Etiketter
Jag läser en debattartikel av bland annat Alexander Bard och Fredrick Federley om det här med information om människors hälsa. De ser ett stort hot för integriteten för att sammanställa register. Själv känner jag att det finns väldigt många vinster med detta.
Mina föräldrar har på äldre dagar testat det mesta av vården för diverse problem. Mamma har då varit på sjukhuset i sitt förra Landsting efter sin olycka. I julas fick hon något sorts anfall när hon var besök hos min syster i ett annat landsting. Dessa kunde inte komma fram till vad hon drabbats av. Deras teori var epilepsi eftersom hon haft olycka med slag mot huvud. Varför denna olycka för drygt 6 år sedan inte tidigare gett epilepsi framkom inte. Men något intresse/engagemang att gräva djupare fanns inte då mamma ändå skulle behandlas vidare i sitt eget nya landsting. Alltså remitterades hon dit och efter de 90 dagarna som vårdgarantin säger så fick hon prata med en sjuksköterska innan hon efter en månad till fick den undersökning som hon faktiskt remitterades till. Undersökningen visade ingenting men man ville ändå att hon skulle käka epilepsimedicin – eftersom det ändå ansågs som troligt att det var epilepsi och hon fick fortsatt förbud att köra bil.
Mamma läste på och noterade att epilepsi medicinen inte var en höjdare i kombination med en annan medicin som hon åt och ville därför få en tydligare dialog med läkaren. Och efter några veckor så fick hon till sist prata med en läkare och visa sina journaler etc och man kom fram till att hon inte hade epilepsi. Litegrann kändes det väl som det hade varit av intresse om man redan från början kunnat få ut journaler och information om helheten så man kom någon vart.
Pappa å sin sida har då opererats för att han haft nerver i kläm. Efter operationen så blev han mycket bättre ett tag, men blev sedan sämre igen. Alla symptomer han hade var samma som de problem han hade tidigare, men den nya läkaren i landstinget remitterade honom till någon del – inte samma som han varit förut då men jag är pinsamt dålig på avdelningar – som han då fick vänta i 3 månader på. Ganska snabbt kommer man på denna avdelning fram till att han faktiskt inte skulle prata med dem, utan det kommer att handla om samma typ av operation igen. Så nu väntar han på att få prata med dem igen. Min gissning är att det kommer dröja 3 månader igen.
Om jag åker in till ett sjukhus så vill jag på något sätt att folk ska kunna ha koll på min historik. Jag vill inte att det ska krävas att jag är förmögen att prata och vara fullt klar.
Vissa saker kanske inte ska följa med per automatik till exempel om jag har sökt hjälp för psykiska problem – men å andra sidan ser jag gärna att behandlande läkare har koll på vilka receptbelagda preparat som jag använder.
Någonstans måste man även se patientsäkerheten också – inte bara integritet. Man kanske kan göra så att man inte får fram hela journalen utan aktivt kollar av den – men nog vill jag att den ska kunna finnas tillgänglig. För min säkerhet. Och kanske även för att vinna tid för att få snabbare vård. För ibland känns det som man genom forslandet mellan olika instanser hoppas på att folk dör av och därmed slipper bekymmer.