Kan inte låta bli :)

Etiketter

debatter, retorik, Sveland

Fick precis en inbjudan till en kurs…

 

Borde inte Maria Sveland vara självskriven som ledare för en sådan kurs? Snacka om vinnande retorik. Hon får göra sin röst hörd överallt – men ingen får möjlighet att argumentera emot henne vilket innebär att hon vinner alla argument.

 

Om någon nu råkar säga emot så är dumma och hatar kvinnor. Hur kan man förlora? Lägg också till det vinnande argumentet som Mymlan körde i radioett  ”Den som är stor måste också vara extrasnäll”. Vilket innebär i klartext: Försök aldrig låta en kvinna förklara sin ståndpunkt. Det kan bli för mycket för det bräckliga könet…

 

När man hör sådana människor så blir man lite mörkrädd faktiskt. Men det finns hopp i mörkret. Det finns så många kvinnor som faktiskt inte har problem att svara för sig själv. Oavsett vad jag tycker om vissa av dem i andra frågor så kan de i alla fall bita ifrån och ta avstånd från den retorik som Mymlan/Sveland tycks förespråka.

 

Hanna Kjöller

Men det finns också kvinnor som ägnar sig åt ett slags omvänd härskarteknik. Den går ut på att avfärda allt obehagligt som sexism och män man inte gillar som gubbslem.

 

”Att vara vit man med makt är ett privilegium”, bloggar Sofia Mirjamsdotter och lägger till att det är dags att män börjar förstå det. Visst. Precis som det är dags att inse att superhajpade mediekvinnor också har makt. Att inte erkänna det är att förminska.

 
Annika Borg:

Det går inte att diskutera med kvinnor. Kvinnor kan inte skilja på sak och person. De är känslomässiga, har svårt att ta ansvar och när en kvinna inte får som hon vill gråter hon.

Ungefär så kan man beskriva den patriarkala schablonbilden: kvinnan som essentiellt väsensskild från mannen /../

Jag påminns om detta när jag läser Maria Svelands recension av vad som hände under den omdiskuterade debatten på Gräv 2013 häromveckan och undrar samtidigt varför hon väljer att skriva in sig i denna patriarkala våta dröm om kvinnan.

 

Karin Mattisson

Att Janne är en mästare på konfrontation och att ifrågasätta och ställa makten till svars, det har många fått uppleva. Och därför valdes han förra veckan till den journalist som svenska folket har störst förtroende för.
Att uppmana till en hat-stafett liknar inget annat än mobbning.

Och även tidigare har det funnits kritiska röster om Bitterfittan (obs, boken!)

Linda Skugge

 

Jag blir ledsen när jag läser ”Bitterfittan”. Jag ser bara en ung omogen mamma framför mig som inte har fattat vad det innebär att bli mamma.
Att bli mamma betyder att man inte längre får nån tid över för sig själv. Att bli mamma innebär ständig jour. Egentid?!
Varför skulle man ens VILJA ha det? Varför tror så många kvinnor att de måste få ”egentid” för att kunna vara lyckliga?

 

Marie Söderqvist

Efter att ha läst boken och försökt debattera med författaren är jag faktiskt rätt orolig. Hur kan man framföra sådan icke underbyggd dynga och bli tagen på allvar? Finns det en egen litterär kvot för kvinnor som påstår att allt sex de har haft varit våldtäkter och att alla tillkortakommanden de upplevt beror på patriarkatets förtryck? En kvot där man är befriad från alla de regler som gäller i övrigt för någon som vill föra fram ett budskap och bli tagen på allvar?Maria Sveland bevisar genom sin bok gubbslemmens värsta fördomar (kvinnoförtryckande slemgubbar ser hon överallt: lärare, chefer, redaktörer, gynekologer), nämligen att kvinnor inte kan tänka, inte kan föra logiska resonemang och är hysterikor.

Sen finns det naturligtvis lysande bloggerskor som har diskuterat cirkusen Sveland med.

Cattasbubbla, Rocki, Susanna Varis, Sensation (som gästbloggat hos Aktivarum)

Så nog kan kvinnor diskutera och debattera, vad än Maria Sveland och Sofia Mirjamsdotter försöker tuta i oss.

Debattörerna är borta – länge leve debatten!

Etiketter

antifeminism, debatter, feminism, Jämställdhet, jämställdister

Jag kommer ihåg när Politiskt Inkorrekt la ner. Firandet från alla håll och kanter. Skålande i champagne och total lycka. Och istället kom då Avpixlat. Så alla dessa som firar Pär Ströms avhopp – och säkert även firar Pelle Billings avhopp tror de verkligen på fullaste allvar att debatten kommer avstanna? Tror de att folk som har kommenterat hos jämställdisterna ska gå tillbaka till den rådande ordningen med mössan i hand?

Nej, det bubblar i grytorna nu och det finns många planer på framtiden om man läser på Genusdebatten. Och själv har jag roat mig med att läsa lite av vad de här hatarna på Genusnytt egentligen skriver genom att läsa en del av kommentarerna av de som jag känner igen. Tydligen är det bara hat som frodas där – om man får tro vissa. Men vi kan väl börja med lite kvinnor. Dessa kvinnor som man gärna från Feministiskt perspektiv ignorerar när man kartlägger ”kommentarsherrarna”.

Eller vad sägs om Ninni i sin blogg Kvinna och Antifeminist, där jag vet att jag tyckt att diskussionen om biologiskt kön var väldigt intressant. Eller Rocki som skriver med mycket humor, ironi och även allvar. Jag rekommenderar bland annat inlägget Mitt lönlösa liv.

Den stora frågan om varför män kan få både och, karriär och familj medan kvinnor till synes måste välja kan jag besvara ganska kort. För det första så får inte män både och, männen gör karriär men på bekostnad av umgänge med sin familj, vid en skilsmässa så drar mannen alltså det kortare strået vad gäller relationen till sina barn. För det andra, det står kvinnor helt fritt att försöka hitta en partner som är villig att välja familjen före karriären och helt/delvis försörja denne. Det är där det uppstår ett problem, de är inte så många och kvinnor är i regel inte så intresserade av sådana typer av män.

Välfärdsknarkande feminister, såväl manliga som kvinnliga, måste inse en sak, man kan inte få allt, INGEN kan få allt. Om man vill ha barn så kan man samtidigt göra karriär men man kommer aldrig ifrån det dåliga samvetet. Dåligt samvete är bra ibland, det talar nämligen om för oss om vi gör/har gjort något fel. Om man inte är beredd att sänka sin standard för att få mer tid till sina barn och sin familj då har man gjort ett val och det får man leva med. Jag/vi gjorde valet att gå ned i standard vilket i slutändan har lett till att vi (min man) har ökat VÅR familjs inkomst. Vi är nämligen ett team och alla gör det de är bäst på, min erfarenhet är att det funkar bäst så.

Feministerna har nyligen gett ut en antologi som heter ”Det heter feminism”. Jag ska också ge ut en antologi, min ska heta ”Det handlar om logistik”.

Ett annat roligt inlägg som jag rekommenderar – hennes skålande när Tiina Rosenberg drar till Finland.

En annan ny bloggare som har kommenterat tidigare är Bashflak. Han har skrivit ett bra inlägg om det här med kommentarer kontra artiklar på frågan om näthat.

När journalisterna pratar om kundernas synpunkter på deras produkt, så väljer de dock i regel att ta upp de allra värsta trollen, hellre än att bemöta den stora majoriteten som har saklig kritik att framföra. Och den som väljer att debattera mot trollen har ju därmed själv valt vilken nivå debatten ska ligga på.

Eller som han sammanfattar med bilderna:

I pissrännan flödar kvinnohatet, enligt journalisterna
Om kommentarsfältet kallas pissrännan, vad kallas då huvudartikeln?

Det fanns där också ett inlägg om Debatt, som jag medvetet skippade att se. Jag avskyr formatet och tycker inte det ger något annat än högt blodtryck hos mig. Men det han tog med sig därifrån var:

Många kloka och korkade saker sades och framförallt Sakine Madon stod för det sunda förnuftet jag själv efterlyser, när hon bl.a. efterfrågade exempel på angrepp mot feminister av det slag som Pär Ström drabbats av, och där etablerade journalister stått för mobbingen. Det lyckades ingen klämma fram.

