Det var ett tag sedan nu men jag läste en krönika/”debattartikel” som fick mig att fundera på saker och ting det var i kvalitetstidningen Metro (unvis.it), så nivån var väl därefter. Det var återigen en arg kvinna som utifrån sina upplevelser på krogen pekar på strukturella problem. I det här fallet handlade det om rasism.
Det fanns en del saker som fångade mitt intresse och skapade funderingar.
Krogen en kväll i januari. När jag är på väg mot min sittplats stoppas jag av en vit man som frågar mig om min härkomst. Redan här blir jag irriterad, eftersom han är okänd för mig och jag undrar varför mitt ursprung är viktigt för honom. Redan här har han markerat att jag inte är svensk. Redan här har han bekräftat det utanförskap som jag har tvingats växa upp med. Han har rivit upp såren.
Jag vet inte hur denne man formulerade sin fråga. Min gissning är att det formulerades som ”var kommer du ifrån”. Jag har själv fått den frågan ibland. Inte på grund av mitt yttre. Det kan vara raggningsreplik. Det kan vara en nyfiken reaktion på min dialekt (som är en salig blandning för att vara ärlig). Det har också hänt att folk gissat att jag har ursprung ifrån Österrike eller t o m Irland (vilket sammanföll med min tid som rödtott med gröna linser vilket kan ha påverkat). Vad svarar jag på en sådan fråga då? Tja det beror helt på var jag befinner mig för tillfället. Jag ser inte att jag skulle säga ”Sverige” på frågan när jag befinner mig i Sverige. Jag skulle nämligen ta det som självklart och mer säga antingen min nuvarande bostadsort, eller också mitt uppväxtlandskap. Eller också, om det är en totalt ointressant människa jag inte vill konversera med skulle jag antingen ignorera frågan eller ljuga.
Är jag utomlands så skulle jag säga Sverige. Beroende på hur troligt det är att folk känner till området så kan jag definiera det mer. Jag är svensk. Uppväxt i Hälsingland och nu boende i Uppland. Mamma var uppväxt i Ångermanland och Jämtland och pappa i Bohuslän. Alla dessa rötter finns i mig (eller ja, inte Jämtland, där kanske jag bara har spår från mammas dialekt från tidig ålder som påverkat mig). Ibland kan det diskuteras mycket om personer är ”svenskar” eller inte. Jag ser det lättare att bli ”svensk” än att bli del i det mindre samhället. Jag kände mig aldrig riktigt som jag passade in och accepterades där jag växte upp. Jag kände mig mer hemma i Bohuslän där vi var på somrarna än jag var i min egen hembygd där jag aldrig kände att jag hade rötter. Idag då jag har lämnat orten sedan länge kan jag dock känna nostalgi vid tanke på min hembygd. Jag har inga problem att besöka där, och tänka tillbaka på min barndom. Oavsett vad jag tyckte om det då så är det i dag rötter jag är stolt över. Även om jag aldrig skulle vilja flytta tillbaks dit 🙂
Om jag förstår författaren rätt så är hon från Skåne, men trots detta väljer hon Sverige istället för att säga Skåne, eller, om detta kanske sker i Skåne, ett litet mer avgränsande område som skulle vara naturligt för de som bor där.
Blir än mer fascinerad när jag läser hennes fortsättning.
Kvällen fortsätter och jag får hans hånflin slängt mot mig upprepande gånger. Inte ens när jag ber honom hålla sig undan mig får jag vara ifred. Jag gissar att han irriterade fler personer än mig, eftersom han senare blev utslängd.
Men väl utanför repet som avgränsar oss fortsätter han trakassera mig. Upprepande gånger används det ord som du vita man eller kvinna aldrig ska använda. Han använder även andra ord, allt för att testa vilket som provocerar mig mest. Och det funkar.
Räck upp en hand alla som när de är ute väljer att stå kvar och lyssna på en (full?) idiot som vräker ur sig saker för att provocera. En människa som redan visat sig otrevlig behöver inte få fler chanser att sabba min kväll. Jag gissar att det finns mer saker att göra än att stå ute vid repet. Förvisso kanske man har behov att gå på rökpaus eller för att få frisk luft (något som ofta saboteras av de som behöver rökpaus för övrigt) men kanske finns det bättre tillfälle att ta den pausen än att gå ut för att ge honom chansen att förolämpa mer.
