Tankar om egna erfarenheter och debatter

I går läste jag ett tillspetsat inlägg på Genusdebatten där man frågade hur vanliga män såg på att tafsa på en naken kvinna. De flesta kommentatorererna var väldigt frågande inför beteendet. Poängen med att röra vid någon annan handlar mycket om ömsesidighet. Reaktionerna på rörandet mer än själva känslan av huden. I annat fall kunde man lika gärna gå och känna på kycklingfilé på ICA som någon kommenterade.

I denna debatt kommer då en kvinna och berättar sin historia för att visa att det visst är vanliga män som gör sådant. För hon hade minsann råkat ut för flera.

Debatten blev tidvis hätsk. Någon ifrågasatte hela hennes historia då historien på något sätt skulle kunna användas som argument för att ”vanliga män” uppför sig på ett sådant sätt. Själv förstår jag inte alls det argumentet. Ska vi samtidigt se Christina Schürrer som representant för ”vanliga” kvinnor som inte gillar att bli ratat? Att försöka döda den nya kvinnan och hennes barn som har tagit ”hennes” plats? Eller kanske Tjällmo-mamman som hellre dödade sitt barn än lät barnet träffa sin far? Är dessa representanter för ”vanliga” kvinnor? Skulle dessa händelser – som faktiskt inte är unika – kunna användas för argument om kvinnor?

Nåväl. Bland kommentarerna fanns en i mitt tycke lysande sammanfattning av vad K hade berättat av Erik.

@Katarina:
”Ville bara tillägga att det jar varit helt ”vanliga män” två ben, huvud osv. I det flesta fall vänner.”

Nu har du missförstått det grundläggande Katarina. Vanlig hänvisar till vanligt förekommande. Hur stor andel av den manliga befolkningen är dina vänner? Förmodligen inte särskilt stor eller hur? Och pratar vi om pojkvänner är det ännu färre. Du gör det klassiska misstaget ”om min kille är sån är alla killar sån” (en form av anekdotisk bevisning)

Dina vänner är inte vanliga killar, de är (av dig) utvalda killar. Dina pojkvänner är ännu mindre vanliga killar, det är du som väljer pojkvän. Det finns ingen faktor som säger du slumpar vänner och du plockar inte vilken kille som helst slumpmässigt från gatan som pojkvän. Gjorde du det behövde inte killar försöka ”imponera” på dig (eller andra tjejer)

Frågan är inte om killar som beter sig som svin har ett huvud två armar och två ben. Frågan är hur vanligt det är att killar (i allmänhet) beter sig så här.
”När jag varit full typ nu ska jag passa på att göra allt det där jag velat men inte vågat för hon varit nykter?! Sagt högt och tydligt nej men bara fått skratt tillbaka som det var en lek. Typ ”när en kvinna säger nej menar hon ja”
Men gör mn något åt det?! Nej för det var ju min kompis.”

Ja och där har du en ond cirkel eftersom det var den sortens killar du hade som kompisar.
”En 38 årig vanlig man (småbarnsfar) som vi (ett litet gäng) var hos för han laddade ner filmer och köpte ut cigg. Var som vår (vän) snäll, rolig och gav mig alla sorters trevliga komplimanger”

Nej han var ingen vän, han var bara nån förlorare ni utnyttjade för att få filmer och cigaretter. Vinnare i den åldern behöver inte fjäska för småungar

”sen BOOM börjar han efter en månad att prata om sex med mig och säger att jag som är så mogen för min ålder bla bla bla…”

Ja, och varför skulle han annars fixa filmer och cigg åt er? Här har du typiskt exempel på Laasanens gåvo-ekonomi. Varför tror tjejen hon får en massa saker gratis?
”Min helt vanliga pojkvän, hade sex med mig när jag sov och filmade det. Såg dagen efter och blev riktigt illa tillmods. Bad han ta bort det men han skrattade bara och sa att du är ju min flickvän. Jag 15 år säger eller gör ingenting för jag vet ej bättre eller har samhälle eller struktur på min sida.”

Din pojkvän är inte en vanlig kille. Din pojkvän är den specifika kille du väljer att vara med. Han representererar inte det manliga könet. Han representerar de delar du gillade bäst.
”Efter mina upplevelser är jag inte ute efter att skylla på ”alla” män men jag kan bara ge män skulden för mina upplevelser.”

Som vuxen bär du ansvaret för ditt umgänge, som barn är det dina föräldrar som gör det. Hade du varit kille hade man sagt du hamnat i dåligt sällskap. Inte en människa hade sagt det var fel på manligheten för att du umgicks med drägg. Hade du sagt likadant om svarta för att de få svarta du umgåtts med varit sviniga hade du varit rasist.
”Jag vill inte vara arg på alla män, Vilket jag inte är. MEN JAG TÄNKER INTE KLAPPA MÄN SOM INTE TAFSAR ELLER VÅLDTAR PÅ AXELN FÖR ATT DET ÄR ”SÅÅÅÅ DUKTIGA”

1. Jag tänker inte acceptera att behandlas som om jag vore lika mycket värd som svinen du valde att umgås med som ung. Jag undvek själv mängder av sådana rövhål. Varför så många tjejer dras till de killar jag och mina kompisar undvek vet ingen.

2. Om du inte gillar killar som tafsar eller våldtar så umgås inte med de killarna. Om du tror det inte gör skillnad vilken kille du umgås med byt ut ”man” mot ”svart” i ditt resonemang och försök igen. Är det svartas fel att den svarta person du träffade är elak mot dig? Ja/Nej?
”Och som en skrev ovan att falsk anmälningar är ett prob. Jag kan men säkerhet säga att det större problemet är alla de fall som sker och aldrig blir anmälda.”

Falska anmälningar är ett långt värre demokratiproblem. När polisen börjar sätta dit människor för brott det saknas bevis för börjar människor betrakta polisen som fiender och slutar samarbeta. Utan vittnen så fungerar inte polisen utan blir som vilket banditgäng som helst som med våld trakasserar andra människor. Ett faktum som redan råder i länder som inte är demokratier. Demokratiska principer är bättre.
”Jag har inte anmält några av de tillfällen jg varit med om. Jag vågade inte och framförallt så trodde jag på helt fullt allvar att de där männen hade den ”rätten” till min kropp.”

Du missar helt poängen. Varför just DE männen och inte andra män? Eller har du sex med vilken man som helst? Det tror jag inte. Du säger själv ovan en av orsakerna var att dessa var kompisar (personer du valt vara kompis med) En annan var att det var en vuxen som olagligt langade cigg till minderåriga.
”Jag hade inte tron om att jag var den som styrde över min kropp, att jag hade något att säga till om.”

Men det var du (och som barn, dina föräldrar) som styrde vem du umgicks med. Det verkar du helt ha glömt bort.
”Idag kan jag fundera mycket på den där mannen som då var 38 när jag var 14. Som hade sex med mig.”

Som bara kunde det för ni ville han skulle fixa filmer och cigg åt ert gäng. Redan det faktum att han köpte ut cigg är ju ett brott men det kanske inte var lika noga med att följa den lagen?

Jag hade kompisar som kände folk som brände sprit men vet du hur den relationen såg ut? Vi betalade PENGAR och fick SPRIT. Det var en affärsrelation, vi var inte vänner.
”Tänk om min anmälan hade kunnat göra skillnad för någon annan, att statistiken blir mer tydlig eller on han varit misstänkt för våldtäkt på någon annan eller ännu värre mot hans dotter.”

