Lite tankar kring melodifestivalen

Etiketter

Melodifestivalen

Efter att ha lidit mig igenom melodifestivalen nu i två veckor så läser jag lite i tidningarna om programledarna. Jag menar, efter alla dessa år har jag på något sätt börjat acceptera att det är förvånansvärt låg kvalitet på låtarna som tar sig fram. Man kan undra hur Sverige som har så bra renommé på musik utomlands presterar det som kommit hittills. Visst finns det bra låtar, men även bra låtarna hade kunnat vara bättre. Tycker t ex både Yohio och Helena Paparizou var bättre än låtarna. Å andra sidan kan jag ibland upptäcka att låtar jag sågat i första lyssningen faktiskt är helt ok när jag hör dem på radion så småningom. Men nåväl, i år har man tagit Melodifestivalen till en helt ny nivå. Programledarna. Men vad är problemet? Som sagt tidningarna har lite teorier.

– De är torsk på manus. De får skitmanus i sin hand.
/../
Lars Wickström, 37, är manuschef och ansvarar i år för arbetet. Hans grupp består av programledarna Nour El Refai och ­Anders Jansson, innehållsproducenten Henrik Jonsson, Christer Björkman och ståuppkomikern Ola Söderholm.
/../
– Vi har förutsatt kritiken, det är ett självvalt steg vi har tagit att vi ska lämna det underhållningsbaserade uttrycket, i alla fall för i år. Jag tycker att Nour och Anders är på rätt väg, ­säger han.

Känns väldigt hoppfullt för framtida programmen att man förutsatt kritiken och väljer att köra den vägen ändå. Det var väl lyckat. Och att Christer Björkman känner att de är på rätt väg känns väl tryggt. Svenska folket däremot tycks vara lite osäker på var den rätta vägen ska leda då.

Det finns även fler ställen där man tar upp problemen:

Och lite mer:

Nöjesbladets Markus Larsson pekar ut manuset som det stora problemet.
– Programledarnas manus ligger och kvider och kämpar för sitt liv just nu. Urk. Nour är bra. Men hon förtjänar ett vassare manus, skrev han.

Och det var just det där ”Nour är bra” som jag reagerar på. För ärligt talat. Nej. Hon är nervös, stirrig, fånig. Anders Jansson lyckas lyfta vissa skämt som är dåliga. Till och med den här web tjejen som jag inte vet vem det är lyckas ro manuset i land, även med ”nu kom det kiss i trosorna”. Nour, nej, inte någonstans. Visst jag är jäkligt imponerad över hennes gående på händerna. Och jag kan inte på något vis säga att jag skulle kunna göra ett bättre jobb än vad hon gör. Jag skulle säkerligen göra ett ännu sämre jobb för att vara ärlig. MEN grejen är att jag anser att när jag nu betalar TV-licens och har gjort det i en hel massa år och det enda jag ser regelbundet på i public service är Melodifestivalen så kan jag åtminstone få lämna skämskudden när jag tittar på det. Jag vill ha ”underhållningsbaserade uttrycket” Christer Björkman om detta är alternativet. Det är lite av poängen med underhållningsprogram.

Vem är målgruppen? Ja, vissa gånger känns det hela så infantilt att jag misstänker att det är min 5-åring som är huvudsaklig målgrupp. Jag kan dock meddela att det inte fungerar för honom heller. 9-åringen skrattade en hel del när kameramännen körde fel vinklar i första programmet (och pratade om det några dagar senare, så det fungerade bra). Däremot fattade han noll när det handlade om flöjtbranden eller Danmarkssketchen. Varför gör de så? Frågade han, och jag kunde inte ge något bra svar. Vad var poängen? Egentligen? Helgens sketch med ”ABBA-hyllning” drog bara ett smil från oss vuxna. Det var den stackars hotell receptionisten min när de börjar sjunga vid telefonen. Det var en väldigt talande min. Barnen var inte imponerade. Utom att man dansade på olika ställen då.

Nåväl. Man kunde som sagt se att det var fler än jag som reagerade på det hela. Och någonstans märker jag en liten oro. Det är manusets fel. Sorry, men var inte de med på att skriva manuset?? Det är många som fått skit genom åren, till exempel Danny förra året. Men jag tyckte ändå han hade en självdistans och humor som gjorde att det blev bra. Dessutom kemin med Gina var riktigt bra.

