Tankar om sjukvårdsjournaler

Taggar

Integritet, Sjukvården, sjukvårdsjournaler

Jag läser en debattartikel av bland annat Alexander Bard och Fredrick Federley om det här med information om människors hälsa. De ser ett stort hot för integriteten för att sammanställa register. Själv känner jag att det finns väldigt många vinster med detta.

Mina föräldrar har på äldre dagar testat det mesta av vården för diverse problem. Mamma har då varit på sjukhuset i sitt förra Landsting efter sin olycka. I julas fick hon något sorts anfall när hon var besök hos min syster i ett annat landsting. Dessa kunde inte komma fram till vad hon drabbats av. Deras teori var epilepsi eftersom hon haft olycka med slag mot huvud. Varför denna olycka för drygt 6 år sedan inte tidigare gett epilepsi framkom inte. Men något intresse/engagemang att gräva djupare fanns inte då mamma ändå skulle behandlas vidare i sitt eget nya landsting. Alltså remitterades hon dit och efter de 90 dagarna som vårdgarantin säger så fick hon prata med en sjuksköterska innan hon efter en månad till fick den undersökning som hon faktiskt remitterades till. Undersökningen visade ingenting men man ville ändå att hon skulle käka epilepsimedicin – eftersom det ändå ansågs som troligt att det var epilepsi och hon fick fortsatt förbud att köra bil.

Mamma läste på och noterade att epilepsi medicinen inte var en höjdare i kombination med en annan medicin som hon åt och ville därför få en tydligare dialog med läkaren. Och efter några veckor så fick hon till sist prata med en läkare och visa sina journaler etc och man kom fram till att hon inte hade epilepsi. Litegrann kändes det väl som det hade varit av intresse om man redan från början kunnat få ut journaler och information om helheten så man kom någon vart.

Pappa å sin sida har då opererats för att han haft nerver i kläm. Efter operationen så blev han mycket bättre ett tag, men blev sedan sämre igen. Alla symptomer han hade var samma som de problem han hade tidigare, men den nya läkaren i landstinget remitterade honom till någon del – inte samma som han varit förut då men jag är pinsamt dålig på avdelningar – som han då fick vänta i 3 månader på. Ganska snabbt kommer man på denna avdelning fram till att han faktiskt inte skulle prata med dem, utan det kommer att handla om samma typ av operation igen. Så nu väntar han på att få prata med dem igen. Min gissning är att det kommer dröja 3 månader igen.

Om jag åker in till ett sjukhus så vill jag på något sätt att folk ska kunna ha koll på min historik. Jag vill inte att det ska krävas att jag är förmögen att prata och vara fullt klar.

Vissa saker kanske inte ska följa med per automatik till exempel om jag har sökt hjälp för psykiska problem – men å andra sidan ser jag gärna att behandlande läkare har koll på vilka receptbelagda preparat som jag använder.

Någonstans måste man även se patientsäkerheten också – inte bara integritet. Man kanske kan göra så att man inte får fram hela journalen utan aktivt kollar av den – men nog vill jag att den ska kunna finnas tillgänglig. För min säkerhet. Och kanske även för att vinna tid för att få snabbare vård. För ibland känns det som man genom forslandet mellan olika instanser hoppas på att folk dör av och  därmed slipper bekymmer.

Bara lite kort

Taggar

övervakning, fra, kontroll

Jag känner att jag har så många tankar om det här med FRA, demokrati, Assange mm men jag kan liksom inte ens formulera dem. Det känns som vi lever i en omtumlande värld där de demokratiska reglerna har slagits ur spel. Där det är ok att bidra med pengar till Ku Klux Klan, men där Wikileaks klassas som terrorister.

Men det finns en artikel i det hela jag känner jag måste lyfta upp då det känns mycket skrämmande:

– Vi har en begränsad möjlighet att sköta hela kontrollverksamheten som SIUN har att sköta. Vi kan inte kontrollera alla uppgifter ständigt utan det sker enligt en planlagd verksamhet, säger Hans Jörgen Andersson.
/../
Kontrollproblemet är olösligt enligt freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell. Mängden information är helt enkelt alltför stor för att ha en heltäckande kontroll av FRA, säger han.

