Mina subjektiva tankar kring skola och friskola

När jag var barn så fanns det ett alternativ. Vi hade lågstadiet på ett ställe, och sedan 500 m därifrån var mellan och högstadiet. Högstadium samlade in lite mer barn från grannområdena så det blev oftast 4 parallell klasser. Ibland önskar jag att jag fått byta skola och klass i högstadium. Jag hade inga vänner i min klass och var utanför. Passade inte in. inte fysiskt mobbad, men insidan var inget vidare. Jag var inte samma person jag varit när jag började i skolan när jag var 7, men för klassen där alla roller var klara så var jag det, och det var svårt att bryta sig ut. Det fick vänta till när jag kom till gymnasiet.

Nåväl, jag växte upp flyttade och fick så småningom egna barn. Vid det laget hade friskolor kommit och oron över var svenska skolan var på väg var väl rätt stor. Mamma jobbade som högstadielärare och har väl varit på det klara med vad som är enskilt största problemet med skolan. Kommunaliseringen. Friskolor var inget problem i min uppväxtkommun. Det fanns inte tillräckligt underlag för att vara intressant. I dag är ”mitt” högstadium nerlagd och ligger på annat ställe i kommunen.

Skulle allt bli bra med enhetlig statlig skola? Nja. Tveksamt. Är alla kommunala skolor i en och samma kommun likvärdiga? Min upplevelse från min egen kommun är väl nej. Vår skola (där äldre sonen gick  1-3, och yngre nu i ettan) har ibland problem, men jag skulle väl inte säga stora. När de gjorde utredning om min son pga hans koncentrationssvårigheter så var de rätt snabba att sätta upp planen. Det visade sig att hans ”problem” var särbegåvad och understimulerad. De var beredd att sätta upp planer och hjälp för honom vilket lät bra, men då vi redan hade fått plats på Engelska skolan då så blev det aldrig aktuellt. Han har sen dess inte haft samma problem utan att man gjort en riktad plan för honom kan tilläggas.

Samtidigt har jag pratat med andra föräldrar med barn på en annan skola där de pratat om problem att lära, att ingen utredning görs, att lärare byts ofta och skolans personal plötsligt hamnar i panikläge i årskurs 6 när de inser att barnet inte har uppnått målen och det då är barnets fel på något sätt trots att de kämpat för att få hjälp. Samma skola figurerar ofta i insändare med klagomål över stök.

När det gäller friskolor finns det olika varianter. Vi har ”John Bauer” som gick i kk som jag pratade med en fd elev som bara suckade när han pratade om sin skolgång. Det hade bara varit bortkastad tid. Jag pratade med en lärare som jobbade där som var väldigt posiv till skolan och han utbildade i många ämnen, historia, fysik, matte, engelska, biologi. Idag var det inga problem med Wikipedia. Jag log förbindligt och sa ingenting. Lite senare hörde jag att han blivit sjukskriven pga stress. Vet inte hur det gick med honom sen. Vet heller inte om han egentligen var utbildad lärare och i så fall vilket ämne. Det enda jag var övertygad om efter samtalet var att jag absolut inte skulle låta mina barn gå där.

Andra skolor har jag väl bara läst om, Waldorf skolan har jag väl personligen inte varit i kontakt med, men de som gått där, eller har pratat om det, både positiva och negativa har inte riktigt fått mig positiv till det. Inte heller religiösa skolor vare sig Livets ord eller Römosse skolan gillar jag så mycket, men är trots allt mer positiv till Livets ord efter det att jag läste skolinspektionens kritik mot Römosse (2011, vad jag förstått är det inte längre samma problem, men jag har gott minne).

Nåväl sonen går nu Engelska skolan klass 5. Han är supernöjd. Även andra barn jag pratat med som gått på olika Engelska skolor i landet har varit positiva.

Min syster har en dotter som är ett år yngre än min son. Hon har inte haft problem i skolan, men har väl inte riktigt haft så många vänner. Syster trodde väl att Engelska skolan skulle passa henne, men dottern var inte helt positiv till det hela. Inte blev det väl bättre när kompisar skrämde upp henne med att det var väldigt mycket läxa, man måste hela tiden prata engelska och de blev jättearga om man kom försent. Systers man är lärare i kommunala skolan och där var de inte så impade av Engelska skolan som hade en förmåga att ”dumpa” tillbaka resurskrävande elever till den kommunala skolan och bara behålla gräddan. Rektorn på skolan på systers ort var inte lärare i grunden men affärstjänsteman och vad jag förstod så var det rätt tydligt att han hade valt den nya banan pga att det var lukrativt. Kanske inte det brinnande kall man skulle önska. Lärare berättade också om en mindre taktfull chef (som ifrågasatte hur många barn en lärare skulle skaffa när hon berättade att hon var gravid t ex). Skolan löste det hela med att istället ha en vice/studierektor som höll kontakt med föräldrarna. Trots systers dotters dubier, och hennes mans tvekan så valde de ändå skolan pga andra föräldrar som hade eller hade haft barn där rekommendationer. Redan vid jul var dottern lyrisk och talade om för alla andra på gatan hur bra det var på skolan (syster tyckte inte att de andra barnen lät så vidare imponerad dock…).

Syster och hennes man är lite tveksam till hur de ska göra med dotter nummer två. Hon har en massa vänner i klassen och är väl en del av ”klicken”. Syster tror att hon kan få det jobbigare på Engelska skolan. Min yngre son har däremot siktet klart inställt på Engelska. Åtminstone ett par av hans vänner har dessutom ställts på kö, så risken finns väl att vänskapsbanden skulle brutits i vilket fall.

Första året var lite skakigt ändå för äldre sonen. Första terminen blev mannen sjuk. Stödet från skolan var enormt bra och även om han på våren talade om att han ville gå tillbaka till gamla skolan så lät jag honom inte ge upp. Sommarlovet var nästan lite för långt tyckte han sen, och han saknade att få prata engelska.

Självklart älskar han inte alla ämnen. Han tycker ibland att det är för många läxor. Men han trivs i stort sett bra.

Jag vet inte hur det är som lärare på skolan eftersom alla lärare jag träffat har varit i rollen som lärare till mitt barn. Det enda jag reagerat på är att det slutade ganska många förra året av sonens lärare så det blev många nya. En av de som slutat träffade vi sedan på en restaurang. Hon kom fram och hälsade på sonen och talade om att hon saknade dem. Sonen sa något om att det var så många som slutat samtidigt och det kom en frånvarande min hos henne som man skulle kunna tolka som att det nog fanns en bra anledning till detta. Men det var bara sekundsnabbt, och det sas inget mer. Det fick mig dock att undra.

Är det så att en del/många av lärarna hos oss (och även på systers skola) är missnöjda pga lön, personalpolitik eller något annat? Om man trots detta kan inspirera eleverna till att vara så positiva till lärandet och skolan, då är det imponerande.

Flera tankar kring dagens situation

Det är lite intressant ibland att följa diskussioner i media och på twitter. Man pratar fortfarande åsiktskorridoren, men oj vilken skillnad det är i media i dag från 2015. Bra eller dåligt? Jag anser väl att det är bra att saker och ting rapporteras. Även de saker som man inte gillar. Är alla ensamkomna flyktingbarn sexuellt utsvultna män som bara är ute efter alla kvinnor som råkar komma i deras väg?

Jag tror att de flesta inser att svaret på det är nej. Självklart inte. Förhoppningsvis är de heller inte en så stor andel. Jag har själv träffat en del ensamkommande. Artiga, osäkra, kämpande med att lära sig det nya språket och komma in i samhället. Ungdomar som älskar aktiviteter som de kan få vara delaktiga i och att de då får lära känna andra människor.

Men det finns också de som ser Sverige som det förlovade riket som ska försörja dem. De som anser att svenskarna är till för dem. Flickor, kvinnor är till för att tillfredställa deras behov. Det finns intervjuer med människor som anser att de måste ha sex regelbundet annars kan de komma till skada, och detta ska ursäkta övergrepp på barn eller vuxna (tjejer och killar).

I min närhet så hade jag en vän vars dotter våldtogs av en afghan. Hon bodde i ett område med många olika kulturer. Större delen av hennes bekantskapskrets hade rötter i olika områden. Hon bjöd hem sin kompis som var 16 år. Hon var då 14. Han ansåg att hennes signaler var väldigt tydliga. Hon ville ha sex. Varför skulle hon annars klä sig så utmanande? Hon ansåg att mysbyxor och collegetröja inte riktigt var vad hon definierade som sexigt, och att en signal i form av nej skulle räcka.

14 år. Polisen lade ner utredningen för detta. Varför vet jag inte. Pojken försäkte fortsätta ha kontakt med henne via Facebook. Tydligen fortfarande helt oförstående om att han gjort något fel. Skulle gissa att brist på konsekvens kan bidra till denna känsla.

Det var några år sedan detta hände, tjejen är i dag över 18 tror jag. Men jag är övertygad om att hon inte är ensam som råkat ut för sådana saker. Varken våldtäkt eller nedlagda utredningar.

Häromdagen läste jag om tre stycken ensamkommande som tagit med en fjärde kille från sitt boende ute. De hade vänt sig mot den fjärde och börjat slå honom. Två av dem våldtog honom. Den tredje vägrade. Trots att han blev uppmanad av de andra.

Jag har aldrig varit förtjust i det här med grupp och det tryck som kan uppstå där. Trycket att passa in, att göra saker man egentligen inte vill för att accepteras.