Tänk om nån anmält mannen för att ha langat cigaretter till minderåriga? Du visste han var kriminell men umgicks ändå med honom och såg honom som ”vän”.
”Så ni män som inte tafsar och våldtar – förneka inte och fokusera på att det är så synd om er för någon sa att ”män förtrycker” se i stället problemet för var det verkligen är och försök stötta eller låta de som upplevt tafs/våldtäkt få tala ut.”

Det är ingen som hindrat dig från att tala ut men det finns inget i din historia som ger dig orsak att hata män. Däremot kan du hata dig själv för att välja dåligt sällskap och dina föräldrar som lät dig vara i dåligt sällskap. Du kan hata den frihet du hade som barn att göra dåliga val.

Men du har inbillat dig att de män du umgås med är representativa för män i allmänhet. Please! Det är som när en kompis till mig sparkades ner från cykeln av ett invandrargäng. Var det invandrares fel att de invandrarena sparkade ner honom? Var det samhällets fel? Var det invandrarstrukturers fel? Var det invandrarrollens fel?

Nej, men vad gjorde rasisterna hans bror kände? De skyllde såklart på invandrarna.

Same shit!

Självklart väljer denna kvinna svaret som att ”du får skylla dig själv” och lämnar debatten (alternativt så har hon inga bra argument och väljer att tolka svaret på sitt sätt…). Och sen blir det då en lång diskussion om huruvida det är ok eller inte att argumentera emot någon om flera är emot. Jag var inte med i diskussionen och tyckte inte jag hade så mycket mer att tillföra än vad som redan sagts.

Men jag tänker lite på det där. Att vanliga män är på ett visst sätt. Och jag tänker på när jag var ute sist, och även andra gånger. Hur nervöst lagd jag är. När någon visar minsta intresse så blir jag mycket nojjig. Som den här gången jag hade satt på mig den rygglösa toppen som 16-åring och var ute på krogen. Och hur jag väl där när jag fått kontakt med en kille som verkade trevlig (och aningen äldre än mig) och inte ens gjort något närmande för säkerhets skulle utbrister ”Jag är bara 16 år!”. Allt för att inte skicka ”fel” signaler. Och på senare år, t ex på Finlands färjan då en 2 meters lång svart man tornade upp sig över mig och ville dansa och jag såg rubrikerna… Han lutade sig över mig och säger småleende att han inte planerar att våldta mig, och jag stod ensam kvar och kände mig tämligen smålöjlig.

Sist när vi då var ute jag och tjejgänget så märkte jag återigen att de var de som drog till sig killarna, och även om de beklagade sig så stannade de kvar och det blev ingen skillnad. Självklart försökte de även dansa lite med mig men jag dansade undan och när man lade armen runt axeln gjorde jag mig snabbt fri – och de gjorde inte om mig. Plötsligt säger en av killarna ”Du är inte intresserad av att dansa med någon va?”. Och plötsligt ser jag lite av saker från när jag växt upp och varit ute i ett annat ljus. Jag har varit avundsjuk på att andra har fått mer intresse än vad jag får. Även om jag inte är en skönhetsdrottning så har jag väl inte tyckt att andra som fått uppmärksamhet har varit det heller. Så varför var jag så ointressant?

Samtidigt har jag väl tyckt att vissa av de som en del av mina vänner träffat varit personer jag själv inte skulle ta i med tång. Och kanske handlar det om mina signaler. Att jag signalerat ointresse och rädsla så fort någon visat intresse. Ärligt talat så gissar jag att det inte är så attraktivt för en man att stöta på en tjej som betraktar honom som en potentiell våldtäktsman.

Men trots min rädsla och förutfattade mening att alla män är ute efter min kropp så har jag faktiskt aldrig varit med om det. Man har knappt tagit mig på baken (har väl hänt 1-2 gånger och jag blev alldeles paff). Jag har inte upplevt att män sett mig som ”objekt” och kollat på min kropp istället för att lyssna på vad jag säger (har bara hänt en gång faktiskt att jag mötte en kille på jobbet i dörren – precis när jag varit med i Viktväktarna och hade verkligen platt mage och fortfarande stora bröst som jag då gärna visade upp med en tight topp. Enda gången jag upplevt det som kvinnor säger – att män pratar med brösten. Å andra sidan var det denna kille som tydligen brukade köra helikoptern på fester. Kanske inte någon som jag skulle välja som vän.)

Är jag representativ för ”kvinnor”? Ibland läser man hur många som varit med om misshandel, våldtäkt och sexuella trakasserier. Men inte jag. Jag har heller aldrig blivit förfördelad på grund av mitt kön – tvärtom har jag haft lättare att komma på intervjuer då jag jobbar inom mansdominerat yrke.

Kan jag påstå på grund av att jag inte har erfarenheter av detta att kvinnor inte kan råka ut för våldtäkt? Självklart inte! Det finns män som gör saker som är ofattbara. Även för andra män. Men man gör det inte för att ”man är man”. Det kan finnas psykiska orsaker. Det kan finnas många olika saker som påverkar det.

Men jag har också själv undvikit situationer och personer som har signalerat fara. Jag har aldrig fått sprit av någon. Om någon erbjuder mig något så är jag mycket misstänksam. Redan tidigt lärde man sig att inte ta emot godis från främmande – och jag översatte det senare till drinkar. Vilket innebar att det inte blev så mycket dricka för mig ute.  Katarina skriver att ”bara för att man har fått sprit och cigaretter från någon så ger de inte dem rätt till ens kropp”. Samtidigt som hon erkänner att hon trodde att det skulle vara så – att hon trodde hon var tvungen att ha sex med honom. Och det finns väl den där känslan. ”There’s no such thing as a free lunch”. Kanske har jag gått miste om mycket positiva saker att vara misstänksam mot dessa erbjudanden – å andra sidan känns det som jag också har besparat mig en hel del negativa erfarenheter. Jag vill inte att någon ska betala för mig och därmed hamna i skuld till dem.

Jag har många väninnor som druckit en hel del och har ankrat på toaletter. Själv har jag många gånger snabbt nyktrat till och tagit hand om dem. Som en tigrinna har jag suttit där bredvid och sett på alla potentiella våldtäktsmän som passerat. Och fått lite dåligt samvete varje gång jag får en hjälpande hand från dem. Vad jag vet har de inte råkat ut för något de gånger jag inte varit där heller. Å andra sidan vet jag inte hur mycket de skulle dela med sig, men med tanke på gråtkalasen på festerna så misstänker jag att jag skulle ha fått reda på det om det hänt i yngre ålder.
Men jag har en vän som berättat om ett ofrivilligt sex. Han hade druckit lite för mycket och om han hade tagit med någon, eller om hon tagit med honom vet jag inte. Hon var lite äldre och ville ha sex. Att han kände att han inte var på topp eller kanske inte hade lust spelade inte så mycket roll tyvärr. Han berättade detta lite generat småskrattade över en lunch så det kändes inte riktigt läge att fråga så mycket. Men jag tänkte lite på det där. Jag tänkte på att hon hade kanske velat bli gravid. Och då skulle han inte ha något att sätta emot.

