Tankar om sjukvården då

Etiketter

Sjukvården

DN har många artiklar som jag inte gillar som gör att jag börjar ifrågasätta varför folk ens läser tidningen, framförallt om man ramlar in på kultur. Jag förstår att folk lämnar dem. Men så ibland så kommer guldkorn. Sådana som visar att det faktiskt finns riktiga grävande journalister kvar. Kanske man inte alltid håller med Maciej Zaremba, men ofta har jag hamnat på hans långa genomgående reportage och fått aha upplevelser. Denna gång har han gett sig på sjukvården och synat denna, även om jag inte riktigt förstår kopplingen Kultur och Nöje – eller kanske ändå. Det tycks vara en speciell svensk kultur – och Nöje, tragikomik handlar det väl om. Det finns definitivt saker som kan få en matt….

Till att börja med så har vi det här med Lex Maria. Anmälningarna ökar – men vad blir resultatet?

Sedan år 2005 har anmälningar enligt lex Maria (där sjukvården själv anmäler felsteg) nästan fördubblats. Det skulle kunna tolkas optimistiskt, som att man blivit frejdigare med att medge misstag. Men samtidigt ökar klagomålen från patienter och anhöriga. I skrivande stund väntar 5.500 ärenden i kö hos Socialstyrelsen.

Och om man får igenom dessa anmälningar? Då blir det den här ”kritiken” som man får. Den här som egentligen inte betyder att det blir någon förändring.

Men vad är det då som händer vad är det för problem inom vården? Min man har opererat bort en tumör. Det var fantastisk vård, inga problem, men ändå känner jag igen lite av det man beskriver.

Innan vi går vidare, två ögonblicksbilder, för märkliga för att förbigås. Fru B sätter upp stora lappar över makens säng, för att visa onsdagens läkarskift vad tisdagens bestämt. ”Ingen Catapresan! Ingen Haldol!” Annars är risk att B får i sig fel mediciner.

Och så den andra bilden. Redan på sin förvirrings andra natt höll Gustav B på att dö. ”Tappade luftvägarna” står det i journalen. Jag skickar denna sida till en narkosspecialist, anonymt, men med uppgifter om B:s ålder, vikt och tillstånd i övrigt. Hans kommentar: ” Det ser ut som om man försöker hjälpa mannen över stupet. Dog han?”

Nej, men nästan. Han slutade andas efter en cocktail av sex olika droger (Ketogan, Catapresan, Haldol, Lergigan, Heminevrin, Propofol), som en läkare på språng, som varken sett herr B tidigare eller därefter, pumpade i Gustav B för att få honom lugn.

Kan man anklaga honom för detta? Vad finns det för rutiner?

Hur skall den tillrusande jouren få reda på det viktigaste om patienten? Det är akut utryckning, mitt i natten, knappast läge att i lugn och ro studera journalen. Man kunde ringa Gustavs läkare, men vem är det? Det är nya namn på varje journalsida, ingen framstår som mer insatt än en annan.

Och där känner jag igen mig. Alla dessa läkare som passerar. Vem vet bäst? Vem har koll? Problemet för oss har varit att medicinen (mot epilepsi) skrivits ut av neurologen, men vi har hamnat över och blivit onkologens ansvar. Dessa har ingen aning om vad medicinen gör, och på läkarbesök hos olika läkare så är de koncentrerad på sin del och svara på frågor om detta – men våra frågor handlar inte om strålningen.

Så i januari bad vi om att få prata med neurologen för att kunna diskutera medicinen. Inte telefonmöte, utan faktiskt få sitta och diskutera. Det var andra veckan i januari. Nu först har vi fått kontakt, och det ska bli i mars. Har ännu inte fått tiden dock. Men då maken är på bättringsvägen, ingenting mer har inträffat så känns det inte så prioriterat att bråka om detta. Men tror man att det blir bättre för en hyperstressad patient att vänta?

Fru B trodde att så många som fyrtio läkare tog hand om hennes man. Jag räknade. Det var åttiotvå läkare som under Gustavs hundratretton dagar på sjukhuset medverkade till hans vård och sjutton av dem, psykiatrikerna, gjorde det motvilligt. De flesta av dem såg honom bara en gång, eller utfärdade råd per telefon.

Tänker på vår process på supporten Ownership – du äger caset. Det är du som tar hjälp vid behov, men ser till att du är SPOC (single point of contact). Kanske man skulle ge lite råd om detta till vården. Det fick upp kundnöjdheten enormt kan jag lova (sen blev det för dyrt och supporten hamnade sedan på Estland – men det är en annan femma…)

Men både HSAN och Socialstyrelsen avfärdar fru B:s begäran om utredning. ”Överspelat”, skriver man finkänsligt, varmed menas att rent juridiskt är det för sent att pricka någon läkare. Det är det speciella med granskarna av sjukvården. När de letar skyldiga gäller det att identifiera någon vitrock eller grönblus som missat ett provsvar eller förväxlat sprutor. Men när felet består i en struktur som gör det omöjligt med patientansvar, finner de ingenting att granska.

Men vad är det? Är det pengabrist? Vad är problemet i Sverige?

Låt oss slå fast att vad herr B än dog av, var det inte brist på pengar. Sverige hör till de länder som spenderar mest på sjukvård, här finns också fler läkare per patient än i Frankrike, Tyskland eller USA. /../ På OECD-listan över patienters läkarmöten ligger Sverige på 33:e plats, mellan Mexiko och Chile. En fransman träffar läkare i genomsnitt 6,9 gånger om året, en estländare 6,3, en svensk 2,9 gånger. /../En svensk doktor hinner i snitt med 777 patientmöten om året, för de franska eller tyska gäller det tredubbla. Även i den tabellen hamnar Sverige på näst sista plats bland utvecklade länder, dock före Grekland.

Men vad gör läkarna då?!

Fyller i blanketter, plitar på rapporter till landstinget, levererar data till register, räknar på styckepriser och volymer.

Man tar sig för pannan. Men varför, hur kan det bli så här?

Men som nästan alltid när en ny trend når Sverige, slår den igenom som en annan väckelse. Inom kort och utan någon vidare diskussion blev ”mål och resultatstyrning” och ”lean production” (inspirerat av Toyota) rättesnöre för var och varannan förvaltning. Också sjukvården drogs med. Det kunde man kanske förstå. Sjukvården hade i decennier försmäktat under byråkratiska pyramider där det krävdes sju äskanden och tog lika många månader att få en ny dator till mottagningen. Företagsmodellen bar på ett löfte om frigörelse och autonomi. Nu skulle man äntligen få sköta sig själv.

Visst sätter han verkligen fingret på Sverige där? Väckelse är väl precis vad det handlar om. Är det som folk har haft teorier om resultatet av att Sverige är ett så oreligiöst land att man måste ägna detta troende åt andra saker istället? (Och när jag läser ”lean production” tänker jag osökt på detta begrepp som så ofta tas upp av miggorna på Merits blogg...)

Men hur yttrar sig detta i verkligheten?

Det är ett slutet system. ”Efterfrågan” är begränsad av landstingens budget. Det mesta av ”produkterna” köper landstinget av sig självt och till priser som man själv bestämt. Också ”kunderna” är på skoj. Patienter shoppar inte sjukvård. Det är läkaren som bestämmer vad man behöver. Eller? ”Skall du ta cellgifter? Nej, jag satsar på bypass hos doktor Nilsson. Det verkar mer prisvärt.”

Det mest imaginära är ”produkterna”. Inte ens en bilverkstad kan standardisera sina priser, då ingen vet hur hårt en bult kan rosta fast. Men sjukvården skall låtsas att behandlingen av psykoser, njursvikt och reumatism kan brytas ned i delmoment med var sitt styckepris.

En liten parantes här är väl tankarna på kommunala fastighetsbolag som hyr ut lokaler till skolor och sådant. Och ju högre budget som skolorna får, desto högre kan man sätta hyrorna. Så det blir en rundgång på pengar som aldrig kommer skolor – eller i det här fallet patienter – till godo.

Tjänar inte vårdcentralen nog med låtsaspengar får man säga upp verkliga läkare, avvisa patienter eller slå igen. Se upp, här kommer det mest bisarra: huggsexan på vårdens låtsasmarknad är dömd till att bli mer destruktiv än konkurrensen på den verkliga marknaden. En sådan kan ju svälla; två bilhandlare på samma gata kan samsas om en växande kundskara. Men det kan inte två vårdcentraler: Omsättningen på deras ”marknad” är fixerad på förhand. Vad den ena vinner, tas från den andra.

”Förr i tiden uppskattade läkare komplicerade fall”, säger en doktor. ”Då kunde man visa sig på styva linan. Men nu, om man har en patient med multipelskleros och pnuemoni på IVA – erkänt svårbehandlat – vill varken neurologen eller infektionen ta den.”

Ja, jag har en mormor med en massa krämpor nu när hon kommit upp till 85 år som har noterat detta ointresse. Och även min mor och far med diabetes, högt blodtryck, nerver i kläm mm märker att de inte är så intressanta. Det skickas remisser hit och dit och de får vänta 2 månader och 25 dagar på besök, och så skickas det på ett nytt ställe med samma väntetid och resultat.