Jag minns när jag lurades prata skit om en tjej jag egentligen tyckte bra om. Det var på låg eller mellanstadiet och jag fick umgås med de stora tjejerna. 2 år äldre alltså. Jag tror det var en väldigt nyttig läxa för mig.

Det kan naturligtvis ses som lite harmlöst tryck då och svårt att jämföra med det tryck som kan få någon att våldta eller misshandla någon annan. Jag tror dock att grupper riskeras bli mer sammansvetsade när man kommer som till ett nytt land med få likheter med det land man lämnat. Risken är att gruppen blir tryggheten. Gissningsvis blir det lättare för de som vågar kasta sig ut i samhället och lämna tryggheten. De kommer lättare komma in i Sverige. Frågan om möjligheten idag finns på alla ställen? Börjar marknaden mättas? Har man tillräckligt många eldsjälar som kan motverka de destruktiva delarna? Denna flathet man bemött sexuella trakasserier med under flera år, vad har det skapat för inställning hos tjejer och deras föräldrar? Om dina vänners barn råkat illa ut – vågar du fortsätta vara en ”god naiv människa”?

Skulle jag skriva upp mig som kontakthem till ensamkommande? Om jag skulle göra det så skulle det vara efter att jag lärt känna en kandidat och känner tilltro till honom. Jag skulle inte släppa in någon okänd. Även om risken skulle vara vara enbart 1 på 10 skulle jag inte riskera mina barn, eller mig själv. Nej, jag har inte tjejer, men senare dagarnas informationsflöde visar att det inte behöver vara tjejer heller när trycket sätter in.

Men denna osäkerhet som jag, och säkert många med mig känner riskerar att isolera de som kommit och fortfarande kommer till Sverige. Alla de som haft en äkta dröm att komma till Sverige, utbilda sig och bli något. Ett land med gratis skola. För vissa måste det låta så enormt fantastiskt och en omöjlig tanke. Tills man börjar fördjupa sig i PISA och reportage om Sjumilaskolan då.

När det är svårare att ta emot dem i samhället så blir då den kända gruppen som blir trygghet. Trycket att passa in i gruppen blir starkare, och hur är känslan i denna grupp egentligen?

Politikerna i Sverige har alltid velat föra fram bilden av den svenska humanistiska stormakten. Landet som trots sin ödmjukhet, det finns ju ingen ”svenskhet”, ändå på något sätt är det bästa i världen. En människa som flyr för sitt liv kan egentligen inte hamna på ett bättre ställe än i Sverige. Tyskland, Danmark m fl är otrygga hemska länder som det troligen är en personlig tragedi att hamna i. Det förstod vi i reportagen om de stackars människorna som satt fast i dessa länder och inte kunde ta sig in i Sverige då de saknade ID handlingar.

Tyvärr så lever väl inte riktigt Sverige upp till den humanistiska stormakten när man väl nått landet. Förvisso är väl det i många fall överdrivet gnällande från vissa personer om maten och ”hamna ute i skogen”. Men jag tror inte att bo på dessa boenden är så underbart man kan tro. Även om kostnaden vi skattebetalare betalar för dessa är hög som ett finare hotell, så är väl kvaliten i många fall inte riktigt samma sak.

Folk har satsat på en dröm de serverats, och politikerna har även fortsatt sälja in den. Alla minns hur de gick i taket när SD försökte dela ut flygblad där de informerade att Sverige kanske inte riktigt var så underbart som en del fått reda på. Denna ondska. Detta svek mot fosterlandet. Hur länge dröjde det innan man började tala om ”signalpolitik”?

Människor har sålt sina hus och ägodelar och lämnat sitt krigshärjade land (vän av ordning frågar naturligtvis hur lätt det kan vara att sälja huset mitt i brinnande krig, men det var ingen fråga man på SVT valde att ta upp). De har sedan betalat smugglare för att ta sig hit. Nu upptäcker de att Sverige kanske inte är vad de trott. Att den där humanistiska stormakten egentligen bara finns i politikers naiva sinnesvärld. Jag förstår besvikelsen. Jag förstår frustrationen hos människor som känner sig snuvade på sin framtid.

Däremot kan jag väl tycka att det är stötande och orättvist att man ”straffar” svenskar för att man låtit sig luras. Pengarna de betalat för att ta sig till Sverige har inte kommit oss till del. Vi får däremot betala för deras uppehälle mm i form av skatter. Vi betalar också i minskad trygghet och tillit.

Jag vet inte vad vi ska göra åt situationen i dag. Många förslag har kommit under åren från olika håll, men alla förslag har bemötts med ”främlingsfientligt och rasism” oavsett avsändaren. Jag ser en förändring i år, efter Köln och efter att DN visat sig mörka saker, och även polisen hemlighetsstämplat brott så har media (till och med DN!) börjat publicera mer och mer information om vad som sker på fler och fler ställen där flyktingmottagningar öppnas. Pandoras box är nu öppen. Frågan är vad som händer sen. En bild visar att rekordmånga lämnar Sverige nu. Gissningsvis är det en del nyanlända som ger upp, men även många svenskar tappar tron på en hållbar framtid där saker och ting försämras och en svag regering utan riktning, samt en opposition som inte är intresserad av att regera utan bara springer till KU för att klaga på saker och ting.

Tankar kring Köln och Kungsträdgården

Hasse och Tage hade många lysande sketcher. En av mina favoriter är Spik i foten som är ganska träffande. Inte helt rätt citerat, men ganska nära:

Spik i foten? Du ska inte prata om spik i foten. Under franska revolutionen så högg man huvuden av adelsmän som limpor. Dom skulle vara jävligt glada över att ha en spik i foten!

However, efter gårdagens debatt känns det lite som vi har vänt på det hela i Sverige känns mer som. ”Hugga huvud av någon? Ha, jag har fått en spik i foten, det du!”

I kölvattnet på Köln och händelserna där så har även denna fruktansvärda film från Egypten 2013. Det är en kvinna som sväljs av en massa – ja, jag vet inte vad jag ska säga, men hygienor kanske? Alla vill vara med och få en del av henne. Detta är vad som hände i Köln och var på väg att hända i Stockholm i höstas. Räddningen i Europa var att de som är emot detta beteende är i majoritet. Ännu.

Jag tycker inte att jämställandet av en överförfriskad otrevlig karl som klämmer en på rumpan är lika illa som det vi ser på filmen från Egypten. Nej, det innebär inte att det är ok att ta någon på rumpan eller ratta hyllan för att man tycker om utsikten men jag tycker det är sjukt att man jämställer det som lika illa (eller ja, eftersom det då kan handla om vita svenska män så blir det på en gång direkt värre!).

Det handlar inte om pest eller kolera här. Det handlar om pest eller influensa.

”Vi måste jobba med normer” ylas det fortfarande. Det har man sagt väldigt länge nu…har det gett resultat tycker ni…? Ni upplever inte att det faktiskt under denna tid har blivit värre?

Att födas i en viss kultur kommer inte per automatik innebära att man skriver under och följer alla de barbariska yttringar som denna kultur har. Hade de gjort det hade vi inte haft fall som Raif Badawi som sitter i fängelse i Saudi Arabien. vi hade inte haft människor som är uppväxta i dessa kulturer som protesterar. I Sverige har vi t ex starka kvinnor som Mona Walters, Sara Mohammed (GAPF), Hanna Gadban. Vi har även Nalin Pekgul som länge försökt peka på problemen, och vi har även Zeliha Dagli som drar sitt strå till stacken. Det finns många fler som kämpat och dött i Sverige är väl Fadime den mest kända, men gissningsvis finns det många för mig okända människor som förgäves kämpat.
Jag läste på  Politism (unvis.it) att ”detta var minsann inget nytt, synen på kvinnor är konstant”.

Men jag som länge har jobbat med ungdomar – och som själv som ungdom har besökt dessa ungdomsfestivaler – vet att det här alltid har varit högriskområden för tjejer. Att de riskerat att utsättas för övergrepp i många år och att det också är stor risk att utsättas för personrån eller misshandel.

Inte för att förringa författarens erfarenheter, men jag kände mig nödd och tvungen att kolla upp honom lite mer. Mohammed Ryback är Hiphopare född 1984 berättar Wikipedia för mig. Jo, hiphop miljön är ju kanske inte känd som att vara i framkant vad gäller synen på kvinnor så jag gissar att hans erfarenhet skiljer sig från min. Det finns även en vis skillnad i ålder. Förvisso är 30 en aktningsvärd ålder, men jag har ytterligare 10 års erfarenheter av uteliv och jag känner inte igen den bild som beskrivs från Kungsträdgården och ungdomsfestivaler.

Under 80-talet så handlade det mycket om Folkparker. Jag har många minnen från dessa tider(t ex kvinnor som ville vara roliga – hoppas jag – och kastade upp trosor på scenen) och jag och syster skrev en vers på Diggiloo Diggiley och kastade upp med blommor till Herreys när vi såg på dem. Lite äldre var jag vid Trance Dance när jag lyckades träffas av gnista från eldeffekt och fick ett hål i min (pappas…) vita skjorta. Fortfarande ärr kvar från detta faktiskt. Å andra sidan fick jag träffa Trance Dance – worth it! Jag svimmade nästan av när jag var på Europe i Timrå. Ja, även Orup var jag och tittade på i Hunnebostrand (tror det var samma sommar som jag första gången – nästan – mötte våldet då en okänd full person muckade med en massa olika personer och sedan träffade på en beväpnad person och nästan fick halsen avskuren. Jag var inte på Hunnebostrand den kvällen, men hade varit där tidigare så det kändes verkligt). 1990 (?) var jag i Stockholm på Depeche Mode med en tjejkompis.

