Ofta pratas det om skolan och att den är i fritt fall. Det talas om resultat på PISA undersökning och huruvida det ska vara representativt eller ej. Med barn i klass 1 och 5 är jag idag väldigt nöjd med mina erfarenheter av skolan. So far tycks barnen haft tur med vänner och ingen mobbing. Men vad är problemen med svenska skolan?

Jag får ledtrådar lite här och var när jag läser på Facebook, Twitter och bloggar. Små korn som tillsammans ger en bild av hur det är – och kanske också lite hur det kan ha blivit så.

Min mor pekade på en lång humoristisk FB kommentar där någon beskrev sin dag som lärare, som berättade om sina ämnen som hon hade legitimation för. Vissa som hon var utbildade för och undervisade i, och några ämnen som hon knappt kände till (något hon inte skrev ut alls för hon inte ”kom i håg det”). Enligt min mor var detta inte helt okänd problematik med lärarlegitimation. Att man slänger in lite extra. Jag vet inte hur väl det stämmer, jag har inte läst på detta alls, men min mor som fd facklig representant och som kämpat för ”behöriga lärare” känns inte riktigt som hon skulle hitta på. Det låter heller inte märkligt. Kan du kemi, så måste du väl kunna biologi med, och samhälle och historia är ju ungefär samma ämnne, eller hur?

Nästa grej var en tweet från Filippa Mannerheim:

Denna läser jag ganska snart efter jag läst kvällens kapitel för min 7-åring. Bröderna Lejonhjärta. Nästa bok planeras bli just Mio min Mio. Inget ont om dessa böcker. Jag uppskattar fortfarande att läsa många böcker jag läste som ung (och ”Young adult” är inte helt ovanlig kategori att läsa). Men om man nu ska läsa en bok och diskutera i klassen i 8-an känns det som Astrid Lindgrens böcker är ett passerat stadium för de flesta.

En annan twittrare som jag verkligen uppskattar är lärarstuderande Isak som har en hel del klokheter på lager. T ex denna rant bra sammanfattat av Fröken Missnöjd:

Det är också intressant, förvisso deprimerande tidvis, att få en bild av hur det ser ut på utbildningen för morgondagens lärare i hans flöde:

Hoppingivande?

Det är skönt att ha tillgång till Engelska Skolan där många är utbildade utanför Sverige kan jag ärligt erkänna. Där man inte pratar ”genusvetenskap” och ”värdegrund” utan istället pratar ”Mind growth”.

Sista grejen jag reflekterade över var det här med mobbing som Dag Öhrlund tar upp. Hur flata många runtomkring är när det gäller problemen att verkligen agera. Största problemet är i många fall föräldrar som avsagt sig föräldraansvaret och lägger över det på skolan, men det andra problemet är svaga rektorer.

Apropå svaga rektorer så kan jag väl lägga till att jag tycker att även denna artikel visar prov på en sådan. Eller ja, kanske inte svag, men en fruktansvärt dålig rektor som tycks missuppfattat sitt uppdrag på många sätt. Nu vet jag inte hur sant det är (idag är det väl nästan konstant så att man kan räkna med att alla ljuger eller vinklar ) men är det sant att man har inspelning där man ifrågasätter betyg och vägrar se på betygsunderlaget då finns det själ för oro.

Om man dessutom har rätt i detta:

Och förra onsdagen kom beskedet att han sägs upp från sin tjänst på skolan med motiveringarna att han bland annat begärt att få ha med sitt fackliga ombud med sig under en förhandling.

Så är det väldigt, väldigt illa.

Skolan har bevisligen problem. Någon förändring tycks inte heller vara på intåg. Snart kommer en ny PISA undersökning, och Sveriges politiker kommer återigen chockas över detta, och någon kommer att komma fram till att det är fel på PISA undersökningen då betygen i skolan inte speglar resultatet. Vi andra kommer minnas Astrid Lindgren på högstadiet, hot mot lärare som inte höjer betyg, och andra smådetaljer som för oss andra ger antydan om att kunskapsnivån hos våra elever inte är så hög som vissa vill tro. Så jag avslutar med en tweet jag faktiskt ett ögonblick trodde var högklassig humor – tills jag insåg att det var på allvar.