Mors dag och fars dag är dagar jag liksom aldrig riktigt varit förtjust i då det för mig känns extremt kommersiellt och krystat (tror det var efter att jag läst en bok som hette Max Svensson Lurifax). För min mor har det väl varit lite viktigare så jag har väl alltid sett till att jag kommer ihåg att gratta henne denna dag då det förväntas göra det. Jag kommer dock aldrig sätta sådana krav på mina barn i framtiden. Än så länge har de väl koll på reklam och sådant så man får en liten present i form av teckning eller något de gjort på fritidsklubben på morsdag, vilket naturligtvis uppskattas. Förra året var den sista chansen de hade att fira fars dag för sin far. En vecka senare dog han. De hade med sig varsin teckning till Hospice. Teckningar som sedan fick följa med i den sista vilan. Nu är det då dags för Fars dag igen och det är svårt att veta hur man ska hantera det hela. Ett besök vid minneslunden kanske?

Inför affärernas kampanjande om detta så läser jag en ”debattartikel” i Expressen (unvis.it) där Manuela Fredriksson förklarar varför pappor inte behöver ett grattis på fars dag. Tydligen är man bara en bra far om man är jämställd. Jämställd i detta fall millimeter tid i hemmet. Det framgår inte om jag som mamma då ska vara jämställd och byta däck dessutom. Nu är jag så frisinnad att jag till och med låter någon annan byta mina däck så den tiden kan idag räknas bort när jag nu är ensam (vilket är helt ok tjänst att köpa, till skillnad från det suspekta att köpa RUT tjänster för städning och sådant där…). Jämställdhet med föräldradagar samt matlagning och städning. Det är detta som i Manuelas värld gör dig till en bra förälder. Frågan är, vad anser barnen? Borde inte barnen vara de som avgör vad som är bra förälder?

Min personliga filosofi är kärlek, trygghet och glädje är saker som barnen behöver. De ska alltid känna att de är kommer främst. Att de har en grundtrygghet som gör att de vågar pröva på saker, att de litar på människor. Glädje i hemmet där föräldrarna uppskattar varandra. Friska föräldrar är också ett plus. Både för barnen och föräldrar, det är väldigt jobbigt med förkylningar, huvudvärk, ryggont eller vad som helst när du inte har möjlighet att lägga dig ner och pyssla om dig själv utan måste ta hand om personer som är beroende av dig. Självklart kan den andra föräldern i många fall ta hand om barnen. Fungerade väl si så där hemma hos oss med höga teaterviskningar som skar genom den stängda dörren. Varför ta upp det i detta sammanhang? Jo, enligt viss forskning tycks föräldrarnas hälsa inte direkt bli bättre om man är jämställd.

Men tillbaka till det här med föräldradagarna som är så viktig för Manuela. Hur många kommer ihåg sina första två år i livet? Jag kan säga att jag har noll koll. Första minnena jag har från min barndom är fläckvisa tillfällen. Kan jag varit runt 3 när jag klättrade upp i handfatet och tvättade fötterna och hamnade på sjukhuset för hjärnskakning? Jag minns tomatsoppan man fick där. Himmelsk god. När jag var lite äldre och gungade i hammocken så den välte och det var blod överallt. Fortfarande skeptisk till hammockar kan jag lova. Inte förrän något år sedan nämnde någon att jag tappade tand då. Vilket kanske förklarar allt blod. Inte vet jag vem som hade hand om mig då. Jag tror jag hade en dagmamma, men kommer inte ihåg henne. Jag kommer ihåg när vi flyttade in i vårt hus däremot, och då var jag 2 år. Det var tapeter med bilder från Djungelboken. Jag fick mardrömmar när jag såg tigern som gömde sig så mamma och pappa fick byta tapeter i mitt rum.

Jag har fler minnen från när jag var äldre. Från lekis och skolan. Somrarna som var långa då mamma som lärare var ledig hela sommaren. Inte vet jag vem som bytte blöja på mig eller så. Jag vet att min pappa var hemma med min äldre syster när hon var liten. Det var väldigt suspekt 1971. Vad gjorde den där skäggiga karln på lekplatsen, och varför hade inte det stackars barnet någon mamma?! Anledningen hade inget med jämställdhet utan att pappa då var arbetslös en sväng och därför var han hemma.

