Tankar om skolpeng

Jag jobbade en gång på ett företag där man skulle ISO certifiera sig. Det handlade då om att se till att alla följde samma processer. Jag minns väldigt tydligt när vi fick reda på att det inte nödvändigtvis var det bästa sättet – utan att man hade samma process. Det spelar ingen roll om det är bra eller dåliga – bara det är samma.

Jag gillade inte det då. Och jag får ungefär samma vibbar när jag läser om den här socioekonomiska fördelningen. Jag vet inte hur väl det stämmer att man ska minska pengar till högavlönade gruppers barn de för att ge till de mer utstötta, jag har väl trott att man ger mer till de behövande. Nu har jag då haft barnen på ett dagis tidigare där man fått sådana pengar och det har varit ett sätt att få dagiset att gå runt. Det och att det är bland de högsta snittet av barn/personal i landet och barngruppsstorlek…

Å andra sidan kanske det nuförtiden innebär att man använder den befintliga skolpengen då, vad vet jag. Man vet ju inte riktigt hur mycket pengar det finns kvar när man har internfakturerat för de dyra hyrorna…Men känslan jag får är att det är precis samma sak som ISO certifieringen. Det handlar inte om att det ska bli så bra som möjligt – utan likvärdigt. Och jag undrar om man satsar på att ta bort de stora skillnaderna man såg i PISA rapporten mellan olika grupper. Inte genom att höja de svaga – utan att sänka de höga till samma nivå. Och för mig känns det inte alls som en smart väg.

Några tankar kring skolrapporten

Mycket om skolan nu. Är det någon som egentligen är förvånad över resultatet? Och att man skyller på fria skolvalet som Sirén genast gör känns väl sådär. Har själv ställt mig i kö till en friskola. Närmare bestämt Engelska skolan.

Så svenska skolan och skolverket tycker att det kan vara bra att ha mobiltelefoner på lektionen om det inte stör lektionen. Om det inte stör. Eh. Vilken planet är man på? Har de varit på ett möte med vuxna människor där folk har mobiler?? Har de sett hur vissa konstant sitter och knappar på sin telefon. Det kan vara väldigt störande och provocerande om du håller i ett möte och någon gör det – och jag lovar att hur fokuserad du än tror du kan vara med ett halft öra så fungerar det inte. Jag har själv när jag suttit lite dold läst tweets eller facebook eller kört en omgång Candy Crush. Och plötsligt hör man någon mening som verkar intressant, men man har ingen aning om vad som sas innan. Men skolelever kommer säkerligen kunna klara detta bra. Jojomensan, lite mer Facebook och vi kommer på första plats eller något sådant.

Men som sagt, Engelska skolan. Där har de en låda vid ingången i varje sal där elever får lägga undan sin telefon. Man har också regler och gränser. Min son var och tittade där och är nu eld och lågor över skolan. Att det är striktare regler tycker han bara är positivt. Jag hoppas verkligen att han kommer in till hösten. Så många fd elever (från denna skola och andra i landet) som jag har pratat med som har varit så positiv till möjligheten att faktiskt lära sig. Kan inte säga att jag hört så många som pratat positivt om sin skola annars.

Är det då Jan Björklunds fel att det går dåligt för svenska elever? Hade det blivit bättre med S kvar vid rodret? Nej, skolans förfall började med Göran Persson och när skolan kommunaliserades. Men att Jan Björklund inte har rättat på detta misstag får stå för honom – och är en del i problematiken. Och att lärare inte får vara lärare utan göra så mycket annat. Utom att sätta krav på elever. Det får man inte göra. Så stökiga elever får ingen hjälp – diagnoser till trots så finns det inget stöd – och elever som lätt tappar koncentrationen dras ner. Och vem har tid med de som verkligen vill prestera och behöver utmaningar? På sätt och vis har vi väl en likvärdig skola på sina ställe. Det är lika dåligt ställt för alla.

Älvdalens skola på tapeten igen..

Etiketter

Älvdalen, skola, sparande

Jag skrev för någon vecka sedan om bland annat Älvdalen som blivit känd i olika sammanhang. Hot om vite från skolinspektionen samt att de hade problem med att eleverna röstat på SD i skolvalet. Och nu har det kommit ännu mer godbitar från Älvdalen skola, hittat via Avpixlat.

I detta område där man inte kan utbilda eleverna och betala vite för detta – så måste man spara in på något. Så redan i juni så kom man fram till vad göra.