Ingen av gångerna jag har varit ute har något killgäng (eller enstaka person) slitit tag i mig och försökt ta på mitt kön eller bröst. Visst har det funnits killar och män som sökt intresse som inte alls varit intressant men det har varit väldigt lätt att krånga sig ur situationen utan att på något sätt känt att min integritet kränkts.

Ingen har när jag varit på badet som liten försökt sticka handen i baddräkten. Självklart fanns det våldtäkt då med. Det fanns killar i skolan som tafsade på tjejer (dock inte alla tjejer då jag inte har några sådana upplevelser) men att det ska ha varit så utbrett som vissa gör gällande det kan jag inte tro. Man skrek inte hora till folk hela tiden. Inte heller ”fitta” var ord som jag hörde förrän kanske under gymnasietiden.

Märk väl att trots att jag inte har några erfarenheter av att blivit antastad så har jag alltid varit livrädd för våldtäkt. Jag har inte varit ute och gått från utestället och hem själv utan tagit taxi (och då väninnor berättat om sexuella inviter de utsatts för i taxin blev jag än räddare kan jag erkänna).  Men även om jag varit rädd så har jag aldrig sett intresserade blickar som något hot.

Idag är jag inte lika rädd. Förvisso läser man ibland om folk som våldtar 90-åringar, men jag tänker mig att för de flesta är mina 40+ kanske inte lika frestande längre. Nej, jag skulle inte ge mig in på Egyptiska torg under demonstrationer förvisso, och jag gissar att min ålder inte skulle skyddat mig om jag varit i Köln för att vara ärlig.

IS/Daesh är också känd för sin syn på kvinnor. Där har man satt olika priser på kvinnor utifrån ålder. Tydligen är barn mellan 1-9 år dyrast på 165 dollar. Jag är värd 41 dollar. Är detta något unikt för just IS/Daesh? Nja, känns inte riktigt så.

På badhus i Sverige tycks 11-åringar vara de populäraste när det gäller tafsandet om man följer den diskussion som förts i dagarna. Nu är dock inte sexuella trakasserier något nytt det heller. Redan 2011 så hittade jag denna.. Även i Rotherham var det så unga som 11-år som var intressant som sexslavar.

Ja, pedofiler är inte ett nytt fenomen, det finns även helsvenska män (och kvinnor!) som tänder på barn. Men det handlar då om tabu, när man öppet sätter högt pris på barn till sexslavar handlar det inte om ett tabu. Det handlar om kultur. Någon som kommer ihåg våldtäktsvågen vi läste om i Sydafrika 2001? HIV smittade män som trodde att sex med barn upp till 2 år skulle kunna bota dem. Hur kan en sådan myt ens komma till?! Vad är det för sjuka människor?

I England hade man länge en barbarisk sed i form av rävjakt. Inte förrän 2005 förbjöds denna grymma jakt. Tjurfäktning är en annan barbarisk sed som finns i Europa, förbjudet i Katalonien 2010.

Sverige då? Tja, enligt Motargument så är vi inte långt från barbariet även om jag kanske mer tycker ”underutvecklad” snarare än barbarisk om man jämför med de övriga varianterna. Men visst vi har säkert saker som vi kan skämmas över. Men argumentet hos dem är att ”kvinnor fick inte bli präster förrän sent” kontra ”kvinnor utan slöja är fair game för att våldta” känns inte likvärdigt. Sorry. Jag anser att rätten som kvinna att slippa tvingas till att välja mellan sex eller fingrar upp i snippan från x antal kåta män  känns som en större fråga än att vissa människor anser att kvinnor inte har rätt att bli präster.

Alla kulturer kan brytas och förändras. Det borde vi kunna ta med oss. Men för att kunna förändra måste viljan finnas. Viljan från de som lever i kulturen – och även stödet från de som finns utanför. Uppdaterat, länk på det temat om våldtäktsoffer som tvingas gifta sig med våldtäktsmannen.  

Alla dessa välmenande goda människorna runtomkring som vägrat (och vägrar!) lyssna på de som försökt förändra kulturen inifrån, de är skyldiga till att problemen fortgår. Istället för att lyssnat på de som levt i det hela har man nonchalerat och exotifierat alla kulturer ”som inte är tråkigt svenska”. Folk som tänkt som Raif Badawi tidigare har flytt till Västerländska länder för att de inte kan överleva i dessa kulturer. De byggde upp sina liv som flyktingar. Idag släpper vi också in folk som inte har flyktingskäl. Folk som väljer Sverige (eller Tyskland eller annat land i Europa) av ekonomiska skäl. För att de ska få ett bättre liv. Enligt vissa ska detta ses som behjärtansvärd anledning det med, och ja, jag förstår tanken, men grejen är att den här ”rikedomen” vi har kom inte från himlen. Den har skapats av generationer innan oss som kämpat och dött. Hur ska vi förvalta detta arv?  Men poängen är att alla dessa människor flyr inte från de värderingar som andra människor flytt från. Många tar med sig dessa värderingar. Det är anledningen till att Zeliha Dagli och andra slår larm om vad som händer i förorten. Och det är anledningen till att problemet för tjejer på ungdomsfestivalerna ökar.

Men visst. Vi kan fortsätta blunda och ropa ut i rymden att det handlar om mansnormer. Under tiden kan HM m fl börja bunkra upp med tjusiga burka klänningar och burkhini som kan användas av unga tjejer i fortsättningen när de går ut.  Det är bara att läsa på vad som står i koranen.

Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar – och till [alla] troende kvinnor – att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg (jilbāb); på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.5

Bakgrunden till detta påbud om att svepa om sig sina ytterplagg förklaras med att vissa människor hade börjat antasta troende kvinnor då de gick ut. Förövarnas försvar var oftast att de misstagit kvinnorna för slavinnor eller prostituerade. Ibn Kathīr diskuterar versen och förklarar att jilbāb, det ord som ovan översatts som ytterplagg, är ett plagg som bärs över khimār. Han menar att uppmaningen till kvinnorna att svepa om sig sina ytterplagg är för att de till utseendet skulle skilja sig från de ickemuslimska kvinnorna så att de skulle lämnas i fred. Det skulle synas att de var fria kvinnor och inte slavinnor eller ickemuslimska kvinnor.6

 

Tankar kring könsidentitet

Jag har lärt mig ett nytt begrepp nu. Icke-binär könstillhörighet. Det handlar om en person som inte ser sig som man eller kvinna utan – något annat. När jag har försökt fått klarhet i vad detta innebär är det att personen (vars biologiska kön är kvinna) känner att hen kan klä sig i både manskläder och kvinnokläder. Denna person, mig närstående och därmed väldigt lätt hamnar i läget ohängd lillasyster har jag väldigt svårt att ta på allvar många gånger. Det är väl korset man får bära när man som sagt är yngre och en sladdis. Efter att ha diskuterat lite med henne nu är väl min känsla 32 going on 14. Kulturell appropiering är en annan hjärtefråga där vi inte är direkt överens.

Min reaktion efter att diskuterat med henne (och sorry, som min lillasyster får hon faktiskt leva med det faktum att jag INTE kommer benämna henne som ”hen” eller när jag pratar om min familj kommer jag inte ta upp att jag har en syster och ett icke-binärt syskon. Payback kanske från den tiden hon med förvåning tittade på mig och sa ”har inte du några kindben? och andra små gliringar man fått under uppväxten) är att för att vara så fokuserad på kön så är det en väldig ytlig syn på det hela. Jag kan ha ”manskläder” med. Förvisso har jag inte hängt på mina barn prinsessklänningar – men handen på hjärtat, inte heller jag har haft sådana eller någon större längtan till dem. Det finns en man jag möter lite då och då. Han har gråspräng mustasch och ofta kort jeanskjol. Jag gillar kombon för att vara ärlig. Hela han är något av ett statement, jag har ingen aning om vad det kan tänkas vara. Vill han vara kvinna, känner han att det är hans rätta kön, och isåfall, varför odla denna mustasch samtidigt? Är han en skådis på väg från repetion? Är han psykisk sjuk, inte för att det på något sätt verkar så, men vem vet? Eller gillar ha att jäklas med människor som mig på så sätt att han vet att bara gå där i lugn och ro kommer han att sätta myror i huvudet på oss? Oavsett anledningen gillar jag det då jag lägger märke till honom och han sticker ut. Kanske möter jag honom ibland i mer traditionella kläder – men dessa gånger reagerar jag inte på honom då han inte sticker ut.Jag skulle inte känna igen honom heller utan kjolen för att vara ärlig. Men trots hans val av jeanskjol så kommer jag mentalt klassa honom som ”man” när jag passerar. Liksom jag tror att oavsett om min lillasyster har en kostym med slips och kort hår så kommer mötande tänka ”kvinna” om henne. Könet sitter sällan i kläderna för mig. Det är något av helheten. Kropp, ansiktet, hur man rör sig.

Det finns människor som man har svårare att definiera. Vet inte om någon kommer ihåg reklamen man hade för något (minns i vanlig ordning inte vad det var) men det handlade om att besluta att göra si eller så beroende på om busschauffören var en man eller kvinna. Visade sig att chauffören hade ett väldigt androgynt utseende och de kunde därmed inte komma fram till könet. Jag har aldrig fått reda på om det var en man eller kvinna, även om de hade det som Fråga på Morgonzoo en gång. Hörde frågan, men missade svaret. Grejen är väl att det egentligen inte spelar någon roll i de flesta fallen om personen är en man eller kvinna. ”Kläderna gör mannen” finns ett uttryck. Helt klart definieras man av sina kläder. Du ser skillnad på uteliggaren och banktjänstemannen. Du lägger dem i olika fack och det handlar inte bara om könet på personen. Ser jag ett gäng med huvtröjor som går lite kutande så kan jag vara oroligare för dem än gänget som kommer i andra kläder.

