Det är lite intressant ibland att följa diskussioner i media och på twitter. Man pratar fortfarande åsiktskorridoren, men oj vilken skillnad det är i media i dag från 2015. Bra eller dåligt? Jag anser väl att det är bra att saker och ting rapporteras. Även de saker som man inte gillar. Är alla ensamkomna flyktingbarn sexuellt utsvultna män som bara är ute efter alla kvinnor som råkar komma i deras väg?

Jag tror att de flesta inser att svaret på det är nej. Självklart inte. Förhoppningsvis är de heller inte en så stor andel. Jag har själv träffat en del ensamkommande. Artiga, osäkra, kämpande med att lära sig det nya språket och komma in i samhället. Ungdomar som älskar aktiviteter som de kan få vara delaktiga i och att de då får lära känna andra människor.

Men det finns också de som ser Sverige som det förlovade riket som ska försörja dem. De som anser att svenskarna är till för dem. Flickor, kvinnor är till för att tillfredställa deras behov. Det finns intervjuer med människor som anser att de måste ha sex regelbundet annars kan de komma till skada, och detta ska ursäkta övergrepp på barn eller vuxna (tjejer och killar).

I min närhet så hade jag en vän vars dotter våldtogs av en afghan. Hon bodde i ett område med många olika kulturer. Större delen av hennes bekantskapskrets hade rötter i olika områden. Hon bjöd hem sin kompis som var 16 år. Hon var då 14. Han ansåg att hennes signaler var väldigt tydliga. Hon ville ha sex. Varför skulle hon annars klä sig så utmanande? Hon ansåg att mysbyxor och collegetröja inte riktigt var vad hon definierade som sexigt, och att en signal i form av nej skulle räcka.

14 år. Polisen lade ner utredningen för detta. Varför vet jag inte. Pojken försäkte fortsätta ha kontakt med henne via Facebook. Tydligen fortfarande helt oförstående om att han gjort något fel. Skulle gissa att brist på konsekvens kan bidra till denna känsla.

Det var några år sedan detta hände, tjejen är i dag över 18 tror jag. Men jag är övertygad om att hon inte är ensam som råkat ut för sådana saker. Varken våldtäkt eller nedlagda utredningar.

Häromdagen läste jag om tre stycken ensamkommande som tagit med en fjärde kille från sitt boende ute. De hade vänt sig mot den fjärde och börjat slå honom. Två av dem våldtog honom. Den tredje vägrade. Trots att han blev uppmanad av de andra.

Jag har aldrig varit förtjust i det här med grupp och det tryck som kan uppstå där. Trycket att passa in, att göra saker man egentligen inte vill för att accepteras.

Jag minns när jag lurades prata skit om en tjej jag egentligen tyckte bra om. Det var på låg eller mellanstadiet och jag fick umgås med de stora tjejerna. 2 år äldre alltså. Jag tror det var en väldigt nyttig läxa för mig.

Det kan naturligtvis ses som lite harmlöst tryck då och svårt att jämföra med det tryck som kan få någon att våldta eller misshandla någon annan. Jag tror dock att grupper riskeras bli mer sammansvetsade när man kommer som till ett nytt land med få likheter med det land man lämnat. Risken är att gruppen blir tryggheten. Gissningsvis blir det lättare för de som vågar kasta sig ut i samhället och lämna tryggheten. De kommer lättare komma in i Sverige. Frågan om möjligheten idag finns på alla ställen? Börjar marknaden mättas? Har man tillräckligt många eldsjälar som kan motverka de destruktiva delarna? Denna flathet man bemött sexuella trakasserier med under flera år, vad har det skapat för inställning hos tjejer och deras föräldrar? Om dina vänners barn råkat illa ut – vågar du fortsätta vara en ”god naiv människa”?

