I går läste jag ett tillspetsat inlägg på Genusdebatten där man frågade hur vanliga män såg på att tafsa på en naken kvinna. De flesta kommentatorererna var väldigt frågande inför beteendet. Poängen med att röra vid någon annan handlar mycket om ömsesidighet. Reaktionerna på rörandet mer än själva känslan av huden. I annat fall kunde man lika gärna gå och känna på kycklingfilé på ICA som någon kommenterade.
I denna debatt kommer då en kvinna och berättar sin historia för att visa att det visst är vanliga män som gör sådant. För hon hade minsann råkat ut för flera.
Debatten blev tidvis hätsk. Någon ifrågasatte hela hennes historia då historien på något sätt skulle kunna användas som argument för att ”vanliga män” uppför sig på ett sådant sätt. Själv förstår jag inte alls det argumentet. Ska vi samtidigt se Christina Schürrer som representant för ”vanliga” kvinnor som inte gillar att bli ratat? Att försöka döda den nya kvinnan och hennes barn som har tagit ”hennes” plats? Eller kanske Tjällmo-mamman som hellre dödade sitt barn än lät barnet träffa sin far? Är dessa representanter för ”vanliga” kvinnor? Skulle dessa händelser – som faktiskt inte är unika – kunna användas för argument om kvinnor?
Nåväl. Bland kommentarerna fanns en i mitt tycke lysande sammanfattning av vad K hade berättat av Erik.
@Katarina:
”Ville bara tillägga att det jar varit helt ”vanliga män” två ben, huvud osv. I det flesta fall vänner.”Nu har du missförstått det grundläggande Katarina. Vanlig hänvisar till vanligt förekommande. Hur stor andel av den manliga befolkningen är dina vänner? Förmodligen inte särskilt stor eller hur? Och pratar vi om pojkvänner är det ännu färre. Du gör det klassiska misstaget ”om min kille är sån är alla killar sån” (en form av anekdotisk bevisning)
Dina vänner är inte vanliga killar, de är (av dig) utvalda killar. Dina pojkvänner är ännu mindre vanliga killar, det är du som väljer pojkvän. Det finns ingen faktor som säger du slumpar vänner och du plockar inte vilken kille som helst slumpmässigt från gatan som pojkvän. Gjorde du det behövde inte killar försöka ”imponera” på dig (eller andra tjejer)
Frågan är inte om killar som beter sig som svin har ett huvud två armar och två ben. Frågan är hur vanligt det är att killar (i allmänhet) beter sig så här.
”När jag varit full typ nu ska jag passa på att göra allt det där jag velat men inte vågat för hon varit nykter?! Sagt högt och tydligt nej men bara fått skratt tillbaka som det var en lek. Typ ”när en kvinna säger nej menar hon ja”
Men gör mn något åt det?! Nej för det var ju min kompis.”Ja och där har du en ond cirkel eftersom det var den sortens killar du hade som kompisar.
”En 38 årig vanlig man (småbarnsfar) som vi (ett litet gäng) var hos för han laddade ner filmer och köpte ut cigg. Var som vår (vän) snäll, rolig och gav mig alla sorters trevliga komplimanger”Nej han var ingen vän, han var bara nån förlorare ni utnyttjade för att få filmer och cigaretter. Vinnare i den åldern behöver inte fjäska för småungar
”sen BOOM börjar han efter en månad att prata om sex med mig och säger att jag som är så mogen för min ålder bla bla bla…”
Ja, och varför skulle han annars fixa filmer och cigg åt er? Här har du typiskt exempel på Laasanens gåvo-ekonomi. Varför tror tjejen hon får en massa saker gratis?
”Min helt vanliga pojkvän, hade sex med mig när jag sov och filmade det. Såg dagen efter och blev riktigt illa tillmods. Bad han ta bort det men han skrattade bara och sa att du är ju min flickvän. Jag 15 år säger eller gör ingenting för jag vet ej bättre eller har samhälle eller struktur på min sida.”Din pojkvän är inte en vanlig kille. Din pojkvän är den specifika kille du väljer att vara med. Han representererar inte det manliga könet. Han representerar de delar du gillade bäst.
”Efter mina upplevelser är jag inte ute efter att skylla på ”alla” män men jag kan bara ge män skulden för mina upplevelser.”Som vuxen bär du ansvaret för ditt umgänge, som barn är det dina föräldrar som gör det. Hade du varit kille hade man sagt du hamnat i dåligt sällskap. Inte en människa hade sagt det var fel på manligheten för att du umgicks med drägg. Hade du sagt likadant om svarta för att de få svarta du umgåtts med varit sviniga hade du varit rasist.