Egentligen är jag inte förvånad över att det idag, till skillnad från när jag växte upp, kommer diskussion om tredje kön. Enligt var och varannan krönikör så definieras mannen av en ”norm”. Denna ”norm” sägs också vara problematisk (gillar slå folk, helst kvinnor, våldtar gärna om sex inte erbjuds frivilligt etc, etc) men även de som inte på något vis anser att detta är normalt eller ok ska som grupp vara ansvarig för de fåtal män som faktiskt stämmer in på denna norm. Redan från tidig ålder ska vi fostra barnen till att gå emot normerna och hela tiden fundera över strukturer. Gör barnet detta för att det är en pojke eller flicka? Svarar du på detta sätt för att det är en pojke eller flicka du har framför dig? När vi fokuserar så mycket på att tänka på könet blir könet det viktigaste.

För mig har det alltid varit ganska självklart. Jag är kvinna. Jag är dessutom attraherad av män konstaterade jag så småningom. Saker som jag inte behövt ifrågasätta eller begrunda vidare. Det är en del av min identitet. Vissa saker som man säger är ”typiskt kvinnor” stämmer rätt väl överens på mig. Andra saker ingick inte i den extra X-kromosonen. T ex det här med ”ordningsamhet”. Känner faktiskt lika många kvinnliga som manliga pedanter för att vara ärlig. Och lika många som liksom mig inte riktigt känner charmen med att städa. Jag har aldrig varit intresserad av meka med bilar heller. Frågan ”hur funkar detta” har väl varit tämligen ointressant, mer viktigt att det fungerar. Jag känner dock kvinnor som har det intresset. Liksom män som är lika ointresserad som mig. Att vara tjej har haft både fördelar och nackdelar. Jag kan notera när jag läst Ninnis inlägg på Genusdebatten att jag troligen haft en hel del drag av manlighet hos mig. Vilket skapade problem under grundskolan då jag hade lite mer problem att förstå den kvinnliga sociala samvaron och hamnade utanför där, samtidigt som jag aldrig sökte mig till killarnas samvaro för att jag var tjej (och blyg, inte den outgoing, sportiga pojkflickan).

Men oavsett hur jag haft det så har jag aldrig varit tveksam till mitt kön. Jag har ibland haft olika dagdrömmar om att jag var bortbytt på BB så att jag egentligen var någon annan (likheterna med båda mina föräldrar gjorde väl att det scenariot aldrig kändes helt plausibelt), jag hade superkrafter, jag gjorde något enastående mm mm. Istället för mitt råttfärgade hår så hade jag antingen kopparrött hårsvall, eller ett blont hår. Mina namn varierade också. Tänk om jag hetat ”Petra” och varit ihop med Peter Pan?

Aldrig någonsin i alla mina dagdrömmar har jag varit pojke eller man. Att vara kvinna ger mig i min värld inga andra attribut än de rent fysiska, men jag kan inte föreställa mig vara en man. Jag köper att man kan vara osäker på sexuell orientering. Attraktioner man känner, vad eller vem är det man attraheras till? Jag har själv inte haft någon tjej jag känt mig dragen till, men det kanske är möjligt. Jag har faktiskt för att vara ärlig inte varit dragen på riktigt till så många. Kär en massa gånger – men de gånger föremålet visat sig intresserad tillbaka så sprang jag helst åt andra hållet. Kär i känslan av att vara kär.

Jag har svårt att tänka mig hur det är att vara tveksam till sitt eget kön. Att känna med hela sin själ att den kroppen man föds med är fel. Jag kan inte föreställa mig dessa känslor. Jag vet hur det är att hata sin kropp. Stor mage. Korta stabbiga ben. Stor näsa. Stora bröst. Jag har ogillat så många detaljer på kroppen genom åren. Men att inte kunna definiera sig i ett kön tror jag måste vara annorlunnda. Om man känner att kroppen är fel så måste tvånget att passa in på andra sätt bli större kan jag tänka mig. Om man har alla yttre tecken på att vara tjej – men känner sig som en pojke, hur kan det då vara för att passa in? Kanske måste man i mycket högre grad bevisa att man är pojke på ett sätt som killar inte behöver bevisa, eller försöker man spela rollen av tjej och känna sig falsk och obekväm i denna roll? Jag vet inte. Men när jag hör folk kommentera att det är något som de ”flesta känner” så blir jag illa berörd. För om så många känner det, hur mycket jobbigare blir det då inte för den som upptäcker att den faktiskt trots detta är rätt ensam om sina känslor. Att könsidentiteten blir något lite modernare ”ickebinärt” som det för stunden är rätt coolt att ikläda sig i, för att sedan några år senare se tillbaka på detta som en fas. Vilket hån för dem som faktiskt kommer brottas med detta i hela sitt liv.

Jag har varit i diskussion med en annan person som brinner för dessa frågor nu i går och idag. En dokumentär om en tjej som egentligen inte var en tjej men som nu hamnat rätt och blivit kille. Jag har inte sett dokumentären, jag antar att det handlar om könskorrigering men kan handla det om transperson. Texten var då

”För 22 år sedan föddes enäggstvillingarna Isabelle och Denise. Vid fem års ålder protesterade Isabelle mot att kallas för flicka. Några år senare bytte Isabelle namn till Sam. Det här är historien om Sam och hans kamp för att visa att han aldrig varit den alla andra trodde.”

Svaret var då

Dödnamn är då tydligen det namn man burit innan man hamnad i den rätta identiteten och skulle inte användas. Det är transfobiskt. På vilket sätt har jag inte förstått.

Jag undrar hur Sam ser på det hela. Jag har inte sett dokumentären och vet ej hans uppfattning.För mig är respekt att respektera varje persons önskan.

Kanske är det så att alla har samma erfarenheter och alla vill begrava det namnet. Men är det verkligen så för alla? Kan verkligen vissa människor tala för alla utifrån sina erfarenheter? Jag tänker på Pride som ska representera alla homosexuella. Alla homosexuella är dock inte helt nöjd med denna representation.En del är missnöjd med hur det idag politiseras. Att man bjuder in vissa partier – och stänger ut andra. En del är inte vänster och förklaster kollektiva synsätt på dem. Jag anser att vi alla är unika. Vi har våra egna erfarenheter och upplevelser. Vi tolkar alla världen på vårt sätt. Min tolkning har inte med varken mitt namn eller mitt kön att göra inte heller min sexuella läggning påverkar min politiska syn (om man inte kan se min kortvariga dyrkan av Westerberg som ”sexuell dragning” och därför lade min röst på FP, vilket väl bevisade för mig att det inte var något jag borde ta hänsyn till i politiken, idag känns det inte som jag riskeras att kollras bort av någon politiker så det ska väl inte vara problem längre). Vi är alla unika, vi har vår egen historia, DNA, miljöpåverkan och alla andra saker. Varför förutsätts ”homosexuella”, ”transpersoner”, ”invandrare”, ”kvinnor”, ”män” alltid höra till homogena grupper där alla delar värderingar och inställningar.

För mig är det sorgligt att vissa människor tar chansen och monopolisera hur man ska vara om man visar sig tillhöra en grupp. Jag kan som sagt inte leva mig in i hur det känns att kämpa för att kunna hitta sin rätta identitet. Men jag tycker det känns för jäkligt om det när man väl kommer till det läget att man accepterar sig själv hamnar i en grupp där man då trycks ner för att man inte är ”rätt” enligt deras normer. Det är märkligt att man å ena sidan är så förtjust i ”normkritik” och å andra sidan kämpar man med näbbar och klor för att skapa egna ”normer”.

Tankar kring vardag Sverige 2015

Temperaturen har blivit kallare. Kommer in i trappuppgången på jobbet där ett litet läger har slagits upp. Där 5 män sovit. Det har tydligen varit väldigt kallt så toalettbestyr har skett inomhus vilket inte direkt skapat bästa aromen.

Fler sover i en annan uppgång, vägen till soporna. När vi kommit in så visar det sig att sopsäcken som vi brukar gå ner med på fredagar inte har tagits ut, så inte heller inne luktar det så fräscht. Ingen av männen har attackerat oss, när vi kommer. Man kan förstå att det är skönare att sova inomhus än utomhus. Det är väl det här med urinlukten som störs mest. Och en känsla av otrygghet.

Kvinnliga kollegan som kom först vågade inte gå ner med sopsäcken. Det blev den första mannen som gjorde det. Inte heller han kände sig bekväm med det hela, men det är väl fördelen med att vara kvinna. Kollegan hade också den lite propra säljarlooken med kort kjol och klackar. Chic och bra i uniform för att få bra självförtroende i vissa sammanhang när man står med kunder. Kanske inte riktigt samma uppbyggande av självförtroende att kliva förbi ett gäng som hänger för att gå in i ett låst rum efter några meters korridor.

En annan kvinnlig kollegar som är morgonpigg har försökt börja tidigare, men de senaste veckorna har det funnits många samlade kring kvarteret som har ropat uppskattande efter henne på språk hon inte förstår. Hon väljer därför komma in senare då det är mer folk runtomkring. Tid som hon annars kunde spendera med tid för barnen väljer hon av trygghet att avstå från.

