Tankar om barn – mina och allmänt

Taggar

Barn, barnuppfostran, föräldraskap

Det är mycket tankar om barn i min bloggosfär just nu. Och även jag själv är mer fokuserad på mina egna barn än vad som händer i samhället i stort vilket är en del av anledningen till min bloggtystnad.

Tydligen var Anna Wahlgren med i Skavlan häromveckan. Eftersom jag inte haft besök från släkten denna helg, vilket är när jag råkar se programmet, så missade jag detta. Och lika glad är jag för det. En av de jag följer, Helena Von Schantz skrev dock väldigt balanserat om Anna Wahlgren och den påverkan hon haft på barnuppfostran. Jag misstänker att om jag sett programmet och skrivit något om Anna Wahlgren så hade det inte varit lika balanserat.

Jag läser också hos Anybody att S tydligen ser större barngrupper som en bra lösning. Har inte orkat läsa eller följa med i vad som sägs, men jag blir alltid hyper när jag läser om ”större barngrupper”. Själv har jag flyttat min yngste från dagis med totalt 87 barn på 4 avdelningar. Hans avdelning hade 27 barn och 3 stycken i personalen. Nu går han på ett föräldrakooperativ med totalt plats för 22 barn uppdelad på två avdelningar. Totalt 5 stycken i personalen. Jag har inte behövt vabbat sen i somras. Och genom de första 3 åren i barnomsorgen har det väl varit någon dag i månaden åtminstone i förkylning. Just saying.

Även Zmilla funderar lite över barnuppfostran och vad som är viktigast där och har fått mig att tänka till lite.

Just det här med barnuppfostran är intressant. Jag kommer ihåg innan jag fick barn. Den här visionen jag hade om hur mina barn skulle bli. Hur de skulle uppfostras. Samtidigt hade (har..) jag en viss skräck över vad resultatet kommer att bli. Kommer jag på något sätt traumatisera mina barn? Kommer de skriva hatroman om mig om 30 år? Å andra sidan – är inte en stor del en hel del lärdomar man ger barnen om hur vara förälder. Mina värsta misstag kommer de, liksom jag, kanske komma ihåg att inte återanvända på sina framtida barn. Liksom de bästa lärdomarna. Och det viktigaste för dem, liksom för mig, är väl att veta att föräldrarna älskar dem no matter what.

Jag har två systrar, en som är ett par år äldre, och en yngre som är 9 år yngre. Och samma föräldrarpar fick så olika resultat när man ser till våra val i livet. Men grundvärderingen är densamma hos oss alla. Ta hänsyn. Var rättvis. Försök förstå andras synvinklar. Såra inte någon medveten. Stå upp för dig själv. Du är värdefull så var dig själv.

Samma saker som jag försöker få in hos mina barn.

Och jag har två söner själv som har uppfostrats med samma regler. Vissa regler respekterar de båda två. Som till exempel det här med svordomar. Jag vet att mamma tjatade om detta för mig med – och resultatet var väl att jag aldrig svor så mycket som när jag var med henne. Å andra sidan så var hennes problem att hon räknade alla uttryck som man tog i istället för svordomar också. Dessutom svor min far hela tiden – så varför skulle jag inte få göra det? Å andra sidan så lärde jag mig så pass att jag inte svor mycket när jag var med andra. Även om jag i opposition mot min mor svor hemma – så höll jag med om att det låter fattigt att vara tvungen att krydda språket hela tiden.

Mina svärande dagar är dock över – och jag undviker att vara alltför diktatorisk på ord. Skit (eller de mer internationella Shit och scheisse) använder jag ibland. Så att jag skulle bråka på dem om dessa finns inte. Att de ibland bråkar på mig om det är en annan sak….

Så för mig blir inte svordomar en kamp, barnen vet vad som gäller helt enkelt. Och de vet att morfar och farmor kan svära lite då och då (vilket de säger ifrån på) men jag behöver inte säga till dem. Men jag skrattar lite när jag då och då hör dem komma med det populära uttrycket ”What the <tystnad>!” och jag inser att de har ingen aning om att det i vuxenversionen saknas ett litet ord där.

Desto mer jobb är  det att rätta ”lagde, skärde, bärde” när barnen säger dessa ord. Det handlar om att kunna hantera språket. Därför uppmuntrar jag också när den äldste sonen frågar vad olika ord betyder när han läser. Jag ifrågasätter dock aldrig ord från deras ungdomskultur. Jag vet själv att ”jag, ba, pinigt värre, saker är askula” växte bort för mig. Och jag antar (hoppas!) att det kommer att gälla allt som är ”fett, eller rockar fett” och andra ord som man lär sig från sina vänner, som ibland har fått dem från äldre syskon.

Att inte springa på parkeringen eller över vägen är däremot en kamp. Och där märker jag skillnaden mellan barnen. Son nummer ett springer i stort sett aldrig på parkeringen. När hans jämnåriga lekte på parkeringen så stannade han vid den magiska gränsen redan som liten. Måste bero på hans perfekta föräldrars skills som föräldrar, tänkte jag. Tyvärr verkar alla dessa skills försvunnit när lillebror kom. Visst, efter snart fyra år så springer han inte på parkeringen. Om det nu inte finns något som lockar någonstans. Likaså tittar han sig för innan han går över vägen – om han inte är mitt i en lek och vill springa ut.

Mina barn är enormt lika varandra utseendemässigt – men totalt olika som personer. Och detta märktes redan tidigt. Den första försiktig och håller sig till föräldrarna. Den andra kröp genast bort – inte till. Den första prövar och lär sig från misstagen. Den andra gör på samma sätt igen och igen, trots att han fastnade/eller ramlade ner på samma sätt det kunde ta upp till 20 gånger innan man såg någon koppling till vad han gjorde och resultatet. Den ena vill ha fakta i böckerna han läste om som liten. Den andra vill vara personerna i böckerna. Leva sig in i det hela.

Det är en del av problemen med barn i skolan. Man har en sorts universalfix som ska fungera på alla barn. One size fits all – fastän sanningen är mer one size fits none. Det är en skillnad på människor från början. Saker som inte har med yttre faktorer att göra. En del kan vara platsen i syskonskaran. Min äldste son är mycket lik min storasyster på många sätt. Och jag ser mig själv i den yngre.

