Tankar om debatter på nätet

Etiketter

debatter, Gömda, Liza Marklund, monica antonsson, sanningen

Nu har det återigen blossat upp en debatt om det här med sanningen om Gömda.  Medborgar X tar upp det faktum att Sanningen faktiskt inte ligger någonstans mittemellan. Liza Marklund ljuger. Eftersom jag varken läst Sanningen eller Gömda så  borde jag kanske inte yttra mig om det hela, men efter att ha följt debatten och olika sidors argument – eller från Lizas sida brist på dessa – så är jag övertygad om att Liza/Mia är mytomaner.

Men – så kommer det då det här med de som debatterar med Monika . Det känns som man från hennes sida gärna vill förlöjliga motståndarna och visa på att de är så få. Alltså buntar man ihop dem alla på en gång. I stället för att tro att det kan finnas flera som har samma åsikter så tror man gärna att de är en och detsamma. 

Visst kan det vara möjligt. Men frågan är varför man inte tror att det kan vara flera människor som reagerar på samma sätt. Varför ska det förminskas till att vara bara en eller två förvirrade människor?

T ex är det givet att Motherbitch – Sanna Ax – Moa Karlsson är en och samma person. Vet inte hur mycket fakta det är bakom, men enligt Motherbitch så stämmer då detta inte alls. Jag har inte följt med i den debatten så jag vet inte alls. För mig spelar det heller ingen roll vad någon heter i verkligheten. För polisanmälan så visst då är det viktigt med namnet så visst, jag förstår behovet i vissa fall. Men varför man upprepade gånger upp och förlöjligar en person? Det är heller inte något som leder till ökning av att folk vågar skriva under med sina namn gissar jag.

Vad jag har förstått har Sanna Ax skrivit ett brev till Monicas förläggare och klagat på Monica. Kanske kan det vara nog för en polisanmälan för förtal, jag vet inte. Men frågan är om det är ok att hänga ut en privatperson på bloggen. Gång på gång. Det är inte schysst tycker jag. Då hamnar faktiskt Sanna på den svaga sidan. Var det inte den sidan som Monica gärna ställde sig – eller gäller inte det när hon är den starka?

Även  Ann Helena är inne på att folk med likartade jargongar är samma personer.

Själv läser jag inte Lizas Marklunds krönikor längre. Ett tag läste jag dem med några hinkar salt men det känns inte som det räcker. Varför ska jag få henne att verka mer populär genom att klicka fram artikeln? Man tog bort kommentarsfälten för att hon inte skulle utsättas för näthatet. Förståeligt. Men då finns det överhuvudtaget inte så mycket anledning att läsa henns skrönikor.

Jag är då och då inne på Monicas nya trivsamma blogg. Väldigt sällan jag orkar lämna en kommentar. Ibland gör jag det ändå. Jag gissar att jag inte är välkommen där. Jag antar att jag kan anses som Häxa eller Troll. Jag kan leva med det. 

Sen har vi dialogen jag läste hos Monica där hon skriver i en kommentar:  – Dina åsikter är inte relevanta. Visst. Det är naturligtvis tröttsamt att om och om igen tröska på med samma argument. Men nu är det så att det finns flera som väljer att lyssna på Lizas sanningar. Kanske för att det blir för mycket löje från den andra sidan?

Frågan är varför jag fortfarande går dit. Jag kan ärligt säga att jag inte vet. Kanske för att jag trots allt är tacksam för Monica. Jag är tacksam över hennes bok. Jag har inte läst boken men att följa hennes resa och diskussioner har öppnat nya världar för mig. Tack vare hennes blogg insåg jag hur media kan agera. Tack vare henne hittade jag Daddys blogg och fick upp ögonen för ett helt nytt problem med mansdiskrimineringen. Tänk om jag inte hade läst Daddys blogg. Hur hade jag då reagerat på AB debatt artikel? Kanske hade jag spontant tagit barnets parti och fördömt pappan? Så kanske det är därför jag fortfarande läser där. För att jag vet att även om jag ofta retar mig på vad som skrivs och hur man skämtar så finns det ändå så många vettiga läsare som tar sig tid att vara med och fortsätta diskussionen åt olika håll och kommer att vara med och påverka samhället så småningom.

