Förut bloggade jag mycket, men sen tröttnade jag på att resonera. Om jag ville säga något fick det liksom räcka med Twitter. Kommer ni ihåg när folk refererade till Twitter som mikroblogg? På den tiden kände jag att det var svårt att få fram en poäng på så få tecken. TikTok, Instagram, Snapchat har aldrig lockat mig, men nu har jag hittat till en ny värld på Youtube. Jag skulle kanske gillat att använda det om jag kunnat stå ut med att prata och höra mig själv prata. Kanske kommer jag börja skriva lite om vissa av dessa själv så småningom. Men denna gång ska jag reagera på något som de flesta redan reagerat på. Detta:

Det finns så många tankar för mig när jag läser (och hör) vad Linda Snecker skriver och säger. Den första spontana tanken är, stackars människa. Ärligt, tänk att leva ett liv där du i varje ögonblick måste begrunda hur du ska definiera människor runtomkring dig, och därmed hur du reagerar på dem. Du måste bedöma kön (och hello hur vet du hur hen identifierade sig, va, va, va?), sexuell läggning (tänk om du faktiskt nu var otrevlig mot en HBTQL människa – tänk hur många artiklar de kan skriva om dig?), kanske etnicitet – ska verkligen en vit kvinna med de privilegier som följer med detta vara otrevlig mot en rasifierad person?. Förhoppningsvis för Linda så var den kaffetappande mannen en cis-man, kanske sitter han i en styrelse dessutom som del av kapitalismen så rätt åt honom.

Alltså tänk att verkligen så totalt lyckas sätta dit en människa genom att undanhålla honom ett bekräftande leende i hans stund av nöd. Starkt. Mycket starkt.

Såg en som skrev följande:
”Hatar att säga det, men hon har en poäng. Jag tolkar det som att istället för att analysera omvärldens behov så ska man se efter sina egna först.”

Jag kan inte annat än att hålla med. Sure, se till att dina behov är fyllda. Men återigen – hur bittert är inte livet om det är ansträngande och påverkar dina behov om du ler. Visst, mina barn kommenterar ofta hur ung jag ser ut, och att de enda rynkor jag har är skrattrynkor så nog kanske det skulle varit ett behov för mig att le lite mindra – och därmed sluppit några rynkor. Men – nej. Jag trivs med att kunna le igenkännande, medlidsamt, roat eller vad för anledning som omvärlden skapar. Att le åt någon som gör precis som mig, tappar saker, att le åt någon som precis som mig sitter på ett tåg där man talar om att det är försenat ett leende som betyder ”vi sitter i samma båt”. Där hon ser någon söka bekräftelse eller medlidande ser jag en person som precis som mig hoppa att inten annan såg tavlan jag gjorde. Skulle personen runtomkring springa och försöka hjälpa, försöka bjuda på nytt kaffe eller kommentera det hela mer skulle min reserverade sida slå bakut och jag skulle tycka det blev jobbigt. Av den anledningen gör jag själv heller inte mer än bara ler mot någon. Och jag ler mot en person. Jag ler inte mot en man, kvinna, rasifierad, äldre, politiker etc jag ler mot en medmänniska.

Så naturligtvis är det många som reagerar mot hennes djupsinniga gest, och till min förtret så faller en del i fällan som hon lagt upp. Man gör det till ett könskrig. Hur många män öppnar dörrar åt kvinnor? Helt klart många. Men jag ser många kvinnor som öppnar dörrar åt män med, och åt andra kvinnor, och män som öppnar åt män. Man håller upp dörren åt den som kommer efter. Notera att det kan vara bra att inte hålla upp dörren allt för länge även om du vet att kvinnan som kommer gående med kaffet ska gå igenom dörren snart. Har jag 10 meter kvar så kanske jag föredrar att öppna dörren själv – framför att känna att jag måste skynda mig då du är artig och håller upp dörren. Oavsett så finns risken att jag spiller kaffe, men jag föredrar om det är för att jag inte klarar av att öppna dörren själv.

Sen finns det såna som min son som inte har lärt sig att hålla upp dörren utan släpper den när han har passerat så hans mor svär över hans dåliga uppfostran när hon får den i ansiktet.

Men min poäng som alltid är att jag vill bli behandlad som folk. Jag vill inte bemöta någon på ett annat sätt pga könet och vill inte bli bemött på annat sätt. Vill du inte ta mig i hand så är det finemang för mig – jag tar inte illa upp (framför allt inte i ”dessa tider”) men om du tar min manliga kollega i hand så tar jag illa upp. Om någon jag inte känner ler mot mig när jag kommer in för att du tycker att det är bra att jag är kvinna, men sen behandlar min manliga kollega som skit så kommer jag få en negativ uppfattning om dig.

”Gå in i din bubbla där du är viktigast. Njut av det.”
Kanske är det så att det är skillnad. Kanske är det uppfostran, miljö, eller vad det nu kan vara. Jag är född 10 år före Linda (om jag tolkar sista kommentaren rätt) och en bubbla med bara Me Myself and I är viktiga känns inte som en rolig bubbla för mig. Kanske skulle jag må bättre av det – men samtidigt känner jag att min ork och energi aldrig har varit så låg som den är nu efter ett år med minimal kontakt med människor. Kanske är det så att det är svårt för mig att bekräfta mig själv i min egen bubbla? Kanske är det så att människor, även okända, runtom är det som ger mig energi? Förvisso finns det folk som tar energi med – men inte är det de man möter i ögonblicket? Såvida de inte bidrar till att göra en jobbig upplevelse ännu jobbigar. Som att när man tappar en kopp kaffe med dömande blick visar hur korkad jag är som person.