– För att göra en ordentlig kontroll av verksamheten så krävs väldigt stora resurser. Det är helt ogörligt för de här kontrollorganen att klara av en riktigt genomträngande kontroll.

Vad ska man ha kontrollorgan till om de inte kan göra sitt jobb?

– Kontrollorganen har ju oftast en symbolisk och en preventiv funktion.

– Symboliskt för att man ska visa ifrån ett demokratiskt samhälle att också underrättelse och säkerhetstjänsterna lyder under någon slags parlamentarisk översyn och att blotta existensen av de här kontrollorganen ska få myndighetspraxis att överensstämma med de bestämmelser som finns, säger Wilhelm Agrell.

Symbolisk kontroll. För att visa att det är demokratiskt. Men när kontrollen då inte fungerar, vad innebär det för demokratin? Preventiv funktion. Preventiv för vem? De som vet att det inte fungerar? De som kan låtsas att det fungerar så att medborgarna är trygga i förvissningen att staten ändå är där för att skydda dem.

Och då blir det att jag återigen kommer att tänka på Skivad Limes utmärkta artikel. Källskydd eller datalagring – välj själv. Hur mycket hjälper egentligen all denna övervakning mot de strömningar de säger sig vilja skydda oss emot? Vad händer de gånger man har fel? Vad händer med det samhälle vi lever i idag. Rekommenderar även att läsa Sagor från livbåten som tänkt till om FRA skandalerna som rullas upp.

Apropå det här med datalagring

Taggar

datalagring, IPRED

Så finns det flera som flaggar för potentiella problem. I en rapport från EU-ländernas dataskyddsmyndigheter pekas följande problem ut:

Den hårdaste kritiken handlar om att graden av skydd som dina datauppgifter får beror på vilken operatör du anlitar. I stora drag är det så att stora operatörer klarar av att ge ett starkare skydd, medan de mindre ofta inte mäktar med detta. Skälet är helt enkelt att säkerhet är dyrt.

Svaga punkter som pekas ut i rapporten är:

• Inloggningen till de system som hanterar lagrad trafikdata,
• Autentiseringsrutiner (som ska garantera att den som loggar in verkligen är en behörig person),
• Registrering av vilka som skaffat sig tillgång till systemen och vad de gjort,
• Oklara gränser mellan system som hanterar känsliga och mindre känsliga data.

Skillnaderna i säkerhet gäller också rutinerna för hur operatörerna lämnar ut data till polisen eller andra myndigheter. Här används allt från fasta krypterade förbindelser till vanlig e-post och fax.

27 miljoner i vite. 3 kr per invånare kostar det att inte införa detta. Hur mycket kommer du få betala i extra kostnad för abonnemanget för att operatörerna ska ha råd med säkerheten?

Polisen klagar att det är svårare att lösa brott nu, efter IPRED. Eftersom nätoperatörerna, till skillnad från våra politiker, värnar om integriteten hos sina användare så sparas inte data under så lång tid, så när ett filmbolag kommer med sina krav, så finns det inget att lämna ut. Ett stort problem för polisen när det handlar om mord, barnpornografi mm. Är det någon som är förvånad över denna konsekvens? Ja, förutom politiker och poliser. Hoppas alla känner sig nöjda och glada med sidoeffekterna av att lägga sig platt för filmbolagen. Ja, jag vet att det finns vettiga människor inom de flesta partier som faktisk värnar om integritet och tänker ett steg längre och aktivt arbetar för detta. Tyvärr så har de inte haft mycket genomslagskraft.

En angelägen fråga för mig

Taggar

datalagring

Det är rätt intressant att läsa om kändisar. Ibland blir man trött att dessa kändisar tycks vara det enda tidningarna handlar om. Men ändå läser man mer och mer. Tidningarna betalar stora pengar för att få exklusiva bilder. Och sen köper vi tidningarna. Ett bröllop kan man betala miljoner för. Har de varit sjuka eller åkt dit för ett brott (eller som brottsoffer) så läcks det snabbt som tusan. I ett samhälle där money talks så är det inget som är för privat om du är kändis, oavsett om du är A, B, C kändis.

Så ska vi då spara data om mail, sms, mobilsamtal. Hur mycket skulle inte folk betala för att veta vilka Elin Nordgren ringde till när det var som värst ståhej? Hon som vägrar prata med tidningarna. Tänk att få veta precis vilka hon varit i kontakt med, och prata med dessa. Hur mycket skulle det vara värt? Eller andra kändisar? Kommer det finnas folk som missbrukar förtroendet.