Denna omgång finns det ingen kemi. Ingen självdistans. Det finns en ”kiss och bajs” mentalitets humor som inte fungerar någonstans.

Men återigen – är Nour så bra som man säger? Jag kommer väl ihåg henne från en tidigare melodifestival när hon dök upp som ”reporter” frågorna var fåniga och även då drog det ner kvaliteten betydligt. Jag vill minnas att det fanns fler som klagade på henne då med:

Medan Björn Gustafsson har hyllats i oändlighet för sin komiska tajming i pausunderhållningen har Nour El-Refai snarare blivit utskälld. Framför allt har hon omskrivits för att ha den mest otacksamma rollen i hela Melodifestivalen.

Kristian Luuk sa t ex:

– Nour är så rolig och begåvad så jag skulle vilja se mer av henne, men det är en producentfråga och en körschemafråga, vi håller på och testar oss fram.

Jag ser som sagt inte mycket på TV, så jag har säkert missat en hel del som skulle visa hur begåvad hon är, men jag känner även till en annan sketch som Nour körde. Då handlade det om att visa brösten i programmet Raj Raj. Något som hon sedan dömdes för. Och ärligt talat, jag anser inte att sexuellt ofredande är så vidare lustigt. Lika lite som jag uppskattade Naken-Jan eller vad han nu hette från farmen så uppskattar jag andra människor som vill göra folk obekväma genom att blotta sig.

Kanske är hon väldigt rolig och begåvad. Men ärligt talat föredrar jag personer som kan göra mycket av liten tid. Det finns nämligen väldigt många sådana med. Och någonstans så känner jag personligen att det handlar om att ”lyfta en kvinna”. Men kanske man ibland kan acceptera att vissa inte platsar på alla ställen. Det finns faktiskt hemskt mycket roliga kvinnor som man skulle kunna satsa på istället.
Uppdaterat: Länkar om diskussionen Melodifestivalen 2008:
Från artister och även andra. Så illa att hon kollapsade och skippade genrepet en vecka.
Och visst kan jag ha sympati för Nour, det kan inte ha varit lätt att växa upp med vetskap om att ens mor försökt framkalla missfall. Men jag kan inte på något vis se det som en bra revanch att återigen hamna i en roll man inte klarar av och utsättas för hela svenska folkets kritik. Igen. Hon litade på att man visste vad man gjorde när hon valdes ut. Men frågan är om hon egentligen litar på sig själv tillräckligt mycket. Det känns inte så när jag ser henne på scenen.

Lite tankar om melodifestivalen..

Etiketter

Eric Saade, Melodifestivalen, Popular

I år, liksom alla andra år, satt jag bänkad framför melodifestivalens deltävlingar. Det är en tradition lika fast rotad som Kalle Anka. Men efter första tävlingen och kvalitéen på bidragen då så kände jag närmast lust att ge upp. Varför skulle jag fortsätta utsätta mig för detta? Det känns som det blir sämre och sämre ibland.

Men så har jag då en liten 6-åring hemma. Och han älskar melodifestivalen. Så glädjen kom tillbaka. Och för första gången på många år så hittade jag en favorit som jag verkligen gillade – som dessutom vann! Vete sjutton om det har hänt sedan Herreys tid 🙂

Det var inte bara min favorit, utan även sonens.Det enda jag inte gillade egentligen var den här glasväggen. Jag tyckte inte att den riktigt passade in. Så om den nu försvinner så är jag helt ok med det.

Någon kommenterade att låten handlade om en kille som vill bli populär för att ligga med en tjej. Och det stämmer ju faktiskt.

Å andra sidan så är det väl det jag gillar i den. Enkelheten. Visst är den riktad till ”fjortisar” men varför ska alltid dessa tonåringar ses som något negativt? Saker och ting som nu känns fånigt och ytligt och man överhuvudtaget inte kan förstå var viktig för en själv på den tiden, var trots allt viktigt. Det var surrealistiskt att tänka sig ett liv utanför skolan. Som en outcast på skolan hade jag drömmar om att bli populär. Att vara någon annan, och den personen skulle naturligtvis vara populär, helst bland killarna jag då var intresserade av (fanns ett gäng att välja på som gärna fick falla för mig…). Så att lyssna på en sådan här låt ger mig flashbacks till den tiden.

Kritik nummer två är väl att det är ett plagiat. Framförallt Oh mama. What else is new?? Hur många plagiat finns det inte i dessa sammanhang? Jag älskade dessutom Oh mama på den tiden det begav sig. Att inledningen låter exakt som Rasputin av Boney M försämrar heller inte mitt intryck. Också en bra låt.

