Bästa Internet och mina vänner bloggläsare

Etiketter

Jasenko Selimovic, rasism, twitter

För ett tag sedan så blev hashtaggen #BästaBeatrice populär efter att Jonas Hassen Khemiri skrivit. Och de upplevelser som han beskrivit. Vilket känns som en väldigt jobbig uppväxt. Jag blev lite illa berörd när jag läser hans ensidiga upplevelser av allting som var riktat mot honom. Jag tänker på vår libanesiske granne som körde för fort och stoppades av polisen. Som pratade snabbt på arabiska och fick sina barn och fru att göra samma sak och som då viftades vidare. Faktum var att han pratade utmärkt svenska.

Jag kommer ihåg hur det var att växa upp. Jag kände mig fet och ful. När en kille i klassen kallade mig benrangel så blev jag smickrad – inte förolämpad. Det var inte förrän många år senare jag insåg att jag faktiskt var smal som liten. Jag var bara inte pinnsmal. Men då jag hade den bilden tolkade jag mycket utifrån min självbild. Det som räddade mig från ett svart hål var väl det faktum att jag faktiskt hade en viss självironi och självdistans.

Det pratas mycket om folk som stoppas i tullen på grund av sitt utseende. Men jag tänker då på min kusin som ofta blev stoppad. Min enormt vackra kusin med det långa blonda håret och de stora blå ögonen. ”Du ser ut som en Lucia” sa en kvinna en gång till henne. Hon blev stoppad många gånger och kroppsvisiterad i Israel. Varför vet jag inte. Det var när hon var ung – under 16 år.

Jag tänker på mitt besök i Egypten då vi åkte en liten buss och stoppades av polisen. Och polisen kollade papper på alla personer i turbaner i bilen. Då blev jag illa berörd faktiskt. Och jag förstår därför folks reaktion mot utseende profilering. Men jag har också något emot att man anser att det är ok att stanna i Sverige år ut och år in utan att ha tillräckliga med skäl.

Så som sagt, jag förstår att Jonas har upplevelser från sin ungdom. Samtidigt så läser jag vissa saker och förvånas över hur vi har så olika erfarenheter:

”Att vara elva och läsa seriealbum där orientaler är mystiskt exotiska, vackert brunögda, sensuella (men samtidigt svekfulla).”

Och jag tänker på hur gärna jag ville se ut som mina favorit personer. Den mörka i Det var en gång. Tigerlilja ifrån Peter Pan.

Och ärligt talat – vem kunde förstå att Ivanhoe valde Rowena över Rebecca?

Och visst, exotiska, vackra och brunögda – men svekfulla? För mig var det mer  de ryskbrytande blonda galningar jag såg framför mig som de onda. Jean Claude Van Damme bland annat.

Nåväl, liksom den tidiga #blatteriot, så kommer de en massa egna upplevelser på samma stuk med taggen #BästaBeatrice.

I dag har då Jasenko Selimovic skrivit ett svar till Jonas. En mycket tänkvärd text där jag känner att han sätter ord på de tankar jag haft.

Vissa av de här, min vän, var mer förtryckta, diskriminerade, vissa mindre. Men alla kände att de, just de, var mest utsatta, mest missgynnade. Mångas pappor hade sagt att de måste jobba tre, fyra, tio gånger mer än andra. Många av dem försöker, precis som du, se ”stöldobenägna ut” i en affär. Fråga romer, hemlösa, arbetarklassen, äldre, svarta, ungdomar, kvinnor med burkor, blyga, överviktiga.

Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?
/../
Missförstå mig inte, min vän. Jag säger inte att diskriminering och diskriminerade inte finns. Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandare, arbetsklassen, konstnärer, jag såg elaka, själviska människor som hade endast kränktheten gemensamt. Ingen vacker syn. Är vi verkligen sådana?
/../

Plötsligt kom det, från sista bänken.
– Vår enda chans i livet är att vara inkvoterade, som du.
Jag försökte le.
– Det är klart att det är så. Du kan inte ens prata svenska.
Jag stannade upp. Han har rätt. Om vi lever i ett så pass rasistiskt land, som du beskriver, då är du och jag, min vän, bara ett alibi som tjänar för att gömma den existerande rasismen. Tidigare såg jag oss som två som har förtjänat sin position. Men nu, i din kropp, insåg jag att det är omöjligt. Du var plötsligt en medelmåttig författare som kompenserar genom att skriva om ”invandrarämnen”. Och jag var en nolla. Nichts. Folkpartiets invandraralibi. Om rasism är överallt, min vän, då måste också vi två vara del av den.
/../
Då, när jag lämnade dig, började jag misstänka att du, Sveland, och många andra väljer att tolka världen så att den bekräftar er världsbild. För sanningen är att när polisen var brutal mot dig, som du beskriver i artikeln, kan det ha haft många orsaker. Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter. Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla. Eller så var han rasist.

Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du //väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.

Jag läste detta och blev alldeles andäktig. Jag ville dela denna upplevelse så snabbt delade jag den – men jag ser att andra har fattat det på annat sätt. Framförallt folk som jag har börjat sammanknippa med media.

Hur kan människor förstå det så olika? Välja att tolka så olika? Jag förstår inte. Jag försökte svara vissa, ifrågasätta deras analys. Men det ledde till att jag blev blockad av @ehsanfadaker. Utan svar. Våga vägra debatten. Tysta oliktänkande. Osynliggöra.