Självklart inte. De som har tillgång till datan har ju skrivit på ett papper som hindrar dem. Pengarna man kan få för datan är nog inget som frestar. Eller? Precis som ingen polis eller sjukvårdspersonal kollar journaler på kändisarna.

Om man nu tittar på SD så kanske det vore rätt intressant att kolla lite närmare på deras nätverk. Är det någon som tror att den tanken inte kommer att slå politiker? När man väl har all data, vad är det som säger att man inte kommer använda den. Kan man lita på folk som hanterar systemet. Det kan bli dyrt för Sverige om vi inte inför detta med teledatalagring. Men hur kan vi ens överväga att införa det. Hur kommer det sig att folk inte inser hur lätt det kommer att bli att missbruka detta. Vi kommer alltid någonstans vara beroende av den mänskliga faktorn. Och den mänskliga faktorn är – mänsklig.

DN tar upp detta i en artikel idag med en diskussion här, och Christian Engström och Mikael Nilsson från Piratpartiet har skrivit en debattartikel. Vill man läsa vad partierna tycker så har de svarat på frågor i ämnet.

Fler som bloggat: Luffsman, HAX, Fredriks blogg, Free and thinking, Anders S Lindbäck, Joshua_Tree, Full mental straightjacket

April, april – nähä…

I går fick jag ett tips om ett bra 1 april skämt. Det var SVD som talade om att man i Finland skulle öppna alla brev och skanna in posten och skicka på elektronisk väg till mottagare. På så sätt så skulle man kunna spara in på brevbärare, då posten bara skulle levereras en gång i veckan (alltså även originalen).

Visade sig snabbt att det var inte ett aprilskämt. Det är ett försök på gång. Mottagarna i den lilla bygden är positiv så allt är frid och fröjd. Eller? Naturligtvis har man tanke på integriteten så man har tystnadslöfe och kontroller på den inlåsta posten. Så vad kan gå fel? Kanske lika bra att införa i Sverige så här i spartider? Den elektroniska posten övervakas ju redan.

Jag får inte så mycket skriven post idag så bryr jag mig egentligen, hur hemligt kan det vara?

Men lite scenarium. Tänk dig en kändis som skickar ett brev till sin familj, de kanske inte har pratat på länge och vill ta kontakt igen på ett lite personligare sätt än ett mail. Tänk om man plötsligt hittar ett brev skrivet av Mikael Nyqvist, Noomi Rapace, Helena Bergström eller någon annan kändis, kommer folk att läsa detta brev? Nää, de har ju skrivit på tystnadslöfte. Precis som poliser och sjukvårdspersonal som tittar i register och journaler och sprider till media…

Ett annat scenarium. En anställd hittar ett brev från en (gift) bekant till en älskare/älskarinna. Hur stor är risken för att man läser?

Bara tanken på att man ska börja öppna brev kväljer mig. Även om det är ok för mottagaren, hur vet man hur sändaren gillar detta?

Har själv arbetat i ett fotolab. Vi fick inte titta på bilderna, eller prata om dem. Men kom det någon kändis så var det klart att hela personalen såg på dessa bilder. Dessutom pratades det en hel del om bilderna. För er som inte tror att man lägger märke till porrbilderna. Glöm det. Värst var det för en kollega som hittade porrbilder från sin farbror och faster. Det var inte bara de unga som tittade.

Har även jobbat på support. Då har man pratat med kändisar. Detta informerades naturligtvis till alla andra, och alla kollade på casen som hade gjorts. Då hade vi dessutom adressen och telefonnummer till dessa. Naturligtvis inget vi spred. Men möjligheten hade funnits.

Jag skrev förut mycket brev till min kusin under tonåren. Tanken på att någon annan som kanske känner mig skulle öppna och kunna läsa dessa brev känns inte alls roligt. Det var mycket privata brev om fester jag varit på, och hur kär jag var i den och den. Kanske inga rikshemligheter, men tillräckligt för att jag inte vill att någon som känner igen mitt namn skulle läsa den.
Men detta var trots allt i Finland. Det är inget som man skulle tänka sig införa i Sverige då vi slår vakt om människors integritet. Jomenvisst.

