Jag har lärt mig ett nytt begrepp nu. Icke-binär könstillhörighet. Det handlar om en person som inte ser sig som man eller kvinna utan – något annat. När jag har försökt fått klarhet i vad detta innebär är det att personen (vars biologiska kön är kvinna) känner att hen kan klä sig i både manskläder och kvinnokläder. Denna person, mig närstående och därmed väldigt lätt hamnar i läget ohängd lillasyster har jag väldigt svårt att ta på allvar många gånger. Det är väl korset man får bära när man som sagt är yngre och en sladdis. Efter att ha diskuterat lite med henne nu är väl min känsla 32 going on 14. Kulturell appropiering är en annan hjärtefråga där vi inte är direkt överens.

Min reaktion efter att diskuterat med henne (och sorry, som min lillasyster får hon faktiskt leva med det faktum att jag INTE kommer benämna henne som ”hen” eller när jag pratar om min familj kommer jag inte ta upp att jag har en syster och ett icke-binärt syskon. Payback kanske från den tiden hon med förvåning tittade på mig och sa ”har inte du några kindben? och andra små gliringar man fått under uppväxten) är att för att vara så fokuserad på kön så är det en väldig ytlig syn på det hela. Jag kan ha ”manskläder” med. Förvisso har jag inte hängt på mina barn prinsessklänningar – men handen på hjärtat, inte heller jag har haft sådana eller någon större längtan till dem. Det finns en man jag möter lite då och då. Han har gråspräng mustasch och ofta kort jeanskjol. Jag gillar kombon för att vara ärlig. Hela han är något av ett statement, jag har ingen aning om vad det kan tänkas vara. Vill han vara kvinna, känner han att det är hans rätta kön, och isåfall, varför odla denna mustasch samtidigt? Är han en skådis på väg från repetion? Är han psykisk sjuk, inte för att det på något sätt verkar så, men vem vet? Eller gillar ha att jäklas med människor som mig på så sätt att han vet att bara gå där i lugn och ro kommer han att sätta myror i huvudet på oss? Oavsett anledningen gillar jag det då jag lägger märke till honom och han sticker ut. Kanske möter jag honom ibland i mer traditionella kläder – men dessa gånger reagerar jag inte på honom då han inte sticker ut.Jag skulle inte känna igen honom heller utan kjolen för att vara ärlig. Men trots hans val av jeanskjol så kommer jag mentalt klassa honom som ”man” när jag passerar. Liksom jag tror att oavsett om min lillasyster har en kostym med slips och kort hår så kommer mötande tänka ”kvinna” om henne. Könet sitter sällan i kläderna för mig. Det är något av helheten. Kropp, ansiktet, hur man rör sig.

Det finns människor som man har svårare att definiera. Vet inte om någon kommer ihåg reklamen man hade för något (minns i vanlig ordning inte vad det var) men det handlade om att besluta att göra si eller så beroende på om busschauffören var en man eller kvinna. Visade sig att chauffören hade ett väldigt androgynt utseende och de kunde därmed inte komma fram till könet. Jag har aldrig fått reda på om det var en man eller kvinna, även om de hade det som Fråga på Morgonzoo en gång. Hörde frågan, men missade svaret. Grejen är väl att det egentligen inte spelar någon roll i de flesta fallen om personen är en man eller kvinna. ”Kläderna gör mannen” finns ett uttryck. Helt klart definieras man av sina kläder. Du ser skillnad på uteliggaren och banktjänstemannen. Du lägger dem i olika fack och det handlar inte bara om könet på personen. Ser jag ett gäng med huvtröjor som går lite kutande så kan jag vara oroligare för dem än gänget som kommer i andra kläder.

Egentligen är jag inte förvånad över att det idag, till skillnad från när jag växte upp, kommer diskussion om tredje kön. Enligt var och varannan krönikör så definieras mannen av en ”norm”. Denna ”norm” sägs också vara problematisk (gillar slå folk, helst kvinnor, våldtar gärna om sex inte erbjuds frivilligt etc, etc) men även de som inte på något vis anser att detta är normalt eller ok ska som grupp vara ansvarig för de fåtal män som faktiskt stämmer in på denna norm. Redan från tidig ålder ska vi fostra barnen till att gå emot normerna och hela tiden fundera över strukturer. Gör barnet detta för att det är en pojke eller flicka? Svarar du på detta sätt för att det är en pojke eller flicka du har framför dig? När vi fokuserar så mycket på att tänka på könet blir könet det viktigaste.

För mig har det alltid varit ganska självklart. Jag är kvinna. Jag är dessutom attraherad av män konstaterade jag så småningom. Saker som jag inte behövt ifrågasätta eller begrunda vidare. Det är en del av min identitet. Vissa saker som man säger är ”typiskt kvinnor” stämmer rätt väl överens på mig. Andra saker ingick inte i den extra X-kromosonen. T ex det här med ”ordningsamhet”. Känner faktiskt lika många kvinnliga som manliga pedanter för att vara ärlig. Och lika många som liksom mig inte riktigt känner charmen med att städa. Jag har aldrig varit intresserad av meka med bilar heller. Frågan ”hur funkar detta” har väl varit tämligen ointressant, mer viktigt att det fungerar. Jag känner dock kvinnor som har det intresset. Liksom män som är lika ointresserad som mig. Att vara tjej har haft både fördelar och nackdelar. Jag kan notera när jag läst Ninnis inlägg på Genusdebatten att jag troligen haft en hel del drag av manlighet hos mig. Vilket skapade problem under grundskolan då jag hade lite mer problem att förstå den kvinnliga sociala samvaron och hamnade utanför där, samtidigt som jag aldrig sökte mig till killarnas samvaro för att jag var tjej (och blyg, inte den outgoing, sportiga pojkflickan).