Undrar hur jag ska välja tolka det. Ska jag tolka det som att @ehsanfadaker inte gillar kvinnor? Att han har fördomar mot mig för mitt kön? Eller är det mitt handikapp som etnisk svensk och därmed en rasist? Eller ska jag tolka det som att han inte har svar? Att han inte klarar av att få kritik? Det är den tolkning jag väljer att lägga på det. Det finns så många i hans kretsar som klappar på ryggen och tycker att han skriver så bra – så varför ska han bry sig om någon som påtalar att det kan vara bra att *läsa* texten man kritiserar och inte bara fokusera på att det ett är en lång text (varför tror man inte att svenskar kan läsa texter som är mer än fem rader, är det vad problemen i skolan lett till?) och dels att det inte står att han är folkpartist och statssekreterare i ingressen (att det står i texten är tydligen oväsentligt – det var som sagt för långt att läsa!).

Förövrigt har jag även hört kritik mot Jasenko Selimovic från ”andra sidan” då han ska förneka ”svensk identitet”. Detta då baserad på detta tal och denna krönika. Själv var jag positiv till båda – men lägger in lite citat som jag gillade från talet för andra att komma med sina tankar runt det:

Vi och de är nämligen varandras ömsesidiga förutsättningar
/../
Vad detta samhällskitt än må vara, hur litet det kan än vara och vad än det grundar sig på – så måste de flesta människor i ett land omfatta en grundläggande överenskommelse om att detta land bör existera.
/../
I ett mångkulturellt samhälle bör man inte hävda att det är en kultur, en etnicitet eller religion som ska hålla ihop landet. Vi har för många kulturer, etniciteter, religioner etc. för att en sådan homogenisering skulle vara möjlig att genomföra.
/../
Helt enkelt kan man säga att den konstitutionella solidariteten hävdar att vi inte är tillsammans för att vi är etniskt lika, utan för att vi handlar lika. Vi som bor i detta land lovar genom medborgarskapet att handla i enlighet med de normer som finns nedlagda i grundlagen och opinionsbilda på ett demokratiskt sätt i de fall vi inte gillar dessa normer. Vi hör därför ihop för att vi tror på samma politiska grundidé (demokrati) och de normer som kan destilleras fram från våra grundlagar.

Uppdaterat 15:00: Jasenko Selimovic artikel fortsätter få ris och ros. En av de mest hyllade tweeten höll på att få mig att gå i taket.

Rosa, min vän. Sätt dig ner i bussen. Att prata om svarta o vita minskar bara gemenskapen. Vi skall ändå leva tillsammans.

— Lena Sundström (@LenaSundstrom) March 27, 2013

Och för den som faktiskt är intresserad av historia så var väl grejen att hon inte stod upp. Hon vägrade ge upp sin plats. Så om man nu tänkte hänvisa till Rosa Park i detta sammanhang, så kanske man kan ha åtminstone den kollen. Eller?

Parks moved, but toward the window seat; she did not get up to move to the redesignated colored section. Blake said, ”Why don’t you stand up?” Parks responded, ”I don’t think I should have to stand up.”

Det var skönt att direkt efter jag läste detta läste Sanna Raymans balanserade inlägg.

Mina avslutande tankar kring #Gräv13 då

Etiketter

#Gräv13, Janna Josefsson, Sveland

I går lyckades jag lyssna igenom hela debatten på Late Night för att själv skapa mig en uppfattning om det hela. Tanken var väl att skriva en analys om det hela sen – men eftersom Catta redan gjort det så bra så lägger jag in mina kommentarer och hänvisar till Cattas inlägg med ”what she said!”.

Lite kommentarer då så här i efterhand. Minnet är lite lustigt. Saker kan förändras. En gång så spelade min son in ett radioprogrram på en mässa och det skulle sedan bli en skiva som skulle skickas ut till alla barnen. Men av olika anledningar så blev det ingenting av med detta. Jag var ledsen över detta då han hade sagt något så härligt om att det bästa ljudet var lillebrors skratt. Han var vid tillfället 4 år och lillebror var något halvår. Inte förrän sonen var 8 år så fick jag äntligen inspelningen och döm om min förvåning när han inte säger något om lillebrors skratt – utan bara säger ”skratt” som det finaste ljudet. Fortfarande tycker jag det var gulligt sagt, men hur hade jag kunnat ändra detta så kapitalt? Och när gjorde jag det?

På något sätt så kan man i hjärnan lagra information men det behöver inte vara orden som sagts – utan den tolkning som man själv lagt in i det som sagts, och därmed kan det bli värre än det är, eller bättre ibland med 🙂

Jag skulle därför vilja höra vad Mymlan tänker idag, efter att lyssnat på inspelningen. Var det verkligen så illa? Så här efter att allt har tröskat fram och tillbaka i tidningar, twitter, bloggar. Känns det fortfarande som rätt beslut?

Jag reagerade också som jag skriver på twitter på att Janne inte tittade på Maria S när hon försökte svara. Är det härskarteknik? Är detta något han gör för att Maria är kvinna? Jag tänker på en konferens jag var på för inte så länge sedan. Vi skulle då ha ett gruppmöte. I vår grupp hade vi en mycket talför herre. Och han hade många idéer på förbättringar. Många vettiga med. Men enligt hans åsikt så var det bara hans egna idéer som var intressanta. Ingen annan fick möjlighet att yttra sig. När någon försökte säga något så skämtade han bort det så de tappade tråden. Den enda han inte lyckades tysta var mig. Jag var för övrigt den enda tjejen i gruppen. Så när han inte kunde få mig att tystna så tittade han sig ointresserat omkring under tiden jag pratade. Liksom väntande på hans tur att få en syl i vädret liksom.

Och jag insåg att det finns vissa människor som är sådana. Kvinnor som män. Som tycker att deras idéer är det viktigaste, det som behövs ventileras och alla andras är ”waste of breath”. Det säger ingenting om deras ”kvinnosyn”. Det handlade överhuvudtaget inte om att jag som kvinna pratade – utan att någon annan än fick ta plats. Och det var inte intressant. Men säga vad man vill – det är inte sexism. De behandlar alla andra människor de ser som underlägsna på samma överlägsna sätt, oavsett kön. Sådana som inte har samma upphöjda ställning, som är yngre, inte har samma erferenhet etc.