Annonser

Det här med privilegium och makt och kön

Etiketter

makt, män, mymlan

Vissa saker blir jag väldigt, väldigt trött på. Och det är det här malandet av makten som vita män har. Det första jag såg detta på i denna omgång var på Twitter:

+ en miljon “@isobelsverkstad: män skulle ju kunna minska manshatet genom att t ex inte utnyttja sin ställning i patriarkatet lika mycket”

— Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) March 12, 2013

Sofia Mirjamsdotter/Mymlan försöker också hamra in budskapet om män och deras privilegium. Hon börjar i inlägget där det handlar om hennes syn på Gräv-debatten:

Att vara vit man med makt är ett privilegium. Det är på tiden att alla vita män med makt börjar förstå det.

Men sedan fortsätter det bland kommentarerna och då faller det vita bort, vilket tillåter mig att även ta med andra exempel.

Så det är ett privilegium att vara man?

Undrar om Mohammed Bouazizi höll med om detta. Han som brände sig till döds i Tunisien och blev startskottet på den Arabiska våren. 10 år gammal blev han försörjningsansvarig för familjen och kunde inte studera vidare. Han jobbade för att hans systrar skulle utbilda sig. Och vad var droppen? När han blev trakasserad ännu en gång av polisen – denna gång av en poliskvinna. Han måste verkligen känt sig priviligierad och i maktställning som man när han tände eld på sig.

Eller vad sägs om den 8-åring som gifte sig med en 61-åring. Måste verkligen kännas som han har makten över sitt öde. Läs gärna Hannahs utmärka analys när män (pojkar…) ses som den aktiva partern no matter what.

Själv har jag aldrig känt mig varken priviligierad eller förfördelad för att vara tjej. Vissa saker kan jag tycka suger. Till exempel på senare år när blodflödet har ökat och jag kan åka på fläckar på byxor när jag suttit för länge. Där och då kan jag nog tycka att det hade varit positivt att slippa vissa delar att vara kvinna. Å andra sidan så funderar jag på hur killar i yngre åldern känner sig när det är kladdigt på lakanen och de inser att mamma kommer veta det – inte alltför roligt kan jag tänka mig, eller när kroppen reagerar synligt på något som attraherar. Jag vet inte, men jag misstänker att det kan vara jobbigt ibland det med…

Och när jag försöker gå ner i vikt och kör viktväktare och mannen tappar 3 kg på varje kg jag tappar utan att då ändra varken lunch eller frukost blir jag lite bitter och kan nog tänka mig att använda ordet ”priviligierad” som man – men det känns inte riktigt som det är detta Mymlan m fl menar.

Jag läser om Daddy och hans kamp för att få umgås med sin dotter. Att få vara en del i hennes liv. Något han förvägrats av myndigheter gång på gång trots att ingen har kunnat påvisa att han är eller var en dålig pappa. Nej, problemet är att dottern far illa av att hennes mamma inte vill ha pappan i hennes liv – och resultatet blir en 8-åring som sviks av alla som borde ställa upp för henne – och en pappa som nog känner sig långt ifrån priviligierad.

Att ha makt är ett priviligium – det kanske vi kan komma överens om. Men makt är inte något män får per automatik. Så varför kan man inte spola det snacket? Och det är för helvete samma priviligium för kvinnor i den positionen? Kom inte och säg att inte SEB-chefen Annika Falkengren är priviligierad, eller Eva Hamilton på SVT och Marianne Nivert (som jag inte vet vad hon gör nu längre men det är ett namn som jag känner igen med makt), Cilla Benkö VD för SR eller vad sägs om Antonia Ax:son Johnson eller Cristina Stenbeck. Det finns kvinnor med makt, en del har gjort sig förtjänt av det – vissa har ärvt sin position men har sedan kämpat för att hålla sig kvar och skapa sin egen sfär.

Att uttrycka sig att män har makt bara för att de är män förminskar dem lika mycket som att säga att Ax:son Johnsson och Stenbeck bara är societetsprinsessor som ärvt sina pengar. Alla timmar som läggs ner för att komma någon vart blir bara meningslösa – man blev VD för att man var man. Inte något annat. Sen kan det finnas brustna förhållanden, barn som man inte haft tid med, ett pris som man själv, eller familjen fått betala – och sen ses det bara som ett naturligt drag för att man fötts med en penis.

Alla dessa män som slås ut då? Hemlösa, de med problem, de som tar självmord – de ses som misslyckade. De hade ju allt de behövde från början. De var män och därmed hade de makt. Så hur kunde de misslyckas?

Ja, svara gärna på det feminister som hävdar att mannen bara för att de är män har makt.

Så här tänker jag då…

Etiketter

feminism, meningslösa floskler

Ibland är det svårt att skriva vad man menar när man svarar folk i kommentarer. Jag vet heller inte alltid om jag själv förstår vad jag vill ha sagt i slutändan. Men häromdagen reagerade jag lite på en diskussion hos Catta när det var tal om stalking (och som en liten notis – jag hatar det försvenskade ordet ”stall-king” utan föredrar ”ståking” å andra sidan har jag inte drabbats så jag behöver inte använda det så ofta).

Så det blir en liiiten diskussion där, framförallt då det kommer besök av en typisk nät-stalker.  Tydligen har personen länge suttit och lagt in kommentarer hos Catta, men Catta har konsekvent vägrat släppa igenom dessa. Det är lite förvirrande för en som inte riktigt varit med där då det är en massa detaljer om kvinnan och hennes ekonomiska situation som läggs in. Min känsla är att det är en man som spelar upp en dialog med sig själv och lägger sedan in andra människor som får vara med och ha de repliker han väljer att de ska ha, och sen slänger han då in svaren på dessa fiktiva kommentarer i bloggen. För dem som inte har följt med i diskussionen i hans huvud så blir det självklart väldigt problematiskt att få en rätsida i vad det handlar om.

Men i tråden som skapas kommer då också några stycken som ser detta problem som en del i problemet ”mäns våld mot kvinnor”. Och glömmer bort exflickvänner och kvinnor som också kör med stalking. Ärligt talat så fanns det väl lite anledning att Farlig förbindelser slog. Självklart är det obehagligt för den som blir drabbad av en stalker. Men vi kan väl vara överens om att det är ett sjukt beteende oavsett om det är en kvinna eller man, eller? Jag kan inte på något sätt se att en man som drabbas känner en tröst i det faktum att han  är en man .

Men, i alla fall så finns det då en man i tråden, Mikael,  som känns väldigt snäll och välmenande så det kanske är elakt av mig att jag reagerar på det han skriver. Och anledningen att jag reagerar är att det inte bara är han, utan något som man ser som allmänt.  Jag känner självklart inte honom utan den historia jag har är väl den som han presenterat om sig själv, men som sagt han känns som en trevlig person och jag har ingenting emot honom – utan det är just det han skriver jag reagerar på (min fetstil):

Hoppas inte det du skrev innebär att du är en av dessa som drabbats av detta fåtal män som håller på med sånt. För sanningen är att de är ett fåtal men det gör ju inte saken bättre för den som drabbas. Den överlägset största delen av det manliga släktet vet hur man behandlar kvinnor och skulle inte ens i sin värsta mardröm kunna så mycket som kröka ett hårstrå på en kvinna. Ni är det finaste och värdefullaste vi har fått. Varför skulle vi förstöra det?????????