Och på ämnet Assange och namngivningen av kvinnorna (som även Pär Ström bett om ursäkt för – och som han inte var först med som det hävdas) så fanns det en intressant följdfråga.

– Hur visste alla att Julian Assange var anklagad för våldtäkt? Jo, för att sensationshungriga journalister valde att publicera hans namn, redan innan förhören med båda målsägarna genomförts, tvärt emot allt vad praxis heter inom både svensk rättsutövning och svensk journalistik. Fullkomlig brist på internkritik där alltså.

Och något jag också har reagerat över i många sammanhang är felstavningen av namnet – som även skett på SVT Debatt, själv tycker jag personligen bättre om stavningen Per och har man inte sett det skrivet så fine, då är det svårt att veta. Men nu pratar vi om en debattör som skriver böcker och inlägg, det ska inte vara så svårt att notera namnet. Eller?:

Jag undrar för övrigt hur svårt det kan vara att stava till Pär, ett namn på tre bokstäver? Det tycks vara en ofta medveten taktik från fäminister, en liten subtil herskarteknik

Andra jämställdister som jag redan tidigare läst också som funnits ett tag är Ann-Mari och även Toklandet.

Så frågan är – behövs verkligen den ”obelysta delen av mänskligheten belysas” vidare? För det har även kommit vettiga fd feminister som är beredd att se helheten – som t ex Hannah Lemoine (finns det någon mer som jag missat?). Och ja, det behöver det verkligen att man inte släpper fokus ännu. Det blir tydligt när vi lever i ett samhälle där man från Ungdomsmottagningen, med statliga pengar, skriver detta om Jämställdhet – då måste det finnas motkrafter. När detta är målen:

• tjejer och killar kan påverka politiska beslut på samma sätt
• tjejer och killar kan utbilda sig och tjäna pengar på samma sätt
• tjejer och killar gör lika mycket hemma, som att ta hand om barn
• killar slutar använda våld mot tjejer och att killar och tjejer ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp

Så hur sjutton ska mina pojkar ”sluta använda våld” de har inte gjort det hittills – och jag ser ingen anledning till att de ska börja slå varken tjejer eller killar heller. Och ingen av männen i deras liv har heller slagit någon. Det ses som humor när tjejer/kvinnor slår män i reklam och filmer – är det inte ganska tydligt med denna definition att den sortens våld är accepterad när man då väljer att inte ens se våld som könlöst? Kanske kunde det vara en idé om man nu vill se det som viktig del att ”motarbeta våld inom relationer” – för nog tror jag att det är det man menar. Är det ok om en lesbisk tjej slår sin partner och en homosexuell man slår sin partner, eller en heterosexuell kvinna slår sin partner? Existerar dessa problem? Finns det överhuvudtaget? Svaret på det är i Sverige är tydligen nej. Vilket gör den slagne än mer ensam – för det finns ingen som kan stödja dem och man känner sig nog än mer ensam när man inte har någon att diskutera med.

Och hur kommer det sig aldrig att man i den här diskussionen om hemarbete aldrig någonsin tar med däckbyte i ekvationen. Visst, det är inte så ofta vanligtvis, men jag kan säga i min bekantskapskrets så är det ingen kvinna i ett förhållande som gör detta. Däremot är det ingen i denna generation som jag hör prata om att de ska vara barnvakt till sina barn. Både män och kvinnor Vabbar, och män och kvinnor har varit hemma med sina barn under föräldraledigheten. Det ses som naturligt – men när det kommer till traditionella manliga roller så är det inte lika stort fokus på att kvinnor ska ta för sig där. Självklart så skulle jag kunna byta däck – men jag har inga som helst skrupler att lämna över det.

Nåväl vidare kan man vidare läsa:

Många fler kvinnor än män är oroliga för att utsättas för misshandel och fler kvinnor än män råkar ut för hot om våld. Vem som faktiskt misshandlas mest är svårt att säga, men män misshandlas oftast av någon obekant utomhus och kvinnor av någon de känner inomhus. Och fler kvinnor än män utsätts för sexuella övergrepp. Det är oftast män som utför misshandeln och övergreppen mot både kvinnor och män.

I media får män ofta mer utrymme än kvinnor, och män och kvinnor beskrivs på olika sätt.

Jepp, gubbslem, gubbvälde t ex. Men av någon anledning så räknas inte det…Men det är även intressant att läsa Magnus Betnér som efter ett program där Alexandra Pascalidou medverkade läsa analysen efteråt från bådas sidor. Framförallt gillade jag klockandet som gav Alexandra den mesta taltiden under programmet.

Och sen skriver man på slutet:

Även om de här exemplen visar att tjejer på många sätt har det sämre än killar så finns det förstås killar som har det dåligt och som kan drabbas av samma problem som tjejer. Att det finns olika förväntningar på killar och tjejer kan till exempel göra att det är svårt att se när killar är deprimerade eller har problem som bara tjejer förväntas ha. Jämställdhet handlar om gruppen kvinnor jämfört med gruppen män.

Jag sitter och hoppar av ilska här ”samma problem som tjejer”. Det är fler unga killar än tjejer som tar självmord. Kan möjligtvis detta vara ett killproblem då, som kanske inte avhjälps genom stödet till unga tjejer som mår dåligt? Killar har det svårare i skolan och får sämre betyg (javisstja, det var bara deras antipluggkultur, tänkte inte på det..). Killar kan faktiskt ha andra problem, men som vi vet så fort detta höjs upp i media så är det ”vita kränkta män”. Hur många är medvetna om att det är fler unga killar än tjejer som säljer sex?

Om man då läser artikeln så handlade det 2009 om 1.7% killar och 1.2% tjejer. Jag vet inte vad som hände med reaktionen när den förra kom ut, det jag vet att jag lästnu 2012 är att jag får läsa om berättelser av tjejer som berättar varför. Så i år är siffrorna istället 2.1% killar och 0.8% tjejer. Marginella skillnader – men det minskar bland tjejerna och ökar bland killarna. På något sätt så misstänker jag att om ökningen hade varit hos tjejerna så skulle det nog fokuserats mer på det. Men nej, man fortsätter att prata om tjejerna. Och killarna osynliggörs igen.

Men å andra sidan säger det väl allt när man pratar om ”gruppen kvinnor” och ”gruppen män” som en homogen massa av snoppar och snippor som bara styrs av sitt kön. Varför finns inte individen med i jämställdheten i ungdomsmottagningen?

Uppdaterat 13:45:

Missade den nya bloggen Ekvalist i sammanställningen.

…Och även Susanna Varis

Höger, vänster eller rakt fram?

Etiketter

debatter, Invandring, Sakine, Sveland

Det har varit en hel massa diskussioner om vänster och höger ett tag. själv har jag alltid haft svårt att placera mig åt något håll alls, utan jag anser väl att det finns fördelar på båda sidor. Men efter att följt olika inlägg på tema Sveland ”Är ni emot mig så är ni Breivik” så har jag väl ändå placerat mig på den högra sidan. Så långt från henne som möjligt. Typ. Men grejen är för mig att jag tycker jag lär mig mest av att lyssna på andra sidor. För att bara gå till mina egna personliga erfarenheter blir rätt tunt. Men samtidigt så är det väl där jag har avstampet. Sen kan jag läsa andras argumentation för och emot saker och hålla med – eller fundera på motargument.

I dag läser jag Sakines artikel på Newsmill på ämnet. Jag tycker det finns mycket bra i det. Problemet för mig är att jag känner att jag börjar sluta lyssna på vänster sidan. För människor som ses som hjältar där, och rekommenderas som föreläsare kan ha ett bagage som jag tycker är minst sagt tveksamt.  Fördelen med att ströläsa twitter är att man kan få mer djup på människor. Till exempel så var det en person som jag kanske hade klassat som radikalfeminist som retade sig på Janouch uttalande om mäns rädsla för starka kvinnor. Och även andra feminister som jag kunde se snabbt tog avstånd från Sveland. Sen att vissa tog avstånd på grund av att hon namngav och anklagade folk för att vara extremister av den enkla anledningen till att man då upplät plats åt dessa personer i DN för att försvara sig gav väl en liten besk eftersmak.