Kanske tycker Mymlan m fl att det var bortkastad tid att höra om hot som Robban Ashbergs barn fått utstå. Bilder av deras trappuppgång som skickas till pappan. Ingen har pratat om detta utan man pratar om ”prutt TV”. Och att män försöker ta plats när kvinnor blir mest hotad. Vad skulle vara värst för mig – att någon hotar skära av mig brösten eller att man hotar mina barn? Eftersom jag skulle dö för mina barn är svaret enkelt. Men det innebär inte att jag skulle vilja ha andra hot. Men jag tycker bara inte att någon ska kunna värdera hoten och förminska hot som riktas mot min familj. Men tydligen är det ok. Ett hot mot en kvinna, framförallt då en vit mäktig mediakvinna som har tillgång till de stora tidningarna, är bra mycket värre än hot som riktas mot barn (ok, visserligen tillräckligt stora barn för att ha eget boende, men fortfarande).

Uppdaterat 10:35:

En reflektion som jag hade som jag glömde var att Janne kommenterade att han fått så mycket skit om Barnfattigdom programmet. Själv har jag (liksom Britt-Marie) sett både ris och ros om det men Janne verkade helt övertygad om att det var bara ris. Vet inte om han menade från sina journalistkollegor eller hur det var – men ibland så är det väl så att man bara ser det negativa? Det är också en diskussion om att Janne svär en hel del. Och det gör han väl om man är känslig. Men han säger inte ”jävla” om Maria Sveland, utan det är frustration om ”inte en jävla motfråga” vilket om man vill rikta mot en person blir mot andra journalister. Kan vara bra att påpeka i sammanhanget tycker jag.

Jag tycker också att Täppas fick sig en välförtjänst skrapa när han klagade på att folk gärna tog på sig offerrollen – men samtidigt klagade över hur missförstådd och vilket offer han blev när han ifrågasatte någon annans offerrroll. Dubbelmoral 🙂

Andra som komenterat inspelningen: Medborgare i Toklandet, Aktivarum,

Får väl uppdatera med länkar när feministerna har lyssnat och kommenterat – lite tomt på den sidan ännu dock.

Uppdaterat 21/3:

Juggens reflektioner
Genusdebatten
Rockis månadsbrev

Ajour skriver om ljudupptagningen – men ovanligt neutralt måste jag säga, även om man slirar lite på sanningen fortfarande:

Enligt de flesta som var där var det mest lågt, då feministiska falanger kallades fascistiska och Maria Svelands utseende kommenterades på scenen. Till sist fick två journalister nog och avbröt debatten med frågor om det verkligen var okej att bete sig som de gjorde.

Debatten har kallats ”gubbslemsdebatten”, efter att Täppas Fogelberg först kallade sig själv gubbslem och en av de journalister som sedan avbröt debatten återanvände begreppet.

Som de flesta vet så ligger bland annat Sofia Mirjamsdotter/Mymlan bakom Ajour och man skriver ”två journalister”. Man hävdade också med bestämdhet att JJ kallade feminism fascism – men i Emanuel Karlstens tappning så kritiserade man att falanger kallades det. Intressant hur sanningen kan förändras. Dessutom. Kan man säga att kommentarer om smycken är diskussion om utseende? Jag skulle nog säga att man kunde förtydliga detta lite mer om man nu vill framstå som man är intresserad av sanningen.

Väntar fortfarande på lite mer uttalande från @Mymlan på bloggen och twitter men än så länge är det bara spridda diskussioner på twitter jag hittat.

Mediakvinnor som hatar mörkhyade kvinnor

Etiketter

debattörer, feminism

Jag noterar mer och mer hur många feministkvinnor inom media som rackar ner på utrikesfödda kvinnor som vågar debattera och ta diskussion i Sverige. Och med tanke på att man nu har omdefinierat det här med vad hat är, så kan jag bara tolka det som rent och skärt hat – men tydligen lyckas det vara ”gott” hat i dessa sammanhang. Svårt att riktigt räkna ut hur det fungerar det där.

Jag läser nu att Evin Rubar (kurdisk härstamning) enligt Maria Sveland är den som är skyldig till hela det här näthatet efter programmet Könskampen. Och oj vad hatad hon blev på den tiden det begav sig. Men då var det ju inte hat….då handlade det om rättfärdig kritik.

Nasrin Sjögren (persisk härstaming) är en annan av dessa som vikt sig för främlingsfientligheten enligt Lisa Bjurwald i boken ”Skrivbordskrigarna”. Det är ju så det heter när man kritiserar den allenarådande sanningen.

Åsa Linderborg var inte nådig i sina åsikter om Sakine Madon efter publicistklubbens möte. Måste var jobbigt att ha att göra med en sådan som Sakine som inte inser det här att när man kommer till Sverige så finns det saker man ska acceptera. Om man inte köper den världsbild som presenteras av kultureliten så ska man banne mig hålla tyst, är Åsa Linderborgs åsikt. Annars är man rasist. Eller nåt sådant. Hur Åsa får ihop det svårt att förstå. Men hon Sveland, Bjurwald med flera sitter där och stör sig på dessa uppstickande kvinnor. Kanske är de upprörda över att den här hedersmentaliteten inte kunde fungera lite bättre. Tänk om man bara kunde få tyst på dessa jobbiga kvinnor. Det fungerar liksom inte lika bra att smeta på stämpeln ”främlingsfientlig” på dem – men helt klart stoppar det det ingen att försöka….