Det finns många människor i Sverige nu utan bostäder. Vi har de svenska hemlösa, vi har EU migranter, och vi har folk som vi inte har koll på. Det skapar otrygghet. Otryggheten leder till begränsningar i vårt vardagliga liv.

Verkligheten har börjat komma väldigt nära mig nu. Den har även närmat sig människor som tidigare har varit väldigt kritisk mot protesterande röster.

Min egen vardag?

Tillfällen när jag skulle kunna låta den äldre av barnen ta bussen till aktivitet (vilket var enda anledningen till att jag sa ja till denna!) slutar med att jag skjutsar honom själv. Förvisso inte lång sträcka (ca 200 m) från buss till lokal, men området är inte det tryggaste. Lägg därtill november mörker och det blir hämta-lämna ändå. Utan att tala om för honom att jag inte riktigt känner mig bekväm att låta honom gå omkring själv i ett område där.

Annan verklighet. Min systerdotter (10 år) såg när en jämnårig klasskompis knuffade en annan klasskompis ner i en vattenpöl. Försvaret ”jag råkade”. Systerdottern konstaterar att det är väldigt sällan man ”råkar” springa fram med handlatorna utåt och knuffa någon. När hon yttrade detta så skriker killen ”f*tta” till henne (och jag noterar att ”hora” tydligen uppgraderats). Min svåger, lärare på högstadiet funderar då på att försöka se till att hon inte lägger sig i, just in case, i framtiden. Hans uppfattning om skolmiljön var att det var lätt att råka illa ut om man står upp för sig och andra i skolan. Bäst att hålla huvudet lågt och överleva skoltiden. Typ. Min syster var lite ambivalent till detta. Jag blev upprörd och tyckte att detta var helt fel signaler till barnen. Å andra sidan har inga sådana problem skett hos mig. Kanske skulle även denna princip vackla när verkligheten kommer nära?

Jag tänker lite på historien om Grönkullaskolan som inte står att läsa i vanlig media. En misstänkt våldtäkt. Som föregåtts av en massa problem på skolan tidigare. Som möts av oförstående från rektorn innan det skedda – och sedan efteråt är människan sjukskriven. Hon har fått utstå så mycket hat för det hela.Of course. Så offerkoftan kommer på. Hellre för hennes skull än den våldtagna 10 åringen. Den här våldtäkten som SVT presenterade som ”misstänkt våldtäkt mellan minderåriga”. Lite antydd samförstånd över det hela. SVT har helt klart eget sätt att tolka brott. Samma SVT som hyllades för Bjästareportage begår plötsligt själv en egen våldtäkt på offret.

Men ärligt talat. Detta skedde oktober 2015. Skolverket prickade skolan augusti 2015 då kränkningar skedde enligt alla, men rektorn hade inte sett detta utan tänkte det var överdrivet. Rapporten finns här. Citat ur den (sid 16):

Rektor uppger att hon inte känner igen de utsagor som framförts av elever, lärare och elevhälsan och uppger att det är hennes uppfattning att det överlag är lugnt på skolan. Rektor framhåller att det visst finns enstaka elevärenden som de fått hantera, men dementerar att det skulle vara ett utbrett problem såsom det framförts i övriga intervjuer. Rektor uppger att hon inte kan svara på varför exempelvis elevhälsan, har bekräftat såväl elever som lärares utsagor, men uppger att det är ett förbättringsområde att genomföra lektionsobservationer i större utsträckning än vad hon hitintills haft möjlighet utifrån rådande arbetsbörda.

Är det någon förälder som skulle känna förtroende för denna kvinna? Som skulle vilja att hon på något vis ansvarade för en skola där de hade sina barn? Not me.

Skulle jag i detta läge säga till mina barn att de ska stå upp för dem själva? Om de inte är drabbade utan det drabbar andra? Men hela min själ hoppas jag att svaret på detta är ett rungande JA! Men för att vara ärlig så är denna verklighet inte min, och jag kan därför inte säga vad jag skulle göra.

Den andra sanningen är väl att jag redan har lagt den grund jag kan lägga för mina barn. Hur de väljer att agera i framtiden kommer inte vara helt beroende av vad jag säger och gör. Skulle jag säga till mina barn att gå emot det de själva önskar så är risken stor att de hellre väljer att inte delge mig problematiken alls. Men kanske kommer de att lära sig ”better safe then sorry” och i framtiden har vi ett samhälle där alla är rädda och misstänksamma mot varandra.

Tankar kring alla människors lika värde

Det finns en väldig intressant frågeapp för att ställa en del av de intressanta filosofiska frågorna för att verkligen ställa det till sin spets. Jag tänkte svara på hur jag tänker på dessa och rekommenderar sedan att läsa de svar som följer. Samt även läsa denna artikel om att vara konsekvent med alla människors lika värde.

”Alla människor har lika värde.”
– Instämmer inte.

För mig har min familj större värde än någon annan människa på hela jorden. Jag är däremot helt införstådd i att myndigheten Sverige inte håller med mig om detta. Men jag kan väl ibland tycka att det är väldigt mycket sparande på äldre – men sällan man vågar spara in på kostnader på fängelset. Förvisso är det väl så att det kan bli större och vålsammare reaktion på Kumla än på äldrevårdshemmet och det är därför lättare att dra in varm mat för dem än dra in varm mat för interner. Värdet på Agda 86 sätter jag personligen som betydligt högre än en mördare eller våldtäktsman. Vi har alla samma värde, men ditt agerande och dina val i livet kommer påverka detta värde.

Du står vid en järnväg och ser ett skenande tåg komma i hög hastighet. Om du inte gör något kommer tåget att köra på en grupp av fem personer så att de garanterat dör. För att rädda dem kan du dra i en spak så att tåget åker in på ett sidospår. På sidospåret står en person som garanterat kommer att dö om du skickar tåget dit.

Vad väljer du?

– Gör ingenting.

Där kommer väl mina religiösa tankar in. Jag tror inte på någon specifik Gud men kanske tror jag på ödet, slumpen, försynen. Jag skulle inte kunna göra mig herre över denna försynen att välja bort någon. Vem vet, denna enda person kanske kommer att göra något fantastiskt i sitt liv så småningom, och jag med en aktion skulle spolierat den här master plan.

Du står vid en annan järnväg och ser ett skenande tåg komma i hög hastighet. Om du inte gör något kommer tåget att köra på en grupp av fem personer så att de garanterat dör. För att rädda dem kan du knuffa en man så att han ramlar på rälsen framför tåget. Då dör mannen du knuffar men du räddar livet på de fem personerna.

– Gör ingenting

Nej. Jag skulle aldrig kunna ta det beslutet. Om det nu är så att jag är så nära att jag skulle kunna rädda fem med att knuffa ut någon framför tåget så borde jag även kunna rädda dessa fem genom att själv offra mig. Jag kan själv ta beslutet om det är värt att offra mig – men aldrig offra någon annan.

Du står vid en annan järnväg och ser ett skenande tåg komma i hög hastighet. Om du inte gör något kommer tåget att köra på en grupp av fem personer så att de garanterat dör. För att rädda dem kan du knuffa en man så att han ramlar på rälsen framför tåget. Då dör mannen du knuffar men du räddar livet på de fem personerna. Mannen är den skyldige till att ha saboterat tåget så att det skenar.

– Gör ingenting.

Samma som ovan. Oavsett hur mycket mer han förtjänar att dö så skulle dödsstraffet aldrig kunna utkrävas av mig. Däremot kanske jag även här skulle kunna offra mig själv. Tidigare hade jag nog varit mer säker på att göra det. Idag som ensamstående mamma så känner jag mig mer rädd för döden. Inte för att dö själv då det aldrig skrämt mig, utan för att lämna barn ensamma med det trauma det kan skapa hos dem. Men skulle jag kunna leva med mig själv om det står fem barn på rälsen och jag gör ingenting?

Du står vid en järnväg och ser ett skenande tåg komma i hög hastighet. Om du inte gör något kommer tåget att köra på en grupp av fem personer så att de garanterat dör. För att rädda dem kan du dra i en spak så att tåget åker in på ett sidospår. På sidospåret står din egen 4-åriga dotter som garanterat kommer att dö om du skickar tåget dit.

Vad väljer du?
– Gör ingenting

Eftersom jag redan svarat på frågan tidigare så gör det ingen skillnad. För mig är väl det intressanta om min egen dotter befann sig bland de fem? Då hade jag skitit högaktningsfullt i ödet och försynen och dragit i spaket. Förvisso skulle jag då få leva med känslan att vara mördare, men i det fallet hade det varit värt det.

Du jobbar som chef på ett sjukhus. Föräldrarna till en patient kommer till dig och vädjar om att du beviljar en kostsam operation. Om du beviljar operationen räddar du livet på patienten, men då blir fem andra operationer inställda så att de patienterna dör. Om du inte beviljar den kostsamma operationen så dör deras barn och du räddar livet på fem andra patienter.

Vad väljer du?

– Bevilja inte

Anledning till att jag aldrig skulle vilja bli chef eller politiker. Jag skulle inte gilla att behöva prioritera. Men det rätta för mig här är fler människor. Hur ont det än gör i mig.

Du jobbar som chef på ett sjukhus. Föräldrarna till en patient kommer till dig och vädjar om att du beviljar en kostsam operation. Om du beviljar operationen räddar du livet på patienten, men då blir fem andra operationer inställda så att de patienterna dör. Om du inte beviljar den kostsamma operationen så dör deras barn och du räddar livet på fem andra patienter. De andra fem patienterna är terrorister som har halshuggit och lemlästat andra människor.

– Bevilja den kostsamma operationen

To hell with them!