Men tillbaka till Sakines artikel. Det finns vissa saker som är rätt intressanta där. Till exempel:

Jag har påståtts vara ”husneger”, ”alibi”, ”oreo cookie”. Föreställningen är att man inte kan tänka själv och ha egna åsikter om man som invandrare och kvinna inte är vänster. I själva verket är det här rasism som ursäktas och nonchaleras för att den kommer från vänsterhåll. (Om det inte är rasism kan någon få förklara varför liberaler med etnisk svensk bakgrund slipper etiketterna.)

Och jag tänker då osökt på Kamalis newsmill artikel en gång:

Att använda personer med invandrarbakgrund för att bedriva en rasistisk politik och debatt är numera väletablerat i många euroepiska länder som Frankrike, Danmark, Holland och Belgien./../ Sabuni kunde höja rösten mot den utbredda diskriminering och rasism som drabbar många unga tjejer och killar med invandrarbakgrund som söker utbildning, jobb och en plats i det svenska samhället. Men vi också vet att om hon hade gjort det så skulle hon inte dela på vithetens privilegier och komma in i de fina salongerna./../ Idag har vi facit i hand men Sabuni kan inte spela någon annan roll än vithetens försvarare.

Känns lite samma debatt teknik som feminister ibland gör sig skyldig till när de pratar om att kvinnor är könsförrädare eller sviker sina systrar när de följer sina egna viljor och tankar, som t ex de som föredrar att vara hemmafru istället för karriärist. Samma sak för invandrare. Så om Sabunis och Sakines åsikter inte överenstämmer då är det bara att föraktfullt avfärda dem för fjäskande för den vita överheten. Har personligen ingen uppfattning om Sabuni, har istället retat mig på hennes inställningar i vissa fall, men efter att ha läst mycket av Sakine så kan jag väl inte säga att jag upplever henne som fjäskande, eller springa någon annans ärende. Hon har sina egna åsikter som hon står för.

Sakine kan få stå för sina åsikter. Jag kan läsa hennes inlägg om hedersdebatten. Jag kan läsa hennes tankar om de unga tjejerna som inte kan lära sig cykla på grund av de otympliga kläderna – och förstå att problemen med burka börjar tidigare än i på högskolan. Jag kan läsa det hon, och andra, skriver, och hålla med. Men jag kan inte själv diskutera det. För då klassas jag som SD anhängare och vill kasta ut alla invandrare. Det finns inga nyanser när man tillhör den *hm* ”vita överhögheten”….

För Sakine skriver själv:

Borgerliga valfrihetsfloskler ekar tomt när vi redan som barn fjärmas från varandra. Den utbredda islamofobin tas inte på det allvar som den borde. När islamkritik eller kritik mot islamister sipprar över till överdrivna fördomar mot muslimer borde fler reagera.

Men vad är vad? Om jag är kritik till vissa delar som presenteras i media från företrädare för islam. Men problemet är att det lätt tas som fördomar. Jag kan utgå ifrån det som jag läser i media och bilden jag själv ser runt omkring mig. Men bilden jag ser i mitt närområde stämmer inte med det som presenteras i media. Till exempel har det funnits några mörkhyade flickor på dagis – men ingen av dem har haft någon burka på sig. Idag kom jag samtidigt med pappan till en i vanlig ordning. Man hejar i dörren, men mer är det väl inte. Men idag reagerade jag lite snabbt för att han sa till dottern: ”klä av sig kläderna innan du går in”. Det lät lite lustigt med ”sig” där. Och plötsligt insåg jag att han faktiskt pratar svenska med dottern. Det har även varit killar på dagiset, men ingen som mina barn har lekt med då åldern inte stämt, men de har ändå ingått i gruppen på ett naturligt sätt. Och språket har inte varit något bekymmer. Nu bor jag i en kommun där det inte finns så mycket fattigdom. De flesta har jobb. Det är låg andel invandrare, men de finns. Och integreras utan problem. Jag tror det hjälper.

Det finns problem med rasism i Sverige. Liksom det finns i alla länder. Vi och dom. Men frågan är vad som är vi och vad som är dom. Jag kommer ihåg den underbara libanesiska familjen som bodde granne med oss. Yngre än mig, men jag lekte en hel del med barnen där. Och tittade på filmer, textade på arabiska. På den tiden hade inte vi någon video – så det var lite exotiskt att få se filmerna. Familjen mötte bara värme i byn. Utom när det kom en karl och stövlade dit för att anklaga honom för att leva på skattebetalarna. Den enda som var kritisk var då ortens ”socialfall”. Familj med tio barn. Två boende som separerade, även om de inte var separerade så gav det mer pengar om man var det på papper. Så självklart så blev denna person putt på konkurrensen på skattebetalarnas pengar. För denna man, till skillnad från libanesen, hade inget intresse att jobba. Invandraren ville jobba – men reglerna ställde till det för honom. Så i vi och dom där – så inkluderade jag väl personligen mer invandraren.

Men det finns även den mörka baksidan. Som den söta dottern till Kinaresaturangens ägare. Långt silkeslent svart hår. Enormt vacker. Få killar som vågade stöta på henne. Alla visste att hon var bortlovad till sin kusin – och att det inte skulle vara populärt från familjens sida om någon kom iväg. Jag kommer ihåg när jag fick veta det. Viskande från någon kompis. Den sekundsnabba sorgsenheten över henne – och funderingen hur kan det kännas? Men sen släppte jag det. Jag vet inte om det var sant eller inte. Jag har inte träffat henne efteråt. Jag kände henne heller inte, då hon var något år äldre. Men så här efteråt när jag läser om hur många skolor där tjejer är rädda för att giftas bort – eller som försvinner och gifter sig så blir jag så chockad. Varför reagerar inte folk? Men så kommer jag ihåg mig själv. Det var bara så. Och idag verkar problemet bli större i och med att gruppen ökar. Och det är bra att det finns starka människor ifrån de nya kulturerna som kan påpeka bristerna – sen gäller det hur vi tillsammans kan arbeta för ett Sverige där alla får plats, och alla respekteras.

Men samtalet är viktigt. Vi måste kunna våga prata om problemen. Utan att vi sammanknippas med 30-talet eller Breivik. Precis som en muslim ska ha rätt att ses som något annat än en potentiell sjävmordsbombare. Men om muslimen i fråga börjar sätta gränser på friheten för övriga omgivningen för att segregera kvinnor och män, eller förbjuda julskinka på julbordet istället för att presentera alternativ för det egna julbordet – då kommer jag vara kritisk. Och ja, jag anser att man ska lära sig svenska. Det gäller även amerikaner som bosätter sig i Sverige. Ska du bo och arbeta i Sverige så ska du kunna göra dig förstådd på det språket. Jag anser inte att det är rasisistiskt. Och inte heller tror jag att de som verkligen vill vara i Sverige anser det heller. Men det handlar om inställningen. Från allas håll.

SD kontra SCUM

Etiketter

debatter, SCUM, scum manifestet, SD

Det är lite intressant det här med debatter. Tänker på att man från feminismens håll hånar de som sågar SCUM och tycker att folk borde bilda sig en uppfattning om saker och ting genom att gå på en teater och själv ta ställning. Vilket jag kan hålla med om. Problemet för mig är då som sagt att det presenteras som något för skolan/gymnasiet. Sen har jag läst tillräckligt av manifestet och författaren för att inse att det är något som inte är för mig, därför är jag inte intresserad av att se det själv.

Men kritiken är då att man ska lyssna på detta och ta debatten där – och det kan jag väl hålla med om. Om det nu inte är så att man skulle tvinga dit skolungdomar då måste jag som förälder och vuxen ta mitt ansvar för att skapa en bättre värld för dem.

Så då kommer jag osökt in på SD. Dem ska man inte lyssna på. Man ska hellre avstå att presentera sina egna politiska tankar i TV än riskera att sammanknippas med dem genom att stå bredvid (!). Man ska gärna störa deras tal. Man kan öppet uttala att man  förstår att de kan utsättas för våld för sina extrema tankar om man är statsminister. Man kan anse att det är ok med ”utomparlamentariska metoder” om man är partiledare. Och när folk reagerar emot detta och debatterar så är man anhängare av SD, inte av demokratin. Man svarar sedan inte på vad de säger – utan man svarar på det man tolkar som vad de vill istället utan att kunna visa på var detta är sagt.