Men vissa regler måste trots allt finnas. Och för bästa resultat bör väl dessa regler/gränser vara något som till att börja med båda föräldrarna är överens om. Och helst ska man ha ungefär samma på förskola och skolan med. Är det olika regler som gäller vid olika tillfällen (typ dagsform hos föräldrarna) så riskerar man att göra barnen förvirrade. Visserligen kan det kanske skapa manipulativa talanger hos barnen vilket kanske kan ses som en fördel ibland. Å andra sidan kan det vara jobbigt med människor som är experter på att manipulera andra, så jag vet inte om jag tycker att detta är något jag vill skapa hos mina barn. Visst kan jag se att åtminstone den yngre lär sig använda sin charm till att linda folk runt sitt lillfinger. Att han lär sig att han kan komma ganska långt med en darrande underläpp och att hela kroppen slokar som en blomma utan vatten när det är någon han inte gillar. Det fungerar på många ställen – men sällan på föräldrarna. Men det kan leda till många godmodiga skratt när han inte är i närheten. Och kanske kommer han någon gång att satsa på skådespelar yrket? Känns som det finns anlag för detta…

Men förutom regler och gränser så är det intressant att se hur de personliga egenskaperna utvecklas. Deras värderingar.

Förra veckan så tittade vi på melodifestivalen och Yohio skulle uppträda. Äldste sonen tittade på honom och lyssnade, och så kom frågan. Är det en pojke eller flicka? Jag talade om att det var en pojke, och undrade lite över vad hans följdkommentar skulle vara. Skulle det komma någon fördömande kommentar? Men han sa inget mer, och såg heller inte på något sätt perplex ut. Det var helt enkelt bara något han inte kunde lista ut, och när han fått svaret var det inga konstigheter med det.

Jag tänker på när jag läste boken om Pricken, kaninen som var prickig och mobbades. Som inte ens var välkommen hos sin mormor för att han var så olika alla ”riktiga” kaniner. En mycket pedagogisk bok som jag minns att jag älskade som liten. Jag som alltid kände mig lite utanför och att jag inte riktigt hörde till någonstans kände genklang med den boken. För i slutändan får Pricken en familj som är som han.

Men när jag läste det för min son, så förstod han den inte alls. Varför skulle man reta någon för att personen var annorlunda? Och hur kan en familj bete sig på det viset? Ja, det kan man ju fråga sig. Och så förpassades boken iväg från bokhyllan, tills den kanske kommer behövas för att bygga självkänslan om det skulle behövas. Hellre än att lära honom att det är naturligt att mobba den som är annorlunda.

Han har i stort sett slutat umgåtts med en klasskompis så mycket då han inte gillar de filmer som killen alltid vill ha fram på Youtube, och det faktum att han tittar på filmer med högre åldersgräns (Band of Brothers är kanske inte det alternativ jag skulle sätta min son framför) – och att min son då kan stå upp för sig själv och säga nej känns tryggt det med. Att de sedan kan leka fortsatt på skolan utan ovänskap efter detta är också positivt. Men ibland har man olika intressen – och det måste få accepteras med.

Och då är jag stolt. Oavsett hur stor del jag har i att han är den han är, så är jag nöjd med resultatet so far. Jag vet inte hur det kommer bli när han blir än äldre. Jag vet bara att det verkar lovande.

Lillebror som redan som liten försökte ge leksaker till ledsna barn eller komma med en kram. Som slutade gråta över sitt eget elände när han hör någon annan gråta. Som utan tvekan kan gå fram till vem som helst för att be om hjälp. En oräddhet och tillit till vuxenvärlden som ibland kan kännas obehaglig – men ibland, när han ser till att få tag i ett glas vatten eller så i en butik på egen hand kan kännas rätt imponerande. Det ska bli spännande att följa dessa två personer och fundera på deras framtid. Vilka kommer de bli?

Tanken om barn och påverka deras intresse

Taggar

Barn, böcker, Filmer

Det är inte ofta jag läser Alex Schulman, men idag halkade jag in på det på grund av titeln på hans krönika: ”Inte Lindgrens fel att vuxna slår barn på film”. Det handlar då om filmer och värderingar som dessa ger barnen. Jag har läst de flesta Astrid Lindgren böckerna för min äldsta son, och vi har även sett några av filmerna. Pippi, Ronja och Bröderna Lejonhjärta. Vi har inte läst eller sett Emil i Lönneberga.Vi började se Emil en gång, men min lille son blev illa berörd av tanken att pappa slår sitt barn så att filmen ligger där i samlingen att ses vid något tillfälle.

Jag är en filmfantast och har en hel del filmer, av Astrid Lindgren, Disney samlingen, Dreamworks och en del diverse barnfilmer som jag hittat billigt. Många av filmerna är osedda av barnen. De delar inte alls mitt intresse för Disney filmer för att vara ärlig. Javisst, nyare självklart (framförallt då Bilar och Bolt som blev favoriter) och ibland kan de vilja se någon annan. Men får de själva välja så är det Transformers och Scooby-Doo som de helst väljer. Efter att ha lekt med lite tjejkompisar på dagis så fastnade lillen för Barbi i Svansjön som letat sig in i min samling med och tittade gärna på den.

Ofta när jag valt barnfilmer så har jag haft med en viss del av den känsla jag hade när jag såg den när jag var liten. Som till exempel Bröderna Lejonhjärta. Jag var tveksam till om sonen verkligen skulle få se den. Tänk om han skulle tycka den var otäck? På baksidan stod det från 11 år, å andra sidan så hade den gått på Bolibompa – och där är ingen gräns. Men jag minns hur otäck draken var så jag satt där beredd att hålla om barnet om han blev rädd. Och jag insåg att det var en viss skillnad att se den med de erfarenheter av dagens animering och special effekter.

När jag var liten så hade man inte samma utbud på filmer och TV. Vi var väldigt sena på att skaffa VHS i min familj, och det var lång tid innan vi fick MTV. Men jag minns hur härligt det var när man kunde titta på videos till den nya musiken. Det var en helt ny värld som öppnade sig. En värld utanför föräldrarnas Kramgoa låtar av Vikingarnas samling…

Så förutsättningarna för mina barn är helt klart annorlunda. De har Spotify och kan hitta den musik de gillar själv. De kan själva välja den film de känner för där och då. Böcker som betytt mycket för mig i min uppväxt finns inköpta för läsning när de känner för det.