1. Vatten istället för mjölk. Inget problem för mig (eller mina barn) vatten till maten har vi alltid kört. Oavsett vad mjölkfrämjande säger så fungerar det bra. Men många svenska barn dricker mjölk så det kan nog bli problem att vända detta. Så jag är förvånad över att inte det protesterats mer.

2. Fisk som ej är populär kommer att serveras. – Den är bra. För att minsa matförbrukningen så tar vi mat som barnen inte gillar. Skitsmart. Påminner om min tid på gymnasiet, då det fanns filmjölk som alternativ till lunch. Utom på onsdagar då det serverades fisk, och då drog man in på alternativen då det blev för dyrt då alla tog det. Det var då jag lärde mig att man kunde gå utan lunch utan större problem.

3. De råvaror vi kommer att köpa är kyckling och kött från utlandet, som är billigare. – Ja, det låter väl vettigt ändå när man ska spara pengar. Helst vill man ha närproducerat mat och kött till barnen, men man måste ändå tänka på kostnaden. Men man kan inte låta bli att fundera på vad det kostar ändå.

4. Populära rätter tas bort. – Ja, precis, mat som de riskerar äta för mycket av ska man inte ha. Bättre tvinga dem ifrån mat på skolan. Kanske vi kan börja med vattgröt à la Oliver Twist till barnen med, tillsammans med fisken?

Detta klubbades tydligen igenom i juni, och ska börja gälla i januari. Känns som man verkligen försöker provocera fram någon reaktion på detta, på det sätt man uttryckt sig. Så jag hoppas väl att det kan bli lite bättre resultat. Det känns som eleverna i Älvdalen redan har problem med att elevernas skolgång.

Andelen elever som lämnar grundskolan med godkänt i alla ämnen har på ett par år sjunkit från 89 procent till 55 procent. Detta beror bland annat på en otrygg studiemiljö, för lite stöd till behövande elever och otydlig ledning på grund av täta rektorsbyten. /../ Skolinspektionens slutsats är att det brister hela vägen i Älvdalens skolverksamhet, både i kommunledningen och på skolorna.

Någon som tror att statistiken kommer att öka med hungriga elever som får kastat i ansiktet att man ska servera mindre av mat de gillar – och mer av det de inte gillar för att spara pengar?  Och läser man då att man ska ta emot ensamkomna flyktingbarn samtidigt som dessa regler för skolan kommer att gälla, visserligen till 100% bekostat av statliga medel så gissar jag att man kommer få ännu en väckarklocka vid ett val. Och gissningsvis så kommer man vara lika chockade då.  Som man sår får man skörda, skulle jag vilja säga.

Avslutning i kyrkan – eller inte?

Etiketter

avslutningar, skolan

Jag är väl någonstans mellan ateist/passiv kristen. Jag har aldrig någonsin gillat att vara i kyrkan. På något sätt gick gäsp reflexerna igång direkt när jag kom in dit. Trots detta överlevde jag att konfirmeras – jepp, gjorde det för presenterna! – och tyckte faktiskt det var en bra tid för mig. Jag lärde mig väl en del och kunde faktiskt få förståelse för religionen som så. För även om jag inte själv gillar kyrkan så respekterar jag den.

Jag tycker Stefan Olsson har en hel del bra poänger om det här med kyrkan och avslutning i sin artikel in Newsmill.

Det finns en massa argument för och emot. Hur skulle du känna om dina barn tvingas gå till en moské? Svaret för mig är: Helt ok, det kan vara bra att lära sig andra kulturer och förstå dem. Men jag skulle inte anse att man kan tvinga barnen då att dela upp sig mellan killar och tjejer och sätta på sig saker som signalerar religion. Det ska vara ok att barnen har på sig de kläder de vill sätta på sig – som sommarklänning – utan att detta ska förbjudas.

Läser vidare i kommentarerna och noterar att någon liknar en avslutning i kyrkan med att låta barnen se på porrfilm – eller få narkotika. Jag gissar att det finns mycket mer traumatiska minnen från kyrkobesök där.

En annan person anser att skolan ska ha lokaler för detta. Och det har de säkert. Kommer igåg matsalen på vår skola. Kanske inte det roligaste alternativet – eller det som var mest lämpad rent akustiskt. Och sen var det plats. Hela skolan + föräldrar och släkt? Nja.  Men visst – har man lokal så kan man köra det. Men det kan också ligga en del i firandet att inte befinna sig på skolan utan få något annat. För att jag tyckte det var roligt att stå och sjunga på avslutningen. Just dessa tillfällen så kände jag inte av den här gäspreflexen. Jag ser bilder som mina föräldrar tagit. Man ser glädjen hos mig och mina klasskompisar. Så vad säger barnen? Hur vill de ha avslutningen? Hur blir deras dag en glädjens dag?