Men visst anar jag att det finns en anledning till detta. Kanske för att rättfärdiga att hon till slut får nog och slår till honom. Inte ett val jag skulle gjort, men vi är alla olika. Vi har trots allt alla olika knappar. Så.
Varför förstår du inte att jag egentligen är precis som du? Jag skrattar som du, jag går som du och jag ber som du. Jag drömmer som du, jag känner som du och jag gråter som du. Nästa gång kommer jag inte att slåss. Jag vill att du förstår innebörden av de ärr du skapar ändå – för även om de inte alltid är synliga så är de permanenta.
Nej. Du är inte ”precis som jag”. Du skrattar som jag, men kanske åt olika saker. Du sätter ena foten framför den andra när du går, precis som jag, men du kanske är snabbare eller långsammare. Våra drömmar kan skiljas åt både nattdrömmar och drömmar om framtiden – och mardrömmarna. Men skillnaden har inte att göra med färgen på vår hud. Vi bär alla på historier och erfarenheter. Vi kan alla ha ärr som inte är synliga för blotta ögat men som påverkar oss.
Hon riktar sig så mycket till ”du vita man och kvinna” som om vi är en homogen massa. En del pratar om detta som ”omvänd rasism”. Men det är inte något omvänt med det. Det handlar om att definiera människor utifrån deras hudfärg och det är ren och skär rasism. Sätta upp lagar för personer utifrån deras hudfärg ”Upprepande gånger används det ord som du vita man eller kvinna aldrig ska använda.”
Men att använda hudpigment som riktpelare är svårt. Vem är svart eller färgad och vem är vit? Var går gränsen? Vita ej tillåtna hävdade Sissela Blanco och hennes gäng på ett seminarium för ett tag sedan. Men vem skulle då portas av hon och dessa herrar?
Och vi ”fläckiga” (som barn kallat mig ibland..) hur räknas vi?
Försökte också hitta på exempel på personer som var ”svarta” av födseln men kanske inte skulle tagits för det och hittade en länk som förvånade mig. Wentworth Millers pappa var tydligen svart vilket jag inte hade gissat. Det fanns även fler överraskningar där. Vilket gör det än svårare för de människor som vill kategorisera människor utifrån ursprung (gäller både rasister och antirasister).
Det finns folk som kommer ropa n*g*r till svata. Hora till kvinnor. Fetto till kraftiga (eller normalviktiga för den delen), äckliga anorexia-fall till smala, och en massa andra saker. För mig säger det mer om dessa personer än det gör om de som utsätts för de nedsättande uttrycken. Det gäller även de som nedsättande pratar om ”vita män” som jordens avskum för övrigt.
Trollan's Tankar om stort och smått 
Efter att ha googlat lite så framgår det att hon är bosatt i Lund. En mer politisk korrekt stad är nog svår att hitta och det får mig att tvivla på att hon utsatts för så mycket rasism under sin uppväxt som hon vill påskina. Historien från krogen kan säkert vara sann (idioter finns det alltid) men detta:
”Tro det eller ej – men det är många som inte har vågat ta min hand under min uppväxt. Som du kanske förstår så är mina händer mörkare än dina händer, men de har exakt samma funktioner och jag ska inte behöva förklara att min hand är ofarlig att hålla i.” – njä ursäkta men jag tror henne inte.
En gång satt jag och fikade med några grannar och frågade då en svart tjej var hon kom ifrån, och menade varifrån i Sverige, men de chockade blickarna jag fick gjorde att jag blev tvungen att lägga till att jag inte kunde identifiera hennes dialekt. Så kan det gå. Man får verkligen se upp idag. 😀
Ja, jag tycker också vissa av historierna verkar väldigt tillrättalagda. Men precis, det är lätt att förutsätta att man ifrågasätter någons svenskhet när det egentligen handlar om placering av dialekter.