Full body scanning funderingar

Taggar

Scanning

Man blir så trött. Så trött på den mänskliga faktorn. I januari hörde jag via Catta talas om det här med full body scanning och att detta kunde bryta mot barnpornografilagen. Man pratade då om att sätta åldersgräns för scanning vilket för mig kändes mycket otäckt. Hur lång tid tar det innan man placerar bomber på små barn?

Nu är det då infört på Heathtrow i alla fall. Om det är med åldersgräns eller inte har jag inte koll på, men genast så ska det då har skrivits ut en bild på en skådespelare som sedan har cirkulerat. Nu kan jag väl erkänna att jag känner mig lite tveksam. Det är då en indisk skådespelare Shahrukh Khan som vad jag kan se enbart varit med i Indiska filmer. Hur känd är han i England? Hur kommer det sig att de genast kände igen honom och passade på att skriva ut en bild? Kan det hela månne vara ett PR trick från honom?

Om det inte är det. Om det finns möjlighet att skriva ut från dessa scannrar direkt – då känns det väldigt, väldigt illa. Det borde om det nu finns en nytta med att skriva ut finnas en teknisk lösning att när man skriver ut en bild, så kan man genast se vem som skrivit ut den och kanske ska den finnas sparad just denna bild någonstans (om man skriver ut för att personen har ett vapen eller något sådant, då kanske det kan finnas ett behov) och då borde det inte vara svårt att stänga av en person som skriver ut en bild.

Tankar om integritet

Taggar

övervakning, drogtester, fra, Integritet, IPRED

Fick ett tips från en twittrare idag om en hemsk FP som inte tyckte integritet alls var viktig.

Det gällde då apropå insändaren från Torkild Strandberg som beklagar sig för motståndet mot frivilliga drogtester i skolan.

Han tar även upp det här med kameror på allmänna platser där många brott sker.

För honom, och mig, är det ofattbart att integriteten för brottslingen (och ev andra som fastnar på kameran) ska väga högre än brottsoffrets önskan att få brottet uppklarat.

Hur lång tid skulle Englas mamma fått vänta innan hon fått svar på vad som hänt med hennes dotter utan bildbevis? Hur många mer brott skulle Anders Eklund kunnat fortsatt begå?

När det gäller frivilliga drogtesterna så måste både barn och föräldrar ge sitt samtycke innan de får göras. Så jag kan som tidigare kommenterat, inte riktigt förstå varför man sätter en ev kränkning av barn som tar droger kontra ev att de kommer leva ett liv i missbruk i framtiden. Ok, nu kan jag väl erkänna, att om det handlar om blodprover som Ravenna förutsätter så kan jag nog se ett stort problem att ställa upp på dem, men det har att göra med nålrädsla. Mikael Elmlund däremot reagerar redan på att kissa i kopp, något som skulle vara kränkande för hans barn.

Ok, nu ger han sig även på att det är fel att man får publicera bilder på misstänkta brottslingar som man ville i Skåne. Där ligger man väl rätt så tveksamt till, det kan jag hålla med Anna Troberg. Och det är väl den delen som skjuter hans argumentation i sank.

Å andra sidan tycker jag nog man ska kunna publicera bilder från ett begånget brott för att kunna få tips från allmänheten. Så har man en misshandel på film, så ska man nog kunna publicera bild på förövaren.

Men samtidigt så tycker jag då att man i andra fall struntar blankt i allt vad integritet heter. Hur skulle annars FRA och Ipred ha kunnat röstats igenom? Där känner jag mig mer hotad. Tänk om någon lånar min bil och begår ett brott, och sen ska jag få ta straffet? Tänk om folk skulle öppna min post för att se vilka jag skrivit till?

Zaramis argumenterar för att övervakning och kontroll faktiskt inte ger ett tryggare samhälle och pekar på England. Det ligger väl något i det. Däremot kanske man kan använda ett svenskt sätt. Lagom mycket.

Förövrigt tycker jag att ledaren i dagens SVD var rätt intressant angående tryggheten i Sverige idag.

Tankar om droger

Taggar

droger, drogtester, funderingar, Integritet, ungdomar

När det gäller droger har jag ingen som helst erfarenhet. På den tiden jag var ung så hörde jag säkert att det förekom, men det var väl mer i Stockholm, vad jag förstod. Ryktet sa att man inte kunde passera plattan utan att bli erbjuden någonting. Hände dock aldrig mig.