Dokumentär roman begreppet

Etiketter

dokumentär roman, sanningen om gömda

Nu har det varit mycket snack om sann berättelse, dokumentär och roman. Monica Antonsson är inte förtjust i begreppet ”Dokumentär Roman”. Lite roligt är det ju att det står att Elisabeth Hermons bok är en ”Dokumentär Roman”, en bok då som ges ut av hennes eget förlag. 

Dessutom så skälls då Liza Marklund ut för att ha valt konstig titel och sådant, samtidigt som Monica utan omsvep erkänner att det var hennes förlag som bytte namnet på boken ”Sanningen bakom gömda”. Men för mig är inte namnet på boken det centrala. Mia satt fortfarande i augusti och var hotad. Hotbilden känns rätt krackerlerad nu.

Personligen tycker inte jag att begreppet dokumentär roman motsäger sig själv.

Min åsikt om roman stämmer rätt bra överens med Wikipedias:

Roman är ett populärt skönlitterärt format som består av en längre berättelse på prosa. /../ Huvuddelen av alla romaner är fiktiva och läses som underhållning, men de är trots det en viktig del av allmänbildningen och kan också innehålla strikt informativa delar. 

För mig var Gömda en sann roman. Vissa saker var ändrade, så det var inte en dokumentär. Ändringarna var platser, kanske personbeskrivningen så att folk inte kan känna igen sig. 

MEN huvuddelen måste fortfarande vara sann. Det ska inte vara någon överdrift av våldet eller händelser. Detta säger ju Liza själv att det inte är gjort. Det har inte behövts. Nähä.

Gömd forskning

Etiketter

Årheim, litteraturvetenskap, sanningen om gömda

Sådär jag. Finns tydligen redan en analys av Gömda i en litteraturvetenskapligt doktorsavhandling. Där har man kommit fram till att den inte är och inte kan vara sann.

Annette Årheim: När realismen blir orealistisk. Litteraturens ”sanna historier” och unga läsares tolkningsstrategier. Växjö University Press 2007 (227 kr hos Adlibris om någon är intresserad).

Tipset fanns hos Svenskläraren som har gått igenom och kommenterat en del av det som tagits upp där. Det var rätt intressant.

Själv har jag varit mest intresserad av det här med de människor som har skadats. Men när jag läser artikeln i GP inser jag att det här med att utge en bok som sann som inte stämmer är faktiskt ett stort problem i sig. Fler litteraturvetare som reagerat är Anne Heith:

”Under täckmantel av att skildra sanningen presenteras i Gömda romantiska klichéer, melodram och rasistiska stereotyper. I och med att misshandel av barn och kvinnor, kriminalitet, opålitlighet och brist på mognad konsekvent kopplas till flyktingstatus, främlingskap, islam, svarta ögon och svart hår hör Gömdatill de böcker som färgas av populärorientalistiska schabloner”, skrev hon i en artikel 2006.

Dagens Gömda tankar

Jaha. Händer inte mycket nu inte vad gäller min favoritskandal. Tittar hos Monica. Hon har ett nyskapande sätt att lägga upp bloggen måste jag säga.

Hon lägger upp inlägg som är tomma, med information om vad som kommer att hända. Ökar på känslan av såpa. ”Scenes from our next episode!”.

Nu kommer vi dels få veta mer om Debatt. Det ska bli spännande. Dessutom ska hon då bemöta Mias familj.

Tror inte det ska bli så svårt. De gav inte direkt trovärdigt intryck på mig. Det var fler som reagerade som mig, t ex Ingrid Carlqvist. Hon konstaterade i alla fall i och med utspelet att det befriar Liza från källskyddet. Nu kan hon tala öppet om sina bevis.