Jag kanske missförstod när jag läste artikeln första gången, men jag uppfattade ”det är många som inte har vågat ta min hand under min uppväxt” som att det handlade om förvägrad romantik, inte någon form av vägran att hälsa. Utifrån den tolkningen, att hålla någons hand grundar sig på attraktion, och attraktion …
Tja, jag kommer lite osökt att tänka på avsnittet ”Manhunters” (episod 1, säsong 4) av It’s Always Sunyy in Philadelphia. Charlie och Dee har fått höra att det goda köttet de åt var människa, de kan inte släppa tanken och kommer till slutsatsen att de måste hitta lite människokött för att se om det smakar likadant. Så de tar med sig en sexpack öl och en kokplatta och går till bårhuset där de mutar vakten att släppa in dem (vakten tror att de är nekrofiler). Det ligger en död vit kille och en död svart kille på varsin bår, och de börjar diskutera om de är rasister för att de inte vill äta av den svarta killen och för att de normalt föredrar ljust kött framför mörkt.
Skillnaden mellan Manhunters och artikeln i Metro är att Manhunters faktiskt är rolig (tycker jag).
Ber om ursäkt för utläggningen, poängen är helt enkelt att jag aldrig har känt någon dragning till svarta tjejer (finns några undantag, men de är få). Jag tycker helt enkelt att vita tjejer är mycket attraktivare. Förmodligen av den enkla anledningen att jag själv är kritvit. Jag räknar inte heller med att svarta tjejer skall finna mig lika attraktiv som svarta killar (allt annat lika). Tror inte det gör vare sig mig eller dem till rasister.
Att fråga varifrån någon, som är synbart eller på annat sätt märkbart annorlunda, kommer ser jag bara som full naturlig nyfikenhet. Jag skulle aldrig uppfatta en fråga om varifrån jag kommer som rasistisk eller förolämpande. Kanske sättet frågan ställs på, men aldrig själva frågan i sig.
Sist men inte minst, hon slår alltså killen för att han säger ”neger”. Jag försöker föreställa mig någonting en svart tjej skulle säga till mig och jag slog henne för som inte omedelbart skulle göra att jag hamnade i sinkaburum med dryga rättsliga påföljder. Det är inte ens tänkbart att jag skulle skriva att jag slagit till henne i en debattartikel. Inte ens om hon vore en vit svart tjej. Eller svart kille.
Och trollis, är den fläckiga skönheten du?
”Jag tycker helt enkelt att vita tjejer är mycket attraktivare. Förmodligen av den enkla anledningen att jag själv är kritvit. Jag räknar inte heller med att svarta tjejer skall finna mig lika attraktiv som svarta killar (allt annat lika). Tror inte det gör vare sig mig eller dem till rasister.”
Jag tror man attraheras av olika saker. Min svaghet är ofta långa smala killar, med bruna ögon. Jag har varit attraherad av personer med mörkare hy. Fräknar har jag själv aldrig sett som attraktivt när det är i den mängd jag har, däremot kan jag hålla med om att det kan göra sig med en rad över näsan. Om jag sedan lär känna en person (eller gillar deras rolltolkningar på film) så kan jag även se män som inte faller in i min ram som extremt snygga (t ex Neil Patrick Harris efter att ha sett Dr Horrible) . Sen tycker jag ofta att blandade etniciteter ofta ger enormt lyckat resultat (t ex Jessica Alba och Marc Dagasco).
”Att fråga varifrån någon, som är synbart eller på annat sätt märkbart annorlunda, kommer ser jag bara som full naturlig nyfikenhet. Jag skulle aldrig uppfatta en fråga om varifrån jag kommer som rasistisk eller förolämpande. Kanske sättet frågan ställs på, men aldrig själva frågan i sig.”
Synbart kan faktiskt även vara klädstil samt hur man för sig. Litegrann som du ofta kan avgöra om någon är norsk eller svensk när du är utomlands utan att höra dem prata.
”Sist men inte minst, hon slår alltså killen för att han säger ”neger”. Jag försöker föreställa mig någonting en svart tjej skulle säga till mig och jag slog henne för som inte omedelbart skulle göra att jag hamnade i sinkaburum med dryga rättsliga påföljder. Det är inte ens tänkbart att jag skulle skriva att jag slagit till henne i en debattartikel. Inte ens om hon vore en vit svart tjej. Eller svart kille.”
Hon slår efter att blivit provocerad en längre tid om jag förstår saken rätt. Jag är tveksam till att jag skulle tillåta någon provocera mig när jag har möjlighet att vända mig bort. Kanske skulle jag ge honom fingret vilket är mycket för mig 🙂
Och trollis, är den fläckiga skönheten du?