Det var först när jag var i Amsterdam med jobbet 2005 som jag första (och vad jag vet enda) gången kände lukten av marijuana (det var då min chef som förklarade det, annars hade jag nog varit lyckligt ovetande ännu).

Naturligtvis fanns det droger även i min lilla stad. En kompis på gymnasiet pekade ut några som avände anabola. En annan kille jag gick veta hade gått ner sig gick i min äldre systers klass, hans lillasyster i min tills de flyttade. Men det kändes väldigt lång ifrån mig och min värld. Jag hade även svårt att identifiera den 14 åriga småsöta, spinkiga kille jag kände till med en biffig 20-åring som min kompis pratade om.

Jag vill gärna tro att om jag skulle blivit bjuden så skulle jag sagt nej. Men å andra sidan vet jag inte vad kombination nyfikenhet, grupptryck och artighet hade lett till. Det visste jag inte heller då. Så av den anledningen är jag glad att det aldrig kom upp.

I dag bor vi i en ort där det tydligen florerar en hel del knark om jag förstår saken rätt. Jag har söner som troligen kommer växa upp till ungdomar här. Hur kommer deras förhållande till droger vara? Kommer deras nyfikenhet ta överhand någon gång? Om de testar, och faller dit vad finns det för hjälp för dem?

Vad jag förstår går nu debatten om huruvida man ska kunna ta frivilliga drogtester på ungdomar. Problemet är då hur integritetskränkande det är för barn/ungdomar att testas för droger. För mig känns det absurt. Även om jag själv förskonats från erfarenheter så har jag naturligtvis läst och hört om fall i tidningar och i TV. Jag har läst och chockats över hur folk kan välja att proppa sig fulla med kemiska preparat. Jag kan däremot inte förstå varför man i dagens upplysta samhälle väljer att ta risken. 

På något sätt behöver vi hjälpa dessa ungdomar. Visa på bättre alternativ. Men för att hjälpa dem måste vi fånga upp dem. Hur tänker de som är rädd för att tester ska kränka barnen att detta ska göras? När ett brott begås? När barnet dör?

Jag vet inte vad Brinellgymnasiet i Nässjö har för planer om de fångar upp en elev som tar droger. Jag hoppas det finns en plan för detta. De får i alla fall plus för att de försöker. Skolinspektionen som inte tycks ha några bra förslag på hur man ska hantera problematiken utan bara kommer med kritik ger jag inte så mycket för.

Tankar kring föräldraskapet mm

Håller mig ajour med debatten nu när det varit lite lugnare på jobbet. Ingrid skrev om Valetta fallet. Hennes åsikt var där att det var för kort straff (10 månader). Och där startar debatten. Signaturen L, känner jag här stort frändskap med, tycker att det kanske inte gynnar barnet med ett längre fängelsestraff. Ramona Fransson opponerar sig starkt emot detta synsätt. Hon har kusiner vars pappa mördat deras mamma och ser inte det här att barn per automatik älskar sina barn. Visst.

Men samtidigt känns det inte som det är samma sak att begå mord på någon av svartsjuka (eller vad det nu var) kontra kidnappa barnen för att ha dem hos sig. Helt klart verkar människan vara störd – men blir det så mycket bättre för dem om hon skulle sitta flera år i fängelse? Vård känns som ett bättre alternativ, och möjlighet till kommunikation via brev eller telefon, och kanske med kontaktpersoner när de är redo. Men jag vet inte hur de känner sig så därför kan jag inte säga vad som är rätt eller fel här.

När det gäller polisens och myndigheternas hjälpsamhet att lösa fallet kan jag bara säga !!!!!. Efter ett tag lyckades pappa hitta barnet hos mormor och morfar. Plötsligt inser man vilka extremt effektiva och smarta poliser vi har i Sverige. Eller not. Eller kanske ska man inte döma dem? Kanske ska vi istället titta på samhället som skapat denna onåbara moder. Mamma gör alltid rätt – så har någon dömt något annat, så klart att mamma har rätt ändå (man är ju lite konstiga där långtbortifrån). Något man kanske ska titta på då är DNs artikel Sällsynt att kvinnor dödar.