Jag älskar mina föräldrar men det har funnits många tillfällen jag funderat varför de hållit ihop. Det är konstanta bråk och gnäll mellan dem och det är i princip samma typ av diskussioner hela tiden. Jag hade aldrig stannat med min far, men min mor gjorde det. Jag kan väl tycka att det i det läget är bättre att acceptera saker som man inte kan förändra istället för att tjata om dem hela tiden.

Min man och jag träffade varandra tidigt. Jag skulle precis fylla 18 år. Många av de fällor som brukar finnas i förhållande passerade vi. Jag pluggade i Umeå, han gjorde värnplikt, varje sommar jobbade jag nere på Västkusten 10 veckor medan han körde taxi och jobbade extra. Vi flyttade ihop och levde på mitt studielån då han var arbetslös. Sen fick han jobb, jag hoppade av studierna och blev arbetslös. Det fanns svackor, men vi tog oss igenom dem. Det var en lång sträcka från att vi träffades till att vi blev föräldrar. 2004 föddes vår förste son och livet före blev på något sätt dimmigt och svårt att minnas. Vilka var vi innan denna bedårande lilla varelse kom till oss? Plötsligt hade vi ett center. Något som blev det viktigaste i våra liv. Men även vi själva blev viktiga på ett annat sätt då vi var den som skulle hjälpa detta lilla barn få alla möjligheter i världen. 2008 fick vi vår andra son.

I vårt föräldraskap delade vi på mycket. Den första tiden tog jag hand om inflödet, och mannen i mesta möjliga mån utflödet. Praktiskt nog valde barnen att lägga de värsta pluttarna när han var hemma. När jag började jobba halvtid med första barnet så blev det flaska med bröstmjölk istället som mannen gav. Han fick fortsatt ansvar för utflödet då (vilket han väl ibland hade lite åsikter om, men jag körde stenhårt på vanan gjorde honom mer effektiv).Det hände att barnen fick magsjuka och det hamnade på hans bord att torka upp efteråt med.

Vi körde nattning med läsa bok för barnen, vi körde varannan kväll på den äldre och senare blev det lite större kapitelböcker. Då satt mannen ner foten och ville växla med hela boken då han tyckte det var jobbigt att läsa ryckvis. Den yngre vägrade somna om jag låg bredvid utan vaknade då lätt till så honom nattade mannen själv de första året. Sen när mannen blev sjuk 2012 så tog jag väl över mer och mer och sista året när han fick afasi var det naturligtvis svårt att läsa. Den yngste sonen kom gärna och la sig i vår säng på natten, och varje morgon när jag gått upp och innan han väckts upp så kröp han närmare sin pappa som la armen om honom i sömnen.

De har inte längre sin far med men i tankarna och minnet lever han kvar. Inte för middagar han lagat, eller kläder som tvättats. Utan för vad han gjort med barnen. När vi var på leklandet och han klättrade upp tillsammans med barnen. Minnet av besök på badplatser där han lyfte upp barnen och kastade dem ut i vattnet. När han lyfte dem upp och ner och lekte tick tack. När han satte dem i soffan felvänt och sa ”sitt ordentligt” och de tjöt av skratt. När han var ute och bytte däck med dem och de fick rulla däcken till bilen. När han sprang efter cykeln då de lärde sig cykla, När han byggt ihop sin helikopter och var ute och flög med den. När han satt med och spelade TV spel med äldste sonen när han var mindre. Det finns tusen och åter tusen minnen de har av sin far och vad han gjort med dem. Liksom det finns så många saker de upplever idag där de saknar sin far att dela upplevelsen med dem. Saker som de och han hade gemensamt som jag varken kan eller vill inkräkta på.

Det finns så mycket han skulle ha velat vara med på i deras liv. Det var hans rädsla när han fick sjukdomen, att han inte skulle finnas där hos dem i framtiden. Jag tror dock att grunden med all den kärlek, trygghet, lyhördhet som han gett dem under de åren han fick vara hos dem har gett en solid grund för dem att stå på. Men jag tycker synd om människor som tror att föräldraskapet bara handlar om den tid man har med barnen när de är små.