Så varför tas ingen debatt med SD? Varför får inte de komma in på skolor och presentera sina idéer? För min del så får hellre sönerna diskutera med politiska partier om deras frågor än utsättas för en sådan pjäs som SCUM. Jag vet ärligt talat inte vad man vill röra upp för känslor och tankar med pjäsen. Äckel? Samvetskval? 

Det lustiga är att det tycks vara samma vänsterorienterade människor som hyllar Solanas SCUM som uppmanar till utstörande av allt som SD säger.

Klargörande av mina tankar i en diskussion

Etiketter

Anna1, Cattasbubbla, debatter, kommentarer

Jag hade en diskussion hos Catta med en annan kommentator i går kväll. Jag försökte förstå hur personen tänkte vilket återigen ledde till att någon retade sig på mig. Så jag tänkte passa på att förtydliga vad jag reagerade på och varför här hos mig istället för att ta det hos Catta.

Så helt ur det blå så skriver Anna1

Nu är jag mer insatt i diskussionen. Fan vad jag lider med Marita. Tänk att ni kärringar inte ens kunde låta två barn vara ifred. Ni skrev om dem på fb och i era egna jävla skitbloggar. Och här har vi skiljelinjen, Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.

Det är så USELT!

Det handlar alltså om Bjästa debatten….

Jag svarar då:

@Anna1,
Jag håller med Bubblan. Lägg ner!
Vad bra att du lider med Marita. Vi som har följt konflikten i realtid (dvs innan och efter UG) har kanske inte samma åsikter som dig i den frågan. Debatten har hållits, och det känns som vi kan lägga ned. En reflektion är väl just det här att du lider med Marita. Om du nu anser att sonen var oskyldig (där vi har olika åsikter) så kanske det vore vettigare att lägga den sympatin honom istället. Själv är jag övertygad om hans skuld, men anser att han nu har fått en värre bestraffning i och med att mobbingen av offren kommit ut. Vilket då startades av hans mamma och bror, inte av honom.

Så kanske det kan vara en varning att inte starta nätdebatter – du vet inte var det kommer sluta och det kan lika gärna skada den du hjälper om du försöker kasta skit över någon annan.

Min kommentar om nätdebatter var då diskussionen huruvida Daddy gjorde rätt eller fel som lade ut så mycket information om den infekterade vårdnadstvisten. Jag skrev redan då om det hela och var positiv. Efter hur materialet använts på Flashback så kanske jag skulle ställa mig lite annorlunda till det idag.

Och svaret var väl positivt från Anna1

@ Trollan

Javisst lider jag med Marita. Jag är också mamma. Men jag lägger gärna ner diskussionen. Jag har sagt det jag ville säga, och ber om ursäkt för att jag skrev kärringar.

Hmm och Anna1 har då en diskussion om hur Anna1 kan uppfattas och Hmm skriver:

@Anna1: Fast jag har mycket svårt att tro att du skulle braka in i någons vardagsrum IRL och skrikande kalla dem för käringar utan att först ta reda på hur de ser på situationen. Det är vad du gjorde här i natt.

Varav Anna1 svarar:

@ Hmm

Jag skulle faktiskt kunna braka in i någons vardagsrum om säga STOPP. Kärringar skulle jag nog inte dra till med eftersom jag då riskerarar att åka på stryk.

Så då tänkte jag då som den pedagog jag inte är, visa på hur Anna1 diskuterar, lägger in länkar som inte fanns med i kommentareren för att ge lite kontext:

@Anna1,
Citerar dig lite här för att visa vad Hmm försöker säga:
“Så varför detta ständiga smutskastande av oliktänkande? Vad vill man uppnå med det? Och varför gör man så?”

Och hur var det nu du började ditt inlägg med att dra in Bjästa?
” Tänk att ni kärringar inte ens kunde låta två barn vara ifred. Ni skrev om dem på fb och i era egna jävla skitbloggar. Och här har vi skiljelinjen, Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.”

Och det var väl ungefär vad vi kände när vi reagerade mot att mamman började kasta en massa skit på tjejerna varav många av oss (inklusive Catta) förstod hur en mamma kan känna, men varnade att det fanns risk att man kunde outa sonen för evigt som en våldtäktsman då många reagerade på deras ensidiga debatt om hur fel det var att dessa “slampor/horor” kunde ha fällt killen. Trots att det då bedömts i en massa instanser så blev det då en “friaXXX” sida och bilder samt namn var man frikostiga med – och plötsligt så kom det en motopinion och då var det kanske inte lika bra att man gjort som man gjorde.

Du läser en del efter vad som hände med UG och tar parti med Marita/Daddy (suprise!) vilket är helt ok – men hur gör du det? Jo, du kallar oliktänkande som ALDRIG har pratat skit om varken gärningsman eller offer för kärringar. Så var gick din gräns nu igen? Vad var det du inte kunde tänka dig göra?

Visst kunde vi ha låtit Marita hållas med sin kampanj mot två tjejer…men var det inte det du säger var lågt? Att göra sådant mot barn?

Och så kunde jag heller  inte låta bli att fråga:

@Anna1,
Av nyfikenhet – vad är det som skulle få dig att braka in i någons vardagsrum för att säga STOPP? Kanske kan jag se vissa tillfällen då jag skulle kunna göra det (och då skulle rädslan för stryk vara sekundär) men skulle du braka in till någon för att de har en annan åsikt än du?

Svaret från Anna1 borde väl fått mig att inse att jag inte riktigt nådde fram:

@Trollan

Jag kommer inte att diskutera Marita (eller hennes son) om hon inte får bemöta det. No way.

Du lägger ord i min mun och säger att jag har tagit parti och att jag skulle braka in i någon annans vardagsrum pga att jag och en annan människa tänker olika.

Menar du allvar?

Jag menar att det skrivits så mycket om Marita och varför vi tagit den ställning vi gjort redan tidigare. Jag är helt less på att se samma argument från Marita radas upp igen. Det hade varit bättre om hon läst dessa inlägg. Men nej. Dessutom kändes det lite förvirrande det här att jag anklagades för att lägga ord i hennes mun. Men, jag försöker då förklara igen

“Jag skulle faktiskt kunna braka in i någons vardagsrum om säga STOPP. Kärringar skulle jag nog inte dra till med eftersom jag då riskerarar att åka på stryk.”

Skriver du själv – jag tycker det var ett extremt märkligt kommenterande, och jag skulle gärna vilja att du utvecklade det närmare faktiskt…Kanske lägger jag ord i din mun men jag tycker nog du skrev det själv….

Och vad gäller att ta parti:

“Nu är jag mer insatt i diskussionen. Fan vad jag lider med Marita. Tänk att ni kärringar inte ens kunde låta två barn vara ifred. Ni skrev om dem på fb och i era egna jävla skitbloggar. Och här har vi skiljelinjen, Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.

Det är så USELT!”

Kanske bara är jag som drar förhastade slutsatser, men nog tyckte jag att det fanns en aning partiskhet här som sken igenom…

Helt rätt, du behöver inte diskutera Marita, men grejen är att det finns mycket du kan läsa på här som visar på lite olika bilder, hon har fått sagt sitt, Catta har sagt sitt och det är liksom punkt. Vi kommer inte längre där. Men plötsligt dyker du upp på ett mycket fördömande sätt ett halvår senare vilket kändes rätt så onödigt…Vad var det du ville uppnå?

Så då fick jag ett svar i alla fall:

@ Trollan

Om någon hade anklagat min sons pappa för att ha beställt ut barporr och han fick ett rykte om sig på internet så skulle jag inte bara braka in…

Det kan jag lova dig.

Nu blev jag lite mer bekymrad. Inser människan vad hon skriver? Är det här verkligen allvar? Jag försöker (lite svamlande) att förklara vad jag menar, varför det kanske inte är så smart tänkt:

@Anna1,
Så vad skulle du då göra? Du skriver samtidigt att du inte skulle kalla någon kärring för risk att åka på stryk – men frågan är om du skulle tänka på språkbruket då eller som sagt oroa dig för att få stryk.