Men oavsett hur jag haft det så har jag aldrig varit tveksam till mitt kön. Jag har ibland haft olika dagdrömmar om att jag var bortbytt på BB så att jag egentligen var någon annan (likheterna med båda mina föräldrar gjorde väl att det scenariot aldrig kändes helt plausibelt), jag hade superkrafter, jag gjorde något enastående mm mm. Istället för mitt råttfärgade hår så hade jag antingen kopparrött hårsvall, eller ett blont hår. Mina namn varierade också. Tänk om jag hetat ”Petra” och varit ihop med Peter Pan?

Aldrig någonsin i alla mina dagdrömmar har jag varit pojke eller man. Att vara kvinna ger mig i min värld inga andra attribut än de rent fysiska, men jag kan inte föreställa mig vara en man. Jag köper att man kan vara osäker på sexuell orientering. Attraktioner man känner, vad eller vem är det man attraheras till? Jag har själv inte haft någon tjej jag känt mig dragen till, men det kanske är möjligt. Jag har faktiskt för att vara ärlig inte varit dragen på riktigt till så många. Kär en massa gånger – men de gånger föremålet visat sig intresserad tillbaka så sprang jag helst åt andra hållet. Kär i känslan av att vara kär.

Jag har svårt att tänka mig hur det är att vara tveksam till sitt eget kön. Att känna med hela sin själ att den kroppen man föds med är fel. Jag kan inte föreställa mig dessa känslor. Jag vet hur det är att hata sin kropp. Stor mage. Korta stabbiga ben. Stor näsa. Stora bröst. Jag har ogillat så många detaljer på kroppen genom åren. Men att inte kunna definiera sig i ett kön tror jag måste vara annorlunnda. Om man känner att kroppen är fel så måste tvånget att passa in på andra sätt bli större kan jag tänka mig. Om man har alla yttre tecken på att vara tjej – men känner sig som en pojke, hur kan det då vara för att passa in? Kanske måste man i mycket högre grad bevisa att man är pojke på ett sätt som killar inte behöver bevisa, eller försöker man spela rollen av tjej och känna sig falsk och obekväm i denna roll? Jag vet inte. Men när jag hör folk kommentera att det är något som de ”flesta känner” så blir jag illa berörd. För om så många känner det, hur mycket jobbigare blir det då inte för den som upptäcker att den faktiskt trots detta är rätt ensam om sina känslor. Att könsidentiteten blir något lite modernare ”ickebinärt” som det för stunden är rätt coolt att ikläda sig i, för att sedan några år senare se tillbaka på detta som en fas. Vilket hån för dem som faktiskt kommer brottas med detta i hela sitt liv.

Jag har varit i diskussion med en annan person som brinner för dessa frågor nu i går och idag. En dokumentär om en tjej som egentligen inte var en tjej men som nu hamnat rätt och blivit kille. Jag har inte sett dokumentären, jag antar att det handlar om könskorrigering men kan handla det om transperson. Texten var då

”För 22 år sedan föddes enäggstvillingarna Isabelle och Denise. Vid fem års ålder protesterade Isabelle mot att kallas för flicka. Några år senare bytte Isabelle namn till Sam. Det här är historien om Sam och hans kamp för att visa att han aldrig varit den alla andra trodde.”

Svaret var då

Dödnamn är då tydligen det namn man burit innan man hamnad i den rätta identiteten och skulle inte användas. Det är transfobiskt. På vilket sätt har jag inte förstått.

Jag undrar hur Sam ser på det hela. Jag har inte sett dokumentären och vet ej hans uppfattning.För mig är respekt att respektera varje persons önskan.

Kanske är det så att alla har samma erfarenheter och alla vill begrava det namnet. Men är det verkligen så för alla? Kan verkligen vissa människor tala för alla utifrån sina erfarenheter? Jag tänker på Pride som ska representera alla homosexuella. Alla homosexuella är dock inte helt nöjd med denna representation.En del är missnöjd med hur det idag politiseras. Att man bjuder in vissa partier – och stänger ut andra. En del är inte vänster och förklaster kollektiva synsätt på dem. Jag anser att vi alla är unika. Vi har våra egna erfarenheter och upplevelser. Vi tolkar alla världen på vårt sätt. Min tolkning har inte med varken mitt namn eller mitt kön att göra inte heller min sexuella läggning påverkar min politiska syn (om man inte kan se min kortvariga dyrkan av Westerberg som ”sexuell dragning” och därför lade min röst på FP, vilket väl bevisade för mig att det inte var något jag borde ta hänsyn till i politiken, idag känns det inte som jag riskeras att kollras bort av någon politiker så det ska väl inte vara problem längre). Vi är alla unika, vi har vår egen historia, DNA, miljöpåverkan och alla andra saker. Varför förutsätts ”homosexuella”, ”transpersoner”, ”invandrare”, ”kvinnor”, ”män” alltid höra till homogena grupper där alla delar värderingar och inställningar.

För mig är det sorgligt att vissa människor tar chansen och monopolisera hur man ska vara om man visar sig tillhöra en grupp. Jag kan som sagt inte leva mig in i hur det känns att kämpa för att kunna hitta sin rätta identitet. Men jag tycker det känns för jäkligt om det när man väl kommer till det läget att man accepterar sig själv hamnar i en grupp där man då trycks ner för att man inte är ”rätt” enligt deras normer. Det är märkligt att man å ena sidan är så förtjust i ”normkritik” och å andra sidan kämpar man med näbbar och klor för att skapa egna ”normer”.