Mina tankar kring #Birrogate

I går var en märklig kväll och natt på twitter. Det första jag såg om det hela var en tweet som jag tyckte var kul då – och faktiskt fortfarande tycker är kul och det var denna.

Att Birro kommer ut som sverigedemokrat samma dag som partiledarposten i kd blir ledig. Tajmingen.

— inkonsekvenshen (@inkonsekvenshen) January 29, 2015

Jag visste inte vad det handlade om. Jag hade märkt att Göran Hägglund avgått, men att Birro kommit ut som SD? Som sagt, den kändes fyndig och jag skrattade. Men sen fanns det inte mycket att skratta åt mer i denna historia…

Nästa gång jag checkade in fick jag veta att Birro sparkats för sitt jobb som bloggare på en site för Italiensk fotboll. Att han lunchade med SD toppar var tydligen inte något som passade in i deras ”alla är välkomna värdegrund”. Såpass. Undrar i mitt stille hur många det är som är så intresserade av att läsa på om italiensk fotboll egentligen. Hur många av de som gottar sig åt att Birro blivit sparkad kommer nu solidariskt gå dit och verkligen läsa på om ämnet. Jag kommer definitivt inte att göra det. Det är mycket möjligt att det kommit länk till något Birro skrivit som jag kanske läst om det verkat intressant – även om ämnet känns lite väl nischat. Tänker osökt på den här skoaffären som sa att de hade skor för alla som inte röstade på SD. De gick i konkurs senare. Och även om jag tycker synd om människor som förlorar sina jobb så kände jag en viss skadeglädje. Det är inte rätt att göra skillnad på folk. Inte ens om de är uttalade Sverigedemokrater eller folk som röstar på dem. Lika lite som jag tycker man kan förvägra någon något på grund av kön, sexuell läggning eller ras så ingår politisk åskådning med där.

Nåväl, det fanns tillräckligt många som tyckte det var fantastiskt roligt att han blev av med jobbet. Igen. Och än roligare blev det naturligtvis när hans fru väljer att protestera mot hans beteende (lunchar med fel personer??) öppet på hans Facebook. Det var något som uppskattades enormt av vissa.

Och sen kom då ett inlägg på hans Facebook sida tydligen då han skriver något om sista testamente, vilket fick folk att dra öronen åt sig. Plötsligt började man från vissa håll konstatera att det kanske inte var så bra att hata på psykiskt sköra människor (det var tydligen mer ok att ska sköra människor genom att hata på dem som är friska om jag förstod logiken rätt). Men sen kom också än mer ”victim blaming” när man från Researchgruppen hade en kvinna som talade om hur egoistisk och hemsk man var som tog självmord (vilket jag tolkade som ännu mer hatande av Birro, trots att han faktiskt inte gjort något försök utan det var en tolkning som man gjort men det var ändå ett exempel på hans egoism..snurrigt, jag vet). Det var en del som tyckte detta var fel så människan tog bort tweeten i alla fall och försvarade sig med att hon var arg, det hade varit för många i hennes närhet som begått självmord så hon visste hur anhöriga kände det.

Hon var arg och i affekt. Egna erfarenheter färgade hennes tweets. Ungefär som folk som kan ha egna erfarenheter och skriver på Avpixlat? Såna som Researchgruppen hjälper till att hänga ut? Vissa har rätt till ilska och affekt – andra inte.

Jag blir rädd när jag läser detta hat som folk spyr ut. Expressen som var de som släppte scoopet att Birro lunchar med Linus Bylund och Mattias Karlsson. Expressen som fick eloge för att de vågade publicera Charlie Hebdon karikatyrer. De sparkade Birro, vilket gjorde att de tappade en hel del klick då han var en av de mest lästa där. Så vad gör de? De försöker tjäna mer pengar på honom genom att spionera på honom. Samtidigt som alla hävdar att det är Birro som har hög uppfattning om sig själv? Hur många andra har inte lunchat med dessa människor tidigare utan att rendera några höjda ögonbryn?

Det finns fler som skrivit om det hela. Toklandet har i vanlig ordning fått med en massa skärmdumpar. Sjätte mannen reflekterar lite över drevmetaliteten. Även Catta var med och förfasade sig på det hela i natt och har skrivit om det. Anybody startar Jag är Marcus Birro – och jag hänger gärna på där.

God morgon på dig med Lena Lillie!

Etiketter

LenaLillie

Jag har lite svårt att förstå nöjet att sitta och vräka ut hat över människor. Ger det en sorts tillfredsställelse att få skriva dessa saker? Gärna samma sak flera gånger? Handlar det om någon sorts Tourette? Det är spännande att se vad som driver människor. Hur människor kan reagera olika på saker. Men vissa gånger går jag bet i att hitta förklaring till ett beteende. Jag förstår inte poängen med alla dessa kommentarer. Vad är det som triggar detta maniska skrivande? Jag menar 8 kommentarer på bara några timmar? Handlar det om att såra? Tro mig, det krävs mer subtila förolämpningar än utvräkta invektiv för att lyckas med det.

Reglerna här är enkla. Du får skriva vad du behagar om mig. Det är för mig helt ointressant om du tror jag är en man som skriver under synonym, eller om du tycker jag är falsk mm. Men du kommer inte få skriva om någon annan här. Och jag kommer definitivt att stoppa alla kommentarer som du skriver under någon annans kända alias. Men det känns väl lite tråkigt nu när du har ansträngt dig att skriva så mycket att folk inte ska ha möjlighet att läsa dina fina beskrivning om mig och vad du tycker jag (och alla mina aliaser) förtjänar.