Men, vi tar det lite längre. Du springer in till någon och skriker och är förbannad över vad de gjort. Och plötsligt så ringer de till polisen och din sons mamma kommer då kanske hamna i polis registret för någonting (inbrott? ofredande? Jag gissar att det finns något man bryter mot i alla fall)

Och då märker man irritationen komma fram:

Trollan: vad fan snackar du om?

Überpedagogen försöker då förklara – hur hon menar för att nå fram:

@Anna1,
Jag försöker förstå hur du resonerar men jag har vissa svårigheter tyvärr.

Men om jag tar vad du skriver:
1. Jag skulle faktiskt kunna braka in i någons vardagsrum om säga STOPP. Kärringar skulle jag nog inte dra till med eftersom jag då riskerarar att åka på stryk.

och senare
2.Om någon hade anklagat min sons pappa för att ha beställt ut barporr och han fick ett rykte om sig på internet så skulle jag inte bara braka in…

Så om du får reda på att någon har spritt rykten om din sons pappa så skulle du “inte bara braka in”. Och vad innebär det? Vad skulle du mer göra? Bara det här att ovälkommen braka in hos någon är grund för åtal är jag nästan helt övertygad om (jag lovar, skulle någon rusa in och gorma i mitt vardagsrum så skulle jag ringa polisen iallafall).

Och min fråga är hur det skulle hjälpa din sons pappa (och din son) om du blir åtalad för något brott?

Försök själv tänka efter om någon skulle komma hem till dig och börja skrika för något – de kanske tycker det är befogat, men du tycker inte det. Hur skulle du reagera?

Och där blir jag då sågad totalt:

@ Trollan

Lägg ner dina “analyser”, det här börjar bli patetiskt. Du drar enormt höga växlar på det jag skriver och jag fattar inte varför. Är det så att du vill ha sista ordet så har jag inga problem med det.

Jag ska upp om sex timmar och tackar härmed för mig.

Så, jag drar mig tillbaks från att spamma Cattas bubbla med frågor, men tänkte passa på att ge min syn på det hela och förklara varför jag känner detta behov.

1. Jag försöker helt enkelt förstå och tolka vad folk skriver. Vi diskuterade tidigare spärrar man hade och var gränsen gick. Att komma hem till någon och föra diskussionen där är för mig passerat en spärr. Nog kan jag braka in hos någon – om jag skulle märka att någon slog barn så skulle jag utan tvekan rusa in. Men jag skulle inte försöka hamna i en konflikt med någon som redan har konflikt med en annan. Jag tror att det skulle vara en björntjänst.

2. Vi kommunicerar skriftligt. Jag känner inte Anna1, så det enda jag har att gå efter är de ord hon skriver. Jag förväntar mig därför att hon står för det hon skriver. Nu vet jag att det finns människor som har attityden ”Hur ska jag kunna veta hur det låter innan jag har sagt det högt” efter man ha sagt något helt sanslöst (hej svåger!) men jag måste ändå förutsätta ändå att människor tänker till när man skriver och alltså då menar vad man säger. Kanske är det ironi eller sarkasm ibland, då brukar det oftast framgå, men visst kan man gå på pumpen på det med ibland. Kanske gäller det då inte Anna1. Jag vet inte om jag borde be om ursäkt för att jag förväntar mig att hon tänker innan hon skriver  – men det känns på något sätt lite fel.

3. Jag är inte intresserad av att få sista ordet – utan att nå en förståelse. Detta kräver naturligtvis sakliga argument. Sen kan man kasta argument fram och tillbaka tills jag har övertygad motparten, eller motparten har övertygat mig (inte så svårt då jag är rätt lätt att prata omkull så länge man har BRA argument) eller vi kommer överens om att vi inte är överens i en fråga. Så sista ordet kan vara ”ok” då.

Anna1 har blivit tämligen misshandlad i kommentarsfälten framförallt hos MA. Men poängen är att det faktiskt är fler än jag som reagerar på samma sätt. Jag försöker förklara något utan att vara otrevlig visa hur jag tänker och reagerar. Min tanke var kanske att öppna ögonen för hur hon skriver och hur det kan tolkas, jag brukar inte vara unik liksom. Men självklart kan jag välja att inte ta det hon skriver på allvar om det är det hon önskar. Så jag lovar att om hon inte direkt vänder sig till mig i fortsättningen, så ska jag inte kommentera, oavsett om jag håller med eller inte. Peace!

Sanningen ligger i betraktarens öga?

Etiketter

debatter, skolan, uddevalla

Jag föröker verkligen förstå de här turerna i Uddevalla om skolan. Det började med att jag hittade notisen i  SVD och sedan fortsatte historien i Bohuslänningen. Informationen är knapphändig – och inte får man mycket hjälp av kommentarerna heller.

Historien börjar då i Bohuslänningen

Föräldrarna kräver att lärare ska bytas ut

Från ”förälder”:

Detta har inget med lärarens åsikter att göra, det handlar om en lärare som troligtvis mår dåligt och detta påverkar eleverna och deras arbetssituation. Det handlar om föräldrar som har eller haft barn eller kompisar till barnen som gömmer och gråter på morgonen för att de inte vill gå till skolan, barn som inte vågar göra eller säga något på lektionerna då de inte vet när det ”exploderar” och barn som kommer hem med märken på kroppen… 2007 skulle mitt barn ha fått henne till klasslärare men vi protesterade och genomförde möten och då ändrades det… Då skrevs det också om elaka föräldrar som vill kontrollera men tyvärr är det tvärt om. En del av föräldrarna var själva lärare och hade svårt att ”vända sig emot” en kollega men satte barnens väl först. Situationen beror på att föräldrarna inte anmält tidigare. Man har pratat med läraren, man har pratat med rektorerna och man har pratat med varanda men man har inte velat ”sätta dit” läraren.

Från Eva:

Blir lite chockad av det kalla svaret från läraren…. Skulle själv bli väldigt ledsen av så allvarlig kritik och skulle rannsaka mig själv ordentligt. Sedan förstår jag inte hur någon tror att det kan fungera att jobba under sådana omständigheter nu när allt verkat gå så långt redan och hunnit bli så infekterat? Ledningen skulle lyssnat för länge sedan och tagit det på allvar, blir föräldrarna bemötta med respekt och lyssnade på så kan det ju finnas chans till en dialog, men då måste det ske på ett tidigt stadium men en tydlig ledning.

Jag kan hålla med henne om detta svar från läraren är lite knapphändig:

Läraren har tagit del av de skrivelser som skickats från gruppen av kritiska föräldrar. Hon tycker att det saknas konkreta anklagelser och vill därför inte bemöta dem. Hon påpekar att hon inte känner föräldrarna i den nya klassen med ett par undantag och att ingen av dem har kontaktat henne med frågor eller synpunkter. Hon tycker att det är tråkigt om eleverna inte kommer när terminen börjar.

Å andra sidan – vem vill uttala sig i media?

f.d Politiker kommenterar en del:

OM det finns substans så skall fakta in till skolledningen och dom, inte föräldrarna- tar sedan beslut. Det som hittills framförts till komunens skolledning har uppenbart inte varit av sådan vikt.
Om t. ex. eleverna fått stryk hade detta lett till omedelbara åtgärder, självfallet.Vad är då slutsatsen?
Är det verkligen meningsfullt att framställa fakta som att en erfaren och oprovocerad lärare gett sig på kunskapstörstande barn, som suttit som tända ljus?
Föräldrarna skall respektera skolplikten.

Pappa till två har en del poänger:

Mycket obehagligt agerande från föräldragruppens sida.

Dels är det otroligt egoistiskt:

”Denna lärare duger inte att undervisa V Å R A barn (men byts hon ut och därmed undervisar andra är vi nöjda)”

Dels hycklar man när man påstår att man inte är ute efter att ”sätta dit läraren”; Ett värre angrepp på en yrkesperson är svårt att tänka sig…

Om den aktuella läraren håller måttet eller ej är naturligtvis inte upp till föräldrarna att bedöma. Ansvaret faller på rektor och i förlängningen kommunens grundskoleledning.

Är Ni missnöjda med läraren – vänd Er till skolledningen

Är Ni missnöjda med skolledningen – anmäl till skolinspektionen.