På sonens skola så kör de avslutningen utomhus. Som förälder får man stå hela tiden (och det blir tämligen jobbigt med tanke på att det är klass 1-5 a-c + en massa tal. Det försvårar också att sikten är sådär från olika ställen. Man ska vara först helt enkelt. Men det fungerade på sommaravslutningen i år.Däremot så vete katten hur det är om det regnar.

Men grejen är att jag håller med Stefan. Man måste låta skolorna se över förutsättningarna i varje kommun och skola. Låta skolan vara med och tycka till. Lyssna på barn och föräldrars tankar runt det hela.

Jag har väldigt svårt att se att alla dessa invandrare är så rädd för smitta av kristendomen som man vill göra gällande – att de tror att ett (eller två vid Lucia) besök i kyrkan ska fördärva deras barn. Om de har problem med det så ska det naturligtvis respekteras – men jag vill nog låta dem föra sin egen talan.

Känner att kommentatorn Klas i mångt och mycket uttalar mina tankar i sina kommentarer på artikeln.

Som till exempel denna:

Man går med sina kompisar till ett ovanligt rum som man sällan besöker. Man kanske är lite finare klädd för det är skolavslutning och det hela känns både stämningsfullt och annorlunda beroende på situationen och rummet. Längs fram står en snäll men tråkig kuf som säger några obegripligheter iförd lite märkliga kläder. Sen sjunger man några ålderdomliga sånger som ekar i rummet. Avslutningsvis önskar personen längs fram alla lycka och välgång i sin guds namn. Sen är det sommarlov.

Man tar inte ställning för eller emot. Man bara upplever. Det är för mig neutralitet i frågan.

Jag läser då vissa av svaren han får på detta:

Om personen istället skulle önska lycka och välgång i Gröna lyktans eller vetenskapens och upplysningens namn så skulle det kallas opassande.

Skulle det? Allvarligt? Om någon önskar mig lycka och välgång, oavsett i vilket namn är det något jag skulle finna ”opassande”? För mig nej. Så visst skulle jag skratta lite om man säger ”May the force be with you” men om jag ändå inte är troende så skulle det säga  mig ungefär samma sak.

Nästa person drar en annan liknelse:

De behöver heller inte skyddas för att ha sin avslutning i det komunistiska partihögkvarteret, de skulle inte skadas och de skulle nog tycka att en och annan kuf som vistades där både såg och lät lustigt och inte heller skulle de förstå dennes vänliga ord och dennes avslutande fras ”Krossa kapitalet!”.

Jag vet inte om jag skulle påstå att något som slutar med ”krossa” något kan anses som vänliga. Så man kan väl se över vad prästen får och inte får säga under avslutningen om man nu är så rädd. Men som sagt, i slutändan måste skolorna få ha valet själva att välja bort – eller välja.

Skolan och våld

Etiketter

brott, misshandel, mobbing, polisanmäla, skolan

Att det är våldsammare i skolorna nu än det var på min specifika skola på min tid har jag uppfattat tidigare. Jag började då första klass i början av 80-talet och gick ut sen då under början av 90-talet. Under den tiden såg jag inga våldsamheter. Ingen som sparkades ner, eller slogs eller någonting sådant.

Det fanns dock de jag var rädd för som jag trodde kunde ta till våld. Till exempel Rickard. Jag kommer inte ihåg hur Rickard såg ut, men jag vet att jag var livrädd för honom. Han var en stor högstadieelev som skrämde slag på mig på lågstadiet. Jag kommer inte ihåg hur rädslan började för honom, men det kan ha förts vidare från någon annan.

Jag har också ett starkt minne av att några i årskursen över mig stod runt mig i något sammanhang och skällde ut mig en gång, då var jag också rädd. Bakgrunden var väl att jag och någon till hade tjuvringt till folk. Vi var jättetuffa och ringde och la på luren när de svarade. Ungefär samtidigt så var det någon annan som tjuvringt till någon och sagt något otrevligt. En av de som var med hade då nämnt att vi tjuvringt och jag, det lätta offret, blev då syndabocken. Jag kommer ihåg rädslan jag kände. Jag var då rädd för att de skulle ta till fysiskt våld vilket jag alltid varit rädd för. Någon sprang och hämtade hjälp i form av min två år äldre syster. Och som en eldsprutande försvarare så läste hon lusen av mobbarna. Och på den tiden hade man respekt för de som var äldre – och syrran gick på högstadiet då och de som stod runt mig bara i sexan.