Trollan kommer sedan in och slickar arslet ***** i röven, som varit delaktig i att hänga ut en privatkvinna på nätet med en papperspåse på huvudet nyligen!
/../
Trollan kommer sedan in och spelar allvetande och ”god” vet vad som är rätt och fel samtidigt som den falska människan backar upp arslen som hänger ut privata kvinnor på nätet och försöker sabba deras försörjning. Och det var inte första gången. Det är märkligt att ni tror att allt ska kunna göras ostraffat!?

Stackars idioter!

Jämställdisterna är troligen den mest falska samling puckon som kunnat verka så länge utan att få mer smäll på käften!

Slutligen måste det vara mer än ett heltidsarbete för **** att spela både ****, Trollan, **** och **** på en och samma gång. Skaffa er för fan ett riktigt jobb så slipper vi andra betala socialbidrag för ett gäng falska psykopater på nätet.

Pinsamt att kärringen **** backar upp er svin, men hon är lika falsk som fittan Trollan, ***, och *****.

Jag hoppas att ni råkar ut för en Breiviktyp som höjer sin AK och mejar ner er till grunden.

Bjuder på en varsin fet spottloska i ansiktet på var och en av asen!

Och så nästa drapa:

Det borde väl annars inte vara några problem för människor att hyra egna hackare, så ni får smaka på egen medicin!?

Hur mycket får jämställdistfnasken i arvode? Vad tar du Trollan för att kasta skit på andra kvinnor backa upp att ni hackar deras datorer och hänger ut dem med en papperspåse på huvudet?

En femma och några kommentarer på din anonyma blogg? Era egna falska kvinnliga signaturer med män bakom och ett östeuropeiska billiga jämställdistluder räknas dock inte.

Billigt.

Och vidare….

Är det någon som ska ha en ”skämspåse” på huvudet så är det feta äckliga mansgrisar som du, patetiska avundsamma män som inte klarar av självständiga kvinnor utan att försöka trycka ner dem! Utan att jaga efter dem på nätet och känner sig tvingade att skryta över sin utbildning och sin egna förträfflighet. Som sagt är det någon som ska ha en jävla ”skämspåse” på huvudet så är det arslen som du **** aka **** och ni andra!

Hur jävla trovärdigt och vinnande är det med ett gäng som hackar datorer och häcklar kvinnors inkomster i syfte att få andra att tro att kvinnan inte har lyckats med något framgångsrikt företagande!? Hur vinnande är det att sprida ut skitsnack om att en kvinna inte har några kontakter inte har några med sig. Jo svaga ynkliga patetiska avundsamma svinmän kan syssla med den skiten!

Det är varken trovärdigt eller vinnande för andra än de de fnask du måste köpa och säger vad du betalar dem för att nicka till!

Hur kan vuxna medelålders kvinnor och män med stora barn hylla en man som mobbar en tonårstje,j som säger sig blivit våldtagen!?
Jo är man ett ett gäng psykopater, så är det fullt möjligt.

Vid det här laget har jag börjat rensa i träsket vilket inte tas väl upp.

Vågar du inte släppa fram sanningen lilla Trollan!?:-D Dina egna påstådda lögner om att du är piratpartiskt och själv inte inte släpper fram alla kommentarer!? Dina falska påståenden på Genusnytt om att du inte vill censurera? när du själv är likadan.

Typiskt jämställdister ni utför kriminella jävla handlingar och sedan kan ni inte stå till svars för dem! Fega ynkryggar! Istället förtalar ni den som ni redan kränkt, trakasserat eller mobbar personen! Vad är syftet? Vill ni bli dödade!? Eller är ni ett gäng störda psykopater? Hur känns det trollan att spela småbarnsmorsa när det egentligen sitter en gubbe bakom ditt nick, blir du lite småkåt av lögnerna kanske?

Är detta månne den sista?

Trollan!

Du glömde släppa fram de bästa kommentarerna högre upp, eller var de allt för avslöjande!? Var det för att jag skrev om ditt fnask **** som du *** sitter bakom och skriver?

Enligt mina källor kommer även du ingå och bli omskriven. Det var väl fint! 😀

Det är bra att sanningen kommer fram om falska svin. Människor vill inte ha med falska psykopater att göra nämligen.

Så det var morgonens skörd det. Trevligt. Reflekterar lite över kvinnosynen som man ger uttryck för med tanke på alla dessa ”fnask” som alla är och att varje gång. Känns det mer ok eftersom man då har sagt att det är män som skriver som kvinnor och dessa kvinnor är fnask? Det blir lite snurrigt att hålla koll på alla dessa grenar. Tänk att alla dessa människor egentligen är en och samma person. Och denna person betalar alla dessa andra nick. Antingen med sex eller pengar. Eller berömmande ord.

Jag finner det lite lustigt att denna dam på något sätt förenar så många grenar både feminister och jämställdister, som diskussionen på twitter tidigare visade.

Så. Om vi nu är så hemska, falska, brottsliga – varför fortsätter du att läsa våra bloggar? Kan det verkligen vara så bra för blodtrycket att gå upp i varv så mycket? Eller är det, med tanke på fokusen på det sexuella och hur upphetsad förutsätts bli någon sorts projicering? Att det handlar om egen upphetsning?