Och kanske jag inte skulle klassa Monica Antonsson som någon riktig ”mediaperson” men trots allt är hon journalist – och hennes åsikt om Bahareh Andersson har hon gjort väldigt klart. Inte är hon kapabel att själv skriva debattartiklar, hon har en ”suspekt agenda”, hor är egoistisk som anser att de svenska feministerna ska ändra fokus på VD stolarna till att bry sig om invandrartjejer (och killar) som far illa i heders namn – självklart måste man inse att champagnefeminister har mycket viktigare saker att göra…

Sen har vi då Lena Mellin som inte ansåg att Nyamko Sabuni gjort så mycket mer än varit kvinna och färgad under alla sina år som jämställdsminister.

Är det bara jag – eller är det inte mycket rasism från media nuförtiden….? Och hur var det nu med mångfalden på våra svenska tidningar nu igen?

Det här med kvotering då….

Etiketter

Åsa Linderborg, förakt, Media, Näthat

Snubblade över en tweet från Mark Levengood:

Fattar inte kvinnor som är mot könskvotering för att "de inte vill bli valda på grund av kön". Det har ju vi män blivit i alla tider.

— Mark Levengood (@Mark_Levengood) February 18, 2013

Och samma dag hittar jag denna krönika av Mårten Schultz.

Hon har inte betytt så mycket.” Det var domen från Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin efter att Nyamko Sabuni lämnat regeringen. Efter sex år. Mellin fortsatte: ”Det man kan säga om henne är ju att hon är den första färgade ministern, så hon har brutit en vall på det sättet.

Jag undrar hur många gånger alla dessa män som kvoterats in har fått denna dom i efter hand. ”Tja, han har inte betytt så mycket, men han var i alla fall man”. Hur många gånger har man inte redan nu sett hur könet och färgen tas fram som en fördel redan idag. Och man inser inte att detta bara skapar intrycket att kvinnor (och färgade) inte klarar av att komma dit de kan utan kvotering.

Till skillnad från Mona Sahlin så försökte i alla fall Nyamko Sabuni på riktigt hjälpa kvinnor som drabbades av hederskulturen. Inte bara plocka poäng på diskussionen. Men det spelar ingen roll när Lena Mellin summerar hennes tid. Där slutar det med att hon var färgad.

För övrigt – det här med att stödja och hjälpa kvinnor som jag vill minnas var viktigt för feminister enligt Linda Skugge (”Jag tycker bättre om kvinnor än om män. Jag tycker att kvinnor är bättre än män.”) så kan man väl även från det perspektivet skratta åt en annan krönika på AB där Åsa Linderborg får ytterligare möjlighet att beklaga sig över den hemska världen. Och det finns en del riktiga otäcka människor i denna värld och de radas upp.

Sakine Madone (Expressen), Johanne Hildebrandt (SvD), Paulina Neuding (SvD), Marika Formgren (Barometern).

Visst är det jobbigt Åsa med kvinnor som inte vet sin plats och sticker upp? Som påstår att det kanske inte bara är en anonym massa som skapar hatet utan att det även är Åsa själv som hatar en hel del. Och får betalt för detta….

Inte nog med att hon nu måste kämpa mot patriarkatet, utan dessutom kvinnor som inte vet sin plats. Den till vänster. Gärna framför ett glas rödvin. Sen får de gärna vara med och städa lite för möjligheten att frottera sig med Åsa Linderborg och den övriga eliten. Undrar om Åsa har hunnit sett att ännu en kvinna har pekat på samma sak. Att det är mycket hat och förakt från makten och media riktat mot medborgarna. Om du har missat det kan du skriva upp Filippa Mannerheim på listan över de onda, Åsa. Vi andra kan läsa den med glädje och konstatera att det finns många vettiga kvinnor som inte behöver kvoteras in på grundval av sitt kön…

Alla har rätt till sin egen sanning – alltid?

Etiketter

Media, Näthat, sanning

I Uppdrag granskning så fick Andrea Edwards, skådespelerska från SCUM uppsättningen, berätta om sina erfarenheter av näthatet och i sin berättelse så raljerade hon om mannen som hade en elak flickvän som köpte en katt, trots att han var allergisk.

Den var säkert en lyckad vinkling för att visa hur dessa hatande män fungerar. Hur småsinta de egentligen är. Men den som hon pratade om lade ut konversationen som han haft med Andrea, och det var en enorm brist på hot från hans sida tycker jag. Och katthistorien hade liksom ett annat djup. Så är detta ett problem? Att Andrea tolkar något på sitt eget sätt och får detta som exempel på näthat? Jag kollade med en av de som låg bakom UG och för honom var det inte ett problem:

Men grejen är den att det blir ett problem för mig vad gäller trovärdighet på folk. Om det finns tillräckligt med sanning att basera analyser på så borde det för mig inte behövas ljugas. Varje gång man känner ett behov att brodera ut sanningen – så blir det svårt att avgöra vad som är sanningen, och vad som är extrakrydda för att sälja det bättre.

Så för mig tycker jag inte att man har rätt att föra fram sin egen sanning utan att folk kontrollerar sanningshalten i bästa sändningstid. Framförallt inte när man utger sig för att granska ett beteende. Det känns ohederligt och knepigt för mig.

Dessutom så hade jag läst att Nicke Nordmark i chatten med Erik W efterfrågade saklig kritik i fallet Julia.

OK. Men det hade ju varit så enkelt för någon att sakligt redogöra för varför de tyckte att Julia hade fel i just den delen.

Men när sedan någon sakligt kritiserar SCUM teaterns som uppsättning så är det ok att man får sätta dem som ”hatare”. Nicke ser inte något problem med detta. Själv ser jag ett visst problem med att man från TV, media och sådant tystar ner och förvränger den sakliga kritiken – så  att det enda sättet man får höras är om man är otrevlig, hatisk och högjudd. Sen klagar man över ”näthatet”.