Förr i tiden, när Karlsson äntligen nådde fram till doktorn, kunde han ta upp alla sina plågor: den onda ryggen, andnöden och blemman bakom örat. Det kanske tog tre kvart. Numera kan det gå snabbare att nå fram, men i gengäld får Karlsson höra: ”En sak i taget.” Han får en läkartid tid för blemman, en annan för andnöden, en tredje för ryggen. Karlsson knotar kanske, det blir dyrt med resor och varför skall han behöva ta ledigt tre gånger?

Därför att ”beställaren” (landstinget i Stockholm) anser att läkarnas produktivitet mäts i antalet besök. Om de är långa eller korta spelar ingen roll. Alla ersätts som om de varade i cirka en kvart. Således blir det mest kostnadseffektivt för vårdcentralen att dela upp Karlsson i tre produkter à 485 kronor styck.

Återigen drar jag jämförelse med supporten och tycker att sjukvården kanske skulle ha tittat på våra processer. Jag pratar inte om läkare här, utan landstinge, de som styr. Den här okända ”någon annan” som sätter upp regelverk som bara resulterar i problem för folket de egentligen ska serva.

Året 2011 besvarades de flesta samtal till vårdcentralerna inom ett par minuter. Detta bokfördes som ett stort framsteg för produktiviteten. Samma år fick 200 svenskar hos vilka man upptäckt prostatacancer med metastaser vänta över en månad från det att diagnosen ställdes tills de fick besked. Därefter fick några vänta i tre månader på behandling, andra i ett halvår. Hur många som avled under tiden förtäljer inte statistiken.

Dessa omständigheter påverkade dock inte ”produktiviteten” negativt eftersom i motsats till telefonsvarandet finns inte ”dödliga väntetider inom cancervården” bland landstingens mått på vårdens kvalitet. Följaktligen riskerade inte heller någon vårdgivare viten eller andra obehag.

Läs det sista stycket igen.
Läs sedan hela Maciej Zaremba artikel. Det finns så mycket tankar när jag läser detta, men det är svårt att formulera dem. Jag inser hur lyckligt lottade vi är att allt har gått bra.

För grejen är att svensk sjukvård ÄR bra. Min syster fick en dotter född för tidigt, och det löste sig bra. Även andra bekanta har positiva erfarenheter. Problemet stavas komplikationer, att ha olika avdelningar involverade, det är då det ofta blir haverier. Men det känns som intresset att lösa dessa problem är minimala. Istället riktar man ”skarp kritik”. Och sen kan samma sak inträffa igen, och igen. Och det är samma sak inom alla myndigheter.

Annonser

Mina tankar kring det här med barnfattigdomen

Etiketter

barnfattigdom, Uppdrag granskning

Jag har nu sent omsider tittat på programmet UG nu, efter att ha läst om kritikerstormen. Och jag känner att jag saknar lite svar på det här. Jag funderar lite på vad man gör av med pengar man får in på kampanjerna. På vilket sätt har BRIS, Majblomman och Rädda Barnen konkret gjort något för att hjälpa barnen? Det är frågan jag skulle vilja ha svar på nu.

Reklamfilmen – hur mycket kostar den att göra. Om den inte godkänts hur mycket skulle man ha förlorat?

En halv miljon kostade kampanjen i helhet – och hur mycket vann man, och vad  har man åstadkommit med pengarna?

Man pratar nu om relativ fattigdom – att barn inte har råd med iPhone eller dator, hur hjälper man dem? Och hur mycket går till reklambyråer och kända som ”brinner” för dessa saker? Jag tänker på Hannahs berättelse om sin uppväxt. På vad som skulle varit till hjälp i hennes uppväxt?

Semester – utlandsresor. Jag har inte rest så mycket själv, och inte heller barnen. Är det fattigdom? För oss är det val. Så visst kan jag säga att ”vi har inte råd” på frågan – men det handlar för mig om prioritering.

Jag hör mamman som saknar att ge sitt barn ”happiness” samtidigt som jag ser glada barn som springer omkring och leker känns det som man missar poängen med lyckan. Jag har köpt prylar till mina barn. Onödiga prylar som gör dem lyckliga för stunden. Den första veckan. Sen är de bortglömda.

Men hur ger man lycka till barnen? En annan av mammorna man pratade gav nog svaret.

Hjälp mig klara mig själv, försörja mig själv!

Utanförskapet bryter ner. Föräldrar som brutits ner eller är på god väg skapar inte lyckliga barn. Kanske kan barnen få pengar till den här resan och glad då. Men imorgon då?

”Moralist” kallar Susanna Alakoski Janne Josefsson för att han reagerar på en mamma som väljer att röka för 300 kr i veckan – och sen inte har råd med 100 kr på en termin för sitt barn.

Hon ger sitt helhjärtade stöd till den rökande mamman – rökningen är kanske hennes enda tröst i vardagen (ja, det måste vara jobbigt med dessa j-a krävande barn i en redan utsatt situation eller något – för barnen kan väl inte ses till någon glädje?). I mitt stilla sinne undrar om hon skulle vara stödjande till den rökande pappan? Med tanke på vad jag hon kommit fram till i jämställdhetsdebatten tidigare så var jag redan tveksam till Alakoski.

Förövrigt – apropå det här med jämställdhet och möjligheten för kvinnor att synas. Var det bara jag som reagerade på att det mestadels var ansvariga kvinnor som Janne träffade hos Rädda Barnen, Majblomman och BRIS? (uppdatering 15:50: Toklandet har redan hittat att man från Aftonbladets kultur – suprise –  redan har fångat upp samma sak. Slutsats: många kvinnor = lågstatus då)

För mig var det bara BRIS som kom ut med heder i behåll – tack vare Kattis. Kanske är det hennes medievana men hon klarade de tuffa frågorna – och kunde ta till sig kritiken. Kvinnan från Majblomman tyckte jag synd om. Hon var bra på att hålla masken, men det måste ha varit väldigt tufft när man inte kan backa. Hade varit bra med en uppföljande intervju när hon skulle försöka svara på de frågor hon inte kunde svara på. Vet inte om detta sas i Debatt – men jag väljer att inte se på det för mitt blodtrycks skull.

Men å andra sidan vet folk varför redan. Man måste sälja in sitt budskap med överdrifter. Men är det rätt? De som är utsatta på sitt sätt känner de att de kan vända sig till Rädda Barnen med sina krav då? Och var hamnar pengarna? Om barnen behöver mat, hur vet vi att pengarna inte går till rökning eller missbruk hos föräldrarna? Eller i fickan på någon chef hos hjälporganisationen?

Många har skrivit bra om detta:

Anybody, Maukonen, Aktivarum, Kimzha Bremer, Toklandet,

Sen finns det lite olika i media:
Annika Sundbaum-Melin del 1, del 2, Jan Strid debatt, Newsmill Christer Kevick, Fatima Svanå,
Expressen del 1, del 2

Tankar om Facebook

Etiketter

Facebiook, sociala medier, tolerans, vänskap

Det tog ett tag innan jag började använda Facebook. Visserligen har jag varit med ett tag (ny grej, coolt!) men det var liksom inte något jag intresserade mig för nämnvärt. Om någon vill vara vän med mig – så godkänner jag det utan problem. Så bland mina vänner finns gamla klasskompisar som jag inte sett sen i nian. Arbetskollegor från tidigare jobb – dels från mitt sommarjobb way back. Det är människor som jag inte har sett på åratal helt enkelt. En del är också personer som jag har träffat en gång på någon middag. Vänner till vänner helt enkelt.

Många frågar sig vad Facebook är bra för. Det är ju inte någon äkta vänskap det handlar om. Vad är meningen? Dessutom så ses Facebook som ett stressmoment för en del. Man jämför sig med andra. Alla de roliga sakerna de gör – och en själv då? Eller också blir det något sorts status att få mest ”gilla”. Man måste hålla sig uppdaterad och allt detta.

Det var väl allt det där negativa som gjorde att jag inte använde det från början. Och jag kan erkänna att jag fortfarande är enormt dålig på att uppdatera mig på Facebook. Men jag är en person som gillar att iaktta och lära mig om folk. Och på många sätt har det varit givande att vara inne där och läsa om personer. Att följa en persons kärleksbekymmer och sorg vid uppbrott – och sakta följa den nya glädjen över en ny person. Att lära mig mer om vad denna persons intressen är mer än jag lärde mig när vi var kollegor.

Oftast på jobbet pratade man om saker som intresserade många – de gemensamma nämnarna och det finns många saker man inte vet om personen. Och när det har varit länge sedan man träffats – ända sen mellanstadiet i vissa fall att få ihop denna person som presenterar sig på olika sätt med den person man själv kände.

En av mina vänner är väldigt kristen noterar jag – och han skriver mycket tänkvärda saker kring detta. Och jag undrar lite om detta är nytt – eller om han var det på grundskolan med? Vi bodde inte så långt ifrån varandra – men vi pratade aldrig.