Nåväl. Det var förhoppningsvis allt för idag.

Korta reflektioner

Det har varit mycket diskussion på Genusdebatten och det kommer en del kommentarer som jag fastnar och skapar flera tankar. En person skriver ”Den som inte klarar av att uttrycka sig på ett belevat och hänsynsfullt sätt bör enligt mig inte tilldelas ordet på en sådan här sajt.”

Och jag tänker genast på Anybodys eminenta inlägg om värderingen av olika ord. På hur olika människor kan se på ord.  Och apropå ord…

Och jag undrar lite om inte ord som belevat hör hemma i boken jag precis försöker läsa för min son (De tre musketörerna) där jag samtidigt hittar ord som ”ehuru”, ”sålunda”, ”således”, ”dock” och ”icke”. Och när ordet själv börjar bli lite dammigt funderar jag på betydelsen av det. Vad betyder ”belevat” idag? Ok, SAOL säger ”hövlig, artig” men vad innebär det konkret i texten. Ska man adressera personen med titel? Eller vad?

Men hänsynsfullt är ett ord jag förstår och kan hålla med om. Men problemet är då vad som är hänsyn? För även detta kan vara olika för olika människor.

Är det att vara rädd att såra någon och därför hellre låta någon leva kvar i sin fantasivärld? Säg att din väninna har taskigt självförtroende och stora komplex för sin vikt och provar en klänning som faktiskt får henne att se större ut. Är det då hänsynsfullt att hålla med om att den är snygg, eller kan man på ett (diplomatiskt!) sätt styra henne till något mer passande? Eftersom jag själv är en person som levt med dessa komplex så vet jag vad jag skulle tycka var mest hänsynsfullt – även om det skulle såra mig för stunden, så föredrar jag det framför att kanske bli sårad senare när någon annan påtalar det för mig.

Det var väl som jag läste någonstans behandla inte människor som du vill bli behandlad utan som de vill bli behandlade. Vilket kan vara svårt självklart om de föredrar ett sätt som inte ligger i min natur – men det är nog tänkvärt att inse att bara för att jag föredrar ett visst sätt så innebär inte det per automatik att en annan människa skulle gilla det. Det finns inget rätt eller fel. Däremot finns det en masa utrymme för missförstånd.

Så om någon berättar om en hemsk händelse, våldtäkt, misshandel eller rån och efter denna upplevelse drar slutsatsen att alla män (svarta, muslimer, romer beroende på kön och etnicitet) är på något sätt skyldiga. Är det hänsynsfullt att (i mitt tycke!) jamsa med och säga, du har rätt, män är skit. Att bekräfta denna världsbild. En del anser att det är det.

Kanske är jag löjlig, men jag är inte förtjust i pepp som handlar om att racka ner på alla andra. Då brukar min obstinata sida dyka upp och jag kan börja försvara andra sidan. Vilket innebär att det kan ibland vara ett bra sätt att bearbeta när jag har sårats eller retat upp mig på något att hitta försvar för deras beteende.

Men alldeles efter jag läst kommentaren hittar jag  polisen som berättar om utredningen angående den famösa gruppvåldtäkten och jag fastnar återigen för hur olika man kan se på saker och ting. Jag håller nämligen helt med polisen.

Den av killarna som jag misslyckades med att förhöra hörde senare av sig till min gruppchef och ville ha ett nytt förhör, utan advokat, där han ville berätta. Min chef åkte dit, men insisterade på att ringa killens advokat först och låta dem prata igenom det hela själva innan förhöret påbörjades, detta på grund av killens ringa ålder och den grova brottsmistanken. Efter telefonsamtalet så ändrades killens attityd helt ifrån att vara ledsen och ångerfull till att inte vilja prata alls. Jag kan tycka att det finns ett problem med att en del advokater så tydligt enbart verkar bekymra sig om att använda sin juridiska kompetens till att få sin klient frikänd oavsett skuld, och därigenom inte bara bortser ifrån ett samhälls- och målsägarperspektiv, utan även ifrån det faktum att det faktiskt kan vara bra för en ungdom som har gjort något som är fel att erkänna misstaget, ta ansvar för det, be om ursäkt och gå vidare. Istället lär man sig att det bästa är att ljuga så övertygande som möjligt. Det är självklart jätteviktigt att det finns advokater som tar tillvara de misstänktas intressen, men med tanke på hur ofta det blir uppenbart att advokaterna bara har hjälpt de misstänkta att hitta juridiskt vattentäta lögner, så kan jag ibland fundera på om vi skattebetalare som finansierar deras väl tilltagna löner kanske genom lagstiftning borde förtydliga eller ändra det finstilta i deras uppdrag…

Vad är det som är i en människas intresse. Är det hänsynsfullt mot en människa att få dem att ljuga? Jag tycker inte att det är hänsyn, och inte heller något som borde vara i någons intresse heller i det långa loppet. Kanske det hjälper dem från straff här och nu – men om man visar intresse för ånger och någon stänger den dörren, vad händer med dessa känslor senare?

I ett annat spår tycker jag Fridah Jönsson har skrivit ganska bra om debatter idag.

Jag vill inte ens tänka på hur många tecken jag lagt på att skriva dumma fjanterier om en tidning som jag länge stört mig på.

Och varför höll jag på så? Jo, för att debattklimatet i dag är så äckligt, så egocentriskt, så snabbt, så positionerande och så ohälsosamt. Jag har skrivit så mycket som jag inte står för – endast för att hinna vara först med en åsikt som ingen annan redan sagt.