Men det jag insett är att barn hittar sin egen stil och smak. Och deras upplevelser av filmer/musik/böcker är inte samma sak som min upplevelse. Det blir lite som min hårdrockande kusin som tillsammans med sin fru och litet barn (< 1 år) reste till Hultsfredsfestivalen och campade i bilen. Hans känsla när han står och jobbar på taket lyssnande på sin musik från stereon på gården när sonen ändrar till Popular. Didn’t see that one coming…

Eller när min man vred sig av olust när han hörde Carolina af Ugglas ”Snälla, snälla” och vår son tyckte att den skulle vinna.

Så vad är det som gör att barnen gillar vissa filmer? Om ett barn gillar en film som handlar om Prinsessskolan – ska man ta bort den för att man inte gillar ”värderingarna”? Jag tycker personligen man ska kunna sålla lite när det gäller alternativen. Men du måste nog vara beredd att klargöra varför man kör sållningen. Och jag har svårt att argumentera emot ”Bilar” för att det är en film som handlar om Bilar, att tjejerna i filmen är antingen groupies eller ”love interest”. Det är en film som attraherar många barn. Tycker själv den är rolig för att vara riktigt ärlig.

Men om jag skulle börja sålla bland barnens filmer så skulle jag även behöva fundera över mina egna filmval. Varför tycker jag Twilight var så bra som film? Jag har sett många sågningar på den och läst om förvånade män som inte förstår vad som attraherar kvinnor till den. Vill bara förtydliga att jag inte gillade film nummer två, men ettan gillade jag skarpt. Men jag kan inte säga vad det är i den. Lika lite som jag kan säga varför vissa böcker lämnar ett sådant tomrum varje gång jag läser klart dem bara för att jag är tvungen att lämna den världen.

När jag var yngre köpte jag en massa böcker som var ”klassiker” och som det var lite coolt att ha läst. Till exempel Voltaire och Kafka. Och vissa av dessa läste jag, men långt ifrån alla. Och de jag läst har jag sällan känt någon större lust att läsa igen för att vara ärlig. Men grejen är att det finns många saker som påverkar barnen. Och frågan är hur konstruktivt det är att säga att man inte får se en film ”för att den inte är bra”. Vad tar barnet med sig från den diskussionen?

En enda gång har mamma stoppat mig från att läsa en bok. Jag var runt 10 vid tillfället (vilket gjorde det till början av 80-talet). Boken hette ”Om jag inte hinner vakna” och skrevs av Michelle Morris. Det handlade om sexuella övergrepp och ett barn som vuxit upp med detta. Mamma lade undan boken för att den inte var lämplig för mig att läsa när hon såg att jag tog den från bokhyllan. Varför kunde/ville hon inte säga. Så jag letade som sjutton var den hamnat och till sist hittade jag den och slukade genast boken. Och 10-åriga jag var väl inte så imponerad. Och jag tänkte mig in i den situationen själv. Men att se min pappa göra oss något förnär fanns liksom inte i min föreställningsvärld, så det gick inte riktigt för mig att sätta mig in i den sitsen. Så boken varken skrämde eller påverkade mig på något sätt. Men däremot att mamma censurerade den för mig. Det glömde jag aldrig.

Men sen har jag också haft ”favorit” böcker genom tiderna som inte hållit för tidens tand. Till exempel Barbara Cartland som jag läste en hel massa av. Tills jag plötsligt insåg att formeln var en och densamma. Fattig/vacker/oskyldig flicka som kommer i markis/greve/hertigs våld av olika anledningar. Denne är en rumlare som utnyttjar människor. Men se när denna unga flicka (hon 17 – han 35 vanligtvis…) kommer in i hans liv så blir det musik. Avslutas med att hon stammande säger att ”jag..har…aldrig..känt..så…här…förut) och han svarar något floskelaktigt med mörk röst. The end. Och en dag insåg jag plötsligt att det här var bara skräp och bortkastad tid att läsa. Förutom att det var lite roande att se på vilka olika sätt man kunder återanvända samma tunna story. En annan favorit var Kitty som jag läste. Tills jag insåg att oavsett vad det handlade om så var Kitty alltid en naturbegåvning på dyka, rida, flyga eller vad det nu var hon testade på. Kompisen George var alltid pojkaktig och tuff och borde egentligen med tanke på hennes fysik rent krasst vara bättre än Kitty på något i alla fall – men nej. Bess däremot var fyllig och kvinnlig. Hennes funktion i gänget tror jag aldrig jag förstod mig på. Så även Kitty försvann från läslistan och finns inte med i de böcker som jag förde med mig till nästa generation. Men skulle nu barnen ändå hitta Kitty och börja läsa dem så skulle jag inte försöka påverka dem. För trots allt så måste de själv hitta vad de gillar och inte gillar. Om vi som förälder bara ger dem ”det som är bäst för dem” genom genusgodkända böcker, filmer eller vad som helst så kommer de gå miste om att själv se igenom de som inte har fått stämpeln. Kanske behöver de också få läsa 5-gänget och störa sig på att det alltid är den (menlösa) Anne som hjälper till med matlagning frivilligt, och att George gör det under vissa protester trots att hon vill ses som en han (eller kanske ”hen”?).

Det jag som förälder kan göra är väl att låta barnen göra sina egna val. Även när jag inte håller med dem. En annan filmserie som jag kom ihåg när jag var liten var ”Det var en gång”. Och jag hittade Tidernas historia. En fantastisk filmserie som då handlar om mänsklighetens utveckling. Självklart förenklat – men ändå får man med stora drag. Och jag inbillade mig att det var den som lade grunden för mitt historieintresse. Och visst uppskattade sonen den. Men än mer älskade han nummer två, ”En Cellsam historia” som då handlar om kroppen. Hur människor blir till. Matsmältningen, Leukemi, Skelett och blod och whatever. Och denna serie som då blir lite för svår för mig såg han igenom hela serien. Och jag inser att Tidernas historia inte skapade mitt intresse för historia – utan att den talade till ett latent intresse. Liksom vetenskap talar till min lille vetenskapsman.