Relativt sett dödar kvinnor sina egna barn i mycket större utsträckning än männen. 30 procent av kvinnors dödliga våld är riktat mot barn, jämfört med fem procent av männens.

Kanske man kan ha det i åtanke nästa gång…

För att inte tala om mormor och morfar som hjälper den uppenbarligen störda dottern att gömma undan barnen. Nu pratar vi rätt stora barn så de borde kunna kommunicera sina önskningar på något sätt kan man tycka. Men nej. Skada barnbarnen på för att hjälpa dottern. Man inser var hon fått sin världbild från på något sätt där.

Så har man även nått Aftonbladet med anti-Daddy propaganda. Fortfarande allt det här om att han gör fel som hänger ut barnet. För mig känns hela den debatten skev. Varför är man så rädd integriteten i det här fallet? Kommer den här debatten verkligen vara så viktig om 10 år när hon är myndig? Det känns som ett desperat försök att vinkla bort debatten från det som är viktigt här. Rättsäkerheten för barn och föräldrar.

/../Det hela eskalerade, modern till barnet blir omtalad på mycket kränkande sätt, andra släktingar likaså. När myndigheterna inte lyssnar till vad pappan tycker och anser är rätt (han har läst på lagarna och är numera självskriven expert) visar han foton på barnet, och går sedan ut med namnet.

Ja, på vilket sätt det eskalerade tas inte upp av skribenten – det är bra med anomymitet, man kan presentera fakta på vilket sätt man önskar. Det är det som gör att jag gillar Daddy. Han framstår inte helt perfekt om man läser domarna och följer hans Kafka-resa, men han framstår som mänsklig, ärlig och som en människa som verkligen bryr sig om sitt barn. Hade han inte gjort det så hade hans liv nog varit mycket lättare idag…

Så var det då det här med Barnhus. Ingrid har skrivit om det tidigare. Nu kommer man från stiftelsen Allmänna Barnhus ut med artikel i DN debatt.

Det finns mycket som verkar vara bra här:

Allmänna barnhusets granskning av hur myndigheter bemöter och hanterar barn med skyddade personuppgifter visar att det saknas både kunskap och rutiner. Inga myndigheter med professionell barnkompetens är inblandade i beslutet, som av tradition fattas av Skatteverket. Ingen utredning förekommer och barnet är över huvud taget inte tillfrågat. Vi anser det nödvändigt att när barn är inblandade ska beslutet om skyddade personuppgifter i framtiden i stället fattas av en myndighet med barnkompetens. Vi kan konstatera att det finns ett stort behov av förändring i sättet att tänka kring ansvar för de här barnen, kring deras säkerhet och deras rätt att komma till tals. Vad behöver de? Vad uttrycker de själva? Vad vill de?

Ok, det låter vettigt – låt barnen komma till tals. Helst med experter som inte är programmerade till att tro pappa + barn = incest / misshandel då kan man kanske få ut lite mer sanning.

Men…

• Att ett yttrande från socialtjänsten alltid ska inhämtas inför beslut om skyddade personuppgifter som gäller barn. Barnets behov av stöd ska också alltid utredas av socialtjänsten. I dag görs detta mycket sällan och godtyckligt.

Jepp, Socialtjänsten har ju mitt full förtoende i dagsläget. Not. Kanske om man kunde få möjligheter att granska deras beslutsunderlag någongång? Det känns ofta som det är schematiska beslut som tas. Naturligtvis finns det (hoppas jag!) bra socialsekreterare som faktiskt kan göra en bra bedöming både på mamma och pappan. Som det är idag efter att ha följt debatterna runt det här med Gömda m m så känns det som det här med skyddad boende faktiskt är alldeles för lätt att få, utan minsta bevis. Naturligtvis ska man ha rätt till det när det behövs – men det finns bevisligen minst två fall där det inte har varit påkallat. Med barn involverade. Och politiker struntar i det och tycker att det är oviktigt vad som är sant eller inte (Inger Segelström t ex)

Klockren bild :)

Hittade denna bild hos Scaber Nestor. Mycket aktiv inom FRA frågor. Personligen är (var?) jag inte lika stressad över FRA som över IPRED, men ju mer man börjar inskränka den personliga friheten så börjar till och med jag bli rädd.