Etiketter
Det är mycket tankar om barn i min bloggosfär just nu. Och även jag själv är mer fokuserad på mina egna barn än vad som händer i samhället i stort vilket är en del av anledningen till min bloggtystnad.
Tydligen var Anna Wahlgren med i Skavlan häromveckan. Eftersom jag inte haft besök från släkten denna helg, vilket är när jag råkar se programmet, så missade jag detta. Och lika glad är jag för det. En av de jag följer, Helena Von Schantz skrev dock väldigt balanserat om Anna Wahlgren och den påverkan hon haft på barnuppfostran. Jag misstänker att om jag sett programmet och skrivit något om Anna Wahlgren så hade det inte varit lika balanserat.
Jag läser också hos Anybody att S tydligen ser större barngrupper som en bra lösning. Har inte orkat läsa eller följa med i vad som sägs, men jag blir alltid hyper när jag läser om ”större barngrupper”. Själv har jag flyttat min yngste från dagis med totalt 87 barn på 4 avdelningar. Hans avdelning hade 27 barn och 3 stycken i personalen. Nu går han på ett föräldrakooperativ med totalt plats för 22 barn uppdelad på två avdelningar. Totalt 5 stycken i personalen. Jag har inte behövt vabbat sen i somras. Och genom de första 3 åren i barnomsorgen har det väl varit någon dag i månaden åtminstone i förkylning. Just saying.
Även Zmilla funderar lite över barnuppfostran och vad som är viktigast där och har fått mig att tänka till lite.
Just det här med barnuppfostran är intressant. Jag kommer ihåg innan jag fick barn. Den här visionen jag hade om hur mina barn skulle bli. Hur de skulle uppfostras. Samtidigt hade (har..) jag en viss skräck över vad resultatet kommer att bli. Kommer jag på något sätt traumatisera mina barn? Kommer de skriva hatroman om mig om 30 år? Å andra sidan – är inte en stor del en hel del lärdomar man ger barnen om hur vara förälder. Mina värsta misstag kommer de, liksom jag, kanske komma ihåg att inte återanvända på sina framtida barn. Liksom de bästa lärdomarna. Och det viktigaste för dem, liksom för mig, är väl att veta att föräldrarna älskar dem no matter what.
Jag har två systrar, en som är ett par år äldre, och en yngre som är 9 år yngre. Och samma föräldrarpar fick så olika resultat när man ser till våra val i livet. Men grundvärderingen är densamma hos oss alla. Ta hänsyn. Var rättvis. Försök förstå andras synvinklar. Såra inte någon medveten. Stå upp för dig själv. Du är värdefull så var dig själv.
Samma saker som jag försöker få in hos mina barn.
Och jag har två söner själv som har uppfostrats med samma regler. Vissa regler respekterar de båda två. Som till exempel det här med svordomar. Jag vet att mamma tjatade om detta för mig med – och resultatet var väl att jag aldrig svor så mycket som när jag var med henne. Å andra sidan så var hennes problem att hon räknade alla uttryck som man tog i istället för svordomar också. Dessutom svor min far hela tiden – så varför skulle jag inte få göra det? Å andra sidan så lärde jag mig så pass att jag inte svor mycket när jag var med andra. Även om jag i opposition mot min mor svor hemma – så höll jag med om att det låter fattigt att vara tvungen att krydda språket hela tiden.
Mina svärande dagar är dock över – och jag undviker att vara alltför diktatorisk på ord. Skit (eller de mer internationella Shit och scheisse) använder jag ibland. Så att jag skulle bråka på dem om dessa finns inte. Att de ibland bråkar på mig om det är en annan sak….
Så för mig blir inte svordomar en kamp, barnen vet vad som gäller helt enkelt. Och de vet att morfar och farmor kan svära lite då och då (vilket de säger ifrån på) men jag behöver inte säga till dem. Men jag skrattar lite när jag då och då hör dem komma med det populära uttrycket ”What the <tystnad>!” och jag inser att de har ingen aning om att det i vuxenversionen saknas ett litet ord där.
Desto mer jobb är det att rätta ”lagde, skärde, bärde” när barnen säger dessa ord. Det handlar om att kunna hantera språket. Därför uppmuntrar jag också när den äldste sonen frågar vad olika ord betyder när han läser. Jag ifrågasätter dock aldrig ord från deras ungdomskultur. Jag vet själv att ”jag, ba, pinigt värre, saker är askula” växte bort för mig. Och jag antar (hoppas!) att det kommer att gälla allt som är ”fett, eller rockar fett” och andra ord som man lär sig från sina vänner, som ibland har fått dem från äldre syskon.
Att inte springa på parkeringen eller över vägen är däremot en kamp. Och där märker jag skillnaden mellan barnen. Son nummer ett springer i stort sett aldrig på parkeringen. När hans jämnåriga lekte på parkeringen så stannade han vid den magiska gränsen redan som liten. Måste bero på hans perfekta föräldrars skills som föräldrar, tänkte jag. Tyvärr verkar alla dessa skills försvunnit när lillebror kom. Visst, efter snart fyra år så springer han inte på parkeringen. Om det nu inte finns något som lockar någonstans. Likaså tittar han sig för innan han går över vägen – om han inte är mitt i en lek och vill springa ut.