Tankar om uppväxten och påverkan den har

Taggar

Barn, separation, skilsmässa, uppväxt

Vi är alla en del av vår historia och vi kan aldrig på något vis veta hur vårt liv skulle ha sett ut om saker och ting hade varit annorlunda. Jag är uppväxt i kärnfamilj. Mamma, pappa, barn. Fram till jag började gymnasiet så fanns det inga skilsmässor i klassen eller umgänget. Varken för mig eller min äldre syster. När vi väl börjat på gymnasiet däremot så var det ett antal skilsmässor bland föräldrarna som väntat tills barnen blivit tillräckligt stora. Jag kommer ihåg att jag hörde om paret som varit ihop sedan hon var 16 år och att de sedan växt ifrån varandra. Jag kommer ihåg att man pratat om att de blivit ihop för tidigt. Och det där bet sig fast hos mig och har påverkat mig en del själv. Jag blev ihop med min sambo strax innan jag fyllde 18 år. Kanske var det för tidigt? Numer har jag väl blivit klokare. Jag inser att det säkert fanns mycket i förhållandet som varit fel. Och jag undrar lite hur mina före detta klasskompisar kände. Var det på tiden, eller blev de arga? Jag hade inte märkt något varken på de vuxna eller mina jämnåriga att det kan ha varit slitningar. Men jag tror att jag är klokare nuförtiden än jag var då. Kanske mer observant helt enkelt. Saker och ting som kommer med livserfarenheter.

Nåväl. Väl på gymnasiet så breddades mitt umgänge. Det var skilsmässobarn med bonussyskon här och där. Min bästa väninna fick en lillasyster när hon var 17 år då pappan hade en ny flickvän 23 år gammal. Sedan var han åtalad för att ha misshandlat henne. Jag kommer inte ihåg hur det gick för honom. Jag vet att min väninna lade en stor del av skulden på den nya flickvännen och hennes beteende. För att inte påverka vår vänskap så valde jag att bara lyssna på det min väninna sa – och inte diskutera det hela. Vid ett tillfälle tidigare hade hon berättat att hennes pappa hade slagit hennes mor en gång. Det var då deras förhållande tog slut. Det satt långt inne (=mycket alkohol) innan hon berättade detta. Och det var en av anledningarna till att jag inte sa så mycket när hon beklagade sig.

Men nåväl, att umgås med min väninna var för mig exotiskt på många sätt. Hon hade så många ”syskon” som hon umgicks med. Styvsyskon från olika förhållanden, och halvsyskon. För henne helt naturligt och för mig kändes det jättekonstigt. Jag tror att min väninna bodde mest hos sin mamma – men var ofta och hälsade på pappan på helgerna. Jag upplevde att de hade en rätt bra relation far och dotter.

Så träffade jag min sambo. Han var också skilsmässobarn. Och han hade två halvsyskon, den äldsta ca 12 år yngre än honom. Det var väl när den äldsta var på väg som skilsmässan blev ett faktum. Det höll väl inte så länge med den nya kvinnan heller för pappan, men det hann bli två barn. Den yngste var 2-3 år när de skildes. Relationen mellan min sambo och hans far var rätt sporadisk från början vad jag förstått.Jag skulle väl säga att det inte var mammans fel. Däremot har väl sambon tyckt att hon varit lite väl negativ mot pappan ibland. Och jag har väl valt att inte diskutera detta heller – så visst har jag väl märkt en viss bitterhet ibland, men oftast har det nog varit fog för det. Och hon har varit noga med att farfadern ska få tid med sina barnbarn de gånger våra barn har varit på besök hos henne. Och när äldste killen var nyfödd och de kom över dagen för att hälsa på så såg hon till att farfadern fick åka med dem. Så jag tycker väl att hon skött sig bra.

Men jag märker en stor skillnad på relationerna mellan min sambos halvbröder och för min sambo och hans far. Halvbröderna bodde hos honom varje helg. Sambon hälsade på hos honom. Det var inte förrän han var arton år som relationerna faktiskt reparerades då intresset för bilar förenade dem. Så de hade rätt bra kontakt ett tag där. Men sedan så flyttade vi ifrån och kontakten blev mer sporadisk. Och det är inte förrän nu som jag verkligen inser hur illa det är. Sambons pappas (halv)syster tog livet av sig efter att ha en obotlig cancer. Hans nya sambo (som han då varit tillsammans med sedan några månader innan jag och sambon träffades) har gått igenom behandlig av bröstcancer. Så jag antar att han har en annan rädsla och känsla för sjukdomen. Dessutom så har han insett att han inte har någon ordentlig relation med sin äldste son. Han är troligen orolig för vad som kan hända. Men det skrämmande är att de är så lika – så att de håller båda två saker inom sig. Sambon vill inte prata om sina känslor. Han vill inte prata om sjukdomen då det känns jobbigt att tänka på det. Det finns fyra personer han kan prata om det med. Ibland kan han prata lite mer även med andra – men så fort han inte orkar med det längre så vill han backa och prata om annat. Men resultatet har varit att fadern bitvis inte har klarat av att prata med sin son. För han klarar inte av att prata om något annat. Så dialogen har varit mellan sambons mor och faderns flickvän ibland.

Och jag undrar där hur saker och ting hade sett ut om sambon hade bott där varannan helg med. Hur hade relationen sett ut då? Hur hade de kunnat hantera dagens situation? Det är saker man aldrig kan få svar på.

Som jag sa, vi har alla vår uppväxt. Jag kommer ihåg att mina föräldrar alltid bråkade. Rent krasst så kan jag väl hålla med mamma i många fall. Men samtidigt, när jag ser tillbaka och numer, så tycker jag att man ska lära sig acceptera den man har relation med. Om man inte kan det utan år ut och år in väljer att klaga på samma sak, så kanske det är bättre att göra processen kort? Varför stanna i en relation? Samtidigt så vet jag alltså att de inte klarar sig utan varandra (mamma skulle till exempel aldrig tänka sig att resa på semester själv – och att se pappa efter mammas olycka visade klart att han är handikappad utan mamma).