Tack och lov så tycker jag att debatterna på GD t ex inte ligger på den nivån. Synd bara att Fridah inte vågar sig dit utan håller sig kvar i sin ankdamm där den mentaliteten är stor. Det används liksom mer tecken för att folk ska förklara sina ståndpunkter där. Förhoppningsvis blir mer människor trötta på klimatet – vet att många läsare redan reagerar, så kanske finns det hopp för krönikörerna med så småningom?

Ett nej betyder nej funderingar

Läste, och förundrades, över dramatiken när en Baws la upp ”25 saker kvinnor kan bättre än män”. Tydligen är de bättre på att uttrycka sitt hat också. Till och med bättre än SD anhängare enligt Petter Axells erfarenhet. Sen kan man fundera över människosynen när man tycker det är ok att kalla någon cp-skadad för att man inte gillar det man skriver. Har träffat några cp-skadade och har aldrig upplevt dem vara korkade på något sätt. Men varför är det ok att använda det som skällsord? Eller vad sägs om en människa som ”får cancer” av att läsa vad han skriver?Säkert en bra metafor som man var stolt över att få dit, men…

Tänker på min man, men än mer på hans mors väninna som gick bort i cancer, på mina föräldrars härliga vän som också dog, på min ytligt bekanta (mestadels via Facebook) som efter flera års kamp förlorade sin man i cancer. Eller min gamla chef vars fru drabbades av bröstcancer när tvillingar var små. Hon överlevde detta och blev friskförklarad, men jag har svårt att föreställa mig hur det var för dem att gå igenom det då. Eller mannens pappas flickvän som också drabbades av bröstcancer – upptäcktes på den sista mammografin innan hon skulle ha blivit för gammal. Friskförklarad i dag – men resan dit är lång och jobbig.

Och funderar på hur man om man nu reagerar på att detta är så fruktansvärt sexistiskt skrivet – tycker man verkligen att det är att förminska cancer på det viset?

Men tydligen var det då denna mening som folk mest gick igång på om jag tolkade Annys inlägg rätt.

…att antyda saker

Ja betyder nej. Nej betyder ja. Någon betyder du. Kvinnor är fantastiska på detta med att inte säga saker rakt ut. Baws har tyvärr inget svar på varför det är så, men vi försöker vänja oss vid det fortfarande.

Och Anny ser bara en del i denna mening och skriver:

Det måste du väl förstå, att en kvinnas nej är exakt lika mycket ett nej som om en man skulle säga det. Men genom att hävda att det inte är så, så liksom röjer du vägen för män som tafsar, män som trakasserar och män som våldtar.

Ett nej är ett nej. Är det alltid så? Hur många har försökt tacka nej till en kaka eller efterrätt och fått det nej-et respekterat? Män som kvinnor?

Det finns många tillfällen när ett nej faktiskt inte respekteras och, än viktigare för många, inte önskas respekteras. Där kan det då finnas problem. Själv menar jag ofta nej när jag säger det, och jag hatar när jag behöver upprepa det, eller förklara det i all oändlighet när det gäller enkla saker (en känsla som ökat med småbarn förövrigt..) men samtidigt så vet jag att framförallt hos äldre så förväntas man krusa, eller övertala någon så att om man respekterar att man säger ”nej” till kakor och efterrätter så är man snål och otrevlig.

Man kan också säga ett ”nej” som egentligen betyder ”kanske, möjligen beror lite på om du kan övertala mig”. Och återigen – det behöver inte handla om sex. Det kan handla om biobesök, kanske känner du dig tvingad att göra något annat, nyttigare och därför inte förtjänar det så du behöver bli övertalad? En middag som inte är intressant men sen visar personen en spännande sida så du kanske är intresserad ändå att lära känna honom?

Men respekterar jag ”nej” från alla män (eller kvinnor)? Om jag verkligen vill något och mannen säger nej så lobbar jag väldigt mycket för att ändra det. Och jag kan även använda samma taktik på jobbet.

Om jag har någon idé på hur man ska effektivisera saker och ting och bossen inte lyssnar utan bara säger ”nej” respekterar jag detta? Nix. Jag kan vara riktigt bra på att lobba för min sak. Visst accepterar jag direkta order, men de får nog ha ett bra argument för detta nej. Faktum är att denna min inställning har setts som positivt från de flesta av mina chefer.

Och ja, jag antyder. Ja, kan betyda nej ibland. Jag kan förmedla ett väldigt tydligt ”nej-jag-vill-verkligen-inte-göra-detta-men-ok-då” jaa. Å andra sidan har jag fått samma ”jaa” från män och kvinnor. Just dessa ”jaa” brukar antingen vara slutet på en konflikt då man som en martyr ger med sig ”ja-du-får-väl-se-det-skitprogrammet-istället-för-det-jag-vill-se” eller så kan det vara början på en konflikt, typ den som hade med föräldrarna när man var liten (som mina barn börjat med mig nu) då man ber barnet att plocka ur diskmaskinen. Det ”ja” du får då är kan vara så full av ilska mot denna orättvisa ”varför måste jag”. Denna ton har jag lärt mig att ignorera (min pappa gjorde aldrig det…) för att slippa en onödig konflikt. Barnen behöver inte låta positiva, huvudsaken är att de gör som de är tillsagda. Och ja, i vissa fall kan jag även blunda för ett sådant ”ja” från mannen med. Och han har även lärt sig att blunda för dem från mig med. I det långa loppet så lönar det sig.