Och på detta svarar då jag:

Hur ska man “behandla” en kvinna? Jag vill bli bemött som en person och inte fokuseras som en kvinna som är fin och värdefull pga det. Om en man är otrevlig och jobbig så förbehåller jag rätten att kunna bemöta honom på det sätt jag tycker han förtjänar. Likaså tycker jag att en kvinna som är otrevlig kan förtjänas att inte behandlas som något “värdefullt”. Jag tycker däremot inte man behöver ta till våld, varken som kvinna eller man om man träffar på någon man ogillar. Men jag ser heller inte alla män jag möter som potentiella pojkvänner – och jag skulle bli mycket illa berörd om män som jag möter i olika sammanhang skulle tycka att de behöver se mig som en gåva.
Problemet med feminismen idag är att man bara sätter fokus på könet. Är det en man som gör något så gör han det för att han är en man. Är det en kvinna, så är hon offer, oftast pga av en mans handlande. Jag blir bara så trött på detta. Kan vi bara lägga ner det här med kollektivt ansvar snart??

Det här med kollektivt ansvar var inte riktad mot denne kommentator faktiskt, han är ganska tydlig med att han är emot det med. Men det är också en rätt typisk sväng för de som har samma attityd att man sätter upp kvinnan på en piedestal. Men jag fick i alla fall detta svar:

Trollan: Jisses vad du missuppfattar. Jag har inte sagt att kvinnor ska behandlas på ett speciellt sätt lika lite som män ska det. Man ska behandlas som den person man är. Jag bara ville peka på att de flesta män vet hur man behandlar kvinnor. Man förtrycker dem inte, misshandlar dem inte osv. Snälla övertyd inte det jag skriver. Läs det tillsammans med det övriga jag skriver så ser ni bilden. Fina och värdefulla kvinnor är så som jag ser det. Hur kan det nånsin vara fel. Jag behandlar alla kvinnor som en personlighet. Sen sätter jag kvinnor före män, ska jag ha stryk för det eller vadå? Är det inte bättre vi koncentrerar oss på det problemet som finns och som jag konfronterar varje dag. Att det finns alldeles för många kvinnor som mår dåligt.

Och lite senare lägger han till som en kommentar till mig:

Det är inte alltid lätt att vara man. Ibland spelar det ingen roll om man talar för eller emot kvinnan man får skit ändå

Jag har väldigt svårt att förklara hur jag tänker här, och varför jag provoceras av vad han skriver. Grejen är väl att det känns för mig som han pratar om Kvinnan och Mannen som någon sorts abstrakt idé. Mikael skriver: ”Man förtrycker dem inte, misshandlar dem inte osv”.

Så, ska man tolka det som att Mikael tycker det är ok att förtrycka en man? Att misshandla en man? Av vad jag läst av honom så skulle jag svara nej. Han känns som sagt trevlig och inte våldsam (utom när han då träffar och diskuterat med en pedofil – och ärligt talat jag skulle också ha svårt att hålla mig lugn då – både om det handlar om manliga och kvinnliga). Så det är självklart att en normal människa inte planerar eller funderar på att förtycka någon – oavsett kön. Sen kanske man av olika anledningar har problem med människor, men oftast är det då på individnivå. Vissa feminister kan skandera ”mansslakt, kvinnomakt” men om man då diskuterar huruvida man ska börja med deras familj, söner, bröder etc så skulle de bli väldigt oförstående.

Får man vara otrevlig då mot människor? Jag tycker nog att det kan vara befogat i vissa fall. Bemöts man på ett dåligt sätt av någon så ska man kunna ge samma bemötande tillbaka. Man ska helt enkelt inte behöva ta skit.  Men det gäller självklar då från alla människor.

Så ponera då att jag ser en man som har fått psykbryt och står och skriker och slår på ett barn kanske skulle  möjligheten då finnas att jag  tar till våld, typ en örfil för att få honom att sluta? Och om det varit en kvinna, vad gäller då? Svaret hade för mig i båda fallen blivit troligen. För jag hade nog sett mer barnet än könet på förövaren. Och jag tror även Mikael skulle försöka stoppa detta i möjligaste mån.

”Sen sätter jag kvinnor före män” – Om jag har möjlighet att bara rädda en människa och en är en småbarns pappa och en är en kvinna i min ålder utan barn. Vem skulle jag helst rädda? Svaret är nog inte detsamma som om kvinnan vore min syster och mannen är en okänd. Om jag kan rädda Christina Schürrer eller en okänd man? Klart man kan prata om hur man reagerar i en given situation – men i verkligheten så finns det alltid fler faktorer och ärligt talat ser jag inte könet som det primära. Alla människor har lika värde  – men jag lovar att min familj har större värde för mig än din, om det kommer till kritan.

Nu är jag kvinna, så jag har växt upp med att det handlar om jämställdhet. Jag är lika mycket värd som en man. Jag kommer i mesta möjliga mån föra över detta till mina söner.  Jag hoppas bara att samhället inte kommer förstöra detta för mig.

Tankar kring Lucia

Etiketter

Lucia, manlig Lucia, traditioner

Lucia är en vacker tradition. Det är härligt att se ett Luciatåg komma skridande och skönsången. Själv minns jag med blandade minnen när jag stod i kyrkan. Jag kommer ihåg de som svimmade av ljusen. Själv kändes det nästan som jag skulle svimma av nervositet. Jag skulle läsa en dikt. Av någon anledning såg de detta som bättre än solosång. Wonder why. Detta var då på mellanstadiet.

Men det fanns även en historia innan vi stod där i kyrkan. När vi skulle rösta vem i klassen som skulle vara Lucia. Vi var 7 tjejer och två alternativ. Själv hade jag långt hår så på något sätt kände jag väl att det kunde vara aktuellt med mig. Även om det inte var troligt så fanns ju tanken. A, den vackraste och populäraste i klassen hade klippt av sig sitt långa vackra blonda hår. Borde inte det göra det mer möjligt för mig?

När röstningen var klar visade resultatet att jag fått tre röster. Och jag fick snabbt veta att de två favoriterna röstat på mig. För jag var mest ofarlig och man fick inte rösta på sig själv. De hade långa diskussioner om vem den tredje var. Jag fick aldrig veta det. Jag kommer inte ihåg idag vem som var Lucia. Om det var M (som jag röstade på, och som egentligen var mer synpatisk) eller om det var A.

Jag tänker på detta när jag läser om killen som blev framröstad som Lucia men som rektorn ändrat sig angående om killar fick ställa upp eller inte. Och lite off topic, men när jag läser vad han skriver:

– Där hade jag gått runt i flera dagar och haft förhoppningar. Jag skulle köpa kläder och så, säger han.

Så skrattar jag till och kommer jag osökt att tänka på Marielles WTF moment som Hannah så fantastiskt ritade i sin WTF serie.

Det finns många diskussioner om detta. Ketchupmamman är väl den som beskriver det bäst i mitt tycke. Hur långt kan man sträcka sig? Är det ok med en Lucia som är mörkhyad – kommer rektorn lägga sig då med? En snaggad tjej med tatueringar och piercing? En fet Lucia? Hur långt får en Lucia skilja sig från normen av Lucia egentligen?

Och jag tänker på alla dessa som väljs bort. Liksom alla män inte blir styrelsemedlemmar eller VD så blir inte alla kvinnor Lucia. Så för mig hade det inte spelat någon roll om någon kille blivit Lucia – det hade ändå inte ändrat mina odds. Så låt folk rösta och låt de som har rätt att rösta göra sig hörd.