Så kom jag själv upp i högstadiet och minns att jag träffade på några snorungar som gick på lågstadiet. Och de hade fasiken ingen respekt alls för mig till min förvåning. Och det var väl jämnåriga med dessa snorungar som gick på min lillasyster som fått uppleva fysisk misshandel i skolan. Redan på lågstadiet så fick hon en spricka i benet/baken efter en spark. Polisanmälan? Utredning från sociala myndigheter? Icke.

Och våldet har eskalerat i skolorna. Jag hörde om killen som gick i skolan och fick lämnas och hämtas av mamma och pappa från lärarrummet. som var tvungen att få eskort av lärare till lektioner. Vilken arbetsmiljö…vem skulle accceptera sådana förhållanden? Och förklaringen man hade från skolorna till att inte polisanmäla var mer än lovlig korkad.

Men flera rektorer som Sveriges Radio talat med menar att en polisanmälan inte är någon bra lösning, vid till exempel en misshandel mellan två elever. Det tar tid, socialtjänst kan behöva tas in och under tiden måste ändå skolan hantera situationen där eleverna det gäller ska mötas dagligen.

Kan man inte hantera det på skolan med. För att det är så väldigt lätt att dagen efter umgås med den som sagt att de ska mörda en eller sparkat och slagit en utan att det händer något? Does not compute..

Men jag funderar lite på det där. Skillnaden på nu och då. För ett tag sedan så hörde jag ett annat reportage om att man inte anmäler brott till polisen. I nåt reportage hörde jag en ung kille säger att det är saker som man fixar själv. Inte ska man blanda in polisen i sådana saker. Vad jag hör så är det mer utbrett snack om att nita folk. Det blir mer öppet och accepterat – kanske till och med förväntat? Så var det inte på min tid. Man hörde om folk som var våldsamma – men de glorifierades inte. Kan det då vara att flatheten i skolan har bäddat för  misshandel och sådant som man hör talas om ganska ofta idag. Att barnen får lära sig att det tolereras. Att det inte är ok, men ungefär som att gå emot röd gubbe. Vem bryr sig?

Å andra sidan – vad händer om man polisanmäler? Jag misstänker tyvärr att det är fler än Robert som får hem svaret: Förundersökning nedlagd. Å andra sidan kan även en markering som detta hjälpa – om förövarens föräldrar plötsligt inser vad barnet sysslar med och sätter stopp.

Nu granskas i alla fall skolan som brottsfall, och en blogg har lagts upp som visar vad som händer under reportaget. Kan vara intressant att följa – och tipsa för de som har erfarenheter av hur det ser ut i skolan idag.

Tankar om eget ansvar och skolan

Det här med att göra folk till offer för omständigheter snarare än att se sitt eget ansvar och ta ansvar för sig själv skrev jag tidigare apropå brottsoffer.

Nu läser jag också ett blogginlägg av Helena von Schantz som pekar litegrann på samma problematik. Det handlar om skolan och hur man i debatten sätter elever som misslyckas som lärarens ansvar. Det är läraren som brister som inte har lyckats fått elever att lära sig. Och faktum är att en bra lärare kan lyckas motivera en ointresserad elev. En dålig lärare kan också döda all motivation som eleven har. Men en bra lärare kan inte alltid motivera elever. Jag minns så väl min lärare i historia som var uppskattad av de flesta som hade honom. För mig var han den bästa lärare jag haft – och den som fick mig att bestämma mig att bli lärare i historia. Nu blev det inte så i slutändan – men han väckte intresset. Resten av min klass tyckte han var helt värdelös. Jag kunde inte förstå det då – och jag förstår det inte nu. Men vi var en klass tekniker och historia ingick inte i de ämne som klassen ansåg värdefulla. De som gillade läraren var mer samhälle och humanister. Nåväl när jag då läser Helenas inlägg så fångas jag av vad en tysk student hade sagt.

Han pekade på skillnaden i kunskapssyn mellan Tyskland och Sverige. Han berättade att när han började läsa fysik i Tyskland fick studenterna höra att alla som lägger manken till kan klara studierna, men det krävs hårt arbete och ungefär hälften kommer därför att misslyckas. I Sverige sa man bara att det här ska ni alla klara av. Ingen koppling till slit. Han menade att det gav ett mycket lägre studietempo och att det också ledde till att man sänkte kraven för att alla skulle lyckas. Han gav ett exempel med någon tenta där väldigt många hade kört. Eleverna klagade och fick en lättare tenta.