Skulle jag skriva upp mig som kontakthem till ensamkommande? Om jag skulle göra det så skulle det vara efter att jag lärt känna en kandidat och känner tilltro till honom. Jag skulle inte släppa in någon okänd. Även om risken skulle vara vara enbart 1 på 10 skulle jag inte riskera mina barn, eller mig själv. Nej, jag har inte tjejer, men senare dagarnas informationsflöde visar att det inte behöver vara tjejer heller när trycket sätter in.

Men denna osäkerhet som jag, och säkert många med mig känner riskerar att isolera de som kommit och fortfarande kommer till Sverige. Alla de som haft en äkta dröm att komma till Sverige, utbilda sig och bli något. Ett land med gratis skola. För vissa måste det låta så enormt fantastiskt och en omöjlig tanke. Tills man börjar fördjupa sig i PISA och reportage om Sjumilaskolan då.

När det är svårare att ta emot dem i samhället så blir då den kända gruppen som blir trygghet. Trycket att passa in i gruppen blir starkare, och hur är känslan i denna grupp egentligen?

Politikerna i Sverige har alltid velat föra fram bilden av den svenska humanistiska stormakten. Landet som trots sin ödmjukhet, det finns ju ingen ”svenskhet”, ändå på något sätt är det bästa i världen. En människa som flyr för sitt liv kan egentligen inte hamna på ett bättre ställe än i Sverige. Tyskland, Danmark m fl är otrygga hemska länder som det troligen är en personlig tragedi att hamna i. Det förstod vi i reportagen om de stackars människorna som satt fast i dessa länder och inte kunde ta sig in i Sverige då de saknade ID handlingar.

Tyvärr så lever väl inte riktigt Sverige upp till den humanistiska stormakten när man väl nått landet. Förvisso är väl det i många fall överdrivet gnällande från vissa personer om maten och ”hamna ute i skogen”. Men jag tror inte att bo på dessa boenden är så underbart man kan tro. Även om kostnaden vi skattebetalare betalar för dessa är hög som ett finare hotell, så är väl kvaliten i många fall inte riktigt samma sak.

Folk har satsat på en dröm de serverats, och politikerna har även fortsatt sälja in den. Alla minns hur de gick i taket när SD försökte dela ut flygblad där de informerade att Sverige kanske inte riktigt var så underbart som en del fått reda på. Denna ondska. Detta svek mot fosterlandet. Hur länge dröjde det innan man började tala om ”signalpolitik”?

Människor har sålt sina hus och ägodelar och lämnat sitt krigshärjade land (vän av ordning frågar naturligtvis hur lätt det kan vara att sälja huset mitt i brinnande krig, men det var ingen fråga man på SVT valde att ta upp). De har sedan betalat smugglare för att ta sig hit. Nu upptäcker de att Sverige kanske inte är vad de trott. Att den där humanistiska stormakten egentligen bara finns i politikers naiva sinnesvärld. Jag förstår besvikelsen. Jag förstår frustrationen hos människor som känner sig snuvade på sin framtid.

Däremot kan jag väl tycka att det är stötande och orättvist att man ”straffar” svenskar för att man låtit sig luras. Pengarna de betalat för att ta sig till Sverige har inte kommit oss till del. Vi får däremot betala för deras uppehälle mm i form av skatter. Vi betalar också i minskad trygghet och tillit.

Jag vet inte vad vi ska göra åt situationen i dag. Många förslag har kommit under åren från olika håll, men alla förslag har bemötts med ”främlingsfientligt och rasism” oavsett avsändaren. Jag ser en förändring i år, efter Köln och efter att DN visat sig mörka saker, och även polisen hemlighetsstämplat brott så har media (till och med DN!) börjat publicera mer och mer information om vad som sker på fler och fler ställen där flyktingmottagningar öppnas. Pandoras box är nu öppen. Frågan är vad som händer sen. En bild visar att rekordmånga lämnar Sverige nu. Gissningsvis är det en del nyanlända som ger upp, men även många svenskar tappar tron på en hållbar framtid där saker och ting försämras och en svag regering utan riktning, samt en opposition som inte är intresserad av att regera utan bara springer till KU för att klaga på saker och ting.