Och ja. Dessutom gillar jag att Eric Saade är så extremt snygg/söt. Man blir glad bara av att se honom. Sen kanske det blir ungefär samma känsla som i de amerikanska ungdomsfilmerna när den ”fula” tjejen får av sig sina glasögon och plötsligt blir skolans skönhet. Han behöver verkligen bli ”Popular” för att vinna tjejer. Självklart..

Så jag hoppas det går bra i den stora tävlingen- men egentligen bryr jag mig inte så mycket vilket som. Den största behållningen är just det här med deltävlingarna, och att följa twittrandet under tiden.

Lista på mina föregående års favoriter:

2010: Keep on Walking/Manboy/Kom. Anna Bergendahls låt var jag förvånad ens kom till final. Tog några gånger att lyssna innan jag gillade den – i det här läget måste den sitta redan första gången.

2009: Där hade jag ärligt talat inte någon favorit. Ingen kändes så här jättebra i finalen. Jag var väl nöjd med Malena Ernman då jag tyckte hon stack ut och tänkte det borde ha gett mer poäng. Men icke.
2008: Tveklöst BWO – Lay your love on me….

2007: Jag älskade Marie Lindberg – Trying to recall, och sedan så var Cara Mia med Måns. Men jag var väl ok med The Ark med för den delen.

2006: Tittar igenom detta årets låtar och inser att det inte fanns någon jag gillade så mycket i finalen. Åtminstone inte som levde kvar efteråt. Har för mig att jag tyckte om BWO då med, men jag kan nu inte ens komma ihåg låten så den gjorde nog inte samma intryck som 2008. Men jag tyckte väl att Carola var ok, så jag var inte så missnöjd med vinsten då heller.

2005: Då var det nog Nanne som var min favorit, Håll om mig fungerar fortfarande i min mening.

2004: Ett annat bottennapp enligt min mening.De låtar jag gillade föll liksom redan i deltävlingarna och det var inte några höjdare alls kvar i finalen. Så av de som var kvar så var väl Lena PH helt klart bäst med Det gör on.

2003: Detta år var det så enormt många bra bidrag, och så vann den urtråkiga Fame ”Give me your love.” Jag var mycket besviken. Min personliga favorit var Jill Johnson med Crazy in love, men jag hade kunnat leva med Pernilla & Jan eller Alcazars bidrag ”Nor a sinner, nor a saint” med utan problem. Och även Sarek ”Genom eld och vatten” hade jag nog trott kunna ge lite poäng. Men nej. Det blev en av de låtar jag räknat ut.

2002: Mycket bra underhållning men det var väl ingen aha upplevelse för mig. Jag gillade Javieras låt vill jag minnas. Men jag var nöjd med Afro-Dito som vinnare med.

Idol – mina spekulationer

Etiketter

idol, Jay, Minnah

Jag har verkligen inte följt Idol men har väl lyssnat på en del av låtarna. Så idag så briserade då bomben. Minnah och Jay är ett par. Det stod på löpet i dag. Så då måste det vara sant. Men vänta här nu. Det kändes liksom inte äkta. Varför väljer de att berätta detta idag?

Så, det jag tror är att Jay inte vill vinna av olika anledningar. Kanske känner han inte att vinnarsången är hans stil. Kanske vill han satsa på sitt band. Så hur ska han då göra? Hela vägen kanske han har velat vinna, men nu plötsligt blev han tveksam. Han har tappat i popularitet sedan han åkte dit för narkotika innehav. Kanske för att folk känner att det inte ligger i hans bästa intresse att direkt efter idol ge sig ut på turné. Så alltså satsar han på en skandal. Plötsligt så lämnar han kvinnan han skulle gifta om sig med. Hon som han tackade för att han fortfarande var i livet. Och som belöning för detta får hon ett samtal kvällen innan det släpps på löpet. Tror inte det.

Och det faktum att hon är i Globen för att stödja Jay får mig att tro att flickvännen är fullt införstådd och med på plotten.

Efter att sett hans första framträdande skulle jag nog vilja säga att min teori stämmer. 1) Han valde en tråkig låt. 2) Han såg inte så ledsen ut över juryns sågning 3) Hans röstfiskande inspelning lät inte så där positiv.