Menar Ni (vilket antyds) att Era barn fysiskt misshandlas i skolan – polisanmäl.

Är Ni oroliga för hur era barn har det i skolan – närvara på lektionerna!

Att gruppvis bedriva offentlig klappjakt på en enskild person på det sätt som skett är ovärdigt och osmakligt!

Å andra sidan kan man läsa i GT och senare i Bohuslänningen:

Om skolan byter ut läraren så skickar ni barnen till skolan?
– Det är det som det handlar om. Vi kan inte ha henne som ensam klassföreståndare, för hon kan inte hantera situationen, hon blir nervös och flippar ur och skapar otrygghet. Hon fungerar som lärare, som pedagog, men inte ensam i en stor grupp där barn har så skiftande behov.

Och som Sara skriver:

Hade jag haft ett barn i den aktuella klassen, och varit orolig, så hade jag pratat med läraren själv även om det hade varit jobbigt. Förklarat: Jag är orolig eftersom jag hör de här ryktena om dig! Vad tänker du göra? Vad stämmer? Jag blir bestört när jag läser att INGEN av föräldrarna har kontaktat läraren! Är själv lärare och vet att rykten väldigt lätt kan spridas och blåsas upp, särskilt när det är starka känslor med, vilket är helt naturligt när det gäller det egna barnet. Kan ingen förälder på ett sansat sätt prata med läraren? Var rädda om varandra! Både om barnen och läraren! Antagligen kan mycket lösas med lite vanligt vett och gott bemötande! Gör ett försök åtminstone!

Eleverna hålls hemma även i dag

Åsikterna är blandade här. Vissa är emot föräldrarnas agerande, och att de vägrar ta enskilda samtal med skolledning. Som till exempel dubbelmobbing:

Varför vill inte föräldrarna träffa rektor och skolchef öga mot öga och framföra sina egna synpunkter?
Finns det ett grupptryck som man inte kan stå mot?
Om det finns flera klagomål på läraren som nonchaleras av rektor och skolchef, är dessa då inkompetenta och också behöver bytas ut?
Om föräldrar skall få välja lärare till sina barn, skall då lärare få tacka nej till vissa föräldrar och barn? Det finns ju problem på båda sidorna.
Agerandet tyder på stora brister på båda sidorna.
Respekt för varandra krävs.

Sen har vi de som säger sig känna till situationen:

Anna:

Jag blir riktigt upprörd när jag läser detta! Denna lärare är anmäld ett flertal gånger och MÅNGA föräldrar (en av dom jag själv) har varit i kontakt med olika rektorer under årens gång, detta är ju inget problem som uppkom nu… denna lärare har varit ett problem under många år och det är många barn som mått extremt dåligt under åren. Titta lite på historik, det är inte många år sedan som en annan klass precis som denna vägrade låta sina barn börja i skolan under denna lärarens ansvar. Trodde skolledning arbetade mot mobbing i skolans värld – det gäller väl alla som vistas i skolan? Vuxna som barn. Stå på er föräldrar !!

F.d elev:

Efter att ha haft läraren i fyra år så vet jag vad eleverna går igenom. Mina föräldrar ringde dåvarande rektorn som inte gjorde något. Läraren ska även ha blivit anmäld för misshandel efter att ha rivit och slagit en elev, så det är ingen lärare jag någonsin skulle vilja se på en skola.

Och f.d. elev får då svar från en fundersam mamma:

Du skriver att läraren ska ha blivit anmäld för misshandel-vet du det eller har du hört det?Just det är så farligt med mobbing att någon annan berätta och folk kring tror på det.Om det verkligen hade varit det fallet hade man nog undersökt det och jag tror inte att läraren hade tjänsten kvar,så man måste vara försiktigt med vad man säger om man inte vet riktigt.

Förälder: ”Mötet var tufft och känslosamt”

Enligt TT ska skolledningen under onsdagen konferera om den bekymmersamma situationen och föräldrarna hoppas på konkreta förslag.
 – Vi har inte sagt att hon inte ska kunna vara lärare, men om man inte är klassföreståndare så är det någon annan som har barnen 85-90 procent av tiden, säger föräldern.
 Ser ni en liten öppning där?
 – Ja.

Och här kommenterar då förälder:

Problemet är inte läraren, hon är en av kommunens mest kompetenta och engagerade lärare. Problemet är föräldrarna, någon/några har ett horn i sidan till henne eftersom det ställts krav på tidigare elever. Nu har ni föräldrar skämt ut er tillräckligt, alla barn har både rättighet och skyldighet att gå i skolan enligt internationella barn konventionen.
Vill ni fortsätta att protestera gör det genom att byta skola, straffa inte barnen med er dumhet.

Det finns även två sidor av samma mynt i artiklarna. Till exempel i GP:

Enligt de föräldrar TT talat med har läraren en historia av att tappa behärskningen i klassrummet och fara ut mot enskilda elever. Föräldrarna tycker att läraren är ”irrationell och hotfull” i sitt beteende.

Och svaret från rektorn:

Rektorn säger att skolan inte har några anmälningar mot läraren, utan bara rena påståenden.
 – Jag upplever att läraren tyvärr är utsatt för rent byskvaller. Läraren har i en del fall haft att göra med svåra elever, vilket kan ha spätt på ryktena. Men de klasser läraren ansvarat för har också haft goda studieresultat, säger rektorn.

Och i GT så svarar man på föräldrarnas kritik:

Dennis Reinhold, grundskole­chef i Uddevalla kommun, har tidigare uttalat sig i GT och berättat varför skolledningen inte går föräldrarna till mötes:
– Därför att vi har en annan uppfattning. Vi bedömer att läraren är lämplig och ska ha klassen.
 Han påpekar också att skoledningen ”ser allvarligt på om föräldrarna skulle bryta mot skolplikten”.

Och jag inser att  så här är det väl egentligen alltid när det gäller många debatter. Folk delar upp sig i läger i olika frågor och utmålar de andra som lögnare/rättshaverister/oempatiska/propedofiler etc, och så fort man beslutar sig för att tro på någon så visar man hur dum och lättlurad man är. Av den andra sidan alltså.

I det här fallet är jag böjd att hålla med föräldrarna. Jag har svårt att se att det kan komma något gott av situationen som det har blivit nu. Risken att barnen kommer straffas/ses som att bli straffade för föräldrarnas handlingar är lite väl stor. Kanske är det byskvaller – men å andra sidan så kan faktiskt byskvaller ha rätt ibland med.

Uppdatering 14:15:

Skolstrejken blir ett fall för skolinspektionen kan man nu läsa i Bohuslänningen, kanske har man läst om Skolinspektionens nya uppgift?

De föräldrar som krävt att barnens klassföreståndare ska bytas ut har vänt sig till Skolinspektionen och konstaterar i anmälan att kravet inte fått gehör. Skolinspektionen har kontaktat Uddevalla kommuns skolchef.

Och där finns nog den märkligaste kommentaren hittills. Jag vet inte om Man, 40 bast försöker vara ironisk eller så:

Läraren ifråga har aldrig blivit anmäld för något, aldrig varit föremål för disciplinära åtgärder. Minst sagt underligt att somliga (inte alla) föräldrar högljutt kräver att få byta ut denne lärare.
”Felet” med läraren är naturligtvis att det rör sig om en lärarinna. När manliga lärare rasande skäller ut elever så det hörs över hela skolan, ”tar tag” i elever och ruskar om dessa då anses han göra ett bra jobb vilket gillas av de vuxna. Detta sker varje dag i snart sagt varje skola utan att någon tycker det är fel.
När en kvinna beter sig på detta för en man godtagbara sätt bryter hon dock mot urgamla föreställningar om hur respektive kön ska uppträda. Tyvärr tycks föräldrarna till 14 barn i Uddevallatrakten inte ha förmågan, eller viljan, att se detta. Tragiskt!

Tankar om diskussioner på nätet

Etiketter

bloggar, debatter, diskussion

Det är intressant att följa den livliga debatten inne hos Catta. Det finns så många saker som tas upp. Jag blev lite ledsen att läsa att Simply slutat blogga, visserligen hade jag noterat att bloggen tagits bort under min frånvaro och jag förstår hennes tanke:”..för mig blev bloggvärlden en plats där jag mest blev arg och sorgsen över det som skrevs och jag valde därför att radera min blogg.”