Jag har också en vän som bytte namn helt plötsligt till ett mansnamn inför könsbyte. Och inte hade jag pratat mycket med denna tysta effektiva människa. Men jag ser på beskrivningen av bakgrunden att detta varit någon som haft en mycket spännande erfarenheter rent utbildningsmässigt.

Jag har även en sommarjobbs kompis som är aktiv och skriver mycket. Man verkligen märker hur hon brinner för sitt jobb inom kultur och teater. Och jag, som inte alls tycker om kultur känner mig mer inspirerad av det hon skriver framför en kulturelit som alltid tycks skriva mig på näsan om hur samhället ser ut.

Jag har också nu en gammal kollega som gått ut och talat om att han kommer att rösta på SD. En helt ok kille, genomtrevlig på alla sätt. Bland hans vänner ser jag många med utländsk bakgrund. Och jag noterar att många av dessa som ger honom stöd faktiskt finns bland dessa. Däremot så finns det uppbragta människor som genast tar bort honom som vän. Och dessa namn klingar svenskt. Och jag undrar lite vad de har för tankar med Facebook. Jag har en ex kollega som bara bjuder in riktigt nära på Facebook för att kunna vara öppen och ärlig med tankar.

Grejen är att jag troligen inte kommer att träffa dessa människor igen. Så vad har jag för nytta av att läsa vad en massa av människor gör? Men samtidigt tycker jag att det är ett intressant sätt att få en ytterligare dimension av dem. Att se vilka artiklar de gillar – vilka bilder som de för vidare.

Själv är jag rätt dålig på att uppdatera mig. Kanske för att jag har en rädsla av att med avvisad. Att folk ska tycka jag är ointressant. För jag hör också sådana diskussioner. Folk som sitter och klagar över hur deras vänner sitter och skriver en massa om bakning och trädgårdskötsel: ”Det är ju jävligt lätt att sitta och dricka latte om man är ledig!” so what? Eller ”Ja, men hon sitter och skriver om alla sina krämper hela tiden, det är så jobbigt!” Jamen läs inte då? Bläddra förbi? Varför reta sig på sådant? Jag förstår inte den grejen – och ja, det gör att jag själv inte är så aktiv utan håller mig i Lurk-mode. Så kan jag alltid drabba bloggen på saker som jag inte vill ta upp där 🙂

Lite klippt och klistrat från Fejjan som jag tycker är intressant och tänkvärt:

1: Känner mig bedrövad över att det finns de som tycker att SD förtjänar en röst bland mina vänner på fb. Dags att rensa lite?
2: Jag brukar glatt rensa sådana! Det är ju inte en
mänsklig rättighet att va vän med mig utan det är något man förtjänar!
3: Jag tycker det är intressant att det finns folk bland mina som anser sig vara så toleranta mot andra människor att man i intolerans måste ta bort de som tänker i andra banor. Mycket intressant experiment. Vilka är det som sprider det så kallade ”hatet” egentligen. Är ”dem” eller är det vi?

Ja, jag erkänner att jag har haft bekanta där som jag övervägt tagit bort. När jag läste om hur en människa rakt av sågade Merit Wagers artikel:

”Och helt jävla dum i huvudet, född i farstun till en grotta är bara förnamnet för hur dum den här människan verkar vara”

Då kände jag väl att det kanske inte riktigt gav mig så mycket att lära känna denna människa än mer. Å andra sidan så inser jag att mitt sätt att läsa artiklar nu – kontra 5-6 år sen har förändrats. Mitt perspektiv på saker och ting har vidgats. Inte för att jag skulle ha skrivit på detta sätt tidigare heller – men kanske skulle jag tänkt det?

Jag tycker också att det var intressant att kombinera bilden av den genomrara gulliga starka 17-åringen som jag kände – och se att hon i ett inlägg hyllar en Scum föreställning. Att följa deras vardag ger mer än att läsa en hatfylld krönika eller recension från människor som jag bara kan bedöma utifrån det de tjänar  pengar på att skriva. Facebook känns på något sätt mer äkta.

Jag upplever också att jag på många ställen ser mer öppenhet med vad folk tycker och deras känslor – mer än beskrivning av maten man ätit.

Vad ska man säga #DetHärÄrMittLand

Etiketter

#DetHärÄrMittLand, twitter

Jag gillar Twitter egentligen. Jag tycker det är ett roligt sätt att få nya infallsvinklar. Det kan få mig att börja titta på en serie när jag läser om det – hitta en nyhet och sådant. Jag satt och grät en kväll när jag följde en kvinnas berättelse om samma tid flera år tidigare när hennes systers son dog när han korsade järnvägen. Varje minut som var etsat fast. Lite patetiskt kändes det faktiskt när jag snörvlande läste upp det för mannen. Men sen satt vi där och väntade på nästa tweet.

Men sen kommer det såna här spontana regisserade flöden som ska ta upp något allvarligt ämne. Det började med #prataomdet, och sedan såg jag #blatteriot och nu senast #dethärärmittland där man skojfriskt talar om vem man är hur gammal man är och eventuellt hur länge man varit i Sverige.

Tydligen handlar detta om diskussionen om Soran Ismail är svensk eller inte. Men ärligt talat så blir jag bara trött, obstinat och anti när jag läser dessa klämkäcka tweet.

När man hör folk som glatt talar om att det är trevligt att vara i Malmö för att det är som hemma – då vete katten om de verkligen tänker Sverige när de pratar om ”mitt land”. Och frågan är om alla verkligen vill vara svensk. Kan vi stoppa allt hybris och inse att kanske inte alla som kommer hit verkligen känner att det här är deras land. Om man inte är intresserad av att lära sig språket eller börja arbeta här så kanske de fortfarande inte riktigt känner att detta är deras land – bara deras temporära bostad. Och det kan väl få vara ok det med? Om jag flyttar utomlands så vill jag nog fortfarande ses som svensk oavsett var jag är. Men om mina barn fortfarande är små så kommer de troligen ha två hemländer – och kanske skulle de inte se sig som huvudsakligen svenskar efter 10 år. Även om de fortfarande skulle ha kulturella rötter här.

Klart Soran har lika stor rätt till Sverige som jag. Men han är också en del i samhället – och det är jobbigt att behöva tjata om detta – men det handlar till stor del om språket om jag ska anse någon som svensk. Sen kan man vara mer än svensk. Man är en blandning av det gamla och nya.

Men detta högtravande #DetHärÄrMittLand – ja, det inbjuder verkligen till  Avpixlats kåseri.

För det finns saker som jag kanske inte är helt nöjd med i mitt land heller alla gånger – som väl också borde få plats om vi nu ska konstatera vart vi lever och vad vårt land egentligen är? För att bara skriva vad vi heter och sådär ger väl egentligen inte mycket? Borde man inte tala om lite vad landet är för en själv? Så jag har lagt upp lite exempel på mitt land som skulle kunna fylla ut det hela lite mer.

Folk hurrar och skålar när en debattör mobbas till tystnad #DetHärÄrMittLand

En förskola firar Internationella kvinnodagen med att ge semlor till tjejerna och knäckebröd till killarna. #DetHärÄrMittLand

Politiker ser det som bekymmersamt när medborgare röstar in fel parti i riksdagen och försöker blocka demokratin på alla sätt och vis #DetHärÄrMittLand

Det är högre skadestånd att ladda ner filmer och musik än att döda ett barn #DetHärÄrMittLand

Politiker mordhotar journalister och borgare på twitter och får sitta kvar #DetHärÄrMittLand

Obducenten och allmänläkaren har fortfarande inte fått upprättelse för justitiemordet i DaCosta fallet #DetHärÄrMittLand

När media inte kan hantera en nyhet som inte passar in i deras agenda så dödas den istället för att man skriver om den #DetHärÄrMittLand

Public Radios nyhetsuppdrag är enligt reporter inte att beskriva någon sorts verklighet. #DetHärÄrMittLand

Vädret kan inte bestämma sig så det är hopplöst att klä barnen rätt på morgonen. #DetHärÄrMittLand

Uppdaterat 15:30: Alltid kul att inspirera någon – så fler #DetHärÄrMITTLand finns hos Häxan Mexan (Maria) här.

Några av mina personliga favoriter (och det finns länkar med hos Maria om man vill läsa mer:

feminister fotar skrevande män i kollektivtrafiken #det här är MITT land..#

Hälso/sjukvminist. nöjd! panikscener vid svininflvaccin. #der här är MITT land..#

dokusåpa”nyheter” är headlines i dagspress #det här är mitt land#

Debatter i Sverige och vad som styr politiken

Etiketter

antifeminism, jämställdister, mobbing, moderater, Pär Ström, politik, Reinfeldt

Det finns lite olika tankar som rör sig i mitt huvud nu och det är svårt att sammanfatta allting. Litegrann hänger det ihop kanske. Man har så länge pratat om klimathotet i världen, men nu känner jag att det finns ett annat klimat som är hotat. Debattklimatet i Sverige. Och med det demokratin.