Du jobbar som chef på ett sjukhus. Fem patienter är döende och behöver en omedelbar organtransplantation för att överleva. En främling kommer just då till sjukhuset och söker hjälp för en mindre åkomma och blir nedsövd. Det visar sig att främlingen har precis rätt förutsättningar för att kunna donera sina organ till de fem patienterna, men i så fall dör främlingen.

Vad väljer du?

– Låter främlingen leva (fem patienter dör)

Jag är ingen mördare. Inte ens om de fem patienterna var mig närstående skulle jag mörda för dem. Det skulle inte ens falla mig in. Förvisso, hade det varit en av de terrorister man nämnde tidigare hade det varit frestande, men inte ens då.

Ett föräldrapar kontaktar ett sjukhus för att rädda livet på sitt barn. Det krävs en kostsam operation. Föräldrarna donerar de pengar som krävs till sjukhuset och chefen på sjukhuset accepterar att genomföra operationen. Samma pengar skulle dock ha kunnat rädda livet på fem andra patienter om pengarna hade använts till dem istället.

Tycker du att sjukhuschefens agerande är etiskt försvarbart?

– Ja.

Självklart. Hellre 1 som räddas än 6 som förloras. Sen kanske man skulle försöka få ihop lite mer pengar. Kanske skulle man kunna få en extra summa pengar som de donerar som tack så man kan rädda 2 eller 3 till i alla fall?

En polis ertappar en tjuv med att stjäla från en rik företagsledare. Polisen låter tjuven komma undan.

Tycker du att polisens agerande är etiskt försvarbart?
– Nej

Öh, nej..?
Skulle bra gärna vilja diskutera med någon som faktiskt på fullaste allvar klickar ”ja” på den frågan.

En främling ringer den rike företagsledare för att be om pengar för att bekosta en operation. Utan operationen så dör främlingen. Den rike företagsledaren säger nej.

Tycker du att företagsledarens agerande är etiskt försvarbart?
– Ja

Jag har svårt att se hur det inte skulle kunna vara det. Det måste vara upp till den personen att välja hur pengar ska fördelas.

En regering väljer att satsa pengar på en åtgärd som räddar livet på 100 medborgare. Om regeringen istället hade satsat pengarna på annat håll så hade 500 icke-medborgares liv räddats.

Tycker du att regeringens agerande är etiskt försvarbart?

– Ja

De pengar som regeringen/staten har att använda är pengar som kommer främst från medborgare i form av skatter. Lika mycket som jag anser att mina barn är min främsta prioritet anser jag att medborgare ska vara statens främsta prioritet. Självklart ska man försöka hjälpa även andra, men det ska inte ske på bekostnad av de egna medborgarna.

En utredning som regeringen har beställt visar att en viss åtgärd krävs för att rädda livet på 100 personer. Åtgärden är dock så kostsam att den kräver en skattehöjning för att kunna genomföras. Regeringen beslutar att inte genomföra åtgärden.

Tycker du att regeringens agerande är etiskt försvarbart?
– Nej

Det är väl en väldigt tillspetsad fråga detta och det beror väl lite på hur mycket man höjer skatten. Det handlar väl också lite om åtgärden. Är det verkligen bara 100 personer som räddas, eller kommer åtgärden vara till hjälp i framtiden? Kan vi månne inte föra över en del andra pengar som vi idag lägger på genustjosan som vi kan rädda dessa människor på?

Första gången jag skrev denna så fick jag 5 av 12. Denna gång fick jag 4 av 12. Vet ej om jag ändrat något val denna gång när jag funderat lite närmare, eller om jag kryssat fel nu.

Jag tyckte det var ett intressant test och intressanta frågor och det kan vara bra att tänka på denna och dra den när man pratar om vilken värdegrund folk har. Vad är det som lärs ut i skolan? Finns det rätt eller fel svar här?

Tankar inför Fars dag

Mors dag och fars dag är dagar jag liksom aldrig riktigt varit förtjust i då det för mig känns extremt kommersiellt och krystat (tror det var efter att jag läst en bok som hette Max Svensson Lurifax). För min mor har det väl varit lite viktigare så jag har väl alltid sett till att jag kommer ihåg att gratta henne denna dag då det förväntas göra det. Jag kommer dock aldrig sätta sådana krav på mina barn i framtiden. Än så länge har de väl koll på reklam och sådant så man får en liten present i form av teckning eller något de gjort på fritidsklubben på morsdag, vilket naturligtvis uppskattas. Förra året var den sista chansen de hade att fira fars dag för sin far. En vecka senare dog han. De hade med sig varsin teckning till Hospice. Teckningar som sedan fick följa med i den sista vilan. Nu är det då dags för Fars dag igen och det är svårt att veta hur man ska hantera det hela. Ett besök vid minneslunden kanske?

Inför affärernas kampanjande om detta så läser jag en ”debattartikel” i Expressen (unvis.it) där Manuela Fredriksson förklarar varför pappor inte behöver ett grattis på fars dag. Tydligen är man bara en bra far om man är jämställd. Jämställd i detta fall millimeter tid i hemmet. Det framgår inte om jag som mamma då ska vara jämställd och byta däck dessutom. Nu är jag så frisinnad att jag till och med låter någon annan byta mina däck så den tiden kan idag räknas bort när jag nu är ensam (vilket är helt ok tjänst att köpa, till skillnad från det suspekta att köpa RUT tjänster för städning och sådant där…). Jämställdhet med föräldradagar samt matlagning och städning. Det är detta som i Manuelas värld gör dig till en bra förälder. Frågan är, vad anser barnen? Borde inte barnen vara de som avgör vad som är bra förälder?

Min personliga filosofi är kärlek, trygghet och glädje är saker som barnen behöver. De ska alltid känna att de är kommer främst. Att de har en grundtrygghet som gör att de vågar pröva på saker, att de litar på människor. Glädje i hemmet där föräldrarna uppskattar varandra. Friska föräldrar är också ett plus. Både för barnen och föräldrar, det är väldigt jobbigt med förkylningar, huvudvärk, ryggont eller vad som helst när du inte har möjlighet att lägga dig ner och pyssla om dig själv utan måste ta hand om personer som är beroende av dig. Självklart kan den andra föräldern i många fall ta hand om barnen. Fungerade väl si så där hemma hos oss med höga teaterviskningar som skar genom den stängda dörren. Varför ta upp det i detta sammanhang? Jo, enligt viss forskning tycks föräldrarnas hälsa inte direkt bli bättre om man är jämställd.

Men tillbaka till det här med föräldradagarna som är så viktig för Manuela. Hur många kommer ihåg sina första två år i livet? Jag kan säga att jag har noll koll. Första minnena jag har från min barndom är fläckvisa tillfällen. Kan jag varit runt 3 när jag klättrade upp i handfatet och tvättade fötterna och hamnade på sjukhuset för hjärnskakning? Jag minns tomatsoppan man fick där. Himmelsk god. När jag var lite äldre och gungade i hammocken så den välte och det var blod överallt. Fortfarande skeptisk till hammockar kan jag lova. Inte förrän något år sedan nämnde någon att jag tappade tand då. Vilket kanske förklarar allt blod. Inte vet jag vem som hade hand om mig då. Jag tror jag hade en dagmamma, men kommer inte ihåg henne. Jag kommer ihåg när vi flyttade in i vårt hus däremot, och då var jag 2 år. Det var tapeter med bilder från Djungelboken. Jag fick mardrömmar när jag såg tigern som gömde sig så mamma och pappa fick byta tapeter i mitt rum.

Jag har fler minnen från när jag var äldre. Från lekis och skolan. Somrarna som var långa då mamma som lärare var ledig hela sommaren. Inte vet jag vem som bytte blöja på mig eller så. Jag vet att min pappa var hemma med min äldre syster när hon var liten. Det var väldigt suspekt 1971. Vad gjorde den där skäggiga karln på lekplatsen, och varför hade inte det stackars barnet någon mamma?! Anledningen hade inget med jämställdhet utan att pappa då var arbetslös en sväng och därför var han hemma.

Jag älskar mina föräldrar men det har funnits många tillfällen jag funderat varför de hållit ihop. Det är konstanta bråk och gnäll mellan dem och det är i princip samma typ av diskussioner hela tiden. Jag hade aldrig stannat med min far, men min mor gjorde det. Jag kan väl tycka att det i det läget är bättre att acceptera saker som man inte kan förändra istället för att tjata om dem hela tiden.

Min man och jag träffade varandra tidigt. Jag skulle precis fylla 18 år. Många av de fällor som brukar finnas i förhållande passerade vi. Jag pluggade i Umeå, han gjorde värnplikt, varje sommar jobbade jag nere på Västkusten 10 veckor medan han körde taxi och jobbade extra. Vi flyttade ihop och levde på mitt studielån då han var arbetslös. Sen fick han jobb, jag hoppade av studierna och blev arbetslös. Det fanns svackor, men vi tog oss igenom dem. Det var en lång sträcka från att vi träffades till att vi blev föräldrar. 2004 föddes vår förste son och livet före blev på något sätt dimmigt och svårt att minnas. Vilka var vi innan denna bedårande lilla varelse kom till oss? Plötsligt hade vi ett center. Något som blev det viktigaste i våra liv. Men även vi själva blev viktiga på ett annat sätt då vi var den som skulle hjälpa detta lilla barn få alla möjligheter i världen. 2008 fick vi vår andra son.