Även Liza kör lite cliffhanger eller något sådant. Det har sipprat ut att det ska komma ett utspel i helgen. Det visar sig vara nyhetsmorgon imorgon. 

Liza Marklund berättar också om hur det är att leva mitt i ett mediedrev. Om hur vänner svikit och hur hennes arbete som författare påverkats.

 

– Jag har lärt mig att man överlever. Man går inte sönder, det bara känns så. Jag har lärt mig vilka som är mina vänner och vilka som bara låtsas vara det.

Klart man överlever. Hon kanske har läst Elisabeth Hermons bok ändå. Vem var det som satte igång och höll igång drevet då?

Tyvärr hade inte Elisabeth de kontakterna att hon kunde få en exklusiv intervju i TV4 där hon fick gråta ut för sympatier. Hon fick ett par böcker och en film kastad i ansiktet när Expressen inte kunde fortsätta sitt korståg istället.

Men Liza kommer troligen fortsätta med sina argument att hon inte ”har skarvat, ljugit eller överdrivit något” eftersom det inte behövts, men att den är ”baserad på en sann historia och är inte en sann historia”. 

Vet inte på vilket sätt hon menar att det skulle vara skillnad mellan baserad och vara en sann historia. Varför hänvisar hon till en massa dokument i försättsbladet (t ex dödsattester som jag inte vet vad de har för funktion) om den nu bara baserar sig på Mia och hennes familjs historia.

Jag får det inte att gå ihop. Undrar om den texten också kommer att försvinna nu när boken byter namn.

En annan bloggare som skriver ett mycket bra och nyanserat inlägg i debatten är Fridholm.

Luften har gått ur debatten

Etiketter

Liza Marklund, sanningen om gömda

Så, nu är allting uppe på bordet.

Feministerna har tyckt till, och de ser att attacken på Liza beror på att hon är kvinna. Är själv inte så förtjust i dessa rabiata feminister (enligt mitt tycke) jag läser dem ibland, men känner sällan igen mig i den värld de beskriver.

Tiina Rosenberg avslutar med: ”Diskutera gärna litteratur, författarens ansvar, men lämna Liza Marklund i fred.” Är det inte Liza som är författare eller har jag missat något nu?

Anna Larsson anser att Monica har bagatelliserat Osamas brott. Kan väl erkänna att det ligger lite i att det inte pratas så mycket om att han är dömd för misshandel av två andra kvinnor.

Hanna Kjöller anser att Monica är en typisk representant av manssläktet – eller nåt.

JAG TYCKER MIG SE att det är huvudsakligen män – och då vanligtvis män som inte nått samma framgångar som kvinnorna – som krälar upp ur sina hålor och med fradga i mungipan och med behov av bettskena nattetid gräver i textarkiv på ett sätt och med ett intresse som jag inte kan erinra mig att någon ägnat åt de manliga storskrävlarna som från sina korrespondenttelefoner varit med om det ena mer osannolika än det andra.

En som jag gillar att läsa är Karin Thunberg, men även hon känner sig lite vilsen i debatten kan man märka. Men hon verkar inte över sig förtjust i Monica vad jag förstår 🙂

Sen så har då äntligen Mias familj tagit bladet från munnen och talat om att det är sant allting, och att det bara är ex-mäns lögner.

Jag tycker inte deras historier är helt trovärdiga när jag läser vad de skriver, men åtminstone får man något att ta ställning till. Det jag framförallt är tveksam till är dagis historien.

Mias svåger Sven:
– Jag var med. Mia ringde till mig och frågade om jag kunde följa med upp till dagis och hämta Emma. Han hade gapat och skrikit och hotat. Hon ringde till mig för hon var ensam så jag följde med. Då var personalen i ett annat rum, inlåsta med Emma. De var livrädda.