Kanske är det deras ständiga bråk som gör att storasyster ibland är menlöst osjälvständig och vill låta hennes man få sista ordet när det är diskussion om barnen? Jag vet att jag själv varit en person med temperament som gärna skrek på sambon från början av vårt förhållande. Tyvärr svarade han inte som han skulle genom att skrika tillbaka, utan han blev mest ledsen. Så då fick jag väl fundera om det fanns bättre sätt att hantera och uttrycka min irritation. Och jag tror jag själv har blivit en bättre människa genom det. Det var inte förrän jag märkte hur obekväm min äldste son blev då han hamnade i en situation där min mamma och pappa bråkade som jag insåg hur mycket jag förändrats – och hur mycket mer harmonisk mina barns miljö är. Och eftersom sonen nu har sett en separation mellan föräldrar till hans kompisar så har detta blivit en realitet, och oro, för honom.

När sambons syskon var små så träffades vi en hel del. Jag tror att jag då pratade mer med den yngste killen än vad min sambo gjorde. Jag minns att han en gång när han var några år bara började prata om hur jobbigt det varit när mamma och pappa skildes. Just detta var så jobbigt för honom. Men samtidigt gav han uttryck för en skräck att han inte skulle få träffa pappan efteråt. Så vad jag förstod så var väl just det här att vara hos pappa en del en godtagbar kompromiss.

Att kommunicera med barn

Taggar

Barn, brev

Jag läser lite om kritiken som Daddy fick för sitt brev. För fokuset på sitt vackra barn. Att berätta för sitt barn (framförallt om det är en flicka då) att man tycker hon är vacker sågs av någon som mycket negativt och skadligt. Kanske kan det vara det. Om man kommunicerar det på något sätt att barnet är vacker – och om det inte är det, så duger det inte. Själv kunde jag inte på något sätt läsa in detta i Daddys brev. Men jag funderar då på min egen familj.

Min storasyster är uppväxt med den uppfattningen att mamma tyckte att hon var ful. Jag vet inte riktigt vad mamma hade sagt som fick henne att tro det. Kanske skämtade hon någon gång med min syster och sa att ja hon var ful, men mamma tyckte om henne ändå. Och min syster (som min äldste son är väldigt lik för övrigt) tog ofta saker bokstavligt och förutsatte att människor alltid pratade sanning. Och mamma var väl inte den mest pedagogiska när det gäller komplimanger. Det var till exempel tack vare henne jag hade komplex för mina korta ben då hon muttrade att jag ärvt hennes taxben när hon lade upp byxor åt mig, kanske inte bäste taktiken då. Men tillbaka till min syster. Det var inte förrän på gymnasiet hon kunde tro på folk när de sa att hon såg bra ut. Mamma tyckte ju att hon var ful – så hur skulle någon kunna tycka att hon var vacker?

Det var långt efter detta som syster ställde mamma till svars, och ingen av dem kan minnas vad som exakt har sagts. Men känslan syster har haft är i alla fall något som påverkat henne i livet.

Skönhet är något subjektivt. Det sitter på utsidan – men ibland även på insidan. Vissa människor som egentligen inte är vackra i klassisk mening  kan trollbinda en med rösten, minspelet. händer, skrattet eller vad som helst. Så någon som vissa ser som fula kan i någon annans öga vara vackra. Och tvärtom. Det finns ingen absolut sanning när det kommer till skönhet. Beauty is in the eye of the beholder.

Det är svårt med hur man ska säga till barn. Ska man berömma alla deras alster från teckningarna på dagis till saker man har gjort på slöjden? Eller ska man vara ärlig som min morfar snickaren när han kritiskt betraktade min paradhängare (”Släpper de ut sådant här?”)? Nuförtiden ska man fråga barnen vad det föreställer innan man beundrar teckningarna. Jag försöker göra det, men ibland så hör jag mig säga ”oj vad fint!” åt strecken fyraåringen ritat. Försöker jag samma komplimang till den äldre så ger han mig bara en blick. En blick som säger ”är du dum eller?”. Så jag tror inte jag har gett honom hybris med mina ogenomtänkte komplimanger som liten heller.

Varken jag eller min äldre syster har haft några märkbara problem med utseendefixering eller komplex. Det har inte varit någon ätstörning eller självskadebeteende. Men vi har väl ingen av oss haft alltför bra självförtroende eller varit nöjd med utseendet. Det fanns mycket jag hade velat byta ut – gärna mot syrrans för övrigt – fräknarna, den breda näsan (varför var min näsa lika stor som mammas var som 30-åring, medans syrrans var så mycket mindre och näpnare men samma form?) – och den breda munnen (och nej, att den var det för att passa ihop med näsan var ingen tröst!). Syster hade ljusa blå ögon, lillasyster hade mörka blå ögon och själv hade jag ”plain blue”. Kunde inte jag haft speciella ögon på något sätt?

Men på min tid så var det inte så mycket tal om operation – och jag hoppas jag inte hade velat haft någon om det varit så. Man föreslog att jag skulle kunna få tandställning för mina tänder, av skönhetsskäl, men då just tänderna inte var något jag haft komplex för så avstod jag det (hallå, tandställning till råga på allt i den åldern???). Jag vet inte hur min syster tänkte runt sitt utseende, för egentligen så var det inte något vi diskuterade. Innan hon kom tillbaka från sitt år i USA och med vetskapen om att hon faktiskt kunde få komplimanger om sitt utseende. Och min reaktion var ”*duh*”. Mina diskussioner var med spegeln och eventuellt med dagboken.

Jag tror att min syster nog hade varit lyckligare i uppväxten om mamma hade tjatat om hur vacker hon var. Att det inte för mamma varit saker som var så självklara att de inte behöver sägas. Så även om min son suckar och säger ”jag vet!” när jag förklarar hur mycket jag älskar honom så vill jag fortsätta att säga det. För att han ska fortsätta veta det. Att även om jag får veta att han gjort något dumt – så älskar jag honom. Jag kommer självklart bråka på honom, och se till att han rättar till vad han kan. Men jag kommer aldrig, aldrig sluta älska honom.