I vårt föräldraskap delade vi på mycket. Den första tiden tog jag hand om inflödet, och mannen i mesta möjliga mån utflödet. Praktiskt nog valde barnen att lägga de värsta pluttarna när han var hemma. När jag började jobba halvtid med första barnet så blev det flaska med bröstmjölk istället som mannen gav. Han fick fortsatt ansvar för utflödet då (vilket han väl ibland hade lite åsikter om, men jag körde stenhårt på vanan gjorde honom mer effektiv).Det hände att barnen fick magsjuka och det hamnade på hans bord att torka upp efteråt med.

Vi körde nattning med läsa bok för barnen, vi körde varannan kväll på den äldre och senare blev det lite större kapitelböcker. Då satt mannen ner foten och ville växla med hela boken då han tyckte det var jobbigt att läsa ryckvis. Den yngre vägrade somna om jag låg bredvid utan vaknade då lätt till så honom nattade mannen själv de första året. Sen när mannen blev sjuk 2012 så tog jag väl över mer och mer och sista året när han fick afasi var det naturligtvis svårt att läsa. Den yngste sonen kom gärna och la sig i vår säng på natten, och varje morgon när jag gått upp och innan han väckts upp så kröp han närmare sin pappa som la armen om honom i sömnen.

De har inte längre sin far med men i tankarna och minnet lever han kvar. Inte för middagar han lagat, eller kläder som tvättats. Utan för vad han gjort med barnen. När vi var på leklandet och han klättrade upp tillsammans med barnen. Minnet av besök på badplatser där han lyfte upp barnen och kastade dem ut i vattnet. När han lyfte dem upp och ner och lekte tick tack. När han satte dem i soffan felvänt och sa ”sitt ordentligt” och de tjöt av skratt. När han var ute och bytte däck med dem och de fick rulla däcken till bilen. När han sprang efter cykeln då de lärde sig cykla, När han byggt ihop sin helikopter och var ute och flög med den. När han satt med och spelade TV spel med äldste sonen när han var mindre. Det finns tusen och åter tusen minnen de har av sin far och vad han gjort med dem. Liksom det finns så många saker de upplever idag där de saknar sin far att dela upplevelsen med dem. Saker som de och han hade gemensamt som jag varken kan eller vill inkräkta på.

Det finns så mycket han skulle ha velat vara med på i deras liv. Det var hans rädsla när han fick sjukdomen, att han inte skulle finnas där hos dem i framtiden. Jag tror dock att grunden med all den kärlek, trygghet, lyhördhet som han gett dem under de åren han fick vara hos dem har gett en solid grund för dem att stå på. Men jag tycker synd om människor som tror att föräldraskapet bara handlar om den tid man har med barnen när de är små.

Våldsdåd jag minns

”Ett av de värsta dåden i Sveriges historia”
En av poliserna säger detta på presskonferensen och det fick mig att tänka till lite. Är det så? Har man rätt i att det är den nya tidens Sverige och att vi tidigare var förskonade från hemska brott?

De första brott jag kommer ihåg var Åmselemorden. Det var sommarlov jag var 14 år, och jag vet inte hur många tidningar jag läste för att på något sätt försöka förstå hur det kunnat hända. Jag fick aldrig något svar. Förutom en känsla att det finns ondska.

1994 var ett år som bjöd på två tragedier i form av Mattias Flink och Stureplansmorden. Hur ofta jag än passerat och hör om stureplansprofiler så kommer jag alltid sammanknippa Stureplan med död. Men även med hjätemod och mänsligheten på sitt bästa. Jag minns alla de kända människor som passerade runtomkring och hjälpte de skadade, och deras ointresse att prata med media som hängde runt. Svullo och Victorias fd Daniel var några som jag fick mycket respekt för efter detta.

Diskoteksbranden i Göteborg 1998. Det finns inte ord att uttrycka känslorna kring detta. Så många unga människor som dog den kvällen. Och vilken död. Den paniken och rädslan man måste ha känt. Det är ofattbart. Det fanns också rädslan att detta var det som skulle dela samhället. Liksom många andra trodde jag först att det handlade om nynazister som låg bakom det hela.

1999 så upptäckte jag att det i Sverige fanns en plats med det vackra namnet Malexander. Tyvärr kommer detta namn alltid associerats med död för mig. Chocken över att man i Sverige (Sverige!?) kunde så kallblodigt avrätta poliser som är de som skyddar oss var så ofattbart för mig. Idag väljer SR profiler att skämta om detta. Man kan använda uttryck som ACAB (All Cops Are Bastards) utan att någon blinkar. Och vi har ett samhälle där polisbil har attackerats med handgranat. Det går fort.

Självklart minns jag också Olof Palmes mord. Det ofattbara att något sådant kunde hända i Sverige. Och så igen med Anna Lindhs död. Sen har man läst om vissa brott som fastnat mer – som galningen som dödade barnet och kvinnan i Linköping 2004.

1995 dödades John Hron brutalt. Det mordet minns jag inte att jag följde då, utan det har jag läst in mig på och chockats av eferåt. Vid det laget hade jag flyttat hemifrån och läste inte tidningar eller såg på nyheter i någon större mängd, och Internet hade liksom inte slagit då, så det blev i efterhand jag läst om detta och chockats av den grymhet – och rörts av hans hjältemot.

Jag tänkte för mig själv att det värsta med detta dåd i Trollhättan var att det handlade om en skola. Att det varit fredad son innan. Trots att det hänt i USA och Finland så har det inte hänt i SVerige innan. Men på twitter blev jag uppmärksammad på att vi redan 2001 hade två fall av mord på skolor. Det ena var i Bromma och var en lokal uppgörelse som handlade om stöld av valiumtabletter.
Den andra var i Sundsvall. Jag kan inte riktigt förklara varför jag själv inte märkte av dem på samma sätt. Kanske för att det var så långt ifrån mig. Dessutom bytte jag jobb det året och var väldigt fokuserade i detta. Det brott som jag minns knivskarpt från 2001 hände inte i Sverige.

Skillnaden mot gårdagen tycks vara att man inte har någon specifik som ska dödas, utan det handlade om att göra så mycket skada man kunde, i en imitation av skolmassaker i andra länder samt Breiviks val. Jag är glad att det är lite svårare att få tag i vapen i Sverige än i USA. Risken är i annat fall att vi haft ännu fler människor att sörja. Terror säger en del att det handlar om. Den här rädslan att det kunde ha varit vem som helst. Det kunde vara mina barn som låg där. Eller nej. Det handlade om hatbrott där personen ville döda invandrare. Det handlar om en högerextremist sägs det. Måhända. Men jag kan inte låta bli att tänka på att det samma dag som detta skedde så läste jag i tidningen att motivet att döda just de som dödades på IKEA var ”Att de såg svenska ut”.

Man kan inte göra politik av brott. Vi kan sörja de döda. Vi kan förskräckas av det som hänt. Vi kan fundera på hur vi kan lära oss av de som hänt genom att förhindra att det inte händer igen. Vi kan också inse att det kommer hända saker, och vi kommer aldring kunna försvara oss från detta helt. Människor är människor på gott och ont. Människor kan vara onda. Människor kan välja att göra onda saker även om de i andra fall kan vara trevliga och rara. Men människor kan även resa sig och göra hjältemodiga saker. En 20 årig elevassistent förlorade sitt liv igår. Han rusade mot faran för att rädda andra. Även detta ligger i den mänskliga naturen. Liksom valet att göra ont – så finns valet att göra gott.

Tankar kring skolan och problemen där

Ofta pratas det om skolan och att den är i fritt fall. Det talas om resultat på PISA undersökning och huruvida det ska vara representativt eller ej. Med barn i klass 1 och 5 är jag idag väldigt nöjd med mina erfarenheter av skolan. So far tycks barnen haft tur med vänner och ingen mobbing. Men vad är problemen med svenska skolan?

Jag får ledtrådar lite här och var när jag läser på Facebook, Twitter och bloggar. Små korn som tillsammans ger en bild av hur det är – och kanske också lite hur det kan ha blivit så.

Min mor pekade på en lång humoristisk FB kommentar där någon beskrev sin dag som lärare, som berättade om sina ämnen som hon hade legitimation för. Vissa som hon var utbildade för och undervisade i, och några ämnen som hon knappt kände till (något hon inte skrev ut alls för hon inte ”kom i håg det”). Enligt min mor var detta inte helt okänd problematik med lärarlegitimation. Att man slänger in lite extra. Jag vet inte hur väl det stämmer, jag har inte läst på detta alls, men min mor som fd facklig representant och som kämpat för ”behöriga lärare” känns inte riktigt som hon skulle hitta på. Det låter heller inte märkligt. Kan du kemi, så måste du väl kunna biologi med, och samhälle och historia är ju ungefär samma ämnne, eller hur?

Nästa grej var en tweet från Filippa Mannerheim:

Denna läser jag ganska snart efter jag läst kvällens kapitel för min 7-åring. Bröderna Lejonhjärta. Nästa bok planeras bli just Mio min Mio. Inget ont om dessa böcker. Jag uppskattar fortfarande att läsa många böcker jag läste som ung (och ”Young adult” är inte helt ovanlig kategori att läsa). Men om man nu ska läsa en bok och diskutera i klassen i 8-an känns det som Astrid Lindgrens böcker är ett passerat stadium för de flesta.

En annan twittrare som jag verkligen uppskattar är lärarstuderande Isak som har en hel del klokheter på lager. T ex denna rant bra sammanfattat av Fröken Missnöjd:

Det är också intressant, förvisso deprimerande tidvis, att få en bild av hur det ser ut på utbildningen för morgondagens lärare i hans flöde:

Hoppingivande?