Varför skulle föreståndaren ljuga om det nu? Även om det är svårt att bevisa kvinnomisshandel och få polisen att tro på det, så skulle det i detta läge inte vara svårt att få personalen att anmäla personen som hotat dem. Och det skulle vara ett straff för det.

Det är tyst på Monicas front, har bara kommit en ny löpsedel. Vi får väl se vad som händer. Nu har vi fått en debatt och alla tidningar har skrivit om det som vi har önskat. Hade varit kul med en ordentlig ursäkt från Liza, men det lär väl inte dyka upp.

Mitt hot att fortsätta att inte läsa hennes böcker känns väl inte så hårt för henne gissar jag 🙂

Massa ostrukturerade tankar

Idag har jag 6 inlämningsuppgifter att lämna in – och ytterligare 5 i helgen. Men alldeles för många tankar rör sig för att jag ska kunna fokusera på det så jag får göra mig av med dem här 🙂

Har ännu inte hunnit titta på varken Debatt eller theWitch framträdande. Men jag har läst lite på bloggarna vad folk tänker.

Reaktionen tycks vara.

De som är pro Monica tycker att den sidan ”vann” och de som är pro Liza tycker att Inger Segelström vann. På något sätt blir debatten onödig när den nu har kommit. De flesta har redan valt sin ”sida”. Skulle vara intressant att höra outsiders tankar, men eftersom vinkeln har blivit ”Får man skriva sann?” och inte ”får man förtala folk i en bok maskerade så dåligt så att folk känner igen dem, hävda att man har dokument som påvisar att någon är psykiskt störd och kalla den sann och sen försvara sig med att klart den inte är sann?” så gissar jag att folk tycker som Lizas sida.

En bloggare upplevde Segelström som saklig (vilket inte var min uppfattning de sista 5 minuterna, men jag kan ha missat något).

En viss poäng i inlägget ovan – som jag missade under första läsningen vilket fick mig i vredesmod då, men när jag läste igen så kan jag hålla med, vilket tog bort en del av sakerna jag tänkt skriva av mig. Attans 🙂

Det fanns inte en chans i världen att sidorna skulle kunna komma överens på grund av att de hade olika perspektiv på frågan.

Monica företrädde de anhöriga som känner sig utpekade och att de har lidit.

Inger företrädde den feministiska vinkeln.

Men varför ska vi lägga en feministisk vinkel på varenda fråga? Det är inte det som folk i bloggvärlden reagerat emot? 

”Gömda är sann för att det kan hända och händer i Sverige”

Ok. Det kanske finns såna gäng som huserar och tyranniserar förlupna hustrur. Svårt att tro att det är så utbrett. Ska Sveriges vinkel på det vara att skydda kvinnorna med skyddad identitet? Personligen tycker jag att vi ska se till att de är skyddade på plats hemma. Det ska finnas möjlighet att kunna få skyddad identitet – men det ska inte första alternativet, vilket det verkar vara ibland. Det första är att ta itu med brottslingarna på något sätt? Och att fortsätta bara förnya skyddade identiteten för att personen är hotad. Vad har man för bevis? Får man brev, telefonsamtal eller något sådant måste vi väl kunna ha något straff för det? Går det inte att ha den hotande personen i nån sorts rehabiliterings kontroll med psykolog etc? Kanske kommer de själva någon gång att skaffa ett nytt liv och glömma tjejen de misshandlade 10 år tidigare – hur länge är det tänkt att myndigheterna ska gömma undan kvinnan?  

Annan tanke. Om den nu är så sann att den skulle kunna hända – varför kunde inte Liza välja ett sådant case? Om det nu var ett politiskt projekt så hade hon väl kunnat vänta till ett case som stämmer bättre med sanningen. Alla förstår att man kan ljuga om smådetaljer – bakgrunder och så. Men hon verkar ha varit särdeles dålig på att maskera så att folk inte skulle kunna peka ut varandra, men extremt bra på att ändra personens egenskaper på ett sätt att det sårat.