Och jag har själv känt så. Vad är poängen? Jag läser och uppskattar någon och så blir man besviken och trött. Samtidigt så känner jag att jag har lärt mig så mycket om vad som händer i samhället. Mina ögon har öppnats. Både på gott och ont. Men när man då läser i debatten som sker där så finns det vissa frågeställningar som jag funderar lite mer på. Medborgar X är mer för öppenhet och att saker och ting ska ske för öppen ridå. Det skulle förhindra skvaller och rykten är tanken.

Pöbelrättegångar blir det då rykten, lögner och smutskastning uppstår. Och det uppstår när inte alla fakta finns på bordet! När fokus inte är på sakfrågan, utan på personen.

Måhända. Å andra sidan tycker jag numer att det är ganska så öppet och klart vad som hände, och framförallt vad som INTE hände när det gällde ”obducenten och allmänläkaren”. Å andra sidan så är det fortfarande människor som hävdar att de mördade Catrin. Vissa människor får fixa idéer och då spelar det ingen som helst roll vad man sätter framför ögonen på dem. De kommer inte att läsa det. Skulle man överbevisa dem så är det konspirationer. Ska då dessa människor få vara de som granskar myndigheter? I vissa fall är det dessa människor som hörs mest. Och alla orkar inte läsa allting som läggs framför dem utan väljer att låta andra tolka åt dem – vilket sen fortfarande kommer att leda till egen tolkning och sådant. Jag menar, kolla bara på tidningar, hur objektiva är dagens journalister i Sverige? Och de förväntas ju granska makten. Och det tycks det ibland gå lite sisådär med.

Sen har man det här med svåra fall. Våldtäkt. Jag har själv aldrig blivit våldtagen. Det är svårt att avgöra vad som är sant eller inte ibland. Kvinnor ljuger ofta, hävdas det. Och det kan jag nog tro. Men å andra sidan händer det att kvinnor talar sanning och inte blir trodd. Vad är värst? Att en oskyldig blir straffad eller att ett brottsoffer får se den som utsatt en för brott bli ansedd som oskyldig? problemet är att kvinnan kan bli sedd som en lögnare som har förstört en killes liv om han blir fälld, och en oskyldig man kan bli ansedd som en våldtäktsman som slapp fri på teknikaliteter. Jag har läst vissa domar ibland och kommit till helt andra slutsatser än andra som läst dem.

Säg att man dessutom är närstående till brottsoffer/misstänkt så kanske man har ett eget intresse att sprida desinformation. Vi har redan sett hur man försöker vända en förundersökning till sin egen vinning även när någon fällts för ett brott.

Och det är väl så som Ulrika svarar:

Man behöver inte ha något att dölja (vad du nu menar med det, det har väl alla. Även du, då du är “anonym”) för att inte vilja valsa runt på nätet bland självutnämnda experter, hobbytyckare, politruker, psykopater osv

Det finns tydligen människor som har problem med de spärrar som Catta tagit upp. Såna som kontaktar personer och skickar hotelser till folk som gör saker de inte håller med om. Mest patetiskt är ju att man gör det för att straffa folk som gjort det. Typ Bjästa mamman som då fick både mordhot och blev uthängd tillsammans med sönerna för att de hade hängt ut andra på olika sätt. Ja, det var ju ett effektivt sätt. Naturligtvis kommer då alltid följd debatten. De hittar på att de blir mordhotat för att få sympati. Samma sak när S-politikern Raimo glatt publicerade en lista på vad han trodde var SD medlemmar. Bra samhällsinformation så ni vet var de finns, var hans inställning. Till vilken nytta detta skulle vara framkom inte. När PI publicerade detta vallfärdade folk till hans blogg (japp, undertecknad med…) och diskuterade hur smart det var, egentligen. Och tydligen hade man dessutom kommit med hot mot honom och hans familj. Och oj, plötsligt var det inte så snällt att bli uthängd, och det är väl typiskt SD politiker att hålla på med sådant. Och man tar sig lite för pannan.

Men jag håller ändå med Medborgar X:

När inte tredje part får ta del av hela underlaget så går det heller inte att bedöma hur väl myndigheterna och dess tjänstemän har agerat och på vilka grunder de har tagit sina beslut.

Än värre blir det när inte ens de inblandade parterna och dess representanter har rätt att ta del av allt underlag. Då finns inte ens en möjlighet för dem att granska och förstå varför myndigheterna agerar och beslutar som de gör.

Det skulle finnas något bättre verk som kollar myndigheter. som kan överklaga saker och ting. Som kan ifrågasätta saker när beslut som är helt uppåt väggarna tas. Men hur formen för det ska vara har jag ingen bra förslag lösning på. Vem ska man tro på? Det spelar ingen roll hur utbildade folk är inom sitt gebit, det är ändå alltid människor, med deras fel och brister det till syvende og sids handlar om.

En fråga som Catta tar upp – hur ställer man sig själv till sådant? Om någon kommer med en anklagelse om någon? Där är mitt svar självklart att jag säger ifrån. Även om jag är positiv till en person i stort sett så har jag inga problem att säga ifrån till den personen att jag tycker det är fel. I de flesta fall så går det att ha en vettig diskussion och det leder till att personen antingen förtydligar sin ståndpunkt eller ber om ursäkt.

Molotov skriver i tråden som svar till Hmm:

“Vad jag tycker är mindre bra är att man använder sig av liknande metoder som de man kritiserar hos andra. ”

Utmärkt. Det har jag läst ett otal gånger i den här tråden dock utan några konkreta förslag på rimliga och vettiga alternativ.

Och det är ju frågan. Hur ska man bemöta attacker? Ja det är en väldig bra fråga. Säg att någon säger att jag är pedofil. Hur skulle jag bemöta det? Jag tror att jag gillar Pär Ströms reaktion på Monicas plötsliga attack en gång i tiden. Notera och visa på hur fånigt det är och sedan vifta bort det. Attacken säger mer om personen som attackerar än om mig. Börjar man tjafsa så förlorar man bara mer.

Och jag läser en av de klokaste och mest insiktsfulla i det specifika bråket i en kommentar från Catta:

Ulrika: Jag tror att det är svårt för alla sidor att ge upp faktiskt. Låt säga att Daddy skulle helt sluta skriva om sin VT, jag är ganska säker på att det finns folk som skulle fortsätta att dra upp det hela tiden ändå. Han kan inte göra det han gjort ogjort, han kan be om ursäkt och han kan se till att inte göra om det, men han kan aldrig styra andra. Jag såg tex ett inlägg han skrev om en tjej, ett inlägg som jag tyckte var rätt fint skrivet faktiskt, men även det måste folk kritisera och håna, så det känns som att det är svårt att bryta mönstret.

Samma gäller MA, har hon nån gång skrivit att nu tänker hon inte nämna den eller den nå mer, så nog fan dyker det upp folk i kommentarsfälten som börjar hetsa om att ” Jag hittade en (gammal) kommentar som X skrivit om dig bla bla) också kommer nästa in och talar om att “ja fy fan vad X utsatt dig för MA” för och sen är det igång. Det är bara att inse att vissa vill hålla elden brinnande. Många skulle få jävligt tråkiga liv om det inte var några bråk och jävelskaper.

Och ja. Jag vill veta hur det går för Daddy. Hans historia har fängslat mig, och jag har svårt att släppa det. Men jag bryr mig inte om Flashback-tråden eller vad som händer där. Själv är jag inte alls intresserad av att kolla MA blogg längre förutom när jag vill roas eller bara bli lite allmänt chockad (hade jättekul att läsa hur stackars Hmm försökte föra en dialog där för övrigt…). Men jag har sett det där beteendet där  ”Den personen gör så” och så går de igång igen. Och sen så går någon till Daddy och kommenterar och så går båda parter i taket och skriver hur ointresserad man egentligen är av varandra och man bara suckar.

