Etiketter
Återigen skapar vårt kungahus rubriker. Denna gång är det Madeleine som har förlovat sig och skapar rubriker. Och på twitter är det storm då hon i presentationen avslutar med ett ”tihi”. Men ärligt talat – hela denna presentation. Att tvingas göra detta – det känns som det måste vara rätt jobbigt. Jag tycker hela hennes tal känns inläst. Och även Chris ser besvärad ut. Men det finns ett par spontana delar. Första kommer när han försöker prata svenska och när han vänder sig till henne så blinkar hon till honom. En sån här signal som man skickar till någon för att ge uppmuntran, stöd, beröm eller bara ”du och jag mot världen” blick. Och sedan kommer ”tihi” i slutet. Man kan självklart välja att se det som att man signalerar undergivenhet om man nu är lagd åt det hållet – eller också ser man det som en sätt att minska det upphaussade känslorna.
Den första bilden jag såg på paret var denna, och jag förstod kommentaren som någon skrev – vad skulle Genusfotografen säga om detta?
Och jag tycker faktiskt denna bild är gräslig. Han ser dryg ut och Madeleine ser ut som, ja, en troféhustru. Fotograf: Ewa-Marie Rundquist
Den första officiella bilden, som jag då såg senare, tycker jag då bättre om.
Här känns de mer jämlika. Och även om han inte ser lika strålande lycklig ut som Madeleine så ser man nog skuggan av ett leende. Och inte känns han lika arrogant och dryg ut här? Fotograf: Patrick Demarchelier.
I Expressen så skriker de ut att pojkvännen undersöktes av Säpo. Och litegrann känner jag – varför denna förvåning? Förr i tiden så fick inte personen själv välja vem de skulle gifta sig med så vi har i alla fall kommit lite längre. Och när man nu pratar om en prinsessa så kan det vara bra att ha koll på vad det är för typ – att det inte är en vanlig solochvårare som känner för att göra ett klipp. Jag kan tycka det är en bra grej att ha koll på faktiskt.
Chris hade tydligen fångat Madeleines intresse genom en donation till Childhood. $100 000 känns som en hel massa pengar för mig – å andra sidan så har han nog tillräckligt för att detta inte ska påverka honom. Att försöka imponera på någon som man är intresserad av är nog rätt vanligt. Det kan vara via pengar, något romantisk gest, en gåva eller whatever. Det känns lite som det är upp till paret – och jag har lite svårt när det på något sätt smutsas ner i tidningarna genom att det blir på något sätt beräknande.
I samma artikel så ger man sig också på att diskutera Sofie och Carl Philips förhållande. Jag känner inte någon av dem kan jag säga – och har inte några åsikter om dem eller deras relation. Den ska vara stormig sägs det:
Det som inte heller var känt var att Carl Philip och Sofia på senare tid haft flera uppslitande gräl. Det fanns några händelser som hade kommit till Sofias kännedom och hon hade i rent raseri avslutat deras förhållande. De som stod paret nära visste att det hade tagit slut vid minst tre gånger under våren 2012.
Och vid minst tre tillfällen har de tydligen diskuterat ihop sig och kommit på att de positiva delarna i förhållandet övervägde de negativa. Så? Men det visar sig att även Victoria ska ha problem med deras förhållande. Jag har lagt in egna fetstil.
Victoria tålde inte hur Sofia Hellqvist körde med Carl Philip. Han hade absolut ingenting att säga till om och det störde Victoria. Carl Philip var den svagaste personen i syskonskaran och Victoria hade många gånger genom åren fått ta hand om och stå upp för honom. Att hans flickvän nu utnyttjade hans snällhet fick till och med Victoria att gå i taket. Hon ventilerade flera gånger detta med Carl Philip och han var väl medveten om sin storasysters inställning. Carl Philip kunde dock inte förstå vad kritiken handlade om. Han tyckte inte att Sofia körde med honom. I hans värld bestämde de lika mycket. Men den uppfattningen var han relativt ensam om.
Så vad läser jag in i detta? Jag ser att Carl Philip känns som ett yngre barn.
Storasyster och storebror: Ansvarstagande och ambitiösa, ofta ledare, omhändertagande. Väljer inte sällan samma jobb som föräldrarna, Kan vara auktoritetsbundna och noga med regler.
Mellanbarn: Lite av både och. Flexibla, lär sig kompromissa, sociala lagspelare. Kan ibland uppfattas som vingelpettrar. Det kan vara jobbigt att vara mellanbarn, men det behöver inte vara det.
Lillebror och lillasyster: Blir lätt lite bortskämda. Ofta charmiga och roliga, äventyrliga, blir ofta radikala rebeller. Riskerar att bli lite ansvarslösa, om de aldrig får lära sig ta ansvar.
Den som det större barnet känner ansvar för – som det gärna tar hand om. Och det är lätt att låta någon annan ta besluten. Att vingla fram. Är det helt omöjligt att man bytt ut en storasyster som tagit hand om en mot en flickvän? Och vem ska bedöma om det är bra eller dåligt för relationen? Svaret på den är dessa två personer. Personligen är jag inte helt nöjd med min storasysters val av man. Jag skulle väl faktiskt rent krasst säga samma sak som Victoria säger. Men jag vänder lite på det. Jag retar mig på att min storasyster som är en fullt kapabel människa med hög position väljer att vika sig för sin man. Men det är hennes val. Jag skulle aldrig valt hennes man – liksom hon inte skulle valt min.
Det är väl återigen det som gör att jag känner för att bli republikan – kanske tycker man att det är värt alla pengar att ta denna press. Victoria hade ätstörningar ett tag. Carl Philip känns som han försöker hålla sig undan. Madeleine har flytt landet. Låt Estelle växa upp som ett normalt barn. Jag tycker det känns gräsligt när människors relationer ska hängas ut och dömas och bedömas i pressen eller i böcker. Jag vet inte hur någon av dessa kungligheter är i verkligheten. Det jag har är plastiga leendet i olika sammanhang och rubriker.
Sen utifrån vad man läser kan man dra sina egna slutsatser. Men vad säger att mina slutsatser, dragna av någon annans analys på något sätt med verkligheten överensstämmande? Tänker på när mina studentvänner trodde jag var misshandlad av min man. Och jag förstod genast vad de sett – och dragit rätt rimliga slutsatser av. De såg en kvinna som alltid blev hämtad av sin pojkvän. Som ofta gick hem tidigare från festen, och han stod utanför i bilen och väntade. Han gick inte in, utan satt ute. Så man gjorde en intervention – och för mig var det så otroligt märkligt och jag visste inte hur jag skulle svara, och jag misstänker att min pressade och stressade svar inte fungerade så bra som förklaring. Att han var blyg, men genomsnäll och gärna hämtade mig, oavsett tid, att jag inte gillar att dricka så mycket och blev skittrött efter fester och ofta tyckte det var skönare att komma hem tidigare. Jag vet inte om de trodde mig – och eftersom det var en kort kurs hade jag inte kontakt med någon av dem senare. Men jag tänkte lite på det när jag läste Anybodys inlägg när någon hade bestämt sig hur hennes liv var. Och ingen av oss är då känd – men har känt av detta att något som är så långt ifrån sanningen har blivit sanning. Så hur får man folk att förstå detta när man är känd? När varje ord kommer analyseras och bedömas?
Trollan's Tankar om stort och smått 