Jag förväntar mig ofta att min man ska kunna läsa mellan raderna och förstå vad jag egentligen menar. Denna typ av kommunikation har visserligen bara fungerat klockrent med min syster i uppväxten, men med åren har min man ändå lärt sig tolka det viktigaste. Och de gånger det misslyckas så lägger jag inte skulden på min man. Att jag kan läsa honom bättre än han kan läsa mig är något vi lärt oss leva med.

Så visst, jag försöker lära mina barn (som råkar vara söner) att nej betyder nej. Jag hade inpräntat samma sak om det vore tjejer. MEN samtidigt så försöker jag lära dem att de ska argumentera för sin sak. Så om jag säger ”nej” till spela TV-spel eller titta på den filmen så kan de försöka komma med argument emot det. Tills jag då säger, ”jag menar NEJ” och då vill jag inte ha någon mer diskussion.

Men samtidigt så måste man ifrågasätta auktoriteter ibland – annars kanske de blir som min stackars kollega som mår så dåligt på jobbet för att hon inte kan diskutera med chefen utan när han säger nej till något hon föreslår så blir hon ledsen och uppgiven. Och på min fråga ”men vad sa du då? Hur förklarar han att han inte tyckte det var ok?” så finns det inget svar. Jättebra att någon lärt sig acceptera ett nej. Not.

Jag tycker att 25 saker kvinnor kan bättre är smårolig. Det driver med stereotyper. Däremot så stämmer det inte på alla kvinnor. Och vissa män är självklart bättre på vissa punkter. Inte många punkter som stämmer in på mig t ex. Ordningssinne har väl liksom inte någonsin varit någon framträdande egenskap. Kommer ihåg killen som kom in och förskräckt såg sig omkring i mitt studentrum ”Men du är ju tjej?!”. Så kanske någon lärde sig ta könsstereotyper med en nypa salt. Inte heller känner jag igen mig i kvinnors vänskaps del. Har heller inte riktigt sett det IRL, även om det framstår som sådant i amerikanska filmer (väldigt övertydligt i Mamma Mia!)

Den enda jag reagerade lite emot var väl ”män i tights”.

…att se sexig ut i tights
Har du någonsin sett en man i tights som du INTE vill slå på käften?

Kändes lite översatt och inte så rolig. Kanske för att jag inte gillar våld. Även om jag ärligt kan erkänna att jag håller med om att kvinnor ser sexigare ut i tights. Jag tycker personligen inte att tights gör sig på män. Men är det verkligen feminister som borde ta illa upp av detta? Är inte det män som borde reagera – eller homosexuella? Om man nu vill ta illa upp av generaliseringar så kan man tolka det som ”riktiga män misshandlar homosexuella”.  Man kan tänka på människor som misshandlats och dödats för att de är homosexuella och då kan skrattet fastna i strupen. Å andra sidan – man kan välja att se saker med humor. Man behöver inte välja att ta illa upp av saker. Ibland kan man behöva skratta åt sig, och världen runtomkring. Även de saker som är mest allvarliga. För en del (läs mig) kan det vara ett sätt att hantera tråkiga situationer.

Men även om man skulle ta illa upp så är det fortfarande inte något jag kan förstå skulle leda till mordhot för att man skriver det.

Mina tankar om bloggar mm

Det känns som mitt behov av bloggar är mättat. Det känns lite konstigt med tanke på hur mycket tid jag lagt ner att läsa och roas och tankar påverkats av vad folk skriver, så känner jag nu något slags hopplöshet.

Och till stor del är det kommentarerna som knäckt mig. Inte hatet – för det där hatet som man skriver om ser jag inte riktigt. Däremot den här inställningen att alla andra klagar fast de inte har rätt till det. Och för att verkligen visa hur mycket andra klagar och är bittra så klagar man själv – och framstår som bitter.

Jag ser samma fenomen på Facebook. Någon kan skriva något positivt om något – och genast slår någon ner på detta. Någon som är jättenöjd med vad man gjort på ICA/COOP så är det genast någon som är där och tycker att det är skitföretag som bara försöker lura folk. Om någon är positiv till SJ – då finns det många som kan berätta skräckhistorier om hur eländigt det är med SJ.

Och om någon förtvivlat beklagar sig i en grupp för LCHF hur jobbigt det var på semestern när någon inte respekterat ens dietval så måste folk komma in och säga att det är man själv som är lat/snål/fånig för att reagera.Men om man nu inte är intresserad av denna kost – varför går man in i en grupp som skriver om det? Och varför känner man behov av att skriva? Själv skulle jag aldrig gå med i en grupp som handlar om Viktväktarnas förtäfflighet – men jag respekterar folk som tycker att det fungerar, och tycker gott att de ska få kunna diskutera med likasinnade.

Så jag blir bara så trött på detta att klaga på andra som gör andra val. Varför? Därför skriver jag sällan något på Facebook. Och jag läser sällan andras kommentarer. För jag blir själv bara så trött och känner mig manad att skriva något klagande på dem. Och att skriva något bittert ger inte något positivt för mig. Det ökar bara en apati-känsla.