Hur man är som förälder kommer alltid vara individuellt. Min pappa har svårt att uttrycka sina känslor – och det har väl satt spår hos mig att jag själv har svårt att prata om de, eller om det handlar om arv istället för miljö det vet man väl aldrig. Men trots detta har jag aldrig någonsin tvivlat på hans kärlek till oss. Men för att vara sann mot barnen måste man vara sann mot sig själv. Det är dina ord du måste använda – och du måste själv tro på orden du säger till barnet.

Du kan inte ta en manual och lära dig hur du ska vara som förälder. Du kan få tips och råd från andra – men när det gäller din relation med barnen så måste du kunna stå för det du gör och säger. Jag hoppas och tror att Daddy inser detta. Att orden han skriver till sitt barn får publiceras. De är hans ord. Det är ok att publicera dem – om han själv är bekväm med det. Det är ok att säga att man tycker barnet är det vackraste som finns. För det tycker man oftast – och de vill oftast ha den bekräftelsen. Ofta förstår de väl att föräldrarna inte är de mest objektiva, så de flesta kommer väl inte tro att de är Miss Universum material bara för att föräldrarna tycker att de är det – men de behöver ändå bekräftelsen. Daddy säger inte ”jag älskar dig för att du är vacker” – och den som läser brevet med den förståelsen tycker jag synd om. Det säger mer om den personens självbild än om Daddy.

Tankar om ett öppet brev

Taggar

Barn, brev

Jag läser ett fantastiskt fint brev av Daddy till hans dotter. Återigen ett bevis på hur mycket Daddy älskar sin dotter. Jag kan ha åsikter om olika frågor som Daddy tagit sig an – men jag har aldrig tvivlat på kärleken. Eller att han är en pappa som ett barn skulle vilja ha i sitt liv.

Men inte ens en sådan öppen kärleksförklaring får komma utan att vissa kritiserar det hela. Tydligen kan vetskapen om att pappa älskar henne ge henne allvarliga men för livet. Hur man tänker där vet jag inte.

Det finns flera saker som slår mig i diskussionen. Jag funderar lite över hur man ser IT mognaden hos barn där. Är det verkligen 7-10 åringar som googlar namn? Skulle personligen gissa att det är något år äldre – och frågan är om det är så många 11-12 åringar som umgås med yngre och googlar dem. Jag tycker min son är framåt som kan söka på Spotify och hitta spel online, men tydligen ligger han i lä ändå. Så ja, kanske får dottern se brevet nu, men jag tror isåfall mer på vuxna som kan ha gett henne det.

Men om man då återgår till brevet. Jag ser inget beskyllande av mor och mormor i det. Saker och ting har gått snett men det är inget hat mot den trygghet hon har idag. Det enda hon har fått är en motpol till det hon får reda på. Och hur ser hon själv på sina minnen av pappa? Hur mycket stämmer de överens med det som hon matas med nu? Vad tänker hon innerst inne?

Återigen ser jämför jag med min son som har en sjuk pappa. Jag jämför hans reaktion med hans yngre bror som är fyra. Det är så mycket mer funderingar för den äldre. Saker som jag inte inser har samband. Han är väldigt fokuserad på att bli stark. Så han kör gärna TV-spel med WII och olika träningar. Jag har väl bara sett det som positivt – alltid bra med rörelse. Tills sambon förklarade att denna fokusering på styrka kom i samband med att han föll ihop och sonen var olycklig för att han inte lyckades hålla honom upprätt, så pappa slog pannan. Så sonen vill bli stark för att orka sin pappa.

Vem vet vad dottern bearbetar hos sig idag, eller i fortsättningen. Kanske är hon en person som delar med sig av alla sina tankar. Eller också – vilket jag misstänker – har hon lärt sig att vakta dem. Hur reagerar mamma om hon frågar efter pappa? Om mamma ogillar dessa frågor så lär hon sig snabbt att undvika dessa frågor. Sådant lär sig barn snabbt. Men tankar finns ofta kvar. Det råd jag har fått av alla som har varit i närheten i samband med sjukdomen är att inte dölja saker och ting för barnen. I största möjliga mån ska man ge dem sanningen, och svara på deras frågor, så mycket det nu går. För att beskydda dem genom att dölja saker kommer såra i längden. Och jag tror att det samma gäller Daddys dotter. Kanske hon inte får se brevet idag. Men så småningom så läser hon det nog och det blir en pusselbit till vad som hände i hennes barndom. Och även om hon blir ledsen då när hon läser det, så tror jag ändå att det kan lugna något inuti henne. Hon var älskad. Även när hon kanske tvivlat på det och kanske funderat vad hon gjort för fel så var hon aldrig bortglömd. Och jag tror det är det viktigaste man kan ge sitt barn. Vetskapen om att man är älskad, no matter what.

Mer genustankar om barn

Taggar

Barn, flickor, pojkar

Det är mycket genus på tapeten på twitter nu. Ibland blir jag lite mörkrädd. Som när jag läser denna inställning av @ninaruthstrom.

 

Det finns så mycket tankar runtomkring det så jag vet inte hur jag ska börja. Men visst kan jag se att det finns visst fog för detta. Ibland när man hör unga killar rapa upp saker och ting om hur mycket bättre de har än tjejer. Har hört dem i debattprogram och jag blir lika förvånad då. För det där är inte de killar, pojkar och män som jag känt och känner.

Men oftast kommer man in på vad pojkar ska lära sig. Att ett nej betyder nej. Men kanske vi också ska lära tjejer att säga nej när de menar nej och inte mena ja. Och kanske det ska börjas tidigare – och inte när det handlar om sex?

Tänker på när sonen är ute och leker vattenkrig med grannbarnen. En av tjejerna ropade glatt ”nej, nej”. Jag talade bestämt om för min son att han då inte fick spruta vatten på henne. Hon försökte förklara att det var en del av leken. Men jag var bestämd på att man ska sluta när någon säger nej. Tjejen verka tycka att sonen hade en dödstrist mamma – men sonen respekterade det hela. Vi använder också nej som stopp i kittelattacker hemma. Säger någon ”nej, eller sluta” så är det stopp direkt. Även om de sekunden senare säger ”Igen!”. Jag märker att inte alla har dessa regler – för varför sluta när barnen är glada och skrattar?