Nix, bara mängden fräknar 🙂
Man får ju även vara medveten om att man bara får höra hennes sida av historien. Eftersom hon vart förolämpad av hans första kommentar så antar jag att hon inte svarade på ett fint sätt. Kanske förolämpade honom han tillbaka, och så började en ”duell” mellan dem under kvällen? Och den duellen slutade med att hon tog till våld. (Punkt).
Sedan gråter hon ut och urskuldar sig i en tidning, patetiskt.
Det verkar inte alls otroligt. Den tanken slog mig också. (Och min privata gissning är att hon långt ifrån var något oskyldigt offer.)
Min gissning är att vi kommer att se mycket mer av den här tjejen i framtiden. Det här är ett bra sätt att inleda en karriär inom media idag.
Jo, sen är de fysiska attributen bara en del av attraktionen.
Man brukar säga att det finns 3 typer av killar: de som först kollar brösten, de som först kollar låren och de som först kollar rumpan. Jag känner inte igen mig i någon av kategorierna. Jag ska inte försöka vara skenhelig och låtsas som att bröst, lår och rumpa är betydelselösa, men det som jag (åtminstone vad jag är medveten om) kollar först är ansiktet. Rätt och slätt, ser hon ut som en varm och inbjudande person som man vill umgås med, eller har hon ett kallt, snipigt och bortstötande ansiktsuttryck? Och ju mer attraktiv och inbjudande hon är i ansiktet (personlighet), desto större blir marginalerna för de rent personliga attributen.
Tror jag har nämnt det tidigare, men när jag började gymnasiet var det en tjej i klassen vi kallade trollet (hon hade en sån där penntrollskalufs). Hon var gräsligt ful. Först. Några månader senare när jag lärt känna henne var hon oerhört vacker och det var helt obegripligt att jag någonsin tyckt hon var ful.
Kanske det, men jag vet inte jag. Säger man verkligen ”under min uppväxt” när man menar romanser i tonåren? Jag uppfattar det mer som att hon både menar det bokstavligt och mer metaforiskt. Ungefär så här – en del ville inte vara med mig, en del gillade inte mig, en del höll inte alltid med mig, och nu vill jag berätta hur hemskt det var eftersom jag är svart. Som om det måste vara därför och inte kunde ha med hennes uppförande att göra.
Uppfattade också att det är så hon menar. Lite som att folk tänker att mörkhyad ska vara smutsig, eller att det är smittsamt el något sådant. Tänker också på att man idag har problem att ”ta i hand” om det är en man i vissa kulturer som kan ställa till det idag.
Den kommentaren var alltså till dolf och hans tanke att ”jag uppfattade ”det är många som inte har vågat ta min hand under min uppväxt” som att det handlade om förvägrad romantik, inte någon form av vägran att hälsa.”
Jisses så rörigt det blir när man svarar under fel ”svara” när tråden vindlar iväg. 😦
Jag är ovanligt lång för att vara tjej. Alltså längre än vad som anses snyggt. Jag har alltid varit ”den där långa tjejen” – sagt både på ett positivt och ofta negativt sätt. Själv har jag alltid sett det som en negativ egenskap, och därmed frågn alltid som en besvärande. F-n, jag vill bli definierad genom den jag ÄR. Samtidigt har jag ju förstått, genom att höra hur andra beskrivs. Det är alltid, alltid så, att folk beskrivs efter den minsta gemensamma nämnaren, ofta utseenderelaterat, eftersom det är det enklaste; den snygga, den feta, den långa, den rödhåriga, den svarta, den fräkniga, etc. Det är inte svårare än så. Eller mer rasisitiskt. Min egen värsta fråga att få från folk är ”Hur lång är du?” För artikelförfattaren var det ”var är du ifrån?” Gör det frågaren till rasist eller okänslig? Inte det förra, men kanske det senare. Nånstans kan man tycka att folk borde lärt sig efter ett tag i livet att peta i det utseenedemässiga kanske är en klumpig väg att gå. ”Är du från Stockholm (el byt mot alternativ stad/landsände), eller?” kan ju vara en alternativ fråga om man undrar varifrån en svart person, som uppenbarligen pratar svenska, kommer. Och varför är det intressant hur lång jag är?