Vad vill jag då med Liza?

Bea skrev en utmärkt novell om hur hon upplevde drevet. Jag förstår hennes poäng och tycker att den är bra skrivet (påminde mig själv om en lögn i uppväxten som jag tänker skriva om sen någon gång 🙂 ). Men däremot tycker jag inte den är direkt applicerbar.

Liza har inte bett om ursäkt till dem som har känt sig utpekad. Hon har sagt sig vara Ledsen om läsaren känner sig lurad. Det är inte en riktig ursäkt till de som är drabbade. För mig hade det räckt att skriva:

”Jag är ledsen om läsaren känner sig lurad. Jag ber också så hemskt mycket om ursäkt för folk som har känt sig utpekade och lidit. Vi gjorde lite förändringar för att folk inte skulle känna igen sig – och om folk på detta ändå lidit så är jag uppriktigt ledsen”

Men sne kom då det med Elizabeth Hermon. Hon har fått stryk av människor och blivit sjuk. Hon har inte fått försvara sig. Hon har skrivit en bok, men ingen har bemött den eller försökt kontrollera sanningshalten. Man har ställt en fråga till Liza där hon hävdar att hon har bevis på vinden. 

Liza har inte bett om ursäkt. Gör hon det så kommer nog de flesta i drevet sluta. Att bemöta kritikerna med den stolthet och arrogans är inte att visa sig ledsen, och hon ser inte ut att ha tagit stryk av de som hoppar på henne nu.

Därför tycker jag inte att novellen, hur bra den än är, är en bra allegori i det här fallet.

När det gäller ursäkten till Michael – där är det hans mor som måste komma med det. Hur Michael har behandlats är det faktiskt Mia som är skyldig, och jag har svårt att tro att han skulle bli gladare av att hon bad honom om ursäkt.

Reflektion på nattkvisten

Såg på Debatt i går kväll (eller ikväll – förvirrande när man bara sovit nån timme) för första gången på länge. Jag insåg snabbt varför jag inte brukar se det. Jag gillar inte Janne Josefsson. Han är en värdig efterföljare av Sivert Öholm vilket säger allt för mig. 

Jag startade upp programmet 22:15 då jag räknat att Gaza debatten skulle vara först. Så var icke fallet, så jag hann bara med slutklämmen av ”min” debatt. 

Plötsligt inser jag hur svårt det måste vara att vara programledare i ett sådant format. Nu har man 20 min på sig att diskutera, så hivar vi in en massa folk i rummet, bjuder in tittarna med extra frågor, så kan vi själva slänga in nån fråga, påstående här och var. Tid att svara, varför det?

Jag hann i alla fall med Josefssons fråga till Osama. Kommer inte ihåg exakt vad det var men det gick väl ut på att.

”Du är dömd för misshandel av Mia, du har sparkat och slagit henne. Nu går du ut med det till hela svenska folket, hur tror du att de ser på dig, och vad vill du vinna”

Osama blev helt stum och klippte förvirrat med ögonen. Han visste inte vad han skulle svara. Monica försökte trösta honom genom att säga till Josefsson att det där var lite elakt sagt och det var 20 år sedan.

Jag undrar vad Osama tänkte där när han fick frågan. Han har lidit i alla år i sitt samhälle att alla vet vem han är. Nu har han kommit ut och talat om att ”hej, jag är inte en psykopatisk mördare, men jag är en hustrumisshandlare” och nu vet hela svenska folket det.

Insåg han plötsligt att det kan slå tillbaka på honom? Monica kommer inte alltid vara där och säga, nej, nu får ni inte prata skit om honom för det har gått lång tid. En del människor kommer trots det tänka – en gång misshandlare, alltid misshandlare.

Vad tänkte då jag?