Jag vet inte hur man bäst bör uppfostra barn – jag kan bara göra mitt bästa utifrån mina värderingar och attityder och hoppas att resultatet blir trygga barn som kan fullfölja sina drömmar. Jag vet än mindre hur man ska skilja på att uppfostra pojkar och flickor. Så länge jag har barn som är 3 (snart 4) och 7 år så är det nog inte så stora skillnader. Skälvklart pratar jag om att barnen är ”stor pojke”. Kanske mer den yngre – som gärna vill kunna allt som storebror kan – men det handlar då inte om att man inte gråter utan snarare stor nog att kunna göra saker. Samtidigt som det ibland kan vara skönt att vara bara kramig och ligga i famnen hos mamma eller pappa.

Jag pratar om att mina barn är duktiga när de hjälper till. Så man pratar om duktiga flickor. Jag ser väldigt mycket ”bror duktig” i storebror. Lillebror är mer strulputte.

Men det finns olikheter mellan killar och tjejer. Redan när de är småbarn så finns det en väsentlig skillnad. Det är jobbigare att hålla rent vid blöjbyte på tjejer kontra killar. Du måste vara försiktigare helt enkelt. Men killar är det bara att svabba runt.

Jag vet heller inte om tjejer har så stor fascination av sin snippa som pojkar verkar ha för sin snopp. Den kan man dra i redan som liten. Och där har man ett problem. Ska man säga nej till det – eller låta dem leka och peta bäst de vill? Ska man, som min mormor, säga att de ska vara försiktiga för att en tjej kommer ha glädje av den så småningom – eller ska man som jag försöka hävda att man inte ska leka med det som det kommer kiss ur?

Och sen har man skillnaden när man går på toaletten. När jag var liten så reste vi en hel del och det blev många stopp vid sidan av vägen. Jag har aldrig varit bekväm med att kissa där så när jag började upptäcka att det fanns toaletter vid mackar så var det mitt förstahands val. Och jag har försökt med det även med våra barn – men ibland så har nöden ingen lag när man precis har slutat med blöjor så då blir det en parkering. Jag var ute med min yngsta son nu så häromveckan. Snö och snopp och kissa. Plötsligt så upptäckte han att man kunde rita i snön. Hur kul som helst. Känner inte igen något sådant från min egen barndom. Så nu är han plötsligt helt för att vi ska vara ute och kissa. Morfars barnbarn tydligen.

Så det finns skillnader mellan killar och tjejer. Det sitter inte i färgen vi sätter på dem. Men ibland dras denna skillnad längre. Kanske är det så att en del människor accepterar ett dåligt beteende för att det är killar – och på det sättet uppmuntrar det beteendet. Men säg då till de personerna och dra inte alla över en kam. Försök visa exempel på faktiska situationer och istället för att anse att det är ett allmänt beteende att man ”tjatar om att pojkar måste få vara pojkar” i dessa sammanhang.

Från barn och dårar…

Taggar

Barn, pinsamheter, sanningar

Mobbingen är något som jag är rädd för. Utpekande av det annorlunda. Andra barn som skrattar åt mina barn. Hur ska de klara det? Och vad beror mobbingen på? Lite orolig är jag väl om barnen ska sticka ut på något sätt (till exempel med klänning…) för vad som kan hända. Men på något sätt har jag väl tänkt att det här utpekande av andra det är ett beteende som skapas av omvärlden.

Och barn är härliga, säger många handikappade. De frågar rakt ut. De är inte som vi vuxna som helst inte säger något. För hur ska det uppfattas. Jag ser att du har protes – men jag säger ingenting för då kanske du tänker att jag är diskriminerande. Att jag ser ner på dig på något sätt, eller vad man nu är rädd för. Barn, de ställer frågor. De undrar hur det fungerarar praktiskt. Så reser man med ett barn så har man möjlighet att lära sig något nytt. Och den här ärligheten och oräddheten är uppfriskande.

Tills en dag förra veckan.

Då min son – den yngre – tittar på en klasskompis till storebror och reflekterar över öronen som är rätt utstående och säger: ”Varför har du så stora öron? Är du en apa?”. Det var en ärligt nyfiken ställd fråga. Jag vet inte hur pojken uppfattade det. Jag kan tänka mig hur jag uppfattat om någon kommenterat min stora näsa på lågstadiet. Det var en källa till mindervärdeskomplex. Eftersom killen i fråga nu höll på att klättra omkring på bänklarna vid tillfället så låtsades jag att det var klättrandet som hade lett till association till apa. Sonen är inte sååå tydlig i sitt språk, så förhoppningsvis så godkände han min tolkning av orden när han frågade ”Va?”.

Jag undrar vad som är värst när man har komplex. Den utstuderade mobbingen från folk som  jobbar för att hitta ens svaga punkter – eller när någon pekar ut dem för dig bara så där ändå? Bland det värsta jag vet är när trevliga människor gratulerar till graviditeten när man inte är gravid (alternativt, när man själv är helt säker – och har fel). För det är svårt att bortförklara det för en själv då.

Tankar om ungdomar

Taggar

Barn, föräldraskap, mord, uppfostran

Vi hann inte ens komma in i 2012 förrän våldet slog till. En ung kille sköts till döds. Han dog visserligen inte direkt – så familjen han väl kastas mellan hopp och oro innan det var slut. 15 år. 8 år äldre än min son. Fortfarande ett barn.

Han befann sig i ett område som börjar bli ökänt. Jag känner inte till Malmö alls, har väl bara varit där ett par gånger i mitt liv. På bröllop båda gångerna. Ingen av gångerna har tagit mig till Rosengård. Så bilden därifrån kommer från media. Och bilden är inte positiv.

Familjen hade varit på firande och de hade varit ute och sett fyrverkerierna vid 12-slaget. Sen gick de in. Sonen var kvar med ett kompisar gäng. Och inom 10 minuter var han skjuten. Och snart läser man att han var känd hos polisen. Och genast börjas det tala om självsanering och att stå sitt kast på flashback och Avpixlat.

15 år. Jag försöker få fram vad han gjort. Och det blir olika bilder. Den skötsamme killen som jobbade på McDonald – kontra ligisten som var involverad med droger och olaga hot och våld mot tjänsteman. Och samtidigt så kommer argumenten – vem har inte gjort sig skyldig till sådant som ung? Har ni glömt hur det var att vara ung?