En liknelse så är det barnet som inte ses, som ingen bryr sig om. Som lär sig att det enda sättet man får uppmärksamhet är att förstöra. Du blir i alla fall sedd då.

Men tillbaka till de egna sanningarna som får utrymme på olika ställen.

Jag läser nu om en kvinna som druckit sprit – fått någon sorts knäpp och sprungit ut i linne och trosor och tagit bilen:

En 43-årig kvinna körde i 145 km/h på en 90-väg med 1,63 promille alkohol i blodet, alltså klart över gränsen för grov rattfylla som går vid 1,0 promille. Inte nog med det, hon åkte fast efter att ha krockat med en annan bil och därefter voltat.
Detta förfarande är vanligtvis synonymt med straff så som indraget körkort och kraftiga böter, ibland även fotboja och till och med fängelse kan vara ett alternativ beroende på olika faktorer.
Men den 43-åriga kvinnan slipper helt påföljder, det har Helsingborgs tingsrätt beslutat.

Hennes sanning mitt i fyllan var att hon var jagad av sin man – och på grund av detta så frias hon. Hennes sanning räckte tydligen i rätten. Mannen får väl vara tacksam över att han inte fängslades på denna hennes inbillade fara. Och den som hon krockade med kan väl vara glad att överleva. Och jag försöker fundera hur jag hade känt det om det var någon närstående till mig som blivit skadad i en olycka och detta är resultatet.

En del människor använder ”sin sanning” som vapen för att få sin vilja fram. Det kan vara anmälningar för att hämnas en oförrätt, det kan vara för att man vill kontrollera det som man ser som sitt (framförallt sina avkommor då). Och för folk som står runt omkring kan det veta svårt att man kan ha en sanning som är så långt i från verkligheten.

Det kan vara en upplevelse av ett samlag som man ser som våldtäkt då man inte var säker på att man ville – men inte ville bråka och säga nej. Men som man senare tänker ”han borde ha vetat”. Och det blir plötsligt den sanning man kan använda för att göra karriär som offer.

Och jag blir rädd när jag inser att alla dessa egna sanningar ska kunnas användas för att skapa lagar. Vad är det för samhälle det kommer att bli?

Mina tankar kring det här med barnfattigdomen

Etiketter

barnfattigdom, Uppdrag granskning

Jag har nu sent omsider tittat på programmet UG nu, efter att ha läst om kritikerstormen. Och jag känner att jag saknar lite svar på det här. Jag funderar lite på vad man gör av med pengar man får in på kampanjerna. På vilket sätt har BRIS, Majblomman och Rädda Barnen konkret gjort något för att hjälpa barnen? Det är frågan jag skulle vilja ha svar på nu.

Reklamfilmen – hur mycket kostar den att göra. Om den inte godkänts hur mycket skulle man ha förlorat?

En halv miljon kostade kampanjen i helhet – och hur mycket vann man, och vad  har man åstadkommit med pengarna?

Man pratar nu om relativ fattigdom – att barn inte har råd med iPhone eller dator, hur hjälper man dem? Och hur mycket går till reklambyråer och kända som ”brinner” för dessa saker? Jag tänker på Hannahs berättelse om sin uppväxt. På vad som skulle varit till hjälp i hennes uppväxt?

Semester – utlandsresor. Jag har inte rest så mycket själv, och inte heller barnen. Är det fattigdom? För oss är det val. Så visst kan jag säga att ”vi har inte råd” på frågan – men det handlar för mig om prioritering.

Jag hör mamman som saknar att ge sitt barn ”happiness” samtidigt som jag ser glada barn som springer omkring och leker känns det som man missar poängen med lyckan. Jag har köpt prylar till mina barn. Onödiga prylar som gör dem lyckliga för stunden. Den första veckan. Sen är de bortglömda.

Men hur ger man lycka till barnen? En annan av mammorna man pratade gav nog svaret.

Hjälp mig klara mig själv, försörja mig själv!

Utanförskapet bryter ner. Föräldrar som brutits ner eller är på god väg skapar inte lyckliga barn. Kanske kan barnen få pengar till den här resan och glad då. Men imorgon då?

”Moralist” kallar Susanna Alakoski Janne Josefsson för att han reagerar på en mamma som väljer att röka för 300 kr i veckan – och sen inte har råd med 100 kr på en termin för sitt barn.

Hon ger sitt helhjärtade stöd till den rökande mamman – rökningen är kanske hennes enda tröst i vardagen (ja, det måste vara jobbigt med dessa j-a krävande barn i en redan utsatt situation eller något – för barnen kan väl inte ses till någon glädje?). I mitt stilla sinne undrar om hon skulle vara stödjande till den rökande pappan? Med tanke på vad jag hon kommit fram till i jämställdhetsdebatten tidigare så var jag redan tveksam till Alakoski.

Förövrigt – apropå det här med jämställdhet och möjligheten för kvinnor att synas. Var det bara jag som reagerade på att det mestadels var ansvariga kvinnor som Janne träffade hos Rädda Barnen, Majblomman och BRIS? (uppdatering 15:50: Toklandet har redan hittat att man från Aftonbladets kultur – suprise –  redan har fångat upp samma sak. Slutsats: många kvinnor = lågstatus då)

För mig var det bara BRIS som kom ut med heder i behåll – tack vare Kattis. Kanske är det hennes medievana men hon klarade de tuffa frågorna – och kunde ta till sig kritiken. Kvinnan från Majblomman tyckte jag synd om. Hon var bra på att hålla masken, men det måste ha varit väldigt tufft när man inte kan backa. Hade varit bra med en uppföljande intervju när hon skulle försöka svara på de frågor hon inte kunde svara på. Vet inte om detta sas i Debatt – men jag väljer att inte se på det för mitt blodtrycks skull.