Och hade det då spelat någon roll för de som tittat på Luciatåget? Hade verkligen publiken rest sig upp och buat när det är en kille? Jag tror inte det. Skulle de vägra infinna sig och titta på sina barn bara för att det är en kille som är Lucia? Är inte det vackra med traditionen helheten? Visst kanske man inte alltid är nöjd med Lucia, men är verkligen könet det som är viktigast? Är det inte så att folk alltid tittar och kritiserar Lucian. För kort, för kort hår, fel hudfärg, fel färg på håret etc. Varför inte bara acceptera tåget som det är och njuta av det?

Rektorn backade alltså – och de hävdar att de trodde att Sepher inte var seriös, därav tveksamheten.

Däremot så får Loke inte bli Lucia. Och jag tänker för mig själv att det säkert är lättare att diskriminera en ”etnisk” svensk kille än en nysvensk. För Loke kommer ju höra till den priviligierade gruppen vita, europeiska, män. Än så länge förutsätts han väl vara heterosexuell – så då har han ju alla förutsättningar för att bli VD så i väntan på detta får han väl i brist på någon SCUM teater ändå hur vi kvinnor konstant diskriminerade och ses som underlägsna för att vi är kvinnor. Kanske lär han sig tillräckligt mycket av denna arvssynd han är född med så att han åtminstone har vett nog att skämmas när han fått sin VD tjänst (eller hur var det nu Anna Laestadius Larsson).

Andra som skrivit Genusnytt (suprise!), Newsmill Jenny Sonesson, Christer Magister, och även på en Feminist dagbok så protesteras det. Diskriminering är alltid fel.

Av de som kräver att traditioner ska fortsätta finnas så har vi bland annat Ravenna som presenterar den synen.

SCUMt var det här…

Etiketter

SCUM, Susanna Alakoski, Turteatern

(…sorry för dålig ordvits men jag hade slut på idéer på titel, hade tänkt lägga ner hela diskussionen men kunde inte)

För ett tag sedan så skrev en krönikör Susanna Alakoski sina tankar om Scum. Och jag skakade bara på huvudet åt denna människa. Självklart är det bara dessa anonyma flashback skribenter som står för näthat. Susanna står för kulturen om man nu inte fattar detta. Den här kulturen som då kan skriva ”Det är skrivet med svart humor” om SCUM. Undrar i mitt stilla sinne om Andy Warhol någonsin uppskattade denna svarta humorn?

Men jag ser vad hon fortsätter rapa ut sig:

Mest humorbefriade är ”moderatmännen” som blev så uppretade över detta teatrala litterära mordhot mot män att de själva verkade vara i stånd att mordhota i verkliga livet.

Är inte det snudd på förtal? Eftersom jag är en av de som följt det hela så är jag helt på det klara vad mordhotet handlade om, och jag kanske skulle kunna citera en del av hennes egen text där: ”Att missa /../ satiren /../ är som att inte uppfatta romantiken i ”Romeo och Julia”.” Men Alakoski fortsätter gå ut hårt.

Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater.

Verkligen? På just denna del har Hannah, som är uttalad feminist, redan svarat på ett utmärkt sätt. Och som många kommenterat så verkade regissören vara närmare fradgatuggande än Pär själv (är det inte rätt dålig stil att inte ens ta reda på stavningen av en persons namn? Lite härskarteknik faktiskt – du är inte ens värd att komma ihåg namnet på)

Motståndsfjantarna sa sig reagera mot själva våldet i ”SCUM-manifestet”, inte mot att det riktas mot män. Logiskt, annars skulle de väl också protesterat mot annat våld riktat mot män (krig, gatuvåld). Breiviks sinnessjuka manifest, var höll M-fanbärarna och Mr. Töntström hus?

Söker lite på nätet på Susanna Alakoski och Breivik och funderar lite på var hon höll hus, för jag hittar faktiskt inte en massa krönikor från hennes sida heller om honom. Och även om GenusNytt inte skrivit något om Breivik så har han faktiskt nämnts ett flertal gånger, och aldrig på något positivt sätt. Så vad menar denna krönikör att de skulle göra? Som jag märker så tar de avstånd på alla sätt från en mördare. Till skillnad då från Susanna själv (det var ren tur att Solanas inte blev mördare – inte på grund av tvekan från hennes sida) som då verkar se en massa positiva saker med Solanas.

Nåväl det var en del av texten då. Sedan svarar man från moderatmännen. Här skriver David Knezevic sakligt och bra, och argumenten är klara. Till exempel på varför man drar upp citat från Aristoteles, Rousseau, Napoleon och Nietzscheetc som ska vara representativt för dagen. Hon missar då att ta upp Strindberg som tycks vara en favorit annars. Och allvarligt – hur många gymnasieelever har läst Strindberg idag? Handen på hjärtat kan jag erkänna att jag aldrig gjort det. Fanns inte i skolplanen – och fanns aldrig intresse heller då, och har inte kommit mig för på senare tid.

Så ska vi ha diskussionsforum för elever i Sverige 2011 om jämställdheten så måste vi koncentrera oss på situationen i Sverige. Så då ska citateten komma från en känd respekterad person som uttalar sig negativt om kvinnor.

Så efter detta svar, där det även fanns lite frågeställningar, så svarar krönikören utan att egentligen svara – eller be om ursäkt.

Det har skrivits många saker om Turteaterns föreställning. Min krönika är bara en i mängden.

Meaning?

Detta som svar till:

En anklagelse om att ha mordhotat någon är en allvarlig anklagelse. Detta kan påverka min näringsverksamhet negativt med stora ekonomiska avbräck som följd; det påverkar också mig som individ genom att jag blir anklagad för att begå brott som kan rendera upp till 4 års fängelse. Samma sak gäller för de övriga i Moderatmännen.

Men, eftersom både ansvarit utgivare och författaren har skrivit och även tagit hjälp av en jurist så tycks de i alla fall ha skrämts upp en aning…

I meningen Knezevic hänvisar till skriver jag ”verkade vara i stånd att”, just för att retoriskt raljera över Moderatmännens upprördhet i samband med Turteaterns uppsättning av SCUM. Knezevic bör lära sig att skilja på en kulturkrönika och en nyhetsrapportering.

Och hur var det nu Medborgar X uttryckte sig i sitt mordhot…? Kan Alakoski möjligtvis ha problem med läsförmåga – eller skilja på satir och allvar? Eller handlar det om ointresse att ens sätta sig in i en debatt när man redan har alla svaren?

Men jag går tillbaka till början på hennes svar.

En krönika är en (gammal) litterär genre. Tonen i en krönika ska vara personlig, provocerande eller återhållsam.

Kan man inte likna blogginlägg vid en krönika? Eller är jag helt fel ute? Måste man vara en erkänd författare för att kunna vara krönikör och uttrycka det här näthatet? Skulle vara intressant att veta vad som kännetäcknar krönikor och vad spelreglerna är. Framförallt vad jag läser om juristens tankar.

Naiti del Sante, jurist på TCO , säger så här om yttrandefrihet:

”Yttrandefriheten omfattar inte endast information och idéer som mottas positivt eller anses ofarliga utan också de som stör eller chockerar staten eller en del av befolkningen. Här finns därför ett vidsträckt utrymme för idéer och kritik.”   Naiti del Sante påtalar även att min krönika ska läsas i ett sammanhang, nämligen i sammanhanget med den enorma, intressanta, diskussion som Turteaterns förställning startade (se Turteaterns hemsida).