Mina barn är enormt lika varandra utseendemässigt – men totalt olika som personer. Och detta märktes redan tidigt. Den första försiktig och håller sig till föräldrarna. Den andra kröp genast bort – inte till. Den första prövar och lär sig från misstagen. Den andra gör på samma sätt igen och igen, trots att han fastnade/eller ramlade ner på samma sätt det kunde ta upp till 20 gånger innan man såg någon koppling till vad han gjorde och resultatet. Den ena vill ha fakta i böckerna han läste om som liten. Den andra vill vara personerna i böckerna. Leva sig in i det hela.
Det är en del av problemen med barn i skolan. Man har en sorts universalfix som ska fungera på alla barn. One size fits all – fastän sanningen är mer one size fits none. Det är en skillnad på människor från början. Saker som inte har med yttre faktorer att göra. En del kan vara platsen i syskonskaran. Min äldste son är mycket lik min storasyster på många sätt. Och jag ser mig själv i den yngre.
Men vissa regler måste trots allt finnas. Och för bästa resultat bör väl dessa regler/gränser vara något som till att börja med båda föräldrarna är överens om. Och helst ska man ha ungefär samma på förskola och skolan med. Är det olika regler som gäller vid olika tillfällen (typ dagsform hos föräldrarna) så riskerar man att göra barnen förvirrade. Visserligen kan det kanske skapa manipulativa talanger hos barnen vilket kanske kan ses som en fördel ibland. Å andra sidan kan det vara jobbigt med människor som är experter på att manipulera andra, så jag vet inte om jag tycker att detta är något jag vill skapa hos mina barn. Visst kan jag se att åtminstone den yngre lär sig använda sin charm till att linda folk runt sitt lillfinger. Att han lär sig att han kan komma ganska långt med en darrande underläpp och att hela kroppen slokar som en blomma utan vatten när det är någon han inte gillar. Det fungerar på många ställen – men sällan på föräldrarna. Men det kan leda till många godmodiga skratt när han inte är i närheten. Och kanske kommer han någon gång att satsa på skådespelar yrket? Känns som det finns anlag för detta…
Men förutom regler och gränser så är det intressant att se hur de personliga egenskaperna utvecklas. Deras värderingar.
Förra veckan så tittade vi på melodifestivalen och Yohio skulle uppträda. Äldste sonen tittade på honom och lyssnade, och så kom frågan. Är det en pojke eller flicka? Jag talade om att det var en pojke, och undrade lite över vad hans följdkommentar skulle vara. Skulle det komma någon fördömande kommentar? Men han sa inget mer, och såg heller inte på något sätt perplex ut. Det var helt enkelt bara något han inte kunde lista ut, och när han fått svaret var det inga konstigheter med det.
Jag tänker på när jag läste boken om Pricken, kaninen som var prickig och mobbades. Som inte ens var välkommen hos sin mormor för att han var så olika alla ”riktiga” kaniner. En mycket pedagogisk bok som jag minns att jag älskade som liten. Jag som alltid kände mig lite utanför och att jag inte riktigt hörde till någonstans kände genklang med den boken. För i slutändan får Pricken en familj som är som han.
Men när jag läste det för min son, så förstod han den inte alls. Varför skulle man reta någon för att personen var annorlunda? Och hur kan en familj bete sig på det viset? Ja, det kan man ju fråga sig. Och så förpassades boken iväg från bokhyllan, tills den kanske kommer behövas för att bygga självkänslan om det skulle behövas. Hellre än att lära honom att det är naturligt att mobba den som är annorlunda.
Han har i stort sett slutat umgåtts med en klasskompis så mycket då han inte gillar de filmer som killen alltid vill ha fram på Youtube, och det faktum att han tittar på filmer med högre åldersgräns (Band of Brothers är kanske inte det alternativ jag skulle sätta min son framför) – och att min son då kan stå upp för sig själv och säga nej känns tryggt det med. Att de sedan kan leka fortsatt på skolan utan ovänskap efter detta är också positivt. Men ibland har man olika intressen – och det måste få accepteras med.
Och då är jag stolt. Oavsett hur stor del jag har i att han är den han är, så är jag nöjd med resultatet so far. Jag vet inte hur det kommer bli när han blir än äldre. Jag vet bara att det verkar lovande.
Lillebror som redan som liten försökte ge leksaker till ledsna barn eller komma med en kram. Som slutade gråta över sitt eget elände när han hör någon annan gråta. Som utan tvekan kan gå fram till vem som helst för att be om hjälp. En oräddhet och tillit till vuxenvärlden som ibland kan kännas obehaglig – men ibland, när han ser till att få tag i ett glas vatten eller så i en butik på egen hand kan kännas rätt imponerande. Det ska bli spännande att följa dessa två personer och fundera på deras framtid. Vilka kommer de bli?