att ”man inte tror på alla människors lika värde”. Jag gör inte det det helt enkelt. Människor har inte samma värde för mig. Om jag skulle kunna rädda 20 människor eller mina barn från en sjunkande båt då skulle jag rädda mina barn. Skulle jag välja mellan en okänd flykting från något land eller Anders Eklund så skulle jag välja den okända. Sen kommer då den kniviga frågan – gratis tandvård till människor som precis kommit till Sverige eller min 90 åriga mormor som arbetat hårt i sitt liv här i Sverige?

Jag tänker ibland på Sokrates och hans kommentar om visdom: ”det förefaller som om ingen av oss vet något verkligt värdefullt, men han tror att han vet det utan att veta det, under det att jag varken veta det eller inbillar mig veta det.” Jag vet att jag inte har alla svar – eller ens något svar. Men det känns som folk som tror sig veta väldigt mycket nu visar sig nakna.

Man säger att man har full koll och att vi klarar det hela. Sedan läser jag i tidningen att man inte kan ta emot den anstormningen som kommer. Och ”man trodde inte att det skulle komma så många”. Då blir jag lite mörkrädd. Såg inte de också bilderna på det lilla barnet? Sa de inte att alla skulle få komma till Europa och Sverige? Sa det inte att det var det som var det viktigaste. Hur kunde man då missa att det faktiskt skulle komma så mycket folk.

Jag är väldigt intresserad att förstå olika synvinklar. Det finns migranter som flyr från krig i Syrien och kämpar med sina barn för ett bättre liv. Barn som fötts in i ett land i kaos och inte ser någon räddning då det inte längre finns en ”rätt” sida utan flera olika falanger som systematist dödar folk. Men det finns även människor som önskar få det ekonomiskt bättre och tror att man i ett annat land kommer ha större chans till detta. Och det finns människor som är terrorister som önskar göra Europa till samma otrygga områden som Mellanöstern. Det finns så många sanningar. Det finns helt enkelt inget ”rätt svar” i detta. Men när man diskuterar flyktingarna och problemen som volymer kan skapa i Sverige när vi har områden där lagar inte längre upprättshåll. När man har ”No-go zoner” och kvinnor från förorten flaggar om taliban välde inom Sverige då finns det i alla fall något vi kan se inte är rätt. Men det är för känsligt att diskutera detta. Att erkänna problem är att gynna SD. Om man därför diskuterar detta med människor med ”rätt värdegrund” riskerar man få tårar tillbaka och kanske riskera vänskaper som för mig är viktigare än att jag ”take a stand”. Incitamenten för mig personligen är inte så stora att jag känner att det är värt att påstridigt börja diskutera med människor jag vet (eller misstänker) inte vill diskutera utan vill fortsätta känna sig goda och maktlösa och möta världen med tårar för alla de som far illa. Jag ser inte att jag kan ”vinna” diskussionen på något vis. Eftersom jag själv inte har någon fast ståndpunkt eller förslag på lösningar så känns det heller inte som jag ska övertyga någon om något. Läste lite av Ivan Arpi som på något vis stärkte mig i detta.

twitter2

Skilj på sak (åsikt) och person har väl varit något som jag tycker är viktigt. Jag anser att någon kan får säga något som för mig känns väldigt fel i ett ämne utan att jag för den delen helt ogiltigförklarar människan som människa. Och risken är att om jag öppet skulle säga att jag tycker det finns delar som inte stämmer med bilden av tiggare. Att jag tycker det är fel och märkligt att de har iphone med en modell som är nyare än den jag har och ringer en hel del på dessa presumably utomlands vilket för mig fortfarande är dyrt och något jag undviker in i det längsta. Jag tycker inte det är ok att se sopor som lämnas i dess spår, och jag tycker det är fel att det inte finns lagar som är applicerbara på dem – medan det finns lagar för mig som svensk medborgare jag ska förhålla mig till. Jag tycker heller inte om att se hur människor väljer att attackera tiggarna. Att folk spottar på dem. Oavsett vad man tycker om dem och situationern är det aldrig ok. Men jag tycker inte om att media haussar upp attacker mot tiggare från något som ibland inte är attacker, ibland är rivaliserande tiggare och ibland är en och samma person som är iransk invandrare som man tydligen inte kan straffa – men allt presenteras som ”svenskar”. Jag tycker det är fel. Men att ta diskussioner om detta innebär att man ska lägga in 20 000 brasklappar så att ingen ska kunna ta illa upp. Och vem orkar det i dag? Vad är poängen?

Sen kan det då komma fler saker som gör att diskussioner med en person för framtiden inte är intressant. Jag tror mig dock aldrig träffat någon IRL som till mig yttrat saker som för mig är oacceptabelt (saker man läser ibland på Flashback när mörkhyade diskuteras och kommentarer om kvinnors utseende på Facebook t ex) så det är svårt att säga hur jag skulle reagera. Jag har väl en liten idé om hur jag skulle vilja att jag reagerade i olika situationer, men ibland har väl inte verklighetens jag riktigt nått upp till det hela. Men jag vet att jag agerar om jag ser/hör något våldsamt. Jag har även om jag inte sagt något högt haft en tämligen effektiv kylig blick när något varit otrevlig som verkar fungera rätt bra.

Varför jag däremot väljer att stå upp mot feminismen och förklara varför det inte är ok för mig är för att det är något som påverkar mig, eller snarare mina barn. Jag vill inte att de ska växa upp i ett samhälle det är ok att hata dem och skylla på dem allt som händer i världen för att de är vita och blivande män.  Jag har därför ganska klara tankar om dessa frågor och det känns därför mer genomtänkt från min sida och jag kan lättare föra fram mina synpunkter,