Tankar om att provoceras

Etiketter

debatter, provocering, SD

Läser hos Catta idag om att Blondinbella har mordhotats och att polisens reaktion var: ”Sluta blogga då”. Det är en väldigt enkel reaktion från polisens sida, även om det inte är helt genomtänkt på många sätt. Skulle jag få min Porsche vandaliserad flera gånger i månaden när jag parkerar den i Stenhagen så kan man kanske förstå att det sticker i ögonen på folk som inte har det så bra där – men är lösningen att jag byter till en lite mer ”ok” bil, eller att jag ska undvika området? Nästa steg är då att alla med någon sorts högrisk grej låter bli att besöka dessa områden. Utsätts man för brott så har man sig själv att skylla. Typ.

Jag kan reta mig så enormt mycket på vissa människor. Ibland kan jag läsa något som verkligen tar mig upp i spinn och jag kan tänka många tankar om författaren. Men jag försöker att undvika att skriva i en sådan affekt. Kanske hade jag väl en grumlig tanke om att skriva anonymt skulle kunna göra det möjligt att verkligen skriva exakt vad jag tycker, utan risk för repressalier. Men samtidigt så är jag inte en sådan person. Jag kan inte svära och komma med fula ord om någon utan att skämmas. Och hela tiden har jag i bakhuvudet att en person är mer än det jag ser. Sen ju mer man läser desto bättre uppfattning om personen får man ju. Och i vissa fall så retar man upp sig än mer. Men då kommer frågan, vem mår bättre av att jag sitter och spyr ut mitt hat över en person?

Kommer den personen egentligen att ta till sig min ”kritik” över detta och förändra sitt sätt? Jag menar personligen så skulle man väl känna sig mycket motiverad att förändra sitt synsätt om någon skulle säga ”hör du din övergödda jävla as, stick och brinn”? Självklart skulle jag bli sårad, men jag skulle nog tycka att det säger mer om personen än om mig. Och poängen är väl att dessa människor sällan får fram någon kritik heller. Det handlar bara om hat. Och bitterhet. Och bitterhet är något mycket destruktivt. Ofta gör det att man själv mår sämre. Frågan är hur man skulle må bättre efter något sådant? Är det när en person visar att de tagit åt sig? Triggar det då att dessa människor fortsätter?

Jag kan inte förstå människor som faktiskt sänker sig till den nivån att hota folk på olika sätt för något de skriver. Eller något de tycker. Det är väl därför jag har så mycket emot dessa S-människor som på många vis visar att SD människor i och med sina åsikter är sämre människor. Människor som i och med sina åsikter förtjänar all skit de kan få. Politiker som på något vis har missat grundpelarna i demokrati. Åsiktsfrihet och tryckfrihet. Om jag jämför vissa SD politikers bloggar som jag läst med vissa S människor på sista tiden så tycker jag nivån på SD har varit skyhögt bättre. sen finns det andra SD människor som ligger på samma knäppa nivå som dessa S-människor. Sådana som då helt klart visar att dessa S människor kan ha visst fog för sina tankar. Som denna person till exempel, å andra sidan är de snabba att göra sig av med sådana personer. Problemet är det här med generalisering. En SD person tycks vara en komplett idiot = Alla är det. SD är farliga = Alla deras tankar ska förkastas utan att man diskuterar eller tar reda på fakta. Varför är det man är så arg på SD framförallt? Jo, deras islamofobi. Visst, de flesta kan väl medge att det finns enstaka rötägg som utlöst (eller försökt utlösa) bomber. Det är ju inte bra. Men ska man döma alla muslimer efter detta? Självklart inte. Och inte ska de heller behöva reflektera eller fundera på sin kultur. Men SD ska ta ansvar för Breivik. Märkligt.

Jag var/är själv inte intresserad av att rösta på SD. Tyvärr är det ju så att partiet drar till sig vissa personer i och med stämpeln de fått – och skrämmer undan de vettiga de faktiskt kan ha då dessa inte pallar stigmatiseringen. Å andra sidan så kan jag väl säga att denna ensidiga rapporteringen när det gäller negativa saker om SD gör att jag blir mer intresserad av att försöka förstå sanningen. Till exempel när jag läser om Erik Hellborn – som vad jag kan se har förklarat sig och även om jag inte håller med honom i hans slutsats, så tycker jag att media verkligen har blåst upp detta bara för att skapa opinion mot SD. Jag tycker det är ett fult och oschysst sätt personligen.

Tankar om debatter på nätet

Etiketter

debatter, Gömda, Liza Marklund, monica antonsson, sanningen

Nu har det återigen blossat upp en debatt om det här med sanningen om Gömda.  Medborgar X tar upp det faktum att Sanningen faktiskt inte ligger någonstans mittemellan. Liza Marklund ljuger. Eftersom jag varken läst Sanningen eller Gömda så  borde jag kanske inte yttra mig om det hela, men efter att ha följt debatten och olika sidors argument – eller från Lizas sida brist på dessa – så är jag övertygad om att Liza/Mia är mytomaner.

Men – så kommer det då det här med de som debatterar med Monika . Det känns som man från hennes sida gärna vill förlöjliga motståndarna och visa på att de är så få. Alltså buntar man ihop dem alla på en gång. I stället för att tro att det kan finnas flera som har samma åsikter så tror man gärna att de är en och detsamma. 

Visst kan det vara möjligt. Men frågan är varför man inte tror att det kan vara flera människor som reagerar på samma sätt. Varför ska det förminskas till att vara bara en eller två förvirrade människor?

T ex är det givet att Motherbitch – Sanna Ax – Moa Karlsson är en och samma person. Vet inte hur mycket fakta det är bakom, men enligt Motherbitch så stämmer då detta inte alls. Jag har inte följt med i den debatten så jag vet inte alls. För mig spelar det heller ingen roll vad någon heter i verkligheten. För polisanmälan så visst då är det viktigt med namnet så visst, jag förstår behovet i vissa fall. Men varför man upprepade gånger upp och förlöjligar en person? Det är heller inte något som leder till ökning av att folk vågar skriva under med sina namn gissar jag.

Vad jag har förstått har Sanna Ax skrivit ett brev till Monicas förläggare och klagat på Monica. Kanske kan det vara nog för en polisanmälan för förtal, jag vet inte. Men frågan är om det är ok att hänga ut en privatperson på bloggen. Gång på gång. Det är inte schysst tycker jag. Då hamnar faktiskt Sanna på den svaga sidan. Var det inte den sidan som Monica gärna ställde sig – eller gäller inte det när hon är den starka?

Även  Ann Helena är inne på att folk med likartade jargongar är samma personer.

Själv läser jag inte Lizas Marklunds krönikor längre. Ett tag läste jag dem med några hinkar salt men det känns inte som det räcker. Varför ska jag få henne att verka mer populär genom att klicka fram artikeln? Man tog bort kommentarsfälten för att hon inte skulle utsättas för näthatet. Förståeligt. Men då finns det överhuvudtaget inte så mycket anledning att läsa henns skrönikor.

Jag är då och då inne på Monicas nya trivsamma blogg. Väldigt sällan jag orkar lämna en kommentar. Ibland gör jag det ändå. Jag gissar att jag inte är välkommen där. Jag antar att jag kan anses som Häxa eller Troll. Jag kan leva med det. 

Sen har vi dialogen jag läste hos Monica där hon skriver i en kommentar:  – Dina åsikter är inte relevanta. Visst. Det är naturligtvis tröttsamt att om och om igen tröska på med samma argument. Men nu är det så att det finns flera som väljer att lyssna på Lizas sanningar. Kanske för att det blir för mycket löje från den andra sidan?

Frågan är varför jag fortfarande går dit. Jag kan ärligt säga att jag inte vet. Kanske för att jag trots allt är tacksam för Monica. Jag är tacksam över hennes bok. Jag har inte läst boken men att följa hennes resa och diskussioner har öppnat nya världar för mig. Tack vare hennes blogg insåg jag hur media kan agera. Tack vare henne hittade jag Daddys blogg och fick upp ögonen för ett helt nytt problem med mansdiskrimineringen. Tänk om jag inte hade läst Daddys blogg. Hur hade jag då reagerat på AB debatt artikel? Kanske hade jag spontant tagit barnets parti och fördömt pappan? Så kanske det är därför jag fortfarande läser där. För att jag vet att även om jag ofta retar mig på vad som skrivs och hur man skämtar så finns det ändå så många vettiga läsare som tar sig tid att vara med och fortsätta diskussionen åt olika håll och kommer att vara med och påverka samhället så småningom.