Etiketter
Läser om den döde mannen som man hittade i bagage utrymmet i bilen. Nu finns inte första versionen av artikeln som jag läste kvar, då polisen talesperson sa något i stil med: ”Vi utesluter inte mord”. Och det tyckte jag väl var smart av dem. Sen att jag kanske tycker det är lite märkligt att en person anmäls saknad på torsdagen – och det är Missing People som hittar honom (eller någon annan) i hans bil. Känns lite som polisen har lite att lära. Men som sagt, det är bra att de inte uteslutit mord i alla fall. Kanske finns det hopp.
Vår försvarminister verkar fortfarande ha lite svårt att definiera Saudiarabien i radiointervjuer tycks det:
Enström försvarade sig med att säga att etiketten diktatur är ett ”trubbigt instrument”, och att länder kan vara ”på väg från det ena till det andra”.
– Alla har nog en riktning, mer eller mindre, sade hon.
Och jag undrar lite hur hon ser på riktningen på Sverige – det har ju tidigare kallats demokrati men kanske finns det någon riktning åt något annat håll nu? Jag skulle gärna vilja höra hennes diskussioner om detta med faktiskt, kanske ett tips till nästa radiointervju?
Hittade en artikel som fångade mitt intresse – Man gripen efter sexattack på sjukhus – trodde jag det stod. Visade sig vara saxattack – bara en freudiansk felläsning eller så. Men jag noterar nu att rubriken ändrats. Kan det varit fler som reagerat som mig?
Och – only in America…en 7-åring som klätt ut sig till skunk på Halloween blir skjuten av en anhörig i tron att hon var en riktig skunk.
Ronald Leindecker, polischef i New Sewickley, är osäker på om händelsen kommer att leda till åtal. Han uppger att mannen som sköt inte var berusad.
Som tur var blev hon inte allvarligt skadad. Men man blir mörkrädd när man inser hur lätt det är att få vapen i USA, och att det inte verkar vara något problem att använda dem. ”Jag trodde….” fungerar bra som försvar i många sammanhang.
Jag har själv inte sett Lena Sommestad i TV4 Nyhetsmorgon, men läser det Anybody skriver vad hon sa, även om jag inte vet om det var ett direkt citat, samt sammanfattningen av Peter Wolodarski som ger henne rätt i det hela:
”Kvinnor har det bättre i kommunala verksamheter, än som egna företagare i traditionellt kvinnliga verksamheter”
Problemet för Lena tycks vara att man cementerar könsrollerna genom att välja att jobba med saker privat snarare än kommunalt. Jag vet inte hur hon tänker riktigt, men jag tänker på larmrapporter om mobbing på arbetsplatser. Är det inte så att man precis kommit fram till att mobbning på jobbet är vanligare inom kommunala yrken än andra yrken? Kan man inte tänka sig att en del kvinnor därför själva föredrar att skapa sin egen arbetsmiljö genom att jobba privat där man inte fastnar i någon hierarki? Där egna intiativ ses som positivt och inte ”besvärligt”? Jag vet inte – men till skillnad från Lena så anser jag att det är upp till personerna själv att bestämma vad de vill. För nog känner jag många som inte varit helt nöjd med att jobba inom det kommunala.
Uppdatering 10:00: Ok, nu läser jag vad Elisabeth Höglund så raljerande skriver och blir fly förbannad över henne.
Att gråta i tv …
… är det bästa sättet att skapa förstasidesrubriker. I förra veckan grät Gunde Svan i tv. Lill-Babs grät över en väninna som dog för 36 år sen. Marie Serneholt har gråtit liksom Lasse Berghagen och Louise Hoffsten – ofta över sorger som drabbat dem för många år sen och som vanligt folk för längesen skulle ha slutat gråta över.
Till viss del så kan jag ge henne rätt – det är löjligt att dessa tårar blir förstasides rubriker. Folk gråter när de pratar om något som är känslomässigt svårt. Big deal. Varje gång jag berättar för någon om när min son kom fram till mig och berättade för mig att pappa betedde sig konstigt kommer tårar hos mig. Jag ser sonens rädda ögon. Hur han klamrar sig fast i trappräcket. Och det tomma uttrycket hos min man som inte ens reagerar på vad sonen säger. Jag tror aldrig jag kommer kunna berätta detta utan att känna tårarna. Liksom jag inte kan berätta om känslan när vår hund dog. Eller när morfar dog, något som inte kändes verkligt för mig förrän på begravningen då hans vän, den skämtlystne svågern som alltid skojade med oss barn och aldrig verkade allvarlig. När han stod framme vid kistan och tog farväl med sprucken röst.
Det finns saker som är jobbiga att prata om. Saker där känslorna blir för mycket. Det är ofta saker man inte pratar om så ofta. Morfar dog 1993. Hans svåger är också död sedan länge. Men när man berättar om saker som har påverkat en så kommer de flesta reagera med de känslor som fanns där och då. Så hade Elisabeth vänt sig mot kvällsblaskornas frossande i tårar – då hade jag hållt med. Men nu vänder hon sig mot personer som reagerar helt normalt. Mänskligt. Och hånar detta. Och det har jag mycket emot.
Trollan's Tankar om stort och smått 