Första grejen.Vi har en statsminister som på fullaste allvar går ut med att migrationsuppgörelsen med MP kom till för att straffa dem som haft mage att rösta på SD (eller ja, hur man nu väljer att tolka honom). Jag röstade varken på SD eller M men jag undrar lite hur de som röstade på M tänker idag. Jag läser en debattartikel från 2009 undertecknad av Tobias Billström, Elisabeth Svantesson och Ulf Kristersson. Detta är alltså vad man kom ut med innan valet i en utredning. Lite intressanta delar från denna artikel:

I Sverige gäller svensk lag. Däremot har vi gravt försummat uppgiften att snabbt, effektivt och respektfullt tradera svenska grundläggande spelregler till människor som flyttar hit.
Få vuxna i första generationens invandrare kommer helt till sin rätt när de lämnar sitt eget land och söker sig ett nytt, ofta långt borta och med helt andra vanor. Då räcker inte ytliga hyllningar till alla spännande kulturer vi får möta – i stadsdelar många aldrig ens besöker. I Sverige har vi trivialiserat det svåra, i stället för att erkänna att med allt det lockande och mänskliga följer problem som ett bra invandrarland måste våga se i vitögat.
/../
Asyl- och migrationspolitiken är en del av EU:s gemenskapsrätt. Men nu behövs ett europeiskt asylsystem som både kan ge flyktingar skydd och se till att Europas länder delar på ansvaret. Det är inte rimligt att några svenska kommuner under perioder tagit emot fler irakier än hela USA.
/../
En rättssäker asylprocess ska innehålla regler som gör att alla får sin sak prövad. Men den måste också våga stå upp för det kärvare budskapet, att den som får avslag ska lämna landet. Den som får ja ska få hjälp att komma in i Sverige och etablera sig, den som får nej ska få hjälp att återvända hem. Det ska inte vara möjligt att kringgå regelverket genom att som tillståndslös stanna kvar efter ett avslag. Migrationsverket bör ges uppdraget att löpande meddela Skatteverket om utfärdade, utgångna och återkallade arbetstillstånd.

Och så kommer då SD in i riksdagen och vips så blir det en överenskommelse med MP som säger

Ramöverenskommelsen mellan regeringen och Miljöpartiet den 3 mars 2011:

Frågan om att utvidga skyldigheten för landstingen att erbjuda subventionerad hälso- och sjukvård åt asylsökande, personer som håller sig undan verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning samt personer som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för att vistas i landet är föremål för utredning. Ambitionen är att rätten till subventionerad hälso- och sjukvård ska utvidgas för vissa grupper som idag saknar tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård.

Så – jag undrar lite hur de som röstade på M kände för detta? Känns det möjligtvis som att de blir bestraffade för att folk har röstat på SD? Till att börja med – hur kan man bestraffa folk för hur de röstar? Allvarligt talat, när flyttade vi ner i sandlådan på riktigt? Och sen när man då går emot vad man själv har utrett till och lägger fram förslag bara för detta. Jag saknar ord.

Bortsett från det faktum att det är skrämmande att en statsminister i ett demokratiskt land kan välja politik utifrån att vilja vara tvärtemot vad ett annat partis politik är – så är det också bisarrt. Men jag inser att det ligger egentligen i linje med det han sa tidigare. Att folk som är SD kan räkna med att bli misshandlade för sina åsikter. Vilket för mig vidare till nästa fråga.

Pär Ström kastar in handduken i genusdebatten. Han är trött på att det är ok att komma med kränkningar emot honom. Att det är ok att han används som stående skämt som ”vita kränkta män”. Och alla dessa kvinnor som tycker det är synd om kvinnorna som hotas för deras ståndpunkt råskrattar åt honom. Att han känner sig hotad. Gud vad patetiskt…Vad då hot med korsfästning eller skära av k*k*n. Det ska väl en riktig man tåla. Eller ja, man skriver inte så men nog märker man att det ses som löjligt. Lite som Reifeldts åsikt är. Går man emot det som alla anser att det är rätt så får man räkna med att bli förlöjligad. Och man jämför då nätkommentarer och det hat och hån som Pär Ström utsätts för. Och jag förstår hur man tänker. Att få meddelande som säger att man förtjänar att bli uppsprättad och sönderknullad. Jag kan hålla med om att det är för jäkligt. Men det finns ännu en aspekt som jag inte har sett Pär Ström eller någon annan ta upp som jag tänkte på.

Det ses som ok att hans namn associeras som det lägsta av det lägsta. Att det är ok med en Facebook sida med en karikatyr på honom som ska göra narr av honom. Och den personen som ligger bakom detta får bre ut sig i TV och fortsätta hånet. Och jag läser att Pär Ström är familjefar. Och då tänker jag på barnen. Hur mår barn som har en förälder som det är ok att håna i TV och tidningar? Eller rent allmänt – hur skulle mina barn reagera över att det är ok att lägga upp Facebook sidor med hån mot personer? Var det inte något man ville förändra – jag vill inte att barn ska ha detta beteende, men hur ska jag förvänta mig att de ska uppföra sig på ett sätt när TV, tidningar och statsministern på alla sätt visar att det är accepterat med ett sådant beteende. Så länge de är på ”den rätta sidan”.

Det finns många som reagerar både över statsministern och det faktum att Pär Ström lägger ner. Och jag håller med om allt det de skriver, så det finns inte så mycket att tillägga för mig. Det är sorgligt att leva i ett land där folk hurrar när en debattör lämnar efter hot och trakasserier.  Kanske hade hon rätt ändå Enström. Kanske ska man inte ha etiketter som ”demokrati” och ”diktatur”. Kanske är det flytande någonstans mittemellan. Och jag undrar vart Sverige är på väg.

Merit Wager: ”Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning”, sade Reinfeldt och Det är bra att svenska folket får veta hur statsministern tänker. Åsikts- och yttrandefrihet finns kanske snart bara på papperet
Anybody: Bigott… och Vi-känsla och ekonomisk ordning??
Aktivarum
Pelle Billing
Daddy

Uppdaterat 15:30:

Smålandsposten – Elitmobbarna firar en skalp

Uppdaterat 10/11 om Pärs avslut:

Sagor från Livbåten
Ann-Mari’s Blogg
Zac’s åsikter
Och det kan vara intressant att veta vad Genusdebatten kommer leda till. Citatet “Låt oss få dom som firar idag att sätta kaffet i halsen” av Ninni känns intressant 🙂

Strödda tankar efter mediakonsumtion

Etiketter

Elisabeth Höglund, Enström, feminism

Läser om den döde mannen som man hittade i bagage utrymmet i bilen. Nu finns inte första versionen av artikeln som jag läste kvar, då polisen talesperson sa något i stil med: ”Vi utesluter inte mord”. Och det tyckte jag väl var smart av dem. Sen att jag kanske tycker det är lite märkligt att en person anmäls saknad på torsdagen – och det är Missing People som hittar honom (eller någon annan) i hans bil. Känns lite som polisen har lite att lära. Men som sagt, det är bra att de inte uteslutit mord i alla fall. Kanske finns det hopp.

Vår försvarminister verkar fortfarande ha lite svårt att definiera Saudiarabien i radiointervjuer tycks det:

Enström försvarade sig med att säga att etiketten diktatur är ett ”trubbigt instrument”, och att länder kan vara ”på väg från det ena till det andra”.
– Alla har nog en riktning, mer eller mindre, sade hon.

Och jag undrar lite hur hon ser på riktningen på Sverige – det har ju tidigare kallats demokrati men kanske finns det någon riktning åt något annat håll nu? Jag skulle gärna vilja höra hennes diskussioner om detta med faktiskt, kanske ett tips till nästa radiointervju?

Hittade en artikel som fångade mitt intresse – Man gripen efter sexattack på sjukhus – trodde jag det stod. Visade sig vara saxattack – bara en freudiansk felläsning eller så. Men jag noterar nu att rubriken ändrats. Kan det varit fler som reagerat som mig?

Och – only in America…en 7-åring som klätt ut sig till skunk på Halloween blir skjuten av en anhörig i tron att hon var en riktig skunk.

Ronald Leindecker, polischef i New Sewickley, är osäker på om händelsen kommer att leda till åtal. Han uppger att mannen som sköt inte var berusad.

Som tur var blev hon inte allvarligt skadad. Men man blir mörkrädd när man inser hur lätt det är att få vapen i USA, och att det inte verkar vara något problem att använda dem. ”Jag trodde….” fungerar bra som försvar i många sammanhang.