Det är intressant dock, att det bara är hudfärg som fått ett så kraftigt, politiskt korrekt, ”status” – att folk får in krönikor där de frossar i vad som framstår som minst lika egenkonstruerad som faktiskt upplevd ”rasism”.
ps. Personligen skulle jag, om jag var svart, föredra att få frågan var jag kommer ifrån, eller t o m att bli omnämnd ”svart”, än att bli tilltalad/behandlad som en ”rasifierad” – ett fantastiskt förfärligt ord med en oerhört märklig innebörd.
Ja vi har alla olika knappar. Jag kan nog fråga om hur lång folk är, av avundsjuka. Jag förstår att det kan vara något som man har komplex för då det ses som utstickande. Tyvärr leder komplex gärna till att man försöker dölja det man ser som defekt, så många långa tjejer kutar med ryggen för att verka kortare och samtidigt så är det så onödigt. Men liksom när det gäller ålder så är längd något som ses som regel, tjejen ska vara kortare än killen, och yngre annars blir det syntax error för vissa i omgivningen. Sorgligt men sant, och därför är det väl viktigt att man snabbt inser att man blir lyckligast av att leva sitt eget liv med den som känns rätt för en själv och strunta i andra (om inte den som känns rätt råkar slå en eller konstant tala om hur värdelös man är, då är det dags att lyssna på omgivningen).
Det kan verka märkligt kanske att fråga någon hur lång de är, om man inte diskuterar längd och då blir det tvärtom naturligt.
Skulle någon fråga mig om jag var från Stockholm skulle jag ta det som en dödlig förolämpning då jag inte vill att någon skulle tycka att min dialekt låter så. Vissa dialekter är lätta att placera andra svårare för de som inte har språköra därför kan man framstå som idiot för vissa om man ger förslag på var de kan vara ifrån i frågan. Alla uppfattar saker på olika sätt så istället för att fundera hur folk uppfattar saker så är det bättre att vara sig själv. Funderar man för mycket för att göra rätt och inte såra så kan du framstå som konstlad och tillgjord och då kanske inte intressant att prata med ändå. Bättre att jobba på att vara lyhörd och uppfatta reaktioner på vad du säger och försiktigt ta dig ur klaveret efteråt.
Min erfarenhet är att man brukar kunna fråga om i princip vad som helst om man är ärligt nyfiken och har lite fingertoppskänsla. Man kommer långt med att bara inleda med ett ”Ursäkta att jag frågar, men jag undrar …”. Åtminstone så länge frågan grundar sig på någon form av observation man gjort om personen. Men det är klart att ju känsligare det man frågar om är, desto mer fingertoppskänsla krävs. En inte oväsentlig mängd förarbete bör nog ha utförts innan man frågar en kvinna om hon ovulerar.
”minsta gemensamma nämnare”, du menar väl tvärtom. Man beskriver väl oftast människor efter det som inte alls är gemensamt utan tvärtom det som är det mest uppenbart avvikande. Helt enkelt av den enkla anledningen att det mest avvikande draget är det som lättast ger en identifikation.
Exakt, om det är tre personer och man vill referera till en t ex ”Vem var det du pratade med?”.
Oartigt att peka, och är det flera så behöver man kunna skilja dem åt. Och då är det utseendet. Sen kan man naturligtvis sätta på sig något så väldigt iögonfallande så att det är detta som personen kommer att använda med om man vill också.
Ja, när det gäller en person vid ett specifikt tillfälle (man klär sig ju inte alltid likadant). Om en tjej klär sig i en chockrosa kavaj med chokladfärgade elefanter kommer man troligtvis inte att referera till henne med bystmåttet.
När jag var ung och grann fick jag ofta frågan var jag kom ifrån, alltså vilket land. Eftersom jag var mycket mörk då innan de grå håren kom trodde en del att jag kom från nåt sydländskt land. Det var på den tiden inte halva befolkningen var invandrare i de småstäder jag bodde i då så frågan var inte jättekonstig och kom oftast från de invandrare som ändå fanns. I ärlighetens namn trodde nog inte alla som frågade att jag verkligen kom från Italien, Spanien eller liknande utan använde frågan som ett sätt att inleda ett samtal. Hur som haver kan jag aldrig påminna mig att jag blev förolämpad av frågan utan svarade alltid glatt. Enligt författarinnan i Metro borde jag ha tagit väldigt illa upp av en sån antydan, så jag gjorde tydligen jättefel då. Jag är medveten om att man inte kan jämställa våra upplevelser helt och hållet men det är en relevant jämförelse ändå.