Jag skulle vara rätt intresserad av att veta vilken del av diskussionen är  det som Alakoski anser är ”intressant”?  Med tanke på ”Töntström” och ”m-fanbärarna” och ”motståndsfjantarna” inte riktigt låter som hon har något till övers för någon som har en annan åsikt en henne.

Mer S.C.U.M.t

Etiketter

SCUM, Solana, Turteatern, twitter

Jag hoppades att känslorna från gårdagens raseriutbrott skulle svalna av lite nu när det var fredag. Tyvärr lyckades det väl sådär när jag valde att kolla in läget på twitter.

Men det är ju bara på låtsas. Det är ju ingen som tar det där på allvar. Det är bara skoj. Vad löjligt att reagera. Ja, det är så synd om de stackars männen. Det är på tiden att man får in manshat efter allt kvinnohat i kulturen (!).

Och jag läser även vad de glada på Turteatern säger i sin blogg.

Vår uppsättning av SCUM har satt igång en åsiktsstorm på nätet. Det är allt ifrån ledsna och oroliga män som upprörs över att det här ska spelas för känsliga skolungdomar, via mer aggressiva feminsthatare, till rena uppmaningar att mörda oss som står bakom uppsättningen. Det planeras t.o.m. en protestaktion utanför Turteatern den 21 november. Folk är rosenrasande. Långa diskussioner följer efter varje blogginlägg. Kommentarsfälten som följer efter recensionerna är också fyllda av avsky. ”Vad hade hänt om det hade handlat om att kvinnor är mindre värda?”, ”eller judar?”, ”muslimer?”.

Jag noterar att de inte kommenterar något eller svarar på kritiken utan bara att den är löjlig. Kanske hade det varit läge till en fundering från deras sida att svara på sådant. Eller är det inte relevant alls när det handlar om skolungdomar (som enligt Matte Matik nu har uppgraderats till gymnasister vilka då är 18 år – vet inte om det stämmer).

Så lite tankar på twittrare. Den första var då Daniel Swedin, Ledarskribent på Aftonbladet.

 Reaktionen för mig var eh? Var det verkligen antifeminism det handlade om? Var det inte reaktion mot att man kör S.C.U.M. som föreställning för skolelever? Så Daniel Swedin sätter likamedstecken mellan feminism och S.C.U.M? Fler än jag funderade över detta.

Däremot så verkade den käre Daniel inte vara helt på det klara med någonting alls. Varken vilka som låg bakom demonstrationerna (tydligen en som är med i ett eget nätverk kallat Moderatmännen som anordnat det hela. Min gissning är att de flesta som är med där är Moderater. Och troligen män. De har även uppmärksammats positivt i ett annat sammanhang vilket naturligtvis gör att vissa människor vill antyda att det är partiet som ligger bakom det.) Och inte heller vad det då handlade om. Och att Ivarpi kommenterade och försökte förklara det hela gick inte hem.

Men Daniel Swedin var inte den enda som reagerade även Jesper Nilsson (Chefredaktör för Dagens Konflikt) redundans

Det fanns i alla fall de som försökte ha en vettig diskussion och faktiskt diskutera sakfrågan, till exempel Hanna Jedvik, Journalist, författare och radioproducent. Just nu reporter på GP:s kultur- och nöjesredaktion.

För en gång skulle en som kan diskutera saker och ting så det finns något att diskutera i stället för putslustigheter och dumförklarande för alla som, i likhet med mig, tycker det är fel att utsätta barn för det hela. Jag tycker nämligen det är skillnad att göra ett aktivt val att gå och se på en föreställning – och att köra den på skolan. När du bestämmer själv väljer du vad du vill se – du har lättare att se vad det handlar om. Själv skulle jag inte uppskatta en sådan föreställning – varken som ung eller som vuxen.

Kanske inte att bara se en föreställning – men att bli utpekad kanske – att hela inramningen handlar om att visa din plats. Det beror helt på hur påverkbar man är. Nej, jag tror inte att någon tjej går ut för att döda en kille efter att ha sett det. Men hur känner en känslig kille? Kanske jag inte är rädd att de ska känna sig förtryckt, mer att få reda på att det är ok att hata någon för personens kön. Det har jag personligen aldrig under mitt liv som ”förtryckt” kvinna i patriarkatet känt.

Andra underliga åsikter som dök upp under dagen framfördes av Svante Tidholm, Dokumentärfilmare och journalist.

Så vad är kultur egentligen? Vad svarar man på en sån sak?

Och hur kommer det sig att man i denna ”kultur” har tagit del av SCUM? Det är väl den delen jag har svårt att greppa. Jag kan på något sätt förstå Solana och hennes liv och erfarenheter har lett till en härdsmälta av hat vilket slutade i ett manifest samt skjutande av några personer. Likheten med Breivik är slående. Men problemet ligger i dessa människor som sedan tar detta manifest och hyllar den. Som fortsätter att hylla det. Som tycker att det representerar feminismen (!). Där ligger problemet. Men diskussionen hålls aldrig. För de som kritiserar manifestet förlöjligas. Det är ju kultur.

Och det intressanta är att dessa åsikte framförs av kulturens representanter – journalister.

Uppdaterat 20:25: Ajour har nu tagit sig till det hela och försökt reda ut vad det handlar om. Läser igenom vad man från Turteaterns säger där.

SCUM-manifestet har fått kritik eftersom att dess upphovsman, Valerie Solanas, faktiskt också dömt för diverse mordförsök. Förstår du de invändningarna?
– Jo, men det är anmärkningsvärt att just när det är Valerie Solanas så uppmärksammas det extremt mycket. Andra dramatiker förväxlas inte lika mycket alls med sina tokigheter.

Tokigheter? Hon skriver att man ska utrota män som bara förtrycker kvinnor och sedan går hon och skjuter en man som hon anser har för mycket kontroll över hennes liv? Är det någon som ser en samband mellan text och handling? Som kanske ser att Valerie Solanas de facto inte tänkte sin text som vass humor eller ironi utan faktiskt menade blodigt allvar? Är det något man ska begrunda när man hyllar det hela?

Vad vill du personligen att publiken ska få ut av denna uppsättning?
– Jag kan säga vad jag själv har fått ut av den, och det är att jag som kvinna kan känna igen mig i delar av beskrivningen av mannen. Vissa saker hon berättar om mannen träffar jättehårt. För att jag tolkar det utifrån vårt samhälle vi lever i och om patriarkatet som struktur. Men det jag helst vill är att publiken ska göra sig sin egen uppfattning. Jag hoppas att publiken ska bli omruskade.

Själv känner jag lika lite igen mig som jag gjorde när jag läste Egalias döttrar. Den tyckte jag däremot var lite kul, men var lite extrem i vissa saker. Manifestet och frossandet i demonisering av män tycker jag enbart är tragiskt. Men nu sägs det i alla fall att det är frivilligt att gå på den och att det riktar sig till gymnasieungdomar. Gott så. Även om jag inte vet hur frivilligt det är när det gäller gymnasiet som Pelle är inne på.

Offentliga medel har väl använts till värre saker än det här?
– Jo, och min absolut starkaste invändning är ju att gymnasieungdomar tvingas gå dit och titta. Allt annat kan jag trycka är tråkigt, men det gör mig verkligen upprörd. Pojkar som inte är myndiga, som litar på samhället och följer sin skolas etiska och moraliska riktlinjer om allas lika värde ska inte behöva bli attackerade i en timme bara för att de råkar vara män. Även om det diskuteras efteråt. Skulle det vara okej att klå upp de här killarna i en timme och sen prata om det? Det här är en form av psykisk misshandel. Om jag sparkar ner nån trots att jag inte tycker de förtjänar att bli nedsparkade har jag ändå sparkat ner någon. Intentionen kan inte ursäkta handlingen, den kvarstår ju.