Jag har själv inte sett Lena Sommestad i TV4 Nyhetsmorgon, men läser det Anybody skriver vad hon sa, även om jag inte vet om det var ett direkt citat, samt sammanfattningen av Peter Wolodarski som ger henne rätt i det hela:
”Kvinnor har det bättre i kommunala verksamheter, än som egna företagare i traditionellt kvinnliga verksamheter”

Problemet för Lena tycks vara att man cementerar könsrollerna genom att välja att jobba med saker privat snarare än kommunalt. Jag vet inte hur hon tänker riktigt, men jag tänker på larmrapporter om mobbing på arbetsplatser. Är det inte så att man precis kommit fram till att mobbning på jobbet är vanligare inom kommunala yrken än andra yrken? Kan man inte tänka sig att en del kvinnor därför själva föredrar att skapa sin egen arbetsmiljö genom att jobba privat där man inte fastnar i någon hierarki? Där egna intiativ ses som positivt och inte ”besvärligt”? Jag vet inte – men till skillnad från Lena så anser jag att det är upp till personerna själv att bestämma vad de vill. För nog känner jag många som inte varit helt nöjd med att jobba inom det kommunala.

Uppdatering 10:00: Ok, nu läser jag vad Elisabeth Höglund så raljerande skriver och blir fly förbannad över henne.

Att gråta i tv …

… är det bästa sättet att skapa förstasidesrubriker. I förra veckan grät Gunde Svan i tv. Lill-Babs grät över en väninna som dog för 36 år sen. Marie Serneholt har gråtit liksom Lasse Berghagen och Louise Hoffsten – ofta över sorger som drabbat dem för många år sen och som vanligt folk för längesen skulle ha slutat gråta över.

Till viss del så kan jag ge henne rätt – det är löjligt att dessa tårar blir förstasides rubriker.  Folk gråter när de pratar om något som är känslomässigt svårt. Big deal. Varje gång jag berättar för någon om när min son kom fram till mig och berättade för mig att pappa betedde sig konstigt kommer tårar hos mig. Jag ser sonens rädda ögon. Hur han klamrar sig fast i trappräcket. Och det tomma uttrycket hos min man som inte ens reagerar på vad sonen säger. Jag tror aldrig jag kommer kunna berätta detta utan att känna tårarna. Liksom jag inte kan berätta om känslan när vår hund dog. Eller när morfar dog, något som inte kändes verkligt för mig förrän på begravningen då hans vän, den skämtlystne svågern som alltid skojade med oss barn och aldrig verkade allvarlig. När han stod framme vid kistan och tog farväl med sprucken röst.

Det finns saker som är jobbiga att prata om. Saker där känslorna blir för mycket. Det är ofta saker man inte pratar om så ofta. Morfar dog 1993. Hans svåger är också död sedan länge. Men när man berättar om saker som har påverkat en så kommer de flesta reagera med de känslor som fanns där och då. Så hade Elisabeth vänt sig mot kvällsblaskornas frossande i tårar – då hade jag hållt med. Men nu vänder hon sig mot personer som reagerar helt normalt. Mänskligt. Och hånar detta. Och det har jag mycket emot.

R.I.P Newsmill och det fria ordet

Etiketter

kommentarer, Newsmill

Tanken var god. Vem som helst får skriva artiklar. Men jag har hört om artiklar som refuserades av olika anledningar. Sen slutade länkningar till artiklarna från bloggar att fungera. Och nu stänger man dessutom ner kommentarerna. Som någon skrev bland dessa sista kommentarerna ”vad fel han hade den Gode Björn Rosenfren, Norge är inte alls den sista kommuniststaten”. Och de som inte togs in tidigar – tror någon att chansen är så stor att de får publiceras nu…?

Och anledningen till kritiken blir som vanligt Breivik och Utöya. Utan att ta hänsyn till att en av hans käpphästar var nedtystningen. Istället släcker man ner mer och mer. På grund av detta ”näthat”. Och näthatet som drabbar alla dessa feminister fick man ju lära sig via Anneli Babitz vad de handlade om. Någon av alla dessa media tidning som tittade på hennes mail till Catta som skrev en rad om det näthat som en ”liten råtta” fick utstå från en journalist som blev publicerad i Aftonbladet? Icke.

Så vad är det mer för kommentarer som rykt, vad är det för näthat som man måste moderara bort? För mig åkte en kommentar i SVD när jag pekade på de undersökningar som pekade på att invandrare hade problem med tandhälsan (har för mig att det var en artikel där man pekade på skillnaden mellan Rinkeby och Danderyd i antalet hål – vilket berodde på socioekonomiska faktorer och utanförskap). Men denna kommentar när jag pekade på problemet med att jag och många andra ser det som ett problem när man ger små barn saft och cola att dricka istället för vatten. Min poäng var utbildning av föräldrar behövs. Att de kanske inte riktigt litade på kranvatten? Men nej, denna rök. Utan förklaring.

Någon annan skrev att han pekat på hur mycket vi skulle kunna hjälpa ett barn i drabbade områden av de pengar som läggs ut på ett ensamkommet flyktingbarn i Sverige. Även detta var något som inte uppskattades i detta debattklimat i Sverige.

En annan bra kommentar från Anders Lindfors citerar jag det mesta direkt ur, då  han uttrycker det väldigt bra:

I många fall är det svårt att skilja på huruvida artikelförfattaren för fram sin tes beroende på höga kunskaper och/eller egennytta. I många fall är det naturligtvis svårt att separera dessa.

Låt mig konkret exemplifiera. Newsmill hade en debatt rörande ”Behandlingen av ensamkommande bryter mot FN-konventionen,
http://www.newsmill.se/artikel/2012/09/07/behandlingen-av-ensamkommande-…

Denna artikel stängdes ner för kommentater. Dessförinnan kommenterade jag bl.a

”Jag vänder mig lite mot tonläget i den här artikeln samt även mot kommentaren #68 av Petter Bragée. Om vi tittar på det engagemang och de ansträngningar Sverige gör avseende ensamkommande flyktingbarn från befintlig statistik så framkommer ju en annan bild än ”..att en mätt, självgod nation inte ska behöva anstränga sig.” Från Migrationsverket, http://www.migrationsverket.se/info/5587.html, ”Flest ensamkommande barn och ungdomar söker skydd i Sverige”, kan man läsa byggande på IGC:s statistik att: ”Totalt sökte 2 657 ensamkommande barn och ungdomar asyl här 2011 jämfört med 2 393 under 2010, vilket är en ökning med 11 procent. Efter Sverige kom flest ensamkommande barn och ungdomar till Storbritannien (1 277) följt av Belgien (860) och Norge (858) under 2011.” Ett mer seriöst debattinlägg skulle naturligtvis ha utgått från detta underlag för att sedan motivera varför Sverige, trots att vi är i särklass mest generösa landet, skall öka detta ytterligare. Det hade också varit intressant att från experter få förklarat varför Sverige får en sådan ström av barn med tanke på vår olägenhet geografiskt och svårigheter att ta sig hit.”

Dagen därpå skriver Anna Dahlberg i Expressens ledare, ”Vi måste välja väg i flyktingpolitiken”,
http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vi-maste-valja-vag-i-flykti… bl.a att:

”När det kommer till ensamkommande flyktingbarn skiljer Sverige ut sig än tydligare. Förra året kom 2 657 sådana barn till Sverige, varav 82 procent beviljades asyl. Inget annat land är i närheten av dessa siffror. Det näst största mottagarlandet i Europa – Storbritannien – tog emot 1 277 barn.

Sverige är med andra ord något av ett unikum i västvärlden. Gång på gång har vi öppnat våra portar för människor på flykt – från Iran-Irak-kriget på 80-talet, Balkankrigen på 90-talet, Irakkriget på 2000-talet och nu från krigen i Afgha­nistan, Somalia och Syrien.”

Genom att stänga ner kommentarsfälten så begränsar ni den fria debatten till de som sitter på en etablerad mediakanal eller är kärande inom området. Lejonparten av befolkningen kan inte föra fram synpunkter inom detta område i annan form än i kommentarsfält.

Ni begränsar det fria ordet till den grupp som allt som oftast har ekonomisk eller annan egen vinning att föra fram budskapet ifråga.

Så vad mer kan jag skriva om? Ska jag nämna den minnesstund för en ung man som dog nu i september där AFA representant uppmanade sina meningsfränder och invandrare att komma och störa under minnesstunden då han var en högerextremist. Och anledningen – han hade startat en Facebook grupp ”Nej, tack till Moskéer i Sverige”. Och alltså ska hans vänner och anhöriga hånas på efter hans död. Hur många har läst om detta i tidningen?

Och idag läste jag om personen i Älvdalen som försöker köra på ungdomar vid flyktingboendet. Något jag verkligen blir förbannad på. Även om man inte längre vet vad man ska tro på. Tumregeln är väl att inte tro på något som står i tidningen i alla fall.

Men jag läser artikeln och blir nästan lika förbannad på skribenterna. De skrev hela tiden ”barn”. Att ett ”barn” fallit omkull. Men när jag nu någon timme senare tänker visa citaten så verkar det som man har sansat sig. Kanske är det fler som reagerat. Nu står det ungdomar och killar mer konsekvent. Det handlar om ungdomar i 16-18 års ålder. Och faktum är att det är fortfarande illa om man medvetet försöker köra på dem. Men på något sätt så skapar det mer tveksamheter om sanningshalten när man försöker bre på för mycket.