Jag kommer aldrig att fatta varför det anses som en förolämpning att antyda att någon inte är svensk. Är det nåt fel på alla andra länder i världen och är Sverige alltså så enastående att ingen människa kan vilja vara nåt annat än svensk? Jag köper inte det resonemanget alls.
En sak jag reagerat på med anknytning till detta är att många av dem som talar om sig själv som ”rasifierade” och drar upp sin hudfärg i alla möjliga och omöjliga sammanhang inte alls har en hudfärg som jag inte alls tänkt på som icke-vit. Ta till exempel Rossanna Dinamarca och Zolfa Kawazaki. Nu har jag aldrig träffat någon av dem i verkligheten, bara sett dem på tv och deras färger kanske inte återges helt korrekt där, men med reservation för det, jag har aldrig tänkt mig dem som icke-vita innan de själva började benämna sig själva som rasifierade. De har en sydländsk touch på grund av sitt väldigt mörka hår, men även om det är ovanligt mörkt så har det också förekommit traditionella pursvenskar med lika mörkt hår. Om det är något som (utseendemässigt) pekar på Kawazaki som ”utlänning” så är det framför allt hans mellanösternskägg.
Jag misstänker att de själva med sin attityd rätt och slätt skapar en hel del av den rasism de utsätts för.
Absolut är det så. Kawasaki är ju helt vit i alla fall, Dinamarca har jag sämre koll på.
Toppen var ju när den kritvita Lady Dahmer skulle lansera sig som rasifierad och blev utskrattad även av sina anhängare. Nånstans går det alltså ändå en gräns för dumheterna.
Lady Dahmer är ett väldigt bra exempel faktiskt. Hennes pappa ÄR grek och det har naturligtvis satt sina spår i hennes uppväxt och känslan av att vara utanför. Jag tror dock mer att den känslan finns inombords hos henne. Men då den inte syns utanpå och heller inte i namnet så kan hon inte påstå att folk behandlar henne annorlunda pga det. Vilket tydligen inte hindrar henne från att använda det kortet vid behov.
En annan klassisk person som jag ser som helt kritvit men som tjafsar om rasifiering och rasism är Pluskiluskan (Alexandra). Jag såg förresten hela den beryktade järnrörsfilmen i förrgår, ca 20 minuter, (snacka om att järnrörsskandalen snarare borde kallas järrörshönan, för det var knappt att det var en fjäder) och där är ju Zoran Ismail med. Inte heller han tror jag att jag hade uppfattat som icke-vit eller ”utifrån” om det inte vore för namnet. Han pratar ju klockren, brytningsfri svenska. Om man skall tala om något som markerar och avdelar människor så är det inte främst hudfärg och utseende, utan ett språk med mer eller mindre uttalad brytning. Jag har t.ex. alltid haft ett frågetecken för Zlatans svenskhet eftersom jag inte uppfattar hans svenska som brytningsfri utan som tillhörande ett invandrarghetto.
Ser man utseendemässigt så kan man lätt se Soran med annat ursprung, även om jag tar honom som svensk. Jag blev faktiskt förvånad när jag för första gången hörde Mehmet Kaplan tala när jag konstaterade att han pratade ren svenska (med dialekt!) och som dig håller jag helt med om att det är språket jag främst associerar till ”svensk”, men man kan även se andra ursprung även om jag inte kan skilja på vilket land alla gånger. Zlatan tycker jag faktiskt ser väldigt svensk ut av någon anledning, men han pratar väl väldigt mycket skånska har jag för mig. Men jag har nog inte hört honom prata så ofta för att vara ärlig.
Jag har inte hört Zlatan särskilt mycket heller, men det jag hört låter inte skånskt för mig, han har mer det där lite avhuggna stacka-betonade sättet att tala som är vanligt bland invandrade rappare från östeuropa (tror jag).