Det här Severin beskriver känner jag igen som den grundläggande skillnaden mellan skolan i Finland och i Sverige. I Finland är lösningen för det mesta att eleven kavlar upp ärmarna och jobbar hårdare. Extralektioner, villkorskurser under sommaren, dubbla läxor och – om inget annat hjälper – två år i varje klass. I Sverige är det läraren som ska jobba hårdare. Här lutar man istället åt inlärningssvårigheter, svagbegåvning eller andra specialbehov.

Och det är ju så. Vi vill inte skuldbelägga elever med dåligt resultat. Tänk om de känner sig misslyckade? Hur kommer det att göra för elevens framtid? Men hur gör det för elevens framtid att ges glädjebetyg, att vi sänker kraven för betygsgränser – är det ett bra sätt att få eleven att göra sitt bästa?

I Finland har eleverna läroplikt. I Sverige har de skolplikt. Eleven behöver bara infinna sig så förväntas vuxenvärlden fixa resten. Hur många Marie Curie, Selma Lagerlöf, Steve Jobs och Thomas Edison odlar vi fram på det sättet?

I genom hela samhället känns det som vi odlar en omsorg där vi vill ta hand om alla människor. Man vill så mycket, åstadkomma så mycket. Men vad blir resultatet? Att vi i samma samhälle sviker de yngsta med stora grupper på förskolan, och säljer ut äldre vården till företag som Carema.

Jag tycker vi borde ha mer resurser till skolan. Man borde ha mindre klasser så lärare verkligen kan låta elever växa och nå sin potential. Men vi måste även sätta krav på barn och ungdomar på att ta eget ansvar – och förstå och ta konsekvenser. Vi måste kunna sätta krav. Krav ser oftast som något negativt när man pratar om det – men det är också något som folk växer av. Om folk förutsätter att du inte klarar något – varför ska du anstränga dig? Du vet ju redan att om du misslyckas första gången så kommer någon annan göra det istället. Och med denna taktik kan du slippa ifrån ganska mycket (”Du kan ju inte dammsuga ordentligt, det är lika bra jag gör det”, ”Det blir ändå inte rent när du diskar, så jag gör det”). Så varför ska man anstränga sig i skolan? Det är väl lärarens jobb, eller?

Kompetensutveckling lösningen för allt?

Etiketter

SKL, skolan, speciallärare, stöd

Hörde på radion igår en diskussion om extra stöd till elever som behöver det. Som lärardotter är detta en fråga som jag har hört mycket om hemma. Mamma har beklagat sig att det finns fall som hon och hennes kollegor har larmat att det behövs stöd. Men rektorn har bara slagit bort det hela. Det var ju så kompetenta lärare på skolan.

Så nu hör jag samma diskussion på radion och då hör jag följande:

Men Per-Arne Andersson ansvarig för skolfrågor på Sveriges kommuner och landsting SKL, tror inte att det är kommunernas brist på pengar som gör att eleverna blir utan stöd, utan att lärarna brister i kompetens. Lösningen är att lärarna vidareutbildar sig.

Första tanken är att jag inte noterat vad SKL är tidigare, men nu har jag på bara ett par dagar hört uttalande från två representanter på SKL. I’m not impressed…

Så då tar vi exemplet som tas upp:

– Den här eleven måste ha till exempel en dator för att hjälpa till att läsa olika slags texter. Men då kommer ju alltid: ”vi har inte råd, det finns just nu inte det, stopp stanna eller vad det nu kan vara”

Jag har sett lite program och hjälp för dyslektiker. Det var någon dator med specifik program som eleven kunde använda både på lektionen och hemma.Och hur ska man kompetensutveckla en lärare till detta? Att ägna 10 minuter extra åt en elev som behöver extra stöd – vad hjälper kompetensutvecklingen de övriga eleverna? Läser lite av det Per-Arne sagt tidigare:

– Skolan har problem, men det finns lösningar. Det handlar om att använda skolans kompetens och resurser klokt utifrån elevernas behov, säger avdelningschef Per-Arne Andersson på Sveriges Kommuner och Landsting med anledning av PISA-resultaten.
/../
– Skolan har andra utmaningar idag än igår. Vi kan inte tänka som vi alltid har gjort. Undervisningen måste förankras tydligare i forskningen och lärare och rektorer uppmuntras att tänka nytt. Inte minst behöver lärare samarbeta mer och lära av varandra, säger Per-Arne Andersson.