För övrigt så rekommenderar jag att läsa Ramona Fransson skriver i ett fantastiskt inlägg om problemet i Sverige och den strypta debatten när det handlar om Islam. Tänk om vi inte fått kritisera Jehovas Vittne eller Livets Ord?

Och dagen efter läser jag om dödsfall i Amerikanska ambassaden när en Amerikan släpper en islam kritisk film. Tydligen finns det människor som anser att det är ok, och till och med befogat, att döda andra för att någon annan från samma land har gjort en film. Inte konstigt att många svenskar är anti Vilks. För att man inser riskerna med att ha en person som kritiserar och förlöjligar Muhammed. Men är verkligen lösningen att tystna?

Det finns så många andra filmer som förlöjligar kristendomen på olika sätt. Jag älskar själv Monthy Pytons Life of Brian, till exempel. Eller Dogma. Vissa filmer tycker jag bara är dåliga men smaken är som baken. Men i ett fritt samhälle måste dessa få finnas. Man måste få skämta om heliga saker. Även om inte alla uppskattar det. Vi kanske gillar olika helt enkelt….

Och jag är så förbaskat trött på debattklimatet i Sverige. Där det finns bara två poler. De onda, Breivikarna, och de goda, vänstern och media. Vi har Extremfeminister kontra Antifeminister något mellanting finns inte när man läser vissas åsikter. Och framförallt börjar jag bli redigt trött på De-Goda-Människorna-Som-Tror-På-Alla-Människors-Lika-Värde-Så-Länge-Det-Inte-Handlar-Om-Sådana-Där-Jäkla-Rasister-Som-Kritiserar-Invandrarpolitiken-För-De-Kunde-Lika-Gärna-Skjutas-Med-Nackskott-Dessa-Jävla-Hatare-För-De-Har-Inget-Värde.

Och jag undrar vad det är för värld mina barn kommer att växa upp i. Vad kommer de att uppleva? Vi lever inte i något område där det är stökigt. Men sonen börjar lyssna på radion och ställer frågor. Och jag vet inte hur jag ska förklara vissa saker. Hur förklarar man krig i Syrien? Våldtäkt? Rättegångar om misshandel?

Och en annan fråga som kommit upp på senare tid. Hur förklarar jag för honom att han inte får vara med på vissa saker på grund av sitt kön? Att han som kille är utestängd från vissa saker (Tjejmilen då senaste…). Jag tror faktiskt inte jag själv någonsin har sett mig själv varit utstängd från något – men han har redan märkt av detta. Det handlar om småsaker – visst – men ändå, vad tar han med sig av det.

Förvirrade tankar runt Matfors historien

Etiketter

Matfors, Pedofiler, pojkar

När jag var liten så bodde det en snuskig gammal gubbe på något sorts boende. Han bodde utefter motionsrundan och stod gärna ute och ropade könsord till oss elever som passerade. Jag kan väl inte på något vis säga att jag sprang på gympan – men just där så hade jag väl lite högre fart.

Jag kunde inte riktigt se att någon skulle vilja vara hos denna människa – han var helt klart sjuk. Men det fanns ett rykte att man kunde vara hos honom och låtsas kärleksfull så kunde man lura av honom grejer. Och en dag berättade man om ett spratt man gjorde honom. Man hade ringt och sagt att man ville komma på middag hos honom. Och sedan hade man stått utanför och kikat in där han dukat så omsorgsfullt och tänt ljus och allting. Jag vet inte om detta var sant eller inte – men jag vet att jag fick så ont i magen av detta. Jag kunde just tänka mig in i hur denna människa såg framemot något med hoppfullhet. Och sen så handlar det bara om ren och skär elakhet.

Detta minne kom senare tillbaka när jag såg ett program om Scali. En polisserie som jag älskade. Men i just detta program så gick det rykte om att en man var pedofil. Och det var Halloween. Han hade dukat upp en massa godis och väntade på barnen som skulle komma. Istället kom medborgargardet med baseboll trä. Självklart så var det inte han som var pedofilen – och allt slutade lyckligt. Men jag minns hur ångesten kom tillbaka då. Jag mindes att jag skrattat med åt tokfarbron på byn. Han som ingen tog på allvar. Men ändå var lite rädd för.

Nu läser jag då om en annan tokfarbror. En som har tagit ungdomarnas parti. Som pratar på ungdomars språk (och efter att ha läst facebook konversationer noterar jag att dagens ungdomars språk inte har så mycket likheter med den svenska som jag försöker göra mig förstådd med…) och som upplåter sin lägenhet till dem i brist på ungdomsgårdar.

Han verkar mycket förvirrad minst sagt, och fokusen på unga killars kroppar borde ju ge varningssignaler till vem som helst. Men det finns lite safety in numbers. Är det många där så kanske det inte är så farligt – men sen när man då har fått så mycket stöd och hjälp men kompisarna inte är kvar vad händer då? Och som Catta påpekar i ett av sina inlägg – vad händer om man är den som ”golar”? Den som förstör för de andra? Man märker ju att de flesta ser ner på honom och säkerligen utnyttjar fördelarna med en knäpp vuxen som står på deras sida. Och om han inte rört mig – varför skulle han rört X då? Och alltså säger inte X något. Varför inte, kan man ju fundera på. Och då kan man ju fråga Patrik Sjöberg och Peter Jöback som båda har utnyttjats som unga av personer som hjälpt dem. Varför väntade de med att berätta det? Kanske tyckte man att fördelarna måste överväga – och kanske skuldbelägger man sig själv?

För mig och de flesta av mina kompisar så fanns det väl inte på världskartan att besöka den där äckliga snuskfarbrorn. Men om man inte har stöd hemma – men man får stöd av någon annan, är det inte lätt att som ung faktiskt falla för det? Och det är de utsatta han tar hand om. Och de utsatta brukar liksom inte ha så bra nätverk.

Och kanske är det så att denna människa genuint bryr sig om ungdomar – att han är ärlig i sin kamp och frustration över att de inte har något jobb eller hopp om framtid. Man kan faktiskt ha det drivet – men fortfarande utnyttja ungdomar. För att det i hans värld inte är något fel att göra det. Han kanske inbillar sig att det handlar om ett äkta utbyte, och inser inte att det han gör mot dem kan vara värre än det samhället gör?

Jag vet inte hur det kommer att gå i det här fallet. Mannen har varit känd sedan länge på orten. Det fanns en tråd med lite misstankar åt det här hållet sedan tidigare på Flashback. Men inget har kunnat bevisats. Och ungdomarna har flockats runt honom. Och liksom Catta efterfrågar jag föräldrarna. Känner de till honom? Jag är definitivt inte för något sorts medborgargarde där man ska slå ner honom – men nog måste de väl själv ta ett snack med sina barn?

Själv har jag väldigt svårt att ta emot drinkar när jag är ute från någon jag precis mött. Ingenting är gratis har jag väl lärt mig som ung. Ibland kanske det kändes lite hemskt att vara den enda som levde efter detta. Men å andra sidan så var jag väldigt orolig över eventuella förväntningar om jag tog emot något. Och jag skulle definitivt ha blivit illa berörd om någon skulle försöka bjuda mig och en massa andra på pizza. Jättegeneröst – visst, men har människan råd? Handlar det om att försöka köpa vänskap – eller något annat? Jag vet inte vid vilken ålder jag började oroa mig för fula gubbar, men jag gissar att det var någonstans när jag var kring 13 år.

Om det nu är så att man från fritidsgården anat oråd – varför har man inte gjort något? Frågorna är så många.

Lite som någon skriver på flashback:

Något som verkar konstigt är att personal på skola och fritidsgård har vetat om att han dras åt ”småpojkar”. Det som är hemskt är att ingen verkar ha gjort något?  Vafan är det för folk som bor i den där byn? Helvete de borde åka dit för medhjälp!!  Vart är alla föräldrar som ”visste om det” men inte agerade, de borde inte få ha barn!

Men så kommer det då någon annan som skriver:

Vad fan ska dom göra mer än att prata med ungdomarna och Stig själv också? Han betedde sig konstigt, men de visste ju inte om han hade gjort något olagligt så om du tror att det går att anmäla ”skumt beteende” är du bakom flötet.  Skulle man ha döda/misshandlat en 76-årig förvirrad man?   Jag har själv en äldre utvecklingsstörd pedofil i min stad som jag bor relativt nära med, och jag kan inte styrka att han är pedofil förutom skvaller(Även han har tagit hem yngre pojkar) och hur han beter sig så fort han ser barn, man ser fan kåtheten i ansiktet på han.   Men du som nu vet vad man ska göra åt sådant, vad bör jag göra åt denna utvecklingsstörda pedofil, så jag inte åker dit för medhjälp?

Och det där är väl lite kärnan. Det är inte olagligt att tända på barn. Det är förbannat stötande – och man vill på något sätt se till att de aldrig någonsin kommer i kontakt med barn (eller ungdomar) men det är svårt att stoppa framförallt tonåringar. Hur mycket jag än kan känna att föräldrar borde göra mer så vet jag att förbjuda tonåringar något ofta kan ses som en direkt uppmaning att göra tvärtom. Och låt säga att man skickar polisen på honom och de inte hittar något – hur snabbt skulle inte det vändas till trakasseri från samhället från mannens sida? Hur mycket ökar inte det upp hjältestatusen?