Även Medborgar X kritiseras hårt i sitt hårda inlägg där han skriver:

Men feministerna tycker bara att Valerie Solanas manshat är en humoristisk ironi, en satir. Ingenting som man ska ta på allvar. Så varför inte då på samma sätt uppmana till mord och utrotning av feminister?

Han fortsätter sedan med förslag på vilka feminister man skulle kunna börja med. Detta är det många som förfasar sig över. Jag är själv väldigt kritiskt till detta. Men visst är det lite intressant att folk som hojtar om satir, humor och gyllene hat i S.C.U.M. sedan inte kan uppfatta samma sak i en annan text.

 

 

Små funderingar kring användande av kön i diskussioner

Etiketter

Elin Grelssson, könsroller, könstänkande

Jag är alltid lite tudelad när det talas om kön. Igår träffade jag en mormor med sitt barnbarn (en kille) jämnårig med min son. De pratade då om en fyrhjuling vilket fick min lille att lystra. Han berättade att han med skulle få en fyrhjuling (jaså?) och att han skulle köra fort med den. Den andra kille höll med. Mormodern säger då något i stil med ”Ja, ni är riktiga killar ni”. Jag blir så trött på sådant. Visst han är intresserad av bilar och motorer och sånt som åker fort. Men det är för att han är den han är. Inte för att det är något som kom med Y kromosonen. Han hade fortfarande varit kille om han inte gillat detta.

Samma dag sitter jag då och följer med twitter litegrann och fångas av Elin Grelssons status.

Jag tänker då lite på första gången jag träffade på text från Elin Grelsson. Hon var en av dem som förespråkar ”hen” som kön med. Problemet var att hon alltid definierades utifrån sitt kön.

Från artikeln:

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.
 
Var god uppge kön. Jag lyder.
 
Från att jag som femåring stod bredbent framför toalettstolen och grät för att jag inte kunde kissa stående som pojkar, till klaustrofobiska känslor hos barnmorskor i samtal om preventivmedel och menstruation har jag försökt lämna blankt, försökt hitta en annan väg att gå vidare i formuläret ändå.
 
Var god uppge kön. Det blinkar ändå bara rött när jag gör det.
 
Jag har fitta, bröst, mens. Jag har erfarenheter som knyter mig samman i något slags löst kvinnokollektiv. Jag betraktas både sexuellt och intellektuellt som kvinna och jag har en mängd erfarenheter av att som kvinna också bli marginaliserad och utsatt. Jag sminkar mig, bär kortkort och spetstrosor. Jag uppger kön, varsågod.
 
Men ändå vill jag så förtvivlat lämna blankt.

Och efter detta så läser jag då statusen. Jag tycker att hon är kreativ som gör cupcakes. Jag blir djupt imponerad. Men varför kände hon sig nödgad att skriva att hon var en kreativ tjej?  Hade det inte räckt att bara skriva att hon är kreativ? Ibland känns det som kön är viktigast för de människor som hävdar att det är en social konstruktion. Tilläggas kan att jag tycker att Elin skriver bra och intressant – även om jag många gånger inte håller med henne.

Lite om män och kvinnor (igen)

Etiketter

könsroller, könsskillnader

Skumläser lite grann på Genusnytt över alla dessa ställen som ska ”avgubbifieras”. Till exempel Flugfiskemässan och Golfmässan. Tydligen är det för mycket män som är där, och alltså måste man locka till sig mer kvinnor.

Om jag skulle vara intresserad av flugfiske, eller golf, så är det nog möjligt att jag skulle ta mig dit oavsett om det var mycket ”gubbar”. Men ärligt talat så har jag svårt att tänkare mig något tristare :). Men inte heller min sambo skulle vara intresserad av det hela – så kanske är det så att det är en viss typ av människor som är intresserade? Och kanske är det så att det till viss del är mer män? Skulle det isåfall vara så fel?

Själv har jag varit på allt om hälsa mässa som jag tycker är kul.Jag har sett män där med, men nog får jag känsla av att det mest är kvinnor. Bilmässor och båtmässor går min sambo gärna på med kompisgäng. Alla män. Vet inte hur könsfördelningen ser ut där. Men däremot så tycker jag nog att det ser ganska jämt ut på barnmässan – oftast är det hela familjer man kan se då.

Symässan har jag väl varit på någongång, medan min mor och svärmor försöker vara där varje år. Mest kvinnor kan jag meddela. Kanske skulle man erbjuda män billigare biljetter för att bryta ”kärringväldet” då kanske? Lustigt nog har jag aldrig hört någon prata om rabatterade biljetter för män där.

Jag är en sådan här periodare när det gäller träning. Jag har kört en massa olika pass och även i gymmet. Det jag noterat är väl att det kanske är fler män i gymmet. Även om det inte är så märkbart. När det gäller passen så är det flest kvinnor. På Aerobics, salsa, step-up och Zumba pass som jag gått på tror jag nog det har varit 99% kvinnor. Utom instruktören som vissa gånger varit män (vilket får mig att fundera var alla dessa manliga instruktörer tränar upp sig någonstans?). När det gäller yoga pass så brukar det kunna finnas någon enstaka man med. Och börjar man med box, styrketräning, pump med mera så börjar det dyka upp lite män plötsligt.

Borde jag som en plikt för jämställdheten gå på en bilmässa bara för att vara med och representera mitt kön? Borde jag tvinga med min sambo på ett aerobicspass för att han ska vara med och representera män? De som är för kvotering borde väl själva ställa upp på detta? Men frågan är hur mycket man själv bidrar till om man går på ett ställe för att representera snarare än medverka? Är det intressant för utställare att ha någon som uttråkat passerar deras bord istället för att ha personer som faktiskt är intresserade av vad man har att visa upp? Är det inte det som är poängen med mässor – nå ut till personer som är intresserade?

Jag tycker inte det. Jag ser inget hinder för män att gå på pass om de vill. Lika lite som jag ser hinder för mig att gå på mässor. Men grejen är att män blir kritiserade för att de gillar ”manliga” saker. För att eftersom de ses som traditionellt manliga så är de per definition dåliga. För män alltså, inte för kvinnor. Liksom kvinnor absolut inte ska erkänna att de gillar traditionellt kvinnliga saker.

En liten kul grej när det gäller träning är att jag hatade gympa på skolan. Nu var väl inte gympan på något vis anpassad för mig på den tiden. Jag kräktes på skidåkning. Fotboll, basket och handboll är bollsporter –  när man inte har bollsinne så var detta en pina. Så det tog många år innan jag hittade till gymmet. Då tillsammans med min sambo. Vi började tillsammans på Friskis & Svettis. Gick vidare till Nautilus och har senare passerat Sats samt lokala gym. Sen 2004 har vi inte tränat tillsammans. Blir lite svårare när man har barn faktiskt. Men vi hittade olika pass som passade oss. Vissa gillade båda två – och vissa pass körde jag medan han tränade i gymmet samtidigt. Det var alltså definitivt ingen påverkan från uppväxten om vad som var ”kvinnlig” och ”manligt”. Jag följer helt enkelt det jag själv gillar.