Visst kan jag ibland känna en adrenalin kick och vilja skriva en riktig vass och elak kommentar där jag raljerar över någon persons tankefel. Det är sällan jag skriver dock. Det finns en rädsla för att såra. Och den här egna känsla över litenhet, förödmjukelsen när någon påtalar mina egna tankefel på ett otrevligt sätt. Visst kan det lära mig – men känslan av förödmjukelse finns kvar och försvinner inte. Så varför skulle jag vilja utsätta någon annan för detta?

Men det finns även ett annat fenomen…

I sommar var jag på en tävling med ett sådant här chip på mig. Jag sprang i den här motionsgruppen så de här snabba sprang först. Jag stod då och tittade på vid banan. Inte tänkte jag på att jag stod precis vid målet. Och att chipet jag hade på mig skulle reagera där. Så då kommer en jäktat funktionär och fräser åt mig att jag inte kan stå där. Så jag flyttade mig nån meter och han säger ilsket att jag måste stå längre bort för att läsaren reagerar på chipet och gör att deras dator får spatt. Och jag insåg att det borde jag kanske ha insett – men det gjorde jag inte. Och sättet han sa det till mig gjorde mig pinsamt berörd. Folk tittade på mig och jag tolkade blickarna som överseende roat (Vilken idiot!) och jag – som redan innan börjat fundera om jag så här i början av sommaren med inte så mycket träning i kroppen skulle klara av det hela – kände mig frestad att bara gå hem och strunta i allting. Jag gjorde inte det – men av många anledningar kommer jag inte att ställa upp i just det loppet nästa år. En av dessa var just denne man. Och jag inser att det berodde på stress. Säkerligen var det så självklart för honom att man måste ha insett att det finns läsare runt målet som ska läsa av tiden. Kanske hade han tidigare sagt till andra samma sak och blir störd över att folk fortfarande inte fattade detta enkla.

Och det är väl det jag också börjar känna av på bloggar. Det här att så många kommer med samma diskussioner. Så folk har svarat på samma fråga en massa gånger. Och man blir mer och mer störd på att folk inte fattar trots att man redan har förklarat detta 100 gånger. Så den 101 människan som ställer samma fråga blir bemött trött, irriterat och raljerande. Men denna person kan vara ny. Den känner inte till bakgrunden. Det blir på något sätt en stängd arena nu bloggosfären och twitter. För att ha rätt att yttra sig så ska man känna till så många saker. Annars är man så dum som inte förstår det.

Och har man fel eller missförstått så finns det inga ursäkter för det. Då ljuger man. Och det här att kalla alla människor för lögnare har också börjat tära på mitt tålamod. Om jag är övertygad om att något är på ett visst sätt och säger att det är så – och då genast blir kallad lögnare för detta. Det blir för mig konstiga diskussioner. Och det är svårt att ta till sig något för att lära sig.

Fler och fler av de jag läser har övergett bloggar. Och jag inser att även Trollan snart har gjort sitt. Jag känner inte riktigt samma behov att tänka till om vad som händer runtom mig. Ibland får jag en tanke att det ska jag skriva om. Men sen kommer jag inte längre. Jag säger inte adjö – för kanske kommer jag igen. Men för tillfället är det slutskrivet.

Litet livstecken – och tankar runt Instagrammålet

Jag har inte varit så aktiv på nätet på senaste tiden. Det är så mycket annat som fångat mitt intressen. Jag lyssnar heller inte på radio, eller ströläser tidningar så jag känner mig allmänt off. Men igår läste jag då om Instagrammålet och tankarna från Catta där om straffet. Spontant kan jag hålla med att det känns hårt att hamna i skuld redan innan man är myndig. Tänker lite på alla dessa barn som man läst om som sätts som ägare till bilar som föräldrar sedan felparkerade och sen när de väl blev myndiga så började livet med ett kronofogden. Det känns hårt. Och att det även drabbar föräldern känns också hårt. Så å ena sidan håller jag med Catta.

Men någonstans i kommentarsfältet (som för övrigt visade mig att det här med att hålla sig från Internet är ett sunt beslut för mig!) så började den andra sidan överväga. Ska man ge mängdrabatt för att det är många som drabbats? Skulle lidandet för en person vara värt mindre för att flera drabbats? Fast det var ju inte de som skrev – de såg bara till att skapa möjligheten för folk ska man då drabbas? Min spontana tanke (som kanske visar på dubbelmoral då jag är emot att ThePirateBay skaparna dömdes för att skapa möjlighet för olaglig fildelning) är ja. Som jag ser det så fanns det inga möjligheter att göra något gott och lagligt av detta.De var väldigt tydliga med vad de ville ha – och de fick det.

Dessutom, de som drabbades var jämnåriga. Unga kvinnor som attackeras för sin kropp och sin moral. Ärligt talat, när jag nu i min ålder läser vissa av saker som man tar illa upp så blir jag ibland full i skratt. Det känns så skrattretande att ta så hårt på såna små saker. Men sen tänker jag tillbaka. På den tiden jag var i den åldern. Där tanken på att någon skulle kommentera min kropp kunde skapa självmordstankar. Där allting var ”en of the world”. Det är inte konstigt att Romeo och Julia var så unga, att Bella i Twilight är den åldern. Ibland saknar jag den här uppslukande känslan av att nuet är det enda som räknas. Att bli uthängd i den åldern, jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle känts. Jag kommer ihåg att jag på den tiden kände att allt kretsade runt mig. Att alla som pratade och skrattade högt självklart gjorde det på grund av mig. Idag har jag insett att jag kanske inte riktigt är så betydelsefull – och jag var knappast det på den tiden heller. Jag minns när mamma som lärare pratade om att hennes yngsta barn trodde hon var fantomen. Att hon förutom de två barnen de kände till också hade en 5-åring hemma nämnde hon inte. Det var inte många som frågade mig rakt ut, men det var väl några så jag fick veta det. Och det var fruktansvärt jobbigt att som 13-åring inse att folk gick omkring och trodde att jag var fantomen. Mamma hade, likt jag idag, svårt att ta min upprördhet på allvar, men lovade i alla fall att inte dra upp det vidare.