Och Minnah då? Hon vill vinna. Jag tycker hon förtjänar att vinna. Det blir en så underbar saga. Från utröstad till vinnare. Sedan är hon bortglömd nästa år. Så gäller det att slå igen, men hon har då i alla fall något att stå på. Kanske har hon tillräckligt med vilja och go för att göra en come back efter Idol.

Sonen har i alla fall gett sin röst. Han har ringt och röstat på Minnah. Vi får väl se hur det går.

Ps, sonen har precis gett tummen ner åt Jay Smith och Like a prayer. Kanske inte håller med honom på detta. Men jag lovade i alla fall att inte rösta på honom.

Tankar om Idol

Jag gillade inte Idol konceptet när det kom. Jag tycker inte om att man släpper fram personer som inte kan sjunga bara för att man ska kunna såga dem på ett roligt sätt. Sedan kommer de värsta sågningarna, eller hybris sångarna ligga uppe på Youtube för att skickas vidare och skämtas ännu mer om. Helt enkelt inte min grej. Men förra året så fastnade jag på Idol när jag slog på TV och såg Tove sjunga In the Ghetto:

Hon sågades av Anders Bagge, men jag var fast. Jag tyckte också om Erik. så jag fortsatte säsongen ut och följde det hela. Och när finalerna igen började så tänkte jag att jag skulle se det igen. Men jag upptäckte att jag inte riktigt fann någon jag riktigt kände för att följa. Så efter ett par veckor så hade jag gett upp och gör andra saker på fredagar. Nu känns det dessutom känns det som det finns så mycket spel bakom som jag inte känt till. Saker som får det här man ändå trott varit äkta att solkas.

Till att börja med så verkar det tveksamt när det gäller röstningen. Hur väljs folk ut? Varför redovisas inga siffror? Handlar det om jämställdhet? De här kontrakten som de skriver på, vad med dem? Är det verkligen ok? Med tanke på hur mycket man kämpar för musikers rätt och med det hota personliga integritet via IPRED så känns detta kontrakt lite märkligt. Var det inte musiker vi ville skydda?

Och sedan hör jag nu att när det gäller sånger de sjunger så är det ett begränsat val man fått inom sitt tema. Jag blir väldigt förvånad. Framförallt när man hör hur man kritiserar valen i vissa fall. Och ibland blir jag förvånad över vilka val man valt. Att man inte fått välja fritt känns ju plötsligt lite lurat. Som Geir säger. Låt dem sjunga saker de verkligen kan. Om det ska vara rättvisande. Vad är problemet?

Tankar om Idol

Jag har genom åren konsekvent undvikit titta på Idol. Jag har något emot audition och bara tanken att folk utan den minsta självinsikt utsätter sig för juryns dom inför alla TV-tittarna (samt i ännu värre fall, youtube tittarna). Anledning att jag är så emot detta beror naturligtvis på att jag kommer ihåg hur ont det kändes när jag rakt på sak fick veta att det var bättre att man sjöng tystare när man nu inte kunde sjunga. Jag var väl runt 11 då, men jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes. Och jag hatar fortfarande den lilla skitungen som sa det. Men sen kommer tanken – om ingen sagt det? Tänk om jag då hade gett mig på detta?

Men, ok, jag då nu börjat titta på Idol. Jag tror jag började när Rahib åkte. Jag var lite förvånad över att Reza blev så uppskriven, var själv inte helt imponerad av henne. Tyckte om Marietta, Calle (även om han vid det programmet var så groteskt uppsminkad att jag blev lite anti), Tove och Erik. Eddie förstod jag väl inte helt vad han gjorde där.

Har så sett en del avsnitt, även om jag missade avsnittet när Marietta åkte ut. Efter att ha sett Show must go on med Erik så blev han snabbt min favorit, med Tove som en god tvåa när hon gjorde the punkrocker.

I ett av avsnitten som jag då såg sjöng Erik Bodies. Jag tycker att låten är riktigt bra, men i juryns mening var den inte det, och talade om för honom att han inte fick göra sådana misstag. Ju närmare finalen man kom, desto viktigare var det att välja låtar som går hem.

Så kom då fredagens program. Då får Tove en låt som är (var) rätt mysig på dansgolvet. Men den var rätt snabbt glömd. Inte någon av Kylies bästa. Något även juryn påvisar genom att kommendera att hon gjorde en platt låt väldigt bra. I semifinalen så väljer juryn alltså ut en ”platt” låt till en av finalisterna. Hmmmmm.

