Läser gårdagens ledare från Maria Abrahamsson.
Författarna Johanna Hagstedt och Lars Korsell gör ett jättenummer av att Storbritannien 2006 redovisade 163000 beslag mot bara 38 i Sverige samma år. Brås tes är att det även här i landet måste förekomma organiserad handel med hotade djur- och växtarter, men att skurkarna går fria på grund av fel prioriteringar och bristande resurser inom polisen och tullen.
Så – för att det tas in en massa i Storbritannien så är det naturligt att det görs detsamma i Sverige? Jag förstår inte kritiken? För mig känns det viktigt att polisen och tullen har resurser att kontrollera, men jag är mer orolig för narkotika och dylikt som kommer in. Sen är det väl positivt om man kan sätta åt organiserad handel med hotade djur- och växtarter. Men att tycka att det måste vara mer för att det är mer i ett annat land känns lite fel. Minst sagt.
Lite senare i artikeln visar det sig också att Sverige och Storbritannien presenterar sina beslag på lit olika sätt:
Vad mp, övriga partier, mediekåren, regeringen och alla andra rimligen hade varit betjänta av att veta är att varje liten insekt, planta eller piller som innehåller ämnen från hotade arter räknas som ett beslag i den brittiska statistiken.
2005 beslagtogs exempelvis 67623 piller, men det skedde vid 27 beslagstillfällen och alltsammans vägde inte mer än 3,4 kg. 2006 gjordes totalt 429 tillslag men redovisat i ”items” blir det hela 164178 beslag (inte 163000).
Det ska bli intressant att se vad Lars Korsell ger för svar på detta. Jag var ju inte så imponerad av honom sist.
Sen undrar jag lite vad agendan är för Maria Abrahamsson. Är hon ute efter att förändra BRÅs inriktning? Det är ju småsaker som det känns som hon reagerar på. Å andra sidan har BRÅ sådan makt att de påverkar politiker.
Det känns ju lite olustigt om BRÅ debatterar om saker de känner på sig är sanna, och påverkar lagar på det sättet. På samma sätt som Liza Marklund med en fiktiv roman har påverkat lagstiftningen på en bok som ”kunde vara sann”