Det är skönt att ha tillgång till Engelska Skolan där många är utbildade utanför Sverige kan jag ärligt erkänna. Där man inte pratar ”genusvetenskap” och ”värdegrund” utan istället pratar ”Mind growth”.

Sista grejen jag reflekterade över var det här med mobbing som Dag Öhrlund tar upp. Hur flata många runtomkring är när det gäller problemen att verkligen agera. Största problemet är i många fall föräldrar som avsagt sig föräldraansvaret och lägger över det på skolan, men det andra problemet är svaga rektorer.

Apropå svaga rektorer så kan jag väl lägga till att jag tycker att även denna artikel visar prov på en sådan. Eller ja, kanske inte svag, men en fruktansvärt dålig rektor som tycks missuppfattat sitt uppdrag på många sätt. Nu vet jag inte hur sant det är (idag är det väl nästan konstant så att man kan räkna med att alla ljuger eller vinklar ) men är det sant att man har inspelning där man ifrågasätter betyg och vägrar se på betygsunderlaget då finns det själ för oro.

Om man dessutom har rätt i detta:

Och förra onsdagen kom beskedet att han sägs upp från sin tjänst på skolan med motiveringarna att han bland annat begärt att få ha med sitt fackliga ombud med sig under en förhandling.

Så är det väldigt, väldigt illa.

Skolan har bevisligen problem. Någon förändring tycks inte heller vara på intåg. Snart kommer en ny PISA undersökning, och Sveriges politiker kommer återigen chockas över detta, och någon kommer att komma fram till att det är fel på PISA undersökningen då betygen i skolan inte speglar resultatet. Vi andra kommer minnas Astrid Lindgren på högstadiet, hot mot lärare som inte höjer betyg, och andra smådetaljer som för oss andra ger antydan om att kunskapsnivån hos våra elever inte är så hög som vissa vill tro. Så jag avslutar med en tweet jag faktiskt ett ögonblick trodde var högklassig humor – tills jag insåg att det var på allvar.

Let’s talk about…varför då?

Det har kommit lite undersökningar angående det här med hur öppen människor är med sina politiska åsikter och tydligen är man från vissa håll (höger samt nationalistiska) väldigt försiktig att tala öppet om sina åsikter. Detta kan man ju tolka på olika sätt. Vissa är snabbare med sin tolkning än andra.

twitter1

Men är det så lätt? Handlar det om feghet? Varför väljer man att bara diskutera i sin egen trygga sfär? Är det för att man är rädd att få mothugg som man inte klarar? Perhaps. Själv finns det frågor jag väljer att inte diskutera så öppet. Det handlar om politiken idag. Tiggare. Invandringen. Feminismen är jag mindre rädd att diskutera. Varför då så rädd för att diskutera? Det finns inget enkelt svar på det, men jag har lite funderingar på det för egen del.

En viktig fråga i Sverige är den sk värdegrunden. Tron på alla människors lika värde. Skriver du inte under på denna – ja, då är du per automatik en rasist samt VÄRDELÖS. Du har inte längre rätt att täckas av det där värdet alla människor ska ha.

Varje gång du yttrar dig om invandrare eller tiggare och är kritisk till POLITIKEN som förs (eller inte förs ibland) så bryter du mot den här värdegrunden. Så varför riskera bli av med ditt människovärde bara för att framföra din åsikt i alla sammanhang?

Jag känner en människa som sagt sig gråta över att SD kom in i riksdagen och sedan dubblerade stödet. Samma människa var förövrigt positiv och hoppfull inför Fridolin som utbildningsminister. Detta är en av mina bästa kompisar som jag är väldigt förtjust i. Däremot diskuterar vi inte så mycket politik kan jag säga. Det finns så mycket annat man kan diskutera som jag ser det. Framförallt som vi inte träffas så mycket då vi bor på olika ställen. Diskussioner kan vara väldigt givande när man diskuterar med folk och får deras sätt att se på saker. Deras argument och erfarenheter. Men risken är att diskussionen dödas när det inte finns annat argument än att ”man inte tror på alla människors lika värde”. Jag gör inte det det helt enkelt. Människor har inte samma värde för mig. Om jag skulle kunna rädda 20 människor eller mina barn från en sjunkande båt då skulle jag rädda mina barn. Skulle jag välja mellan en okänd flykting från något land eller Anders Eklund så skulle jag välja den okända. Sen kommer då den kniviga frågan – gratis tandvård till människor som precis kommit till Sverige eller min 90 åriga mormor som arbetat hårt i sitt liv här i Sverige?

Jag tänker ibland på Sokrates och hans kommentar om visdom: ”det förefaller som om ingen av oss vet något verkligt värdefullt, men han tror att han vet det utan att veta det, under det att jag varken veta det eller inbillar mig veta det.” Jag vet att jag inte har alla svar – eller ens något svar. Men det känns som folk som tror sig veta väldigt mycket nu visar sig nakna.

Man säger att man har full koll och att vi klarar det hela. Sedan läser jag i tidningen att man inte kan ta emot den anstormningen som kommer. Och ”man trodde inte att det skulle komma så många”. Då blir jag lite mörkrädd. Såg inte de också bilderna på det lilla barnet? Sa de inte att alla skulle få komma till Europa och Sverige? Sa det inte att det var det som var det viktigaste. Hur kunde man då missa att det faktiskt skulle komma så mycket folk.

Jag är väldigt intresserad att förstå olika synvinklar. Det finns migranter som flyr från krig i Syrien och kämpar med sina barn för ett bättre liv. Barn som fötts in i ett land i kaos och inte ser någon räddning då det inte längre finns en ”rätt” sida utan flera olika falanger som systematist dödar folk. Men det finns även människor som önskar få det ekonomiskt bättre och tror att man i ett annat land kommer ha större chans till detta. Och det finns människor som är terrorister som önskar göra Europa till samma otrygga områden som Mellanöstern. Det finns så många sanningar. Det finns helt enkelt inget ”rätt svar” i detta. Men när man diskuterar flyktingarna och problemen som volymer kan skapa i Sverige när vi har områden där lagar inte längre upprättshåll. När man har ”No-go zoner” och kvinnor från förorten flaggar om taliban välde inom Sverige då finns det i alla fall något vi kan se inte är rätt. Men det är för känsligt att diskutera detta. Att erkänna problem är att gynna SD. Om man därför diskuterar detta med människor med ”rätt värdegrund” riskerar man få tårar tillbaka och kanske riskera vänskaper som för mig är viktigare än att jag ”take a stand”. Incitamenten för mig personligen är inte så stora att jag känner att det är värt att påstridigt börja diskutera med människor jag vet (eller misstänker) inte vill diskutera utan vill fortsätta känna sig goda och maktlösa och möta världen med tårar för alla de som far illa. Jag ser inte att jag kan ”vinna” diskussionen på något vis. Eftersom jag själv inte har någon fast ståndpunkt eller förslag på lösningar så känns det heller inte som jag ska övertyga någon om något. Läste lite av Ivan Arpi som på något vis stärkte mig i detta.

twitter2

Skilj på sak (åsikt) och person har väl varit något som jag tycker är viktigt. Jag anser att någon kan får säga något som för mig känns väldigt fel i ett ämne utan att jag för den delen helt ogiltigförklarar människan som människa. Och risken är att om jag öppet skulle säga att jag tycker det finns delar som inte stämmer med bilden av tiggare. Att jag tycker det är fel och märkligt att de har iphone med en modell som är nyare än den jag har och ringer en hel del på dessa presumably utomlands vilket för mig fortfarande är dyrt och något jag undviker in i det längsta. Jag tycker inte det är ok att se sopor som lämnas i dess spår, och jag tycker det är fel att det inte finns lagar som är applicerbara på dem – medan det finns lagar för mig som svensk medborgare jag ska förhålla mig till. Jag tycker heller inte om att se hur människor väljer att attackera tiggarna. Att folk spottar på dem. Oavsett vad man tycker om dem och situationern är det aldrig ok. Men jag tycker inte om att media haussar upp attacker mot tiggare från något som ibland inte är attacker, ibland är rivaliserande tiggare och ibland är en och samma person som är iransk invandrare som man tydligen inte kan straffa – men allt presenteras som ”svenskar”. Jag tycker det är fel. Men att ta diskussioner om detta innebär att man ska lägga in 20 000 brasklappar så att ingen ska kunna ta illa upp. Och vem orkar det i dag? Vad är poängen?

Sen kan det då komma fler saker som gör att diskussioner med en person för framtiden inte är intressant. Jag tror mig dock aldrig träffat någon IRL som till mig yttrat saker som för mig är oacceptabelt (saker man läser ibland på Flashback när mörkhyade diskuteras och kommentarer om kvinnors utseende på Facebook t ex) så det är svårt att säga hur jag skulle reagera. Jag har väl en liten idé om hur jag skulle vilja att jag reagerade i olika situationer, men ibland har väl inte verklighetens jag riktigt nått upp till det hela. Men jag vet att jag agerar om jag ser/hör något våldsamt. Jag har även om jag inte sagt något högt haft en tämligen effektiv kylig blick när något varit otrevlig som verkar fungera rätt bra.

Varför jag däremot väljer att stå upp mot feminismen och förklara varför det inte är ok för mig är för att det är något som påverkar mig, eller snarare mina barn. Jag vill inte att de ska växa upp i ett samhälle det är ok att hata dem och skylla på dem allt som händer i världen för att de är vita och blivande män.  Jag har därför ganska klara tankar om dessa frågor och det känns därför mer genomtänkt från min sida och jag kan lättare föra fram mina synpunkter,