Länge sen sist men nu har jag lite funderingar igen. Detta blir långt och halvvägs igenom så inser jag att jag kommer bli åtminstone två inlägg då det jag började tänka på försvann i andra tankar.

En gång i tiden lärarbarn, senare elev i skolan, och nu mamma till barn i grundskolan (klass 4 och 8, tiden går lite väl snabbt) så har alltid skolan legat mig varmt om hjärtat. Eller ja, kanske inte jättevarmt under tiden jag gick i skolan. Det var något jag tog som självklart och naturligt. Jag har en del väldigt bra minnen av skolan, och en del mindre bra. Jag har haft lärare som jag verkligen älskat (så som en lågstadieelev kan svärma för sin lärare) och lärare jag varit mindre nöjd med. Jag har aldrig haft en lärare jag ens i tankarna skulle kallat något könsord…fast å andra sidan har jag väl aldrig klarat av det mot någon. Inte heller de på den tiden mer populära invektiven ”cp-skadad, hora, bög” var något jag skulle kunna använt. Kanhända fanns det en och annan jag då tänkte ”h*n är en idiot” (idag skulle jag tänka ”h*n beter sig som en idiot, eller kanske mer ”h*n beter sig väldigt olämpligt” åren har mognat även mig…). Men ingen annan kallade lärare något sådant på min tid i grundskolan. Den enda som jag tror fick höra något invektiv var den stackars MS-sjuka lärarinnan. Jag minns att hon grät en lektion över klassen men jag minns aldrig vad det var. Kanske mer att någon härmade hennes haltande. Även om vi inte hade orden, så hade barn grymheten redan då. Barn kan känna svaghet hos en lärare – och utnyttja den. Starka auktoriteter hade aldrig några problem. Men auktoritet är något svårdefinierat. Min mamma hade det. Kraftig kvinna som var en inventarie på skolan tills hon gick i pension. Då jobbade hon som vikarie i flera år tills cancern gjorde henne sjuk och omöjliggjorde vidare arbete. Den nya skolan låg långt ifrån hennes gamla – men även där blev hon populärt och omtyckt av elever. Hon hade alltså inte där någon gammalt kapitalt att bygga på, utan hon hade sitt kunnande och vana av elever – samt att hon genuint älskade sitt arbetsval. Men hade hon valt läraryrket idag?

Nej. Hon älskade verkligen att komma tillbaka som vikarie och bara ha möjlighet att fokusera på det hon var stark på. Nå eleverna och väcka intresse för hennes ämne. Tyvärr handlar lärares arbete idag om så mycket annat.

Men tillbaka till starka och auktoriteter. Jag minns den nyutexaminerade kemifröken vi hade på gymnasiet. Vi var 17-18 och hon var färdigexad och kring 25. För oss (mig i alla fall) var hon gammal. Inte i ålder kanske, men hon var personen som skulle lära oss något och eftersom jag lämnat tiden att svärma för lärare (åtminstone de kvinnliga…) så var det för mig som att Gandalf skulle stå där. Jag minns en diskussion när någon annan påtalat att hon var gammal och hon uppretat sa att hon kunde vara våran syster. Kanske inte det bästa sättet att vinna respekt kan jag tycka. Men oavsett vad folk tyckte så var det ingen som kom med de ord som är så vanliga idag. Åtminstone inte som jag hörde. Men jag vet inte vad det är som gör att vissa får med sig auktoriteten som gör att eleverna tystnar när man kommer in. Kanske är det tryggheten i sig själv och det man har att lära ut? Och helt klart raseras denna trygghet när elever tillåts håna lärare utan att någon kan agera utan risk för repressalier (visst är det sjukt att elever absolut inte behöver oroa sig för detta – men däremot lärarna).

Det som fick mig att tänka på skolan och problemen idag var denna debattartikel. Jag undrar samma sak som skribenten. Vad gör föräldrarna? Samtidigt så tänker jag på stycket

När jag informerar föräldrarna om vad som hänt, blir svaret ALLTID att ”det var inte mitt barns fel” det är ”dom andra”. Jag undrar fortfarande vilka ”dom andra” är. De fanns inte på 80 och 90-talet när jag gick i skolan. Då var det vi som bråkade som fick ta ansvar, reda ut och skärpa oss.

Det är väldigt svårt att reda ut vem som gjorde vad. Vem startade bråket? Vad föranledde det? En person som hela tiden mobbas av andra kanske en dag får nog och svarar sina plågoandar med våld – och efter att ha varit helt osynliga hela tiden man plågats så kommer läraren då, och alla talar om att det minsann var denna person som ställt till det. Att peka ut fel person är en skräck för mig. Samtidigt så måste vuxenvärlden ändå vara med. De måste sätta gränser. Men gränsen måste hamna innan våld. Det måste vara redan vid ord. Vi kan inte tillåta elever att kalla varandra nedsättande ord, lika lite som vi kan tillåta dem kalla lärare det. Det gäller även våra barn. Redan vid förskolan när mina barn kom hem och började prata om att folk var ”bajskorvar” så redan där markerade jag. Barnen lärde sig att det tydligen finns olika regler för dem och för andra. Men idag så upplever jag att de faktiskt förstått att vissa av mammas regler faktiskt är vettiga och därför upprätthåller de dem även utanför hemmet.

Men man färgas av sin omgivning. En del mer än andra. Man imiterar andras sätt att prata. Det är därför vissa nyinflyttade i Götet efter en stund kan låta som en infödd. Jag tror att detta har att göra med språkbegåvning. Själv har jag en ganska statisk dialekt som då är en blandning av det min mor hade med sig norrifrån, lite av min fars bohusländska och en aning hälsingemål från min uppväxt. Att jag bott över halva mitt liv i Uppland sätter inte mycket spår där. Min syster som bott i Göteborg, Karlstad och Tennesse lyckats få in alla dessa dialekter och språk under sin tid där, men när hon flyttat så blir det nästa miljö som påverkar. Men grejen är väl att många imiterar andra, medvetetet och omedvetet och i en miljö där svordomar är vardag – så sprids detta lätt. Att dela dialekten är en del av att bli del av samhället inbillar jag mig.

Så hur ska man som föräldrar hantera detta? Problemet är väl att ”föräldrar” är en extremt heterogen grupp precis som ”elever”. Det som är viktigt i mitt föräldraskap kan vara totalt oviktigt för en annan. ”Jag skulle aldrig acceptera om mitt barn…” så säger man ofta. Fast vissa saker måste man ändå acceptera inser man snart. För de kommer hända. Frågan är hur man agerar mot beteendet. Ingen av mina barn har varit involverad i slagsmål eller ”incidenter” som förövare. Den äldste har utsatts ett par gånger. Den yngre blir ofta involverade på så sätt att han gärna stöttar ett offer och tar hand om någon som är ledsen av olika skäl. Jag vet inte vad jag skulle göra om en lärare ringde hem och sa att någon av dem hade sagt ”jävla hora” till någon. Kanske skulle jag ha svårt att tro det också och hävda ”inte mitt barn”. Men nej. Men nog skulle jag vilja veta mer om sammanhanget detta skett. Vad föranledde att något av mina barn plötsligt vräker ut sig något sådant. Inte för att mina barn är perfekta. Nej då. De har sina brister. Om en lärare ringer och säger att min son för femtielfte gången glömt sina böcker, gympakläder, läxan så är det bara att erkänna, japp, det är mina barn! Men om de uppför sig på ett sätt som är väldigt långt ifrån det sätt de skulle göra i vanliga fall – då är det svårt att veta hur jag skulle reagera. Jag får väl återkomma om detta om det inträffar.

Annonser