Jag har ett litet tips för honom i det här fallet. Acceptera kostnader. I det här nytänkandet så får man kanske lägga in att skolan kan vara tvungen att kosta lite mer. Kanske vinner vi det i framtiden på minskade utslagna i framtiden. Jag tror ordinationsrätt för lärare vore en bra lösning. Man bör även se till att få fram speciallärare. Om det nu är så att vi behöver arbetskraft inom detta – och stolarna är tomma så borde väl det kunna åtgärdas på något sätt. Kanske med högre löner? Kanske subventionerad utbildning för långtidsarbetslösa ungdomar? Och kanske vore det en idé i sammanhanget att se över utbildningen att den faktiskt reflekterar det faktiska behovet.

Tankar om särbegåvning och skolan

Känns som man i alla fall har börja lyfta frågan om särbegåvade barn nuförtiden. Åtminstone har SVD börjat lyfta frågan i sin serie.

De forskare som studerat hur särbegåvningar tas om hand inom den svenska skolan, beskriver dock Sverige som fortsatt inneslutet i en ”glasbubbla” av ointresse och okunskap när det gäller fenomenet särbegåvning.

Att satsa resurser på de högt begåvade eleverna är inte heller helt oproblematiskt: ”Ska vi ägna oss åt att definiera genier i stället för att hjälpa barn som halkar efter i skolan?” undrar många och befarar att två missgynnade grupper ställs mot varandra.

Jag läser om många olika människor, om Jenny Åkerman som memorerade 1000 decimaler av talet pi. Ordförande i Mensa.

– Det är lite brännbart socialt att säga att man är särbegåvad och jag är inte riktigt bekväm med att ta de orden i min mun. Men nu är det ju det begreppet som används. För mig handlar särbegåvning inte främst om en förmåga utan mer om en hunger, en drift att få sätta tänderna i häftiga problem. Hjärnan dreglar liksom och vill hela tiden ha mer föda.

Jag kan inte riktigt relatera till detta – men jag märker att det är så som både sonen och min sambo fungerar. problemlösning. Själv gillar jag också problemlösning fast för mig är det mer lösa problem för människor.

Men trots detta kan jag känna igen mig i lite av annat hon säger.

– En duktig pedagog kan väcka elevens motivation för i princip vilket ämne som helst, men om läraren inte kan ge något annat skäl till kunskapsinhämtning än att det kommer på provet så har jag annat för mig. Sorry!

Ja, det där kan till och med jag relatera till. Vissa ämnen har jag varit intresserad av trots att jag inte haft fallenhet tack vare en engagerad lärare. Och jag har också älskat ett ämne som en värdelös pedagog på universitetet fått mig att tappa intresse för helt genom sitt träaktiga läsande ur kursboken.

Men om jag då jämför med min sambo så talade han om att vissa delar i matten hade han väldigt svårt för vissa delar (var det andragradsekvationer månntro?) innan han började med elektronik och då föll det på plats och var självklart för att då fanns det användning av det. Själv glömde jag allt sådant så fort jag skrivit mitt sista prov i ämnet.

Försöker läsa på lite för att förstå vad särbegåvning är för något:

2–4 ­procent av alla människor är ”måttligt särbegåvade”. En minoritet av dessa har så kallad ”generell särbegåvning” och bemästrar nästan alla akademiska ämnen. De flesta har dock både starka och svaga sidor. Man kan till exempel vara särbegåvad inom matte, men ha inlärningssvårigheter i svenska.

George Washington, Albert Einstein, Isaac Newton … Sär­begåvningar är ofta antingen äldst i en syskonskara eller enda barnet. Tänkbara anledningar: Förstfödda som får vara ensamma om föräldrarnas uppmärksamhet de första åren i livet får ofta mer vuxenstimulans och utvecklar därför sin begåvning. I samband med ett syskons födelse för­lorar de äldsta barnen sin centrala position i familjen, vilket också kan driva dem till att prestera mer för att försöka återta denna ställning.

Stämmer bra in på både sonen och pappan det där…

Särbegåvade personer riskerar att felaktigt få diagnosen Aspergers syndrom. Ett av symptomen för denna funktionsnedsättning är intensiv fokusering på specialintressen – något man även ser hos många särbegåvade personer.

Men det finns också tydliga skillnader. Exempelvis har personer med Asperger ofta svårt att leva sig in i andra människors situation, medan särbegåvade ofta uppvisar stor empati. Och medan barn med Asperger oftast är oförmögna att interagera med andra barn som delar deras specialintresse, umgås och samtalar särbegåvade barn gärna med andra som delar deras fascination för ett ämne.

Kan bara säga att det inte är några problem med empatin för lilleman. Glömmer inte när han plötsligt började gråta när han kom att tänka på en pokemon (!) i ett avsnitt hade blivit övergiven.