Zlatan pratar en slags skånska men inte riktig skånska om man säger så. Det är rosengårdsskånska eller ”blatteskånska” och en dialekt som inte funnits i Skåne tidigare. Jag ser Zlatan som halvsvensk beroende på både dialekt och annat. Däremot är Henrik Larsson svensk för mig trots sitt annorlunda utseende.
Man kan säga att det tar tre sekunder för mig att identifiera någon som svensk eller inte och det är ingenting man kan styra alls.
second that (Svart-Malin)
LD har haft ett utländskt efternamn och Natascha på den tiden var väl inte heller så svenskt, så jag tro henne fullt och fats att hon blev behandlad som en blatte när hon blev mobbad på skolgården.
Du får ursäkta, men nu blev jag jättenyfiken: hur lång är du?
Snittlängden för kvinnor är ca 165 cm och standardavvikelsen ung 6.5 cm. Vilket (baserat på normalfördelningen) betyder att två tredjedelar av alla kvinnor skall befinna sig i intervallet 158.5–171.5 cm, 95% av alla kvinnor 152–178 och 99.7% av alla kvinnor 145.5–184.5. Så det är kanske en kvinna på tusen som blir över 185 cm.
Personligen tycker jag (om man nu skall diskutera rent kroppsliga preferenser, de har en viss betydelse för den första attraktionen, men om det är något som är ett genomgående drag i alla mer allvarliga förälskelser och kärlekar jag haft så är det att de genomgående inte passar ihop med mitt kroppsideal) att kvinnor generellt är alldeles för korta. Jag gillar långa tjejer av amazontyp, inte trådsmala mannekänger. En av mina stora kärlekar var en ståtlig och atletiskt bygd blond amazon från Lausanne (vilket jag skrev om i Livet i ett kortfattat rimmat referat), jag tror hon var både längre än mig (och jag är 182–183) och bredare över axlarna. Påminde rent fysiskt ganska mycket om Sally Solomon i tv-serien Tredje klotet från solen. Men det roliga var att det jag föll för var hennes ganska skygga och vilsna framtoning, lite som Bambi. Det var en jävla tur att det tog 10 år innan jag faktiskt insåg att hon, enligt alla objektiva standarder, var otroligt vacker. Hade jag insett det redan från början hade jag aldrig vågat tala med henne.
Hur som helst, jag såg någonstans att tjejer generellt har ”2 dm längre” som sin ideallängd på killar.
Jag gjorde i Skillnader mellan män och kvinnor är socialt konstruerade en jämförelse över vad som skulle hända om man parade ihop tjejer och killar slumpmässigt och kom fram till följande:
Kvinnorna är längre än männen i 5.5 % av paren
I 00.01 % av paren är kvinnorna minst 2 dm längre än männen
I 29.7 % av paren är männen minst 2 dm längre än kvinnorna
Intressant att nästan var tredje man skulle uppnå kvinnornas ideallängd (mer än 2 dm längre), medan det bara skulle ske i ett fall av tiotusen att kvinna är över 2 dm längre.
Jag gjorde en liknande jämförelse i samma inlägg för vikt, men vill ni veta resultatet för det får ni läsa inlägget (he he). Låt mig dock säga att det är vanligare att kvinnorna är tyngre än det är att de är längre. Ni äter för mycket choklad tjejer. 🙂
Bland paren i min bekantskapskrets där mannen är runt 1.90 är kvinnan 30 cm kortare. Deras vuxna barn varierar mycket i längd, pojkarna brukar bli långa men flickorna korta. Själv har jag inga barn men mina närmaste släktingars barn är nästan alltid längre än föräldrarna. Folk med t.ex. ursprung närmare ekvatorn brukar bli ljusare med åren så här långt norrut i brist på solljus. Något som syns på släktingarnas adoptivbarn.
Själv är jag född med mellanblont hår som mina syskon men något mörkare hy (min fars släkt har bl.a. tyska och franska grenar) och min mor som var kritvit brukade få frågan om jag var adopterad när jag var barn. När jag får frågan var jag kommer ifrån brukar jag svara var jag är född och följdfrågan blir då var mina föräldrar kommer från. Det är mest utomlands som folk frågar då de tvivlar på att jag är svensk. När jag samtalar på svenska är det knappast någon som ifrågasätter svenskheten men det lite lurigt i t.ex. USA där folk tror att man är amerikan ända till man visar passet. När det gäller val av livspartner så gäller oftast kaka söker maka. Jag ser det som uteslutet att jag skulle ha ihop det med t.ex. en kulturmarxist. :p
”När det gäller val av livspartner så gäller oftast kaka söker maka. Jag ser det som uteslutet att jag skulle ha ihop det med t.ex. en kulturmarxist. :p”
Hear, hear. Kan också säga att yttre attraktion kommer bara så långt, och kompatibilitet inombords och tankar är då mer viktigt.