Erik å sin sida fick Heaven. Jag höll på att sätta i vrångstrupen när jag hörde den. Han slaktade låten totalt. Nu har jag hört och läst olika åsikter, vissa håller med mig. Andra tycker det var helt ok. Lyssnade man på juryn så var det väl lite delade meningar. Min gissning är att det var den prestationen som gjorde att Erik inte blev den självklare vinnaren trots allt. Laila kommenterade att den lät lite sur från början.

Sen kom låt nummer två. Missade det mesta av Toves låt. Lite mycket barn som ropade. Tänkte lite att det var inte Whitney Houston i alla fall. Eriks nummer två var fenomenal. Litegramm så passade det honom som hand i handske.

Calle klarade sig bra i båda sina framträdande. Hans show är väl inte så jättemycket, men å andra sidan känns det inte som det är något krav heller alltid. Han gjorde bra tolkning av båda sina låtar. Jag tyckte Toves tolkning av Can’t get you out of my head var bra. Hon har helt enkelt DET. När hon sjöng Greatest love of all andra gången kändes den verkligen perfekt. Visst, hon har inte Whitney Houstons röst. Men den är klar och vacker, och det var mycket känsla i sången.

Vem tycker jag då skulle ha platsat i finalen? För mig känns det som alla var värdiga. Kanske känns det vettigare med Erik och Tove just för att de känns mycket motiverade. Calle känner jag kan få problem med en färdigskriven platta. Tror han skulle lyckas bättre med sin karriär utan att vara en Idol vinnare. Om man bortser från Agnes come-back, hur bra har det gått för vinnarna?

Jag är helt övertygad om att både Erik och Tove kommer ha en chans i framtiden. De känns lagom kommersiella. Calle? Han kan nog också lyckas, men kanske bör han själv vara med och tycka om låtarna?

Det som stör mig är just det här fulspelet man körde från juryn. Ge en av favoriterna en tråkig låt, och deras favorit två stycken låtar på hans hemmaplan. Möjlighet för honom att glänsa fullt ut. Som någon sa, ge honom en ballad, á la Niklas Strömstedt om man vill ha en utmaning. Jag skulle inte gå så lång, men varför inte Run to the Hills som glänsar låt, och istället en av Bryan Adams ballader som utmaning? Min röst skulle gått till Everything I do 🙂

Nåväl, jag tror nog Tove kommer att resa sig, och tittade man på aftonbladets chatt idag, så tycks hon redan vara tillbaka.

Vi får väl se hur det ser ut på fredag.

Tankar om Let’s Dance

Etiketter

let's dance

Jag har nu säsong 4 gett mig in att kolla på Let’s Dance. Gillar inte att titta på alla dessa program med hemska jury som ska vara elaka. Känner inte som jag missat något, allting verkar ju gå att följa via tidningarna. Men i år är Magdalena Graaf med. Alltså tittar jag på det. Och fastnat. 

Idag kommenterade Tony hur enormt sexigt det var att se Magnus Samuelsson muskulösa höfter vaggade rytmiskt.

Jag håller med att han är en fantastisk dansare, och jag vill gärna ha honom kvar länge. Men när Tony tänkte ”wow” då tänkte jag Belgian Blue. Så olika man kan tänka 🙂

Jag skulle gärna velat haft kvar alla paren – och sen se hur bra de blir på 12 veckor, sån är jag. Kanske för att jag mest av allt identifierar mig med Hasse Aro vad giller stil. Vill gärna, men inte mycket till rytmkänsla 🙂

Kitty hoppas jag försvinner fort. Tror inte hon vill ändra på sig själv på något sätt utan köra sitt eget race, oavsett om hon lär sig eller som det verkar inte. Samtidigt tror jag att hon lätt knäcks av kritik, så hon kommer inte må så bra av deras omdömen. 

Även Carl-Jan kanske inte har så mycket där att göra 🙂

Gick inte så bra för Blondinbella tyckta jag när jag såg henne dansa när jag jämförde hennes dans med någon av de andra som dansat quickstep. Domarna var snällare än jag trodde.

Har aldrig sett quickstep tidigare förövrigt. Vad sjutton var det för dans?!

Lite kul citat från Blondinbella:

”Vad fick du för konstruktiv kommentar?”
”Bambi på hal is – men du kan säkert bättre nästa gång.” Och vari låg det konstruktiva…?

Men jag hoppas hon får vara kvar, men man får väl se vad som händer.