”Jag vill inte vara arg på alla män, Vilket jag inte är. MEN JAG TÄNKER INTE KLAPPA MÄN SOM INTE TAFSAR ELLER VÅLDTAR PÅ AXELN FÖR ATT DET ÄR ”SÅÅÅÅ DUKTIGA”1. Jag tänker inte acceptera att behandlas som om jag vore lika mycket värd som svinen du valde att umgås med som ung. Jag undvek själv mängder av sådana rövhål. Varför så många tjejer dras till de killar jag och mina kompisar undvek vet ingen.
2. Om du inte gillar killar som tafsar eller våldtar så umgås inte med de killarna. Om du tror det inte gör skillnad vilken kille du umgås med byt ut ”man” mot ”svart” i ditt resonemang och försök igen. Är det svartas fel att den svarta person du träffade är elak mot dig? Ja/Nej?
”Och som en skrev ovan att falsk anmälningar är ett prob. Jag kan men säkerhet säga att det större problemet är alla de fall som sker och aldrig blir anmälda.”Falska anmälningar är ett långt värre demokratiproblem. När polisen börjar sätta dit människor för brott det saknas bevis för börjar människor betrakta polisen som fiender och slutar samarbeta. Utan vittnen så fungerar inte polisen utan blir som vilket banditgäng som helst som med våld trakasserar andra människor. Ett faktum som redan råder i länder som inte är demokratier. Demokratiska principer är bättre.
”Jag har inte anmält några av de tillfällen jg varit med om. Jag vågade inte och framförallt så trodde jag på helt fullt allvar att de där männen hade den ”rätten” till min kropp.”Du missar helt poängen. Varför just DE männen och inte andra män? Eller har du sex med vilken man som helst? Det tror jag inte. Du säger själv ovan en av orsakerna var att dessa var kompisar (personer du valt vara kompis med) En annan var att det var en vuxen som olagligt langade cigg till minderåriga.
”Jag hade inte tron om att jag var den som styrde över min kropp, att jag hade något att säga till om.”Men det var du (och som barn, dina föräldrar) som styrde vem du umgicks med. Det verkar du helt ha glömt bort.
”Idag kan jag fundera mycket på den där mannen som då var 38 när jag var 14. Som hade sex med mig.”Som bara kunde det för ni ville han skulle fixa filmer och cigg åt ert gäng. Redan det faktum att han köpte ut cigg är ju ett brott men det kanske inte var lika noga med att följa den lagen?
Jag hade kompisar som kände folk som brände sprit men vet du hur den relationen såg ut? Vi betalade PENGAR och fick SPRIT. Det var en affärsrelation, vi var inte vänner.
”Tänk om min anmälan hade kunnat göra skillnad för någon annan, att statistiken blir mer tydlig eller on han varit misstänkt för våldtäkt på någon annan eller ännu värre mot hans dotter.”Tänk om nån anmält mannen för att ha langat cigaretter till minderåriga? Du visste han var kriminell men umgicks ändå med honom och såg honom som ”vän”.
”Så ni män som inte tafsar och våldtar – förneka inte och fokusera på att det är så synd om er för någon sa att ”män förtrycker” se i stället problemet för var det verkligen är och försök stötta eller låta de som upplevt tafs/våldtäkt få tala ut.”Det är ingen som hindrat dig från att tala ut men det finns inget i din historia som ger dig orsak att hata män. Däremot kan du hata dig själv för att välja dåligt sällskap och dina föräldrar som lät dig vara i dåligt sällskap. Du kan hata den frihet du hade som barn att göra dåliga val.
Men du har inbillat dig att de män du umgås med är representativa för män i allmänhet. Please! Det är som när en kompis till mig sparkades ner från cykeln av ett invandrargäng. Var det invandrares fel att de invandrarena sparkade ner honom? Var det samhällets fel? Var det invandrarstrukturers fel? Var det invandrarrollens fel?
Nej, men vad gjorde rasisterna hans bror kände? De skyllde såklart på invandrarna.
Same shit!
Självklart väljer denna kvinna svaret som att ”du får skylla dig själv” och lämnar debatten (alternativt så har hon inga bra argument och väljer att tolka svaret på sitt sätt…). Och sen blir det då en lång diskussion om huruvida det är ok eller inte att argumentera emot någon om flera är emot. Jag var inte med i diskussionen och tyckte inte jag hade så mycket mer att tillföra än vad som redan sagts.
Men jag tänker lite på det där. Att vanliga män är på ett visst sätt. Och jag tänker på när jag var ute sist, och även andra gånger. Hur nervöst lagd jag är. När någon visar minsta intresse så blir jag mycket nojjig. Som den här gången jag hade satt på mig den rygglösa toppen som 16-åring och var ute på krogen. Och hur jag väl där när jag fått kontakt med en kille som verkade trevlig (och aningen äldre än mig) och inte ens gjort något närmande för säkerhets skulle utbrister ”Jag är bara 16 år!”. Allt för att inte skicka ”fel” signaler. Och på senare år, t ex på Finlands färjan då en 2 meters lång svart man tornade upp sig över mig och ville dansa och jag såg rubrikerna… Han lutade sig över mig och säger småleende att han inte planerar att våldta mig, och jag stod ensam kvar och kände mig tämligen smålöjlig.