Och jag ser tillbaka på min ungdomstid och ser faktiskt inte något sådant. Är jag verkligen så ensam om detta? Jag skulle aldrig ha burit hand på en tjänsteman. Jag skulle ha varit så rädd om något hade hänt så att de skulle säga till. Jag skulle aldrig hotat någon. Respekt för andra var något som låg djupt inrotat i mig.

Hade jag varit mindre räddhågad av mig så hade jag kanske satsat på moppe. Och risken är väl stor att jag skulle försökt få hjälp av någon som trimmade den. Den gränsen tror jag många ungdomar testade, även på min tid. Men för mig är det viss skillnad på ett ungdomsbeteende där du är riskbenägen och skada sig själv – och ett beteende där du riskerar att skada andra.

Jag vet inte sanningen om den här killen. Vad han gjort eller inte gjort. Jag vet bara att det känns för mig jävligt onödigt att ett barn dör. Jag vet att jag blir störd på att läsa både inlägget i Avpixlat där de skriker ut 15 årig kriminell – och kommentarna som är over the top. Tack och lov ser man att det finns skillnader mellan de som kommenterar. De som tycker att det är lika bra (!) och de som chockas över de andras brist på empati. Men självklart är det idiotern man märker av mest. Som trycker på gillar när det har kommit fram till att han dog. Jag undrar hur dessa människor är funtade.

Men samtidigt känns det lite oroväckande att jag läser, både här och när Reinfeldts son fick stryk, att det är normalt att unga människor är kända hos polisen. Att det har funnits anmälan mot dem i olika sammanhang. Jag tänker även på 12-åringen som bråkade med ordningsvakten för ett tag sedan. Bristen på respekt för andra känns som en röd tråd hos ungdomar. Det verkar vara mycket saker som är ”normalt” som jag anser borde vara oacceptabelt. Och hur hanterar man det? Det är skolans fel, hävdas det ofta, men jag tycker värderingar måste läggas tidigare. Innan man kommer till skolan.

Ibland när jag läser om ungdomar så läser jag om det öppna drickandet. Och vandrande på helgen ute på nätterna. Och jag inser att det är högstadieelever detta handlar om. Att en 15-åring är ute på nyårsnatten är väl rätt naturligt. Men man läser ofta om andra helger de är ute. Och jag undrar lite över föräldrar och och vilka regler som sätts upp i familjerna. Vad finns det för gränser – och hur respekteras dessa? Jag inser plötsligt att mina föräldrar haft en underbar tid utan så mycket till oro när det kom till oss tre. Jag hoppas att mina barn kommer kunna göra mig samma tjänst. Och om de börjar vara ute – då är det dags att börja vara förälder på stan för mig.

Mindre positiv morgon

Taggar

Barn, dagis, lämning

Mycket tankar om mina barn nu ett tag i bloggen. Min yngsta son har nu blivit helt torr på dagarna (halleluja!) så ett orosmoment har minskat. Jag märker hur han växt och mognat denna vecka. Men fortfarande finns det ett moment som är problem och det är lämningen.

Vi har varit enormt förskonat från problem med lämningen av första sonen – och inte heller lillebror har varit problem förrän denna höst. Men nu är det oftast tortyr. Han skriker ”Du får inte gå ifrån mig!!”, ”Gå inte mamma, man får inte gå ifrån barn!”.

Jag försöker ta reda på varför – men han har inget argument. Utom att det är tråkigt. Men han trivs bra på dagis när han väl är där.Grejen är också att han oftast är positiv på hela vägen dit – och många mornar säger han glatt att ”idag ska jag inte vara ledsen när du går.”. Men så kommer separationen och han blir helt förstörd. Det är värre när barnen gått ut – och tyvärr verkar det alltid vara så att jag kommer när de går ut eller när de gått ut.

En förändring är då att han har bytt till storbarnsavdelning på dagis och jag har väl funderat om det är detta som han känner sig mindre bekväm med, de nya lokakerna och fröknarna? Även om han hela tiden känt dessa då de jobbar väldigt mycket tillsammans. Kunde det vara problem att det bara var två barn som hade blöja och det gör att han blir retad?

Oftast så är det fröknar från hans avdelning som tar hand om honom på morgonen när han är ledsen. Men det finns en fröken jag är mindre förtjust i. Inte heller min sambo är så förtjust i henne. Det är svårt att peka på vad man har för problem med någon. Men så idag så fick jag klart för mig vad problemet är. Hon anser att vi är dåliga föräldrar som skiter i våra barn (=låter dem vara på dagis).

Detta märktes när sonen gråtande sa att han inte ville vara på dagis och jag – återigen – frågade varför. ”För det är tråkigt!” ”Och du som ska vara på dagis hela lovet också!” säger då fröken glatt. Nu brydde sig väl inte sonen om vad hon sa så det gjorde inte saken värre. Men allvarligt talat. Vad var poängen med detta? Inte skulle det väl göra honom gladare för att vara på dagis inte… Troligen handlade det väl bara om att ge mig dåligt samvete. Lyckades inte så bra. Snarare så lyckades hon få mig på dåligt humör. Sen gick hon iväg åt ett annat håll och jag stod kvar med sonen som hängde fast vid mig. En annan fröken som inte hunnit ut ännu gick ut utan ytterkläder för att vinka med sonen. Vid det laget kokade jag och bad denna fröken att vidarebefordra meddelandet att jag inte ansåg att det var varken professionellt eller lämpligt att ta ut problem hon har med mig framför sonen.

Det känns så tragiskt att under alla år varit så nöjd med dagiset som vi haft. Det har varit värt att åka en bit längre bort för att det varit så bra. Men nu känns det inte lika bra längre. Och jag börjar förstå människor som har ångest att lämna barn. Tänk så mycket en person kan förstöra.

Äkta glädje från barn

Taggar

Barn, glädje, Youtube

Seriöst – jag märker skillnad på mig före och efter jag skaffat barn. Skulle jag verkligen gråtit över det här klippet för 10 år sedan? Är det fler än jag som känner tårar?