Jo, när jag såg den vilsne mannen som inte visste vad han skulle svara och när han pratade på sin stappliga svenska. Då vann han min sympati. Han verkade som en oförarglig äldre man som inte är van att hamna i rampljuset och inte visste riktigt vart han skulle ta vägen.

Förhoppningsvis finns det tillräckligt många som mig för honom så kanske han får det bra ändå.

Nåja, tänkte titta på Debatt igen imorgon så får jag se vad jag tycker.

Var den där skrikiga kvinnan i telefonen den enda försvarare de hade för Lizas bok? Det var ju….effektivt.

Varför blev hon inte trodd?

Etiketter

Elisabeth Hermon, Liza Marklund, Trossen, Vingklippt

Läser och rörs av Elisabeth Hermons beskrivning om hur hon blivit krossad av Liza Marklund. Jag funderar lite på vad det var som kan ligga bakom Lizas agerande.

Jag önskar att Elisabeth hade haft möjlighet att få den genomslagskraft som Monicas blogg haft. Jag hade velat höra hennes tankar runt det som hände. Varför gav sig Liza på henne? På vilket sätt stämde hon inte in i Lizas projekt?

Jag tror att det är det som kan ha gjort det svårt för andra att tro på det hela också. Vad kan det finnas för anledning?

Är det det som man anar i berättelsen om man läser en artikel från Ramona i Newsmill:

I boken berättas bland annat om hur en man blev avvisad från Bortrövade Barns Förening, just bara för att han var man. Mannen, tog kontakt med Elisabeths stiftelse Trossen (Paradiset) och fick där den hjälpen som BBF, förvägrade honom. Eftersom Elisabeths man bodde i Israel, kunde han hjälpa till att hitta rätt kontakter, som på laglig väg, återbördade mannens barn till Sverige.

Är det så att i Lizas politiska projekts värld är mammor de som kan ha hand om barnen och därför har rätt att ta dem ifrån papporna vid behov? Är det därför hon ogillade någon som arbetate med en jour som ser till kvinnor, barn och mäns behov? I en krönika från mars 2008 så ordas det mycket om att män kidnappar barn. Det händer även att kvinnor gör det, men det nämns inte med ett ord i den krönikan. Det emotsäger hon själv senare i en krönika visserligen där hon pratar om ett par där mannens barn blivit kidnappad. Hittar inte denna ni, så jag kan inte kolla vad det var som gjorde det fallet så specifikt.

Men frågan är varför ingen nappade på Elisabeth berättelse? 

Kanske var det dumt att hon gick med på förlikningen med Expressen. Hade de fällts så hade det måst bli en nyhet och då hade nog intresset blivit större. Nu köpte de sig fria. Och Liza seglade vidare i sin värld.

Det jag hoppas mest på är att hon ska få upprättelse i det här fallet. SVT Debatt borde handla om hur en maktmänniska kan få lov att krossa den lilla människan. Där kan i alla fall inte Liza hänvisa till källskyddet. Det sket hon ju själv högaktningsfullt i vid det tillfället.

I DN debatt

Etiketter

Liza Marklund

Nu har Liza svarat på debatt artikeln i DN. Denna gång känns det i alla fall som hon blivit tillräckligt uppröd så hon tycker att allmänheten ska få svar.

Hon tycker att hon har blivit orättvist påhoppad. På att ha hängt ut en arab som så mycket värre än han är säger hon.

JAG HAR ALDRIG ”hängt ut” någon i mina dokumentärromaner. Det är detta delar av debatten handlar om: att jag har förändrat så mycket i karaktärernas bakgrundsbeskrivningar att ingen verklig person har gått att identifiera. 

Ok. Det kan ju verka vara ett bra argument. Nu verkar det ju som hon har gjort om alla personerna så att Mia är en högklassig, smart tjej med två, inte tre barn. Alla andra runtom henne verkar väldigt otrevliga. Mannen som misshandlar henne är psykiskt sjuk, detta bekräftas i rättspsykiatriska dokument. Anledningen är väl trauman i barndomen när han tvingats döda.