Jag läser vad ungdomar som känt mannen skriver i tråden:

”Stig är ingen sån som byter sexuella tjänster för mat eller allt annat som påståtts. Jag har blivit bjuden på mat av stig själv, Jag har aldrig ens blivit tillfrågad om att göra någon ”sexuell tjänst” åt han. Det är inte ofta han bjuder på käk heller då han inte lever på många tusenlappar i månaden. Han är knäpp men inte på det sätt att han antastar sig på ungdomarna som är hos han. Allt han säger är struntprat utan mening, ingen handling. Han vill passa in i språket med ungdomarna och vara rolig, men lyckas inte så bra.”

Och en annan person:

”Ni förstår inte.. Varför tror ni folk vill vara hos han om han utnyttjar dom? Tror ni verkligen på att INGEN ha hört NÅGOT om att han håller på och våldtar folk när de bor 6k pers i byn eller vad det är? Polisen skulle känt till han om han ha hållt på så sedan 70-talet. Alla i byn, iallafall alla vuxna som inte känner han hatar han verkligen, självklart. Men han är ingen våldtäkts man. Bara störd i munnen, inte med fingrarna. Och ni som säger att han håller på å utnyttjar barn sexuellt kan gärna ha en anledning och inte bara ha läst det av någon annan.   Edit* han har bjudit nästan alla ungdomar i byn på pizza någon gång, men jag har ALDRIG hört att han utnyttjat någon. Lyssna på dom som känner han istället för folk som sitter 200mil bort och inte vet något förutom vad andra idioter här på fb ha skrivit ”.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt i Matfors. Jag vet inte hur mycket denna man har agerat på sina impulser. Jag hoppas han spärras in och får vård – och att det inte blir någon sorts misshandel från vuxna för att bli av med honom. Men samtidigt så finns den här hopplösa känslan av vad han får för vård på rättpsyk. Risken är väl att han hamnar i Sundsvall – och den ”vården” av pedofiler känner vi redan till.

Hur många sådana här fall finns det? Hur många unga killar är det som idag utnyttjas? Det  är svårt att veta och varför det är så kan väl kanske Pelle Billings inlägg om sälja sex visa på. Han refererar till två stycken artiklar i DN.

Enligt en ny undersökning från Linköpings universitet har cirka 1,5 procent svenska ungdomar någon gång sålt sex, fler pojkar än flickor.

Men när man då försöker exemplifiera det hela i en annan artikel med konkreta exempel. Guess what? Då är det bara flickornas historia som kommer med. Pojkarna hamnar i skymundan.

Även i första artikeln så saknar jag pojkarna. För i de fall man tar upp könet så är det konsekvent tjejer. Antingen tjejer eller barn.

Ena armen är vinklad över huvudet, den håller i en mobiltelefon som hon knäpper av ett foto i spegeln med. Under nakenbilden står: ”Kom och mys med söta Linnea, sexton år.” Hon är en av många svenska ungdomar i Stockholm som annonserar sex på nätet – ett växande problem, enligt prostitutionsgruppens spanare Simon Häggström. /../ snubblade över en sexannons från en 17-årig flicka /../ ”Sofia, 18”, en blond och vacker tjej som ler mot kameran i en blommig klänning. Bilden är tagen av hennes mamma på familjesemestern i Spanien och ”Sofia” är i själva verket 16 år gammal /../ Man jobbar och jobbar och tänker ”hon är en tonåring och hänger med sina kompisar”. /../ Det blir ett osynligt fängelse där man sjunker längre och längre ner, i vad många tjejer har beskrivit som ett träsk, säger Simon Häggström.

Kanske ska man tolka de fall där man inte nämner könet som att inkludera pojkar. Och då är det väl denna mening man kanske ska ta fasta på:

Många gånger har barnen blivit utsatta för sexuella övergrepp, enligt Åsa Landberg, psykolog hos Rädda Barnen i Stockholm.

Och kanske handlar det om äldre pedofiler som köper sex för något annat. Kanske handlar det om sådana som mannen i Matfors som ser det som tjänster och gentjänster? Jag vet inte. Men jag hoppas vi snart kan börja se och hjälpa utsatta pojkar med i framtiden. Kanske kan vi ge dem modet att våga tala öppet när de blivit utsatta för något? Vi vet hur svårt det kan vara för tjejer – om inte annat har fallet Bjästa (och även nu senast i Matfors) lärt oss det. Men jag inbillar mig att det är än värre för pojkar. Och osynlighetsgörandet av pojkarna leder nog till en rädsla – det är bara jag. Och hur ska jag våga säga till någon? Om det bara händer mig – vad är det hos mig som ledde till att jag blev utvald? På något sätt måste det väl vara mitt fel det hela? Och resultatet kan då bli att de kanske förtränger minnena långt bak.

Blandad kompott

Etiketter

Försäkringskassan, Invandring, kvotering, politiker

Känner mig lite trött och håglös när jag försöker hänga med i alla debatter och vad som händer i vår värld. Det känns som det är så mycket som är fel överallt. Men jag har inga bra förslag på vad man kan göra för att fixa till det. En del människor skyller allt som är snett och fel på regeringen. Och att får vi bara tillbaka Sossarna så blir allt så mycket bättre igen. Samtidigt som jag då läser om ännu en sosse som lever som han lär. Pär Nuder. Han som oroade sig för det här köttberget av 40-talister som man måste försörja. Nu tillhör han själv detta jävla köttberg av politiker som använder kryphål så han får miljontals pengar – men eftersom det inte är lön så får han också pension. Och föraktet för politikerna ökar.

Jag läser om mannen som har utförsäkrats. Ett totalt oseriöst inlägg hävdar en Henrico hos Anybody’s – reglerna är klara. Kanske det. Å andra sidan så hävdar en del människor under kommentarerna till detta inlägg att hon själv var i samma situation – men det var hennes klarhet över reglerna och att hon gått till chefen som löste det hela. Men hur många orkar kämpa? Hur många orkar sätta sig in i reglerna? Jag tänker på min sambo – runt honom finns hela familjen att hjälpa till, samt en bra HR avdelning på jobbet. Men om han vore ensam – då hade han lätt kunnat hamna mellan stolarna och förlitat sig på vad en enskild person på FK säger.

Och hur ser det ut hos FK? Hur mår folk där? Kollar snabbt i Creeper hur det ser ut med surfandet hos FK. För tillfället är Vakanser i topp med 38 av 49 länkar. Så hur är omsättningen på folk? Hur lång tid tar det att lära sig sitt jobb? Och vad har de för förutsättningar egentligen?

Läser också en debattartikel av Centern. Hårdare tider väntar. Vi måste helt enkelt sänka välfärden för att ha råd. Sänka ambitionsnivån har jag hört tidigare. Och jag förstår detta. Jag förstår att det inte finns pengar. Men jag förstår inte att samma parti kan prata om 40 miljoner nybyggare i Sverige – och sedan prata om att vi måste ransonera välfärden. För de som hojtar av glädje över att Centern försöker skjuta sig själv bort från politiken kan man väl notera de sista raderna när det gäller presentationen av författaren av artikeln:

Hans Dahlgren, ordförande för Centerpartiets välfärdspolitiska grupp. Medlem i Centerpartiet sedan 2011. Dessförinnan politiskt aktiv i Socialdemokraterna. Bl a som chef för det sakpolitiska stödet i riksdagen under såväl Mona Sahlin som Göran Persson.

Någon som tror att det blir skillnad med S vid rodret?

Läser också hos Hannah om problemet med att det är män i Kansas som bestämmer över en kontroversiell (eller ja, rent ut sagt urbota dumt!) abortlag. Hade det varit bättre med mer kvinnor? Hon förtydligar senare att det inte handlar om någon önskan om kvotering – utan snarare mixade beslutsorgan med personer som ska kunna ha förståelse för den grupp som man lagstiftar om. Kan till viss del hålla med – men samtidigt inte helt. Men kanske jag börjar bli lite för direkt demokrati ibland. Jag känner inte att de politiker som ska representera mig och min vilja gör något vidare gott jobb allvarligt talat. Men när jag läser vissa människors kommentarer på nätet så vete katten om jag vill att dessa människor ska vara med och bestämma en massa heller….

Och tillbaka till det här med välfärden. Vi ska tydligen sänka ambitionen för skola och omsorg, och vi ska ransonera på vården (för de som inte har råd att betala) men ingenstans pratar man om det här med kostnaderna för illegala invandrare. Även när de är bevisat att de har ljugit så får de stanna – efter att ha kostat pengar i åratal. För att de har fått anknytning hit. Och det ligger ju i linje med det Annie Lööf önskar. Kreativa entreprenörer som kommer hit.