Och jag undrar hur jag som tog så hårt på det skulle ha reagerat på att hängas ut som hora och annat som man skrev? Och hur länge det skulle påverka mig? Jag inser att jag absolut inte kan föreställa mig det. Den sortens kränkning var helt klart över min horisont. Men jag vet att jag läste en bok som satte ord på min skräck. En tjej som utlämnade sig själv till en kille och klädde av sig för honom för sex, och det visade sig att hans kompisar var gömda i garderoben. Något som skulle varit fruktansvärt för mig. Och jag undrar hur jag skulle reagera om folk öppet på Internet diskuterade mitt utseende på den tiden jag var känslig?

Tjejen som skriver brevet konstaterar att de inte skadad människor fysiskt, och jag undrar om hon inser hur jobbig psykisk skada kan vara. Hur mycket man måste kämpa med en skadad självbild? Jag har inte blivit slagen någon gång. Men vissa av gliringar och utstöttheten har satt spår. Ibland hamnar jag i situationer där jag fortfarande känner mig extremt medveten om mig själv. Och bara vill komma iväg från blickar från andra. Men idag inser jag att det går över. Kanske kommer någon berätta en rolig anekdot om den där personen – men det kommer inte vara något som kommer påverka dem i det stora hela. So what?

Men är det rätt att föräldrar får betala för barnens misstag? Catta konstaterade någonstans lite syrligt att det är väldigt lätt för människor som inte är föräldrar att ha åsikter om barnuppfostran. Jag kan bara gå till mig själv och se skillnaden mellan tidigare och nu. Så vissa saker som jag var väldigt hård mot föräldrar har ändrats. Men andra saker har jag däremot blivit hårdare på nu. Du kan inte ha full kontroll på barnen, framförallt inte när de blir tonåringar. Och då jag inte har barn i den åldern så har jag heller inte riktigt koll på hur det kommer att bli. Troligtvis kommer jag att ändra lite åsikter den dagen med.

Men för mig är det därför man måste lägga ner jobb tidigare på uppfostran. Och om ens barn kommer på idén att de ska skapa en sida där för dem kända och okända jämnåriga ska hängas ut som horor, då är det något fundamentalt som missats tidigt. Och ja det ligger på föräldern. Jag inser att det kan vara svårt när man har många barn. Det finns många anledningar till att jag nöjer mig med två barn. Jag känner också folk som har flera barn, som klarar av att ge alla barnen den kärlek och självrespekt – samt respekt för andra. Så det går. Men för en del människor fungerar det helt klart inte. Och uppenbarligen inte i det här fallet.

Det mest störande i det hela skadeståndsdelen är att de drabbade troligen aldrig får sina pengar. Att flickorna kommer bli skuldsatta och få en jobbig start på vuxenlivet – men tveksamt om det leder till upprättelse till de 38 andra. Det känns lite trist för att vara ärlig. Lite loose-loose situation.

Lite exempel på det goda hatet från vänster

Etiketter

Näthat, twitter

Bilder plockade från @juliafinnsio från en för mig okänd Facebook grupp. Ska enligt uppgift vara många från extremvänstern. Kan också vara tydlig med att beteendet inte hyllas från twitter vänstern – men bara det faktum att det finns sådana här människor gör mig matt…

”Blondinbella anser att hon borde gå före vanlig Svensson”

Etiketter

Blondinbella, brott, hot, Näthat

Ja, så tolkar i alla fall jag vad polisen säger när jag läser det här:

– Man blir inte prioriterad före andra bara för att man är känd. Alla får samma behandling och det spelar ingen roll om någon gör sin röst hörd på en blogg. Det är oerhört viktigt att alla behandlas lika.

Mycker berömvärd inställning av polisen och man skulle kunna ge en applåd – om man inte börjar fundera på det.

Stefan Gustavsson, presstalesperson vid polisen i Västra Götaland, vill inte uttala sig om det enskilda fallet men förklarar att olaga hot och ofredanden går under kategorin ”vardagsbrott” som är lågprioriterade.

– Alla människor vill att sina fall av olaga hot ska bli utredda i morgon. Man vill att någon ska straffas och det är ju fullt förståeligt. Men man ser det inte ur det perspektivet att någon kanske ligger invalid efter en misshandel och att polisen omgående måste skicka i väg fyra, fem personer på det brottet. Varje dag måste vi göra omprioriteringar, säger Gustavsson till Nyheter24.
Ok, så långt är jag med – men vi pratar om ett erkännande som man fått för fyra månader sedan…? Är det inte något lite feltänk om man aldrig lyckas få in det? Jag ser inte att Isabellas krav på något sätt är orimliga och jag, som vanlig Svensson, skulle vara lika frustrerad och förbannad över denna väntetid som hon är. Visst hon är känd, men det känns inte som det är det är anledningen hon vill att man ska göra något åt detta heller. Men man ska väl inte sticka under stol med att det är kändisskapet som har dragit till sig individer av den här typen.