Eftersom detta inte har hänt kan det vara ett bra argument till att personen är omgjord så mycket att han inte bör kunna kännas igen. Men så var det texten om att allting fanns dokumenterad. Då är det ganska självklart att även dessa utvärderingarna måste höra till den dokumentationen.

Sen att Mia trots att beskrivningen av henne inte kan kännas igen av de som är nära henne så har ändå folk identifierat henne. Alltså borde en ursäkt till de inblandade vara på sin plats. Nu!

Dessutom påstår debattörerna att jag hävdar att mannen i fråga aldrig kan sona sitt brott. Denna uppgift är fullständigt tagen ur luften. 

Nej, den är tagen utifrån att han har fått lidit sedan hennes bok kom ut. Att hon inte vill se det känns nästan tragiskt. Undrar om hon är så dum eller om det är en linje hon vill köra på: Nähä, det är inte samma människor det gäller – så det så….

Tankar om Niclas tal

Etiketter

liza, Liza Marklund, marklund, Niclas Lövqvist

Ja nu har Lizas PR-agent gått ut och skrivit en artikel. Det känns skönt att de äntligen förstått att man inte kan tiga sig igenom det hela 🙂

Han tycker nu att det är förskräckligt att dessa bloggare har fått makt att påverka media. Mellan raderna så märker man att det är ett hot mot demokratin.

Men vänta här nu. Vilka är bloggare? Hur blir man ”Rättshaverist” när man kämpar för något man tror på?

Vissa av de som benämns som rättshaverister kan jag väl medge är liiite överdrivna i sin kamp. Men å andra sidan är jag intresserad av att LM och ME ska komma ut och säga ”Förlåt, ursäkta, Mea Culpa”. Inte fortsätta att idiotförklara läsare och politiker som gått på ”den lätta”.

På något sätt försvarar man hela tiden titeln. Man skiter i att besvara det många tagit upp.

Att Osama har lidit av att bli sedd som psykopatisk krigsförbrytare. Han är en kvinnomisshandlare. JA. Men varför har man sett sig nödgad att utmåla honom som Djävulen själv på grund av det?

Är det för att det finns så sympatiska hustrumisshandlare som genuint ångrar det de har gjort och därför förtjänar Lizas sympati (obs ironi)?

Alltså måste man utmåla de som inte kan förlåtas som så mycket värre.

Varför korsfäste Liza en annan kvinna i media utan bevis och aldrig ett ord till ursäkt? Hur kan hon sitta och säga att hon har papper på vinden som bevisar brott när åklagaren avskrivit ärendet då det inte fanns minsta bevis. Hur kunde hon då fortsätta hävda att hon bevis. Varför lämnade hon inte in dem då?

DET är vad vi väntar på, Niclas. Alla vi bloggare. Som, incidently, faktiskt lever i det här landet och alltså borde få påverka även den fjärde stadsmakten när de vägrar rapportera då det blåser om sina kompisar.

Lusten är stark hos många att se en person av Liza Marklunds status (numera en del av etablissemanget, rik och framgångsrik och dessutom kvinna) blotta strupen och krypa i smutsen med krökt rygg.

Hade hon från början visat minsta ödmjukhet hade inte fallet blivit så stort. Nu har hon visat en arrogans och nonchalans mot både sina läsare av böcker och krönikor och vägrar svara för sig. Jag vet inte hur hon skulle kunna rädda sitt anseende idag. Men jag har svårt att tro att jag nånsin skulle ta det hon sa på allvar igen.

Redigerat: Hittade en länk till PR agentens svar till Unni angående anklagelser. Vet inte hur mycket som stämmer. Stämmer det så sympatiserar jag med honom, men det stoppar inte att jag tycker att det var dåligt av Liza med hennes fokus att välja honom som agent, det måste finnas andra agenter än honom och andra författare kan man tycka.