Men å andra sidan vet folk varför redan. Man måste sälja in sitt budskap med överdrifter. Men är det rätt? De som är utsatta på sitt sätt känner de att de kan vända sig till Rädda Barnen med sina krav då? Och var hamnar pengarna? Om barnen behöver mat, hur vet vi att pengarna inte går till rökning eller missbruk hos föräldrarna? Eller i fickan på någon chef hos hjälporganisationen?

Många har skrivit bra om detta:

Anybody, Maukonen, Aktivarum, Kimzha Bremer, Toklandet,

Sen finns det lite olika i media:
Annika Sundbaum-Melin del 1, del 2, Jan Strid debatt, Newsmill Christer Kevick, Fatima Svanå,
Expressen del 1, del 2

Tankar om mediarapportering

Etiketter

dubbla måttstockar, förtal, kampanjer, Pressetik

I dag läser jag på Avpixlat att man har haft en anteckning från en prostituerad kundlista och där skrivit in Reinfeldts namn. Och med all rätt så ifrågasätts detta som bevis. Och jag håller med. Kanske är det Reinfeldt. Men än troligare att någon har gett det namnet. På något sätt så tror jag liksom inte på ID kontroll i denna branch. Eller också är det som man säger en SFI anteckning som smugit sig in i kundlistan. Så för mig känns det som ett försök att smutskasta Reinfeldt från Avpixlats sida – och något jag ogillar starkt. Så på så sätt är det väl bra att Aftonbladet reagerar.

Men hur var det nu med Littorin affären? Var det inte så att man hade en nummer som tillhörde någon annan som sa att det varit Littorin. Mer bevis behövde man inte från Aftonbladet för att brisera denna bomb. Så att man då från deras sida nu ska prata pressetik känns patetiskt.

Dessutom så läste jag i Nyheter24 häromdagen om skandalbilden på Jimmie Åkesson. Så jag kollade på detta och märker hur han hånar Mona Sahlin på bilden genom att klä ut sig till henne med en Toblerone. Eller ja, klä ut sig kan vara lite märkligt uttryck, för han har en blond långhårig peruk som jag kanske inte sammanknippar med Mona Sahlin. Men bara det att man fotograferas med en Toblerone kan alltså bara handla om Mona då hon är så sammanknippad med denna chokladbit. Alltså – ”Skandalbild”. Vad har man egentligen för kriterie för skandaler i dag?

Och redan dagen efter så höjs röster i Expressen om smutskastning av Fridolin då bilder av honom på lyset tydligen florerar (bilder jag missat, så det var ju bra att Expressen i sin harm över detta oanständiga sätt att sprida ser till att öka spridningen själva. Och kanske tjäna en hacka på det...) och man låter andra politiker få uttala sig om hur hemskt det är att man sprider sådana bilder för att misskreditera någon. Den enda som säger det jag tänker är då Johan Jakobsson, partisekreterare, folkpartiet:

– Har en politiker satt sig i en sån situation att det finns konstiga bilder så behövs det nog inte en politisk motståndare för att sprida dem.

Och jag bara sitter här i min lilla del av verkligheten och fattar ingenting. Ser man inte själv vad man gör? Tror de verkligen att allmänheten inte reagerar? Att man i ena fallet agerar op ett sätt – för att sedan skenheligt fördöma det om det kommer från ett annat håll. Men visst. Oavsett om Avpixlat finns eller inte, tror de inte att folk funderar på vilken moral man har? Inser de inte att det finns en anledning att personer som jag, som inte röstar SD, läser Avpixlat regelbundet. Ja, de är vinklade. Ja, vissa artiklar tycker jag genuint illa om. Men det finns vettiga krönikörer som tänker tankar som jag tänkt – eller som kan sätta saker i ett perspektiv som är aningen nytt för mig. Som till exempel denna del från Hera:

Perspektiv på tillvaron är en annan sak jag tänkt på under veckan. I helgen var jag på besök hos några bekanta. De bor i en bostadsrätt och i ett område som skiljer sig helt från mitt område. De berättade om arga lappar-syndromet. Det klagades på rökning på balkonger, det klagades på i princip alla småsaker man kan klaga på med förevändningen att barn inte kan sova kl. halv åtta på kvällen. Lappar, lappar, lappar. I helgen var det skottlossning här på Sofielund, på en sidogata här. Undrar om det blir lugnare här om jag sätter upp en lapp om att ”högljudd skottlossning undanbedes efter kl.19.30”.

På Politiskt Inkorrekt tiden så fanns det en artikel som fastnade hos mig, man kan läsa mer om det här. Det var en miljöpartist som hade en SD politiker som Facebook vän. Miljöpartistens sambo frågade hur han kunde ha en SD som vän och personen svarar då på hennes vägg att hon var vetttig eftersom:  ”Hon har ändå ett blattebarn”. Jag tänker på detta när man nu höjer rösterna om blattelover och babbe. När det handlade om en miljöpartist som sätter denna etikett på ett barn – då förläts det med att det var en jargong inom familjen. Tanklöst – men han var ju inte rasist. Nej men då så.

Är det någon som kan tänka sig rubrikerna om det varit en SD politiker som skrivit något dylikt?

Saker som berör mig i nyhetsflödet del 1

Etiketter

Aftonbladet, Media, Paparazzi

Det är så mycket som händer i samhället så man känner sig vanmäktig.Inte bara i Sverige utan överallt. Läste om 15-åriga Chloe som kidnappades och hittade en artikel i Aftonbladet där mamman tackade kidnapparen. Jag var tvungen att läsa vad det handlar om och där står det.