Några år senare så finns en stor del av dessa männisor i utanförskap. Kanske får de känna av den sänkta ambitionsnivån. Och jag blir så trött på den där debatten som har funnits sen jag gick på gymnasiet. Varför är vår invandringspolitik så skev? Varför försöker man skapa konflikt genom att påstå att folk som reagerar är rasister? Istället för att lyssna och diskutera. Det har varit en massa diskussioner om utvisning. Det stör mig att vi inte utvisar brottslingar (om de då inte råkar vara en sinnessjuk kvinna som mördar sina barn). Argumenten mot detta kan vara rätt bra, kan återigen föra fram Hannah.

Vad innebär det egentligen? Om vi tar ett hitte-på-exempel med en person som kommit till det här landet och våldtagit någon, och vi i straffet inkluderar utvisning, vad säger det? Att vi värnar om kvinnorna (eller männen för den delen, men ni vet, statistiken osv) i det här landet, men inte om de i ett annat land, där personen i fråga kan fortsätta med sina övergrepp, och förmodligen utan en (ändå förhållningsvis) okorrumperad rättsmakt? Eventuellt i ett land där det krävs åtta oberoende vittnen på att en kvinna blivit våldtagen innan en dom går igenom?

Om vi i hittepå exemplet säger att denna människa har en kvinnosyn som innebär täckt kvinna = proper kvinna = otäckt kvinna = slampa som vill ha sex med alla/förtjänar att bli våldtagen. Om man då utvisar denna person till landet där alla kvinnor tvingas/väljer att vara täckt så kommer skälet till att våldta kvinnor minska. För i det landet har kvinnorna lärt sig. MEN visst kommer han kanske se en kvinna som inte vill vara täckt, som hellre vill ha frihet. Då kan jag säga att denna kvinna/flicka som vill leva i ett samhälle som tillåter henne att ha en egen vilja är välkommen till mitt Sverige. För problemet är att deras situation kommer troligen inte vara någon skillnad om denna person är i Sverige eller sitt ursprungsland.

Men kanske, kanske kan man med utvisning skicka signaler. Signaler som visar att det är inte ett ok beteende. Kan ni inte följa de regler som finns i Sverige – så kanske inte Sverige är ett land för er? Kanske kan vi rädda en annan kvinna från att bli våldtagen här genom att visa att vi värderar människor (i det här fallet oftast kvinnor) högre här? Och det gäller faktiskt inte bara blonda blåögda svenskar. Kanske kan vi hjälpa unga kvinnor som vill bryta med sin kulturs värderingar med. Vi kanske kan förhindra att de mördas öppet – eller ”hoppar från balkonger” genom detta? Just nu är spiralen nedåtgående och vi får mer och mer frustration i landet och konflikter mellan grupper. Så kanske kan första steget vara att göra annorlunda?

Tankar om syskonkärlek

Etiketter

brev, Cecilia, Donia, syskon, syskonkärlek

Jag hade en syster som var två år äldre än mig när jag växte upp. När jag var nio år fick jag en lillasyster. Tyvärr känner jag väl idag att jag inte var där så mycket för min lillasyster. Men min storasyster var alltid där för mig. Hon var också extremt snäll och det kan väl erkännas att jag utnyttjade det ibland. Det var väl först när hon kom in i puberteten som hon tröttnade på att han lillasyster hängande efter hela tiden – men även den tiden gick över. Men att ha en jämnårig syster innebar att jag alltid hade en vän med mig. En som också gick på äldre barn när de trakasserade mig. Som jag alltid kunde lita på. Andra syskon berättade om enorma bråk och att man slogs hela tiden, men det gjorde aldrig vi. Visserligen tappade min syster sin första tand när hon bet mig i tån enligt uppgift – men kanske hon lärde sig något av det, för jag har inget minne av något våld från henne.

Så därför så ville jag ha två barn. Från att inte vilja ha ett barn så ville jag nu ha två. Och nu när den yngre är fyra och den äldre är sju (och ett halvt naturligtvis…) så har de verkligen börjat få utbyte av varandra. Både positivt och negativt då. Positivt så tillvida att storebror alltid ser till att lillebror får vara med. Negativt genom att han alltid småretas. Springer före och ropar ”jag vann!”. Men det går inte att ta miste på kärleken till brodern. Och att storebror anser att den viktigaste är lillebror. Jag kommer ihåg när jag läste om hjälten i en översvämning. En tolvårig pojke som såg till att lillebror räddades först. Sedan var det försent att rädda honom. Och jag vet att min äldste son skulle gjort detsamma – och min storasyster med. Kanske har det att göra med att man redan från början gör storasyskonet delaktig? För att inte barnet ska känna sig bortglömd när en liten kommer så får de vara med och ta ansvar?

Så läser jag då om Cecilia – syster till Donia. Hon som inte fått se sin lillasyster på fem år. Och sedan är det försent. Lillasyster är död. Och jag funderar hur hon känner sig. Litegrann förklarar hon i brevet hon skickat till Daddy.

kan berätta att jag har försökt träffa min syster Donia i mer än 20 dagar och socialen i Simrishamn och fosterfamiljen bollade runt mej hit och dit. Det verkade som om ingen visste vad de skulle göra för att jag skulle kunna få träffa min lilla syster Donia.

Och jag funderar på det här med att separera syskon. Nu fanns det då en anledning att Sara och Donia kom ifrån varandra från början – men varför stoppar man besöken senare? Även om man anser att mamman är olämplig (utan att man på något sätt har redovisat varför) av vilket skäl förvägrar man kontakten med syskon? Och nu är det försent.

Cecilia fortsätter:

Själv mår jag jätte dåligt av detta som hänt. Känner mej nerstampad av socialen som inte ordnade en en träff innan hon dog. Att dom inte kunde göra Donias önskan sann,eller min. Jag kan inte sova på nätterna jag har inte ätigt något sen jag fick det hämska samtalet lördagen den 28 april 2012 kl 17:00. Har blivigt mörkrädd, vågar inte vara ensam inte ens gå till toaletten. Har fått en mycket svår ångest av detta mina närver orkar inte mer vet inte vad jag ska göra. Har dessutom gått ner några kilon pågrund av detta.

Sånt här får inte hända, det är inte normalt. Det är omänskligt att varken socialen eller fosterfamiljen lagt in henne på sjukhus utan låtigt henne ligga och dö i sin säng helt ensam och hon fick inte ens träffa mej som var hennes största önskan. Hon var så glad men tragiskt nog så fick vi inte fräffas när hon var vid liv. Vet inte hur jag kommer kunna leva med detta, jag vet inte vad som kommer hända. Jag älskar min syster mer än allt annat på jorden men jag kan inte få henne vid liv igen.

Jag blir fortsatt så arg – och det värsta är att det går inte att göra något åt det. Ingen kommer ta på sig skulden. Det är ingens fel. Shit happens. Olyckligt, självklart men ändå. Och vad finns det för upprättelse? Pengar? Ursäkt? Det enda man kan önska är att det inte händer igen – men den naiviteten har jag inte längre. För det kommer att hända igen. Kanske inte just på det här sättet – men fall på fall kommer upp. Folk upprörs, jag med, och sedan om några år är det mesta glömt. Utom för familjen som kommer att fortsätta med frågetecknen och alla ”tänk om”. Jag undrar om det finns någon ”tänk om” eller ”om inte” från fostermammans sida? Jag kan inte låta bli att skriva detta – är det inte jävligt lustigt att en hästmänniska gnäller på någons lukt? Nu vet jag inte vad denna lukt som hon ska ha gnällt på handlar om – rökning vet jag till exempel luktar en del men det har inte framgått om det är det som är problemet. Men även om jag älskar hästar och försöker få mina söner intresserade av detta så kan jag inte säga att det alltid luktar så gott i stallet. Hästen själv – den lukten älskar jag. Men den fräna gödsel lukten – nja. Så om man då spenderar tiden i stall så känns det löjligt att börja gnälla på andras lukt. Men det är min spontana tanke det.

Men tillbaka till syskonkärlek. Jag funderar på hur mitt liv skulle ha varit om någon tog syrran ifrån mig. För även om hon var den som tog mest hand om mig – så var hon även viktig för mig att skydda. Ibland kunde hon vara lite godtrogen – och jag kände att jag som var mer världsvan (!) måste skydda henne från att bli sårad om folk skrattade åt henne. Hennes ärlighet i alla sammanhang kunde också leda till viss irritation från vissa så jag var tvungen att försvara henne. Så hur skulle vi ha klarat oss utan varandra? I dag är vi vuxna och bor ganska långt ifrån varandra – och vi är enormt olika när man ser yrkesval och intressen. Men fortfarande finns det ett band och en förståelse som jag inte har med någon annan. Och detta har man från sociala myndigheter sett till att Cecilia inte får ha. Jag undrar om någon av de som hon pratat med stannat upp och tänker – vad kunde jag gjort annorlunda?

Uppdatering 15:30: Lägger in Daddy’s kommentar från hans senaste inlägg här med för de som vill stödja Annina:

Ni som kan och vill ge ett bidrag till Annina, både med tanke på juridiska kostnader och för att kunna köpa en fin sten till Donias grav kan göra det till hennes konto.
Annina Karlsson Nordea 591213 – 6909