Visst låter det bra? Och man verkligen känner hur krävande Blondinbella är. Men så funderar man på det. Mannen erkände brottet för fyra månader sedan. Och sedan nada. Och visst är det bra att det är lika behandling som gäller. Men den behandlingen är inte ok på något plan. Det är orimligt att det ska ta sådan tid. Jag menar, visst det är inte allvarligt brott som fildelning där man självklart inser att det måste få ta hur mycket resurser som helst i anspråk – men trots det så känns det som dessa hot borde kunna hanteras på ett lite mer tidseffektivt sätt.

Nej, det är fanimej ingen tröst eller glädje för mig att Blondinbella blir lika dåligt behandlad som jag skulle bli.

Och Beatrice Ask funderar på att se över lagar för att göra något åt näthatet. Det här handlar inte om näthat. Det här handlar om konkreta hot adresserad hem. Vi har en förövare (som förövrigt var en S-valarbetare läser jag, funderar om inte ett D på det hade gett mer genklang i media – eller vad tror ni?) som har hotat folk och nu sitter och väntar in preskribationstiden. Kanske vore det på sin plats att agera för att visa att det brottet inte är ok innan man lägger till fler tandlösa lagar…

Fast det är ju bra att man trots allt prioriterar riktiga brott istället. Som till exempel misshandel. Eller – nja, där kan man också bara lägga ner tydligen. Eller våldtäkt.  Eller trafikolyckor.

Men det positiva är trots allt att man inte behandlar någon bättre för att de är känd då man får väl vara glad åt det lilla.

Decemberdikt…

Etiketter

dikt, söktermspoesi

Läste hos Rocki söktermspoesi där hon samlat söktermer som folk använt för att hitta till hennes blogg och visat att det blev som poesi. Inget jag själv någonsin funderat över, men när någon nu visar vägen så tänkte jag att jag inte kunde vara sämre så jag valde ut en hel del från veckans skörd. Enjoy!

Trollans blogg

vofför ska det vara på dette viset
kan massmedia styra tankar
vad hände på rix fm i morse
julens 12 vedermödor
det är mänskligt att fela eller
sj avslängd på grund av ingen biljett

barns tankar och intresse om samling på för skola
varför könsuppdelning
kom och mys med söta linnea
män vill vara stark
pappa utan blodsband
finns könsstereotyper fortfarande?

statistik självmord
knivfobi
mina tankar om hat
tankar om brott och straff
tafsade på mig skola
åsikter om hen

fästa mer uppmärkshet
ett mångkulturellt arbetsliv i sverige
jag känner ingen tillhörighet
reflektioner kring arvsynd
tankar om abort
sverige vs wikileaks

eget ansvar i skolan
politiker som uttalar sig rasistiskt
röntgenbilder på rumpan
sexiga julkort
jultomten
god jul till er alla

Flattr what sa du?!

Etiketter

Flattr, wordpress

Kan man tjäna pengar på bloggar? Alltså om man inte vill skriva en massa om casinon och på så sätt få in en massa stålar på reklam? Jag vet att många som bloggar har bett om bidrag i olika sammanhang. Något jag faktiskt har gett ibland – men det är på något sätt lite svårare. Men nu har jag läst hos Hannah om det här med Flattr. Jag erkänner att jag har sett dessa knappar men jag har inte vetat hur det fungerar eller vad det är. Det finns så mycket saker man kan dela på nuförtiden så det är svårt att vara uppdaterad. Men tanken med Flattr är att om man ser något som man tycker är bra, kanske någon fotograf som lägger upp bilder, någon musiker som lägger ut sin musik, någon bloggare som kämpar för något som betyder mycker för dem *hint, hint*, eller bloggare som bara vill dela med sig av sin vardag så har man då möjlighet att sätta in pengar på sitt konto sen trycker man på Flattr knapparna hos de man gillar – och när månaden är slut – så delas pengarna ut till alla som man tryckt på knapparna hos.

Så för att skapa Flattr så måste man själv skapa konto och lägga in pengar. Jag har nu lagt in 50 kr på det så får jag väl se hur det går. Än så länge har jag gett bidrag åt Hannah och Wikipedia. Vi får väl se om det blir fler 🙂

Jag ägnade en massa onödig tid åt att hitta hur man lägger in dessa i WordPress, och om det är någon som finns här som vill kasta sig ut i Flattr världen så kan jag tipsa om att det ligger under Inställningar > Delning:

Om man vill att det ska synas även utan att man går in i varje inlägg så måste man aktivera att det ska synas på Frontpage.Det var inte i kryssat som standard upptäckte jag… Sen kan man välja alla andra sätt att dela på om man vill med.

En liten film som presenterar det hela (och jag gillar att man har med ”många bäckar små…” där 🙂 )

Gissningsvis kommer det inte gå runt för mig, jag läser att det är många som upplever detta. Å andra sidan ger det mig en möjlighet att ge tillbaka till alla dessa bloggare som gett mig olika perspektiv på saker och ting. Så – kan inte ni med testa?

Förresten – vad sägs om min nya layout? Kände att jag ville bli wild and crazy och göra förändringar. Några åsikter om det?

Uppdaterat 18/11:
Missade att det kanske vore bra med en länk till Flattr och hur man kopplar upp sig så jag kan väl fixa det här. Dessutom har Catta skrivit lite mer om hur det fungerar och kostar här.