– Den här mannen som skadade henne så mycket… det finns rättvisa och rättvisa ska skipas. Men jag vill tacka honom ändå, för att han lät henne leva, säger flickans mamma, Violette Rodrigues

Det som berörde mig mest var i alla fallen av bilderna. När den troligtvis chockade flickan skyddades mot okänsliga fotografer som bara är ute efter bilden med stort B. Utan en tanke på hennes känslor i detta nu – förutom en önskan att fånga ångesten, rädslan, skräcken, apatin eller vad man nu kan få fram i en bild. Och mamman skyddar henne med sin kropp. Och jag känner tårarna komma.

 

Denna maktlöshet som man som förälder måste känna över att inte ha kunnat skydda sitt barn. Men man kan åtminstone göra detta. Skydda henne after the fact. Mot följderna. Mot fotografer, reportrar och dessa som nu ser henne som en ägodel. Någon de kan tjäna lite lösnummer på genom att sälja hennes bild. Hennes tragedi blir deras vinst. Åtminstone det kan mamman göra sitt bästa för att stoppa. Det är den enda kontroll hon har… Men varför ska det behövas? Varför kan inte reportrar och fotografer har tillräcklig empati att man stiger åt sidan? Att man låter en människa komma tillbaka på sina villkor efter detta?

 

Aftonbladet – (hur) tänker ni egentligen?

Etiketter

Aftonbladet, Missing People

Jag läste en artikel igår i Aftonbladet. Rubriken i sig var väl ok – Misstänks ha förskingrat miljoner. Men för att ta mig dit så klickade jag på denna länk..

Sen i artikeln i sig så är man mer förtegen – å andra sidan, vad hjälper det när de redan bestämt sig på första sidan?

Enligt åklagaren som utreder det misstänkta grova bedrägeriet är kvinnan enbart efterlyst som försvunnen person.

– Jag har än så länge enbart tagit del av anmälan från kommunen om misstänkta bedrägerier och har inte vidtagit några tvångsåtgärder.

– Personen är heller inte anhållen i sin frånvaro, säger åklagaren.
Enligt uppgift till Aftonbladet ska kvinnan ha förskingrat belopp i miljonklassen från den kommun i Mellansverige där hon är anställd.

Så vill jag veta vem denna människa är – och vilken mellansvensk kommun det handlade om? Även om bilden är pixlat så finns det en utväg som Aftonbladet glatt delar med sig av:

Anhöriga har varit i kontakt med organisationen Missing people och berättat att kvinnans väska, telefon, plånbok och nycklar fanns kvar i bostaden som lämnats olåst.

Men på nyckelknippan saknades nyckeln till hennes vita damcykel av märket Monark – som nu är spårlöst försvunnen.

Efter detta var det inte så svårt att identifiera henne… Och jag ser på de otrevliga kommentarerna hos MPS att jag inte var den enda.

Grattis Aftonbladet – jag trodde inte det gick att sjunka fullt så lågt…Man pratar om att Avpixlat sprider hatet – men jag ser att det handlar om rasism. Nu är det inte en utomsvensk det handlar om, och då är det kanske ok att se till att folk vet var de ska göra av med näthatet istället.

Quick skandalen – fler tankar

Etiketter

Catrin Da Costa, Media, rättsröta, Thomas Quick

Läser lite på Nyhetsverket om hur Gubb Jan blivit censurerad. Något han inte är ensam om. Sevedbloggen censurerades i Skånska Dagbladet när det visade att den sidan bloggaren presenterade inte riktigt stämde med den bild man ville presentera på området. Men jag hörde inte någon prata om fara för det fria ordet då. Men i det här fallet är det då så. Nåväl Gubb Jan blir intervjuvad och säger:

PN:I debatten om Quick har lite uppmärksamhet getts åt hans tidigare våldsamma historia.
T ex dömdes han för grov otukt av barn 1970. 1974 gjorde han sig skyldig till ett dråpförsök. 1994 gjordes ett stort beslag av barnporr hos Quick.
Detta har inte heller omskrivits så mycket. Vad tror du tystnaden om Quicks handlingar beror på?

GJ-Uppriktigt sagt begriper jag inte det. Bakgrunden är ju själva förutsättningen för att börja utreda hans påståenden. Alldeles oavsett om hans berättelser om barndomen är sanna eller inte så utvecklades han till pedofil sadist med upprepningstvång och impulskontrollstörning. Bara de obestridda brott han begått visar ju hans kapacitet i det avseendet. Det är den här bakgrunden som gör att utredarna inte vågat avskriva ens de berättelser som inte kunnat stämmas av mot distinkta försvinnanden.

Och där är väl grejen. Quick begick grova brott. Det verkar de flesta varit medvetna om då. Därför var han en lätt misstänkt i de här fallen. Han dömdes för åtta mord. Tre av dem är han nu frikänd från. De jurister som var involverade från början anser fortfarande att de gjort rätt. Dåvarande JK anser att HD hade fel som frikände Thomas Quick. Men även folk som tvekade till hans skuld reagerade tidigt. En av dem var Dan Larsson, författare till boken Mytomanen Thomas Quick. Han går idag ut i en artikel på Newsmill och tycker att media borde ta på sig en del av skulden till Rättskandalen Thomas Quick. Det kan jag inte vara annat än ense om. Hur kommer det sig

Om någon har begått grova brott – skulle jag vara ok med att personen döms för andra grova brott med? Ändamålen helgar medlen, så länge personen blir inlåst så? Nej, jag kan inte tycka att det är ok på något sätt. Så kanske det hade varit bättre för juristerna att istället för att fortsätta krampaktigt hålla fast vid sina ”bevis” kanske presentera den andra bilden. Jag har försökt läsa en del på Sture Bergwalls blogg men jag ser ingen beskrivning om tankar runt hans faktiska brott. Stämmer det att han dömts för grov otukt med barn? Hans mordförsök? Har han någon förklaring till dessa brott? Jag hittar ingen information alls. Istället så läggs fokusen på den undermåliga behandlingen med alla droger på Säter som ledde fram till de mest absurda erkännande.