Så varför tror jag att han skulle kunna vara så begåvad? Hade i går ännu en sådan här konversation med sonen, snart 7 år. Det började med att han kände på en tand som var lös. Den tredje. och han upplyste då om att när han tappat denna så skulle han sedan tappa 17 till. Och eftersom det verkar vara 20 mjölktänder så gav jag honom rätt på detta. Och från lösa tänder var steget inte långt till pengar. För varje tand handlar det om 10 kr.
– Om jag har 5 tänder i glaset så får jag 50 kronor. För om man får 10 kr för en tand så får man 50 kr för 5!
– Det stämmer, säger mamma, och beslutar att testa honom lite. Men om du får 11 kronor för varje tand, hur mycket får du då?
Misstänkt snabbt kommer det: 60!
– Nja, nu tror jag inte ens du försökte räkna utan gissa. Kan du räkna ut det istället?
Lite tystnad, sen kommer det: 55.
– om du får 12 för varje tand då?
Inte lika lång tystnad denna gång: Men då måste det bli 60?

Och denna lilla mattesnille som sedan en månad tillbaka har räknat ut hur många dagar det är kvar till hans födelsedag – som kan multiplicera, ska nu sitta och traggla 1+3 på skolan. Det känns lite bortkastat faktiskt.

Är han ”särbegåvad”? Jag vet inte vad det skulle innebära egentligen. Helt klart har han en fallenhet som inte stämmer in i nivån som man har på skolan. Jag vill att han ska få möjlighet att utveckla sig själv. Att han ska få hjälp att förstå vad saker kan användas till så att han kan utvecklas och tycka det är roligt på skolan. Jag vill inte att han ska tycka att skoltiden är mörk och tråkig. Jag vill heller inte att han ska bli en av de störiga killarna som inte bryr sig om skolan. Eller att han ska anses som töntig och nördig för att han skulle vara intresserad.

Och kanske finns det i alla fall hopp idag:

I den nya läroplanen som trädde i kraft i höstas lyfts också de särbegåvades behov fram: ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” Och för några veckor sedan delade Kungliga Vetenskapsakademien ut en miljon kronor till ett forskningsprojekt som ska ta reda på hur samhället tar tillvara intellektuellt begåvade barn.

Vi får se hur det går – eftersom han delar intresset med pappan så kan de ha utbyte av varandra. Om man ser på sambon så hade han kanske inte samma förutsättningar från sina föräldrar.

Tankar om skolan och barn

Etiketter

Barn, lärande, pedagogik, skolan

Eftersom jag är en sån här ”pushig förälder” (hrmf) som oroar mig över min sons intresse för matematik inte blir tillräckligt stimulerad i skolan kan jag väl säga att det var mindre roligt att läsa denna text i SVD idag.

Läraren konstaterade redan under lågstadiet att Ruben var duktig, särskilt i matematik. Men han var stökig och okoncentrerad. I stället för att sitta stilla på sin stol och räkna i matteboken, gled han runt mellan bänkarna och pratade med kompisarna.

Åren går. Och det blir inte så bra, kan man säga.

– Vi såg understimulansen, men skolan började prata om diagnoser. I det läget måste man vara väldigt stark som förälder för att säga att ”vi har rätt och ni har fel”. Det är ju dessutom lite tabu att säga till andra att ens barn är väldigt begåvat i skolan. Man får jubla öppet när ens barn gör mål i fotboll, men inte om de får MVG i matte.

Deras lösning var samma sak som jag lutar mot. Kunskapsskolan. Jag har läst mycket positivt om det och vill gärna låta min lille funderarare utvecklas där i framtiden.

Rubens egna kommentar

 -Det är ju alltid jobbigt med förändringar, men jag kände snabbt att den här skolan passade mig bra. Vi arbetar självständigt och får hela tiden nya utmaningar i stället för att bara göra samma sak igen och igen.

Jag tror inte att denna studieform passar alla barn. Men vi måste verkligen inse att en del barn behöver utmaningar. Annars tappar de intresset. För min del krävdes en lärare som kunde skapa intresset. Jag är inte helt säker på att Kunskapsskolan och det självständiga arbetet hade varit det bästa för mig. Men vi måste verkligen inse att barn är olika – och ge alla barn de förutsättningar som är bästa för dem. Själv är jag emot det man körde för en del på ”min” tid. Barn som var väldigt tidigt utvecklade i ett ämne fick hoppa över och gå i en högre klass. Vilket innebar att de alltid var yngst. Och, i många fall, kanske inte socialt utvecklade på samma nivå som klasskompisarna. Jag tror inte det är så bra lösning det heller. 