Å andra sidan finns det en hel del typiska ”kvinnliga” saker som jag själv är helt oförstående för. Passion för skor till exempel. Orken att ägna tid på morgonen att lägga make up och fixa håret. Tid som kunnats ägna åt min favoritsysselsättning på morgonen. Sova.

Jag är dessutom mer intresserad av datorer och hemelektronik när det gäller att shoppa. När vi är ute och shoppar med arbetskompisarna så går de in på H&M och botaniserar. Jag kommer hem med en ny DVD eller blu-ray film.

Fler tankar om krönikören och kön

Etiketter

Anders Hagström, Anna Laestadius, självskadebeteende

I julas läste jag Anna Laestadius artikel. Krönikören som skiter i killarnas problem. Jag tog då upp killar som tagit livet av sig. Och spekulerade i hur hon såg på dessa killar. Nu har jag hittat en ny vinkling. En 18-årig kille som berättar om sitt självskadebeteende. Och den extrema hjälp han fick (Finns det något problem? Nej! Ok).

Jag gissar att det finns såna människor som Anna Laestadius på skolan med. Och det tycks finnas sådana människor på andra skolor med, för det tycks inte som han är ensam. Framförallt får jag den känslan när jag läser kommentarna till blogginläggen. Det är där 2 mammor som känner igen problemet samt en tjej med självskadebeteende som fick hjälp – med en killkompis som förvägrades hjälp.

Jag är så glad att denna 18-årige norrlandskille som själv tog itu med saken vågar stå upp för det hela. Att vara en som ger röst till unga killar. De har också problem i den åldern – varför ska man vägra se det? Jag skulle vilja höra hennes svar till Anders. Han har skrivit debattartikel på ämnet nu, så hon har väl chansen än…

Det är sådana som Anna Laestadius fast förankrad i sitt könsstereotypa träsk som gör att jag aldrig i livet vill kalla mig feminist. Hon är med och skapar en mardröm av ordet, jag mår illa av att läsa hur hennes människosyn är. Jag vill inte att hon på något sätt ska vara med och påverka den världsbild som mina barn har. Jag vill kunna hjälpa dem att bli de personer de själva blir utifrån värdegrunden, du ska inte slå, stå upp för dig själv och diskutera gärna dina åsikter, men respektera andra människors som har andra åsikter och tro, lyssna gärna på dem. Döm inte folk utifrån kön, etnicitet, sexualitet, var de kommer ifrån mm. Men hur ska jag kunna få fram att man inte ska döma andra människor efter kön när det gång på gång trummas ut av ledande journalister i tidningar man kanske fortfarande inbillar sig är något seriöst. Män gör si, män gör så för att de är män. Det ingår i deras mansroll.  

Därför kallar jag mig humanist.

Jag kan väl också #pratatomdet då

Etiketter

kommunikation, prataomdet

Jag har inte läst boken Kvinnor är från Venus och män är från Mars. Men jag har hört berättas om den och har skrattat lite åt sakerna den tar upp. Hur kommunikation mellan könen ibland fallerar totalt. En känd beskrivning som jag kanske känner igen mig lite i är när kvinnan i bilen kommenterar att det kanske skulle vara gott att fika. Och sedan blir fundersam varför mannen kör förbi fiket som hon spetsat in sig på.

Litegrann kan jag väl känna igen mig i det. Man ger vinkar åt killen som man själv tycker är väldigt tydliga, men ändå inte alls uppfattas av killen. Efter många år tillsammans har vi väl lärt oss kommunicera ändå tämligen bra. Men den ordlösa kommunikationen och tankeöverföringen fungerar väl fortfarande lite sisådär. Den här som bygger på att man demonstrerar. Till exempel så kan man ta upp en sak som personen lagt ifrån sig på fel ställe och lägga den på rätt ställe istället.

Jag och min äldre syster hade väldigt bra kommunikation, till exempel när man var ute och dansade och hittade en snygging. Då kunde vi signalera åt varandra. Håll dig undan. Eller om en mindre attraktiv person försökte lägga beslag på en så signalerar man Hjälp! och då dansade systern genast in och styrde i väg med en. Fungerade hur bra som helst. Fungerade mindre bra med tjejkompisarna som kunde vara mycket oförstående till signalerandet, så det verkar inte som den ordlösa kommunikationen sitter i könet.

Men, att det kan vara problem med kommunikationen mellan människor är väl folk som råkat ut för i många fall. Och det har man märkt av apropå #attprataomdet. Det sorgliga av de fall jag har läst är att jag upplever att många sätter omöjliga krav på mottagaren av den ordlösa kommunikationen. De skulle ha förstått. Det kändes inte bra för personen som hade sex, men i många fall så blev det ändå sex. Och man protesterade inte. Då. Nu protesterar man istället. Med taggen #prataomdet. Det är bra att man pratar om det. Men kanske är det viktigare att man pratade om det DÅ.

Att man förklarar för partnern vad man reagerar mot. varför man inte är villig. Istället för att i efterhand se sig själv som offer för en oförstående kille kanske man ska se vad man är offer för. Vad var det som gjorde att man inte protesterade då? Var det för att vara snäll? För att det verkade löjligt att säga nej när man tidigare sagt ja? Kanske är det där man ska lägga fokus istället för att titta på ”offer”.

Det är också otäckt att man då vill ändra begreppet våldtagen. Känner du dig kränkt så har ett övergrepp skett. Eller hur nu Claes Bergströms definition är, det kräver ju, enligt honom, att man är jurist för att kunna veta om man har utsatts för våldtäkt. Personligen tycker jag det uttaland är kränkande mot kvinnor. Har han verkligen så låga tankar om kvinnors fattningsförmåga eller vad är det?

Så om hon slutar vilja helt enkelt. Och demonstrerar det tyst, hur ska han veta detta och tolka det hela rätt? Ska det verkligen vara tvång med tankeläsning innan man är mogen för sex? Visst, börjar hon knuffa undan honom så tror jag nog de flesta killar förstår även utan ord. Men om hon bara viker bort huvudet från kyssarna, och i övrigt verkar passiv innebär det att killen kan förvänta sig att det är våldtäkt han håller på med? Det finns de kvinnor som inte bidrar så mycket i sexakten, som föredrar ”vaniljsex” och missionsställningen. Dessa kanske ger så mycket gensvar. Kanske de bara njuter av sex helt enkelt utan att själv göra så mycket. Är det ok i vårt samhälle? Kommer en kille våga ha sex med henne utan att var tredje minut behöva kolla om hon fortfarande är ok med det hela? Anders skriver väldigt bra om hur en man kan uppleva det hela.

Den bästa inlägget i ämnet kom Sakine med. Vettigaste jag läst i Expressen på länge.

Pelle Billings konstruktiv kritik av prata om det och reaktione på Sakines artikel, eller analys av hur man pratar om det. Och även Genusnytt har tagit upp det här med att kvinnan måste visa entusiasm under sexet om det inte ska klassas som våldtäkt. Något som då Hanna genast hugger på och ser honom som ett pucko. Klart att alla kvinnor är entusiastiska. Och tack vare att jag läste Hannas inlägg så hittade jag ännu ett fantastiskt inlägg. Prata gärna om det, men ta då lite jävla ansvar själv.

Uppdaterat 17:00. Vissa tweets är rätt så roliga förresten 🙂