Man kan säga rätt mycket om en person om man ser vilka vänner de har. För min del brukar damerna ofta vara pratkvarnar, eller rättare sagt pratkvarnarna hittar mig för jag säger inte så jättemycket så länge samtalet handlar om ointressanta saker för mig. Det yttre spelar roll för det första första intrycket men sen börjar prövningarna 🙂
Kommer ihåg när jag var i Frankrike och skulle titta på något ställe (Versaille?) där de hade sådana här walkie-talkie liknande prylar som berättade om de olika sakerna man kunde se, beroende på var man stod. Hade mycket svårt att övertyga dem om att jag ville ha engelska och inte tyska.
Vad gäller ”kaka söker maka” håller jag bara med halvt om halvt. Det viktiga för ett förhållande är väl rätt och slätt att man trivs tillsammans och tycker om att prata med varandra. (Och har man bra kommunikation lär man också få bra sex, är kommunikationen dålig lär sexet också bli det.)
Jag har också väldigt svårt att tänka mig att vara tillsammans med en uttalad kulturmarxist eller ärkeradikal feminist, men främsta anledning är inte deras åsikter utan att de ofta är väldigt intoleranta. Man behöver inte nödvändigtvis vara enig med sin partner i allt, men måste kunna tolerera sin partners ståndpunkter. Och det gäller åt bägge hållen. Det hjälper inte om jag kan tolerera min partners politiska hemvist om hon inte kan tolerera min.
Jo deras åsikt är att just vara intolerant.
Rödtott med gröna linser och fläckig skönhet. Akta, du väcker stalkern i mig.
(jag har alltid haft ett gott öga till rödtottar)
🙂
Var väldigt tjusigt när jag hade det och fick en del beundrande kommentarer.
”Vad vackert hår du har!”
”Tack, det är färgad”
”Jaha, men det passar fantastiskt bra med dina gröna ögon”
”Ja, fast det är linser”.
Av någon anledning så brukade komplimanger sluta ungefär där 🙂
ha ha, ja, det är ju lite fusk. Men du vet, precis som man inte skall fråga efter en dams ålder bör damerna inte avslöja sina skönhetstricks.
Kommer ihåg en gång när jag komplimenterade en tjejkompis för att jag tyckte att hon var så naturligt vacker utan en massa smink och kosmetika. Hon skrattade hjärtligt åt min naivitet.
Jag har alltid varit lite för ärlig när det gäller sådant – plus att jag är enormt dålig på att ta komplimang. Min yngre son är enormt bra att ge komplimanger och kan säga ”den där är jättefin” och så gärna att jag ska visa upp klädesplaggen på dagis/skola. En dialog jag kommer ihåg väl.
Sonen: ”Vad fin du är!”
Jag: ”Jaha, tycker du det”
Sonen: *lång tystnad* ”Fröknarna säger ‘tack'”-
Finns det verkligen sådana söner? Jag hade aldrig i livet kunnat tänka mig att säga till min mor att hon var fin. (Och då ska man veta att hon i sin ungdom såg ut som en filmstjärna typ Ingrid Bergman eller liknande.)
Jag hade överhuvud taget väldigt svårt för att säga sådana saker direkt till kvinnor redan långt innan det blev liktydigt med sexuella trakasserier. Såvida jag inte får en direkt fråga, för då brukar jag uttala mig ganska ohämmat. (Vilket oftast innebär att jag dissar den nya frisyren eller klänningen, men säger att jag tycker att hon annars är jättefin och ska gå tillbaka till som det var innan. Förutsatt att det är sant förstås. Ifråga om skönhet är jag starkt konservativ 🙂 )
Finns inga som är så pigga på att stoppa in folk i fack och definiera folk utifrån hur stor pigmenttäthet de har som antirasisterna.
Jag fattar inte att de inte själva inser vilken paradox de är.