 

Diskriminering i skolan

Etiketter

diskriminering, fördomar, skolan

Ibland ser jag tillbaka på den person jag var när jag var yngre, högstadiet och gymnasiet framförallt. Jag har svårt att relatera till den personen egentligen. Det var så mycket kontraster. Jag ville inte synas – men jag ville inte vara osynligt, jag ville passa in – men jag ville inte vara som alla andra.Jag var blyg och tillbakadragen – men kunde plötsligt vara kaxig och obstinat.

Jag kan komma ihåg vissa saker och skämmas så här i efterhand. Var det där verkligen jag? Hur tänkte jag då? Tänkte jag överhuvudtaget?

Händelser i ungdomen har färgat mig och gjort mig till den jag är – men ibland känns det verkligen som den jag var då kan jag inte förstå vad som låg bakom.

När det gällde kladstil så hade jag väl egentligen ingen riktig look. Inte förrän på gymnasiet då jag ständigt hade svarta kläder.

Jag läser hos Helena von Schantz om hur lärare kan behandla en elev som man ser som framtida rasister. En elev som är klädd som en skinheads fick sämre betyg än deras studie resultat förtjänar.

På Komvux i Uppsala hade jag en elev med rakad skalle, tatueringar och grova kängor. Kollegiet stämplade honom som främlingsfientlig och därefter ägnade sig många av hans lärare åt att markera sitt avståndstagande. När jag fick honom i engelska hade han ett G i betyg från A-kursen och berättade att hans föregående lärare inte hade tyckt om honom. Jag gav honom MVG för B-kursen – det var också det betyg han skrev på de nationella proven. Något som bekräftade både för honom och mig att hans A-kursbetyg var felaktigt.
/../
Så länge det finns lärare som hanterar främlingsfientlighet, homofobi och sexism på det här sättet är vi bara en del av problemet – inte en del av lösningen.

Jag läser kommentarerna på denna artikel (märkligt att många bloggar lyckas ha bättre diskussioner än tidningarna – det går ju tydligen att ha givande diskussioner  – om man är intresserad av att utbyta tankar). Jag läser då en kommentar av ”Janne”:

/../Jag har själv betjänat- på ett välkänt och världsvida inredningsföretag- två personer som klädde sig som SA-män. De bar bruna kläder och tillhörande attribut. Deras uppförande var korrekt och artigt men tyvärr stämde inte valet av klädsel in. Vad gör man? Skulle jag som lärare acceptera det? Knappast.

Jag tror att människor måste inse faktum att kläd -och stilval är värdeladdade och signalerar vissa saker och att de kan väcka reaktioner.

Nu vet jag inte hur gammal eleven på Komvux var. Men jag tänker på mig själv. Om någon skulle ha försökt påverka min stil – inte med diskussioner utan med betyg och omdömen då tror jag faktiskt inte jag skulle ändrat mig. Då tror jag min obstinata sida skulle sätta in.

Som vuxen i arbetslivet så känner jag till saker lite mer. Där tycker jag det är lättare att inse hur mitt utseende kan påverka hur folk ser på mig och bemötandet och därav tänka till lite mer.

Men om jag då i skolan skulle ha fått reda på att man utifrån hur jag klär mig har rätt att sätta subjektiva betyg – inte från det jag presterar. Då visar man tydligt, redan i skolan, att det är rätt att diskriminera. För den goda sakens skulle, eller någonting. Och då blir frågan hur man kan tolka ”saken”. Kanske kommer det bli lättare för en homosexuell kille som klär sig feminint att klara sig utan att få stryk om han istället väljer en mer macho stil. Borde då inte ändamålen helga medlen, genom att försvåra för honom att hitta sin egen ”felaktiga” stil som kan signalera något negativt visa på omtanke från skolan sida?

För ja, folk måste inse vad man signalerar med klädstilen. Och ibland kanske de väljer, trots dessa signaler. att följa sin egen stil. Det måste få vara deras eget val, och det är ingenting, ingenting som har att göra med det betyg man ska få.

När det gäller mina svarta kläder så minns jag diskussion med en lärare en gång. Han var djupt imponerad av mig på grund av mina gröna ögon (linser) och röda hår (färgad) och tyckte det passade så bra med mina kläder. Sen frågade han en gång om jag visste vad svart symboliserade. Och det visste jag då inte. Förruttnelse svarade han. Av någon anledning så kändes det inte lika kul att ha helsvart efter det. Men jag fick i alla fall bra betyg av läraren.