Journalistikens kritiska och granskande funktion fallerade redan från början, rapporteringen i riksmedierna inriktades genast på att Thomas Quick var en vedervärdig, farlig, person. Därtill bidrog flera journalister aktivt till Quicks erkännanden.

Aftonbladets Lennart Håård var den person som förde in Thomas Quick på de så kallade Appojauremorden, enligt vad en åklagare påstår i en resningsansökan. Och Sture Bergwall, som Quick numera heter, hävdaratt han belönades med en dator av Håård (Aftonbladets reporter har senare gått ut i en video och påstått att han aldrig trodde på Quick).

Dala-Demokratens kriminalreporter Gubb Jan Stigson å sin sida matade Quick med fakta om olösta mord – bland annat boken ”Fallet Johan Asplund”, skriven av framlidne journalisten Göran Elwin.

Se där – kanske finns det en anledning till att Gubb Jan inte borde blogga i tidningen som part i fallet?

Så tycker jag att Gubb-Jans ska få fortsätta blogga om Thomas Quick? Ja, jag tycker han borde få skapa sin egen blogg och presentera sin historia. Däremot så förstår jag om Dala-Demokraten inte vill vara hans personliga mediakanal, sen att detta beslut tycks ha kommit efter påtryckningar från journalister känns väl lite mindre bra. Om de däremot skulle sparka honom om han skapar sin egen blogg – då skulle jag hävda mediacensur och hot mot yttrandefriheten. Jag håller med om  vissa av saker som skrivs:

– Han uttrycker ingen insikt om sin pedofila läggning och de sexövergrepp han begått utan lägger istället skulden på samhället och den tidens ”syn på sexualiteten”. Så sent som 1994 beslagtogs en säck barnporr hos Quick på Säter. Det finns ingen empati hos Quick när han talar om sina offer. Detta har även överläkaren Göran Fransson konstaterat för många år sedan (långt innan något morderkännande). Faktum är att Thomas Quick känns som en betydligt mer sympatisk person än Sture Bergwall som han nu kallar sig. Bergwall visar ingen ånger eller sympati för de offer som han gjort så illa.

Styvpappan till den pojke som Quick attackerade och förgrep sig på 1969 berättade för Crime News att han ansåg att mediebilden av Thomas Quick var snedvriden.

– Jan Guillou och Leif G W Persson framställer Quick som en harmlös figur. Med tanke på vår familjs erfarenheter är det väldigt sårande och provocerande. Jag vet inte om Quick begått de mord som han dömts för men jag vet vad han utsatte min son för.

Men tillbaka till dagens Newsmill artikel.

Medietrycket inför, under och efter rättegången måste ha varit avgörande. Det fanns ingen som helst konkret bevisning som ens kunde ha fällt Quick för snatteri om det varit åtalsrubriceringen.

Är det någon fler än jag som tänker DaCosta mordet här? Och efter att dessa båda fall blivit kända funderar på varför Assange inte vågar utsätta sig för svensk rättsamhälle? Vi vet redan hur 90% av media ser på honom just nu – finns det möjlighet att det inte skulle påverka utgången?

Nåväl – mer kritik mot media följer:

Rapporteringen av den katastrofala inledningen ”glömdes bort” i referaten från rättegången, bland annat av TT:s Ann Kristin Bladh som skrev för mängder av medier.

Även Patrik Nyberg skriver på Newsmill om den svarta tiden i svensk rättshistoria. När bortträngda minnen hos barn kunde användas som bevis. Han påpekar:

När nu diskussionen äntligen väcks om hur ovetenskapliga teorier inom rättsväsendet så är det stötande att se att Quick görs till symbol för rättsrötan. Under 1980- och 90-talet drabbades fler än Quick av populistiska karriärpersoner.

Jag förstår tanken – men samtidigt så tror jag även att det hjälper människor att bearbeta informationen att höra om olika fall. Quicks fall kommer efter DaCosta och man förstår att DaCosta inte var ett enstaka misstag. Att det handlade om tidens anda. Kanske kommer de andra drabbade få upprättelse i framtiden? Jag hoppas det. Jag skulle också vilja att de drivande i Quick-fallet och DaCosta skulle på något sätt få ta lite ansvar och få något straff. Tyvärr är jag inte så hoppfull angående detta. Jag får väl hoppas på Karma eller något sådant.

Lite fler länkar till material:

Boken Mytomanen Thomas Quick
Boken Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare
E-Boken Gåtan Thomas Quick
Boken Thomas Quick är död
Sture Bergwalls blogg
Mitt första inlägg på ämnet

Uppdaterat 14:55: Läser en kommentar på inlägg om Thomas Quick att hans tidigare brott är sonade – och därför inte intressanta att ta upp i sammanhanget. Det kan man väl tycka är en vettig ståndpunkt. Men bilden som nu spelas upp raddar upp ett antal fall där han varit oskyldig. Är det inte bra om man har jämvikt? Att man faktiskt inser att han begått brott – och är oskyldig till andra? Och i fallet Johan:

Brottet mot mig rubricerades som försök till dråp, men det blev aldrig någon rättegång, i stället återfördes Quick till Säters sjukhus.

Om man anses som psykisk sjuk – hur vet vi om han har tillfrisknat helt?

Men ok – låt säga att han har sonat sitt brott och att han aldrig kommer göra något mer. Innebär att ”sona” det att det ska glömmas bort helt? Att man börjar om på nytt på helt vitt papper? I det här fallet är det enligt människor som hävdar att de vet (själv vet jag varken ut eller in längre..) att det handlar om våldtäkt mot barn och mordförsök. När barn drabbats är det svårt att glömma.