Sist när vi då var ute jag och tjejgänget så märkte jag återigen att de var de som drog till sig killarna, och även om de beklagade sig så stannade de kvar och det blev ingen skillnad. Självklart försökte de även dansa lite med mig men jag dansade undan och när man lade armen runt axeln gjorde jag mig snabbt fri – och de gjorde inte om mig. Plötsligt säger en av killarna ”Du är inte intresserad av att dansa med någon va?”. Och plötsligt ser jag lite av saker från när jag växt upp och varit ute i ett annat ljus. Jag har varit avundsjuk på att andra har fått mer intresse än vad jag får. Även om jag inte är en skönhetsdrottning så har jag väl inte tyckt att andra som fått uppmärksamhet har varit det heller. Så varför var jag så ointressant?
Samtidigt har jag väl tyckt att vissa av de som en del av mina vänner träffat varit personer jag själv inte skulle ta i med tång. Och kanske handlar det om mina signaler. Att jag signalerat ointresse och rädsla så fort någon visat intresse. Ärligt talat så gissar jag att det inte är så attraktivt för en man att stöta på en tjej som betraktar honom som en potentiell våldtäktsman.
Men trots min rädsla och förutfattade mening att alla män är ute efter min kropp så har jag faktiskt aldrig varit med om det. Man har knappt tagit mig på baken (har väl hänt 1-2 gånger och jag blev alldeles paff). Jag har inte upplevt att män sett mig som ”objekt” och kollat på min kropp istället för att lyssna på vad jag säger (har bara hänt en gång faktiskt att jag mötte en kille på jobbet i dörren – precis när jag varit med i Viktväktarna och hade verkligen platt mage och fortfarande stora bröst som jag då gärna visade upp med en tight topp. Enda gången jag upplevt det som kvinnor säger – att män pratar med brösten. Å andra sidan var det denna kille som tydligen brukade köra helikoptern på fester. Kanske inte någon som jag skulle välja som vän.)
Är jag representativ för ”kvinnor”? Ibland läser man hur många som varit med om misshandel, våldtäkt och sexuella trakasserier. Men inte jag. Jag har heller aldrig blivit förfördelad på grund av mitt kön – tvärtom har jag haft lättare att komma på intervjuer då jag jobbar inom mansdominerat yrke.
Kan jag påstå på grund av att jag inte har erfarenheter av detta att kvinnor inte kan råka ut för våldtäkt? Självklart inte! Det finns män som gör saker som är ofattbara. Även för andra män. Men man gör det inte för att ”man är man”. Det kan finnas psykiska orsaker. Det kan finnas många olika saker som påverkar det.
Men jag har också själv undvikit situationer och personer som har signalerat fara. Jag har aldrig fått sprit av någon. Om någon erbjuder mig något så är jag mycket misstänksam. Redan tidigt lärde man sig att inte ta emot godis från främmande – och jag översatte det senare till drinkar. Vilket innebar att det inte blev så mycket dricka för mig ute. Katarina skriver att ”bara för att man har fått sprit och cigaretter från någon så ger de inte dem rätt till ens kropp”. Samtidigt som hon erkänner att hon trodde att det skulle vara så – att hon trodde hon var tvungen att ha sex med honom. Och det finns väl den där känslan. ”There’s no such thing as a free lunch”. Kanske har jag gått miste om mycket positiva saker att vara misstänksam mot dessa erbjudanden – å andra sidan känns det som jag också har besparat mig en hel del negativa erfarenheter. Jag vill inte att någon ska betala för mig och därmed hamna i skuld till dem.
Jag har många väninnor som druckit en hel del och har ankrat på toaletter. Själv har jag många gånger snabbt nyktrat till och tagit hand om dem. Som en tigrinna har jag suttit där bredvid och sett på alla potentiella våldtäktsmän som passerat. Och fått lite dåligt samvete varje gång jag får en hjälpande hand från dem. Vad jag vet har de inte råkat ut för något de gånger jag inte varit där heller. Å andra sidan vet jag inte hur mycket de skulle dela med sig, men med tanke på gråtkalasen på festerna så misstänker jag att jag skulle ha fått reda på det om det hänt i yngre ålder.
Men jag har en vän som berättat om ett ofrivilligt sex. Han hade druckit lite för mycket och om han hade tagit med någon, eller om hon tagit med honom vet jag inte. Hon var lite äldre och ville ha sex. Att han kände att han inte var på topp eller kanske inte hade lust spelade inte så mycket roll tyvärr. Han berättade detta lite generat småskrattade över en lunch så det kändes inte riktigt läge att fråga så mycket. Men jag tänkte lite på det där. Jag tänkte på att hon hade kanske velat bli gravid. Och då skulle han inte ha något att sätta emot.