Tankar om sjukvårdsjournaler

Etiketter

Integritet, Sjukvården, sjukvårdsjournaler

Jag läser en debattartikel av bland annat Alexander Bard och Fredrick Federley om det här med information om människors hälsa. De ser ett stort hot för integriteten för att sammanställa register. Själv känner jag att det finns väldigt många vinster med detta.

Mina föräldrar har på äldre dagar testat det mesta av vården för diverse problem. Mamma har då varit på sjukhuset i sitt förra Landsting efter sin olycka. I julas fick hon något sorts anfall när hon var besök hos min syster i ett annat landsting. Dessa kunde inte komma fram till vad hon drabbats av. Deras teori var epilepsi eftersom hon haft olycka med slag mot huvud. Varför denna olycka för drygt 6 år sedan inte tidigare gett epilepsi framkom inte. Men något intresse/engagemang att gräva djupare fanns inte då mamma ändå skulle behandlas vidare i sitt eget nya landsting. Alltså remitterades hon dit och efter de 90 dagarna som vårdgarantin säger så fick hon prata med en sjuksköterska innan hon efter en månad till fick den undersökning som hon faktiskt remitterades till. Undersökningen visade ingenting men man ville ändå att hon skulle käka epilepsimedicin – eftersom det ändå ansågs som troligt att det var epilepsi och hon fick fortsatt förbud att köra bil.

Mamma läste på och noterade att epilepsi medicinen inte var en höjdare i kombination med en annan medicin som hon åt och ville därför få en tydligare dialog med läkaren. Och efter några veckor så fick hon till sist prata med en läkare och visa sina journaler etc och man kom fram till att hon inte hade epilepsi. Litegrann kändes det väl som det hade varit av intresse om man redan från början kunnat få ut journaler och information om helheten så man kom någon vart.

Pappa å sin sida har då opererats för att han haft nerver i kläm. Efter operationen så blev han mycket bättre ett tag, men blev sedan sämre igen. Alla symptomer han hade var samma som de problem han hade tidigare, men den nya läkaren i landstinget remitterade honom till någon del – inte samma som han varit förut då men jag är pinsamt dålig på avdelningar – som han då fick vänta i 3 månader på. Ganska snabbt kommer man på denna avdelning fram till att han faktiskt inte skulle prata med dem, utan det kommer att handla om samma typ av operation igen. Så nu väntar han på att få prata med dem igen. Min gissning är att det kommer dröja 3 månader igen.

Om jag åker in till ett sjukhus så vill jag på något sätt att folk ska kunna ha koll på min historik. Jag vill inte att det ska krävas att jag är förmögen att prata och vara fullt klar.

Vissa saker kanske inte ska följa med per automatik till exempel om jag har sökt hjälp för psykiska problem – men å andra sidan ser jag gärna att behandlande läkare har koll på vilka receptbelagda preparat som jag använder.

Någonstans måste man även se patientsäkerheten också – inte bara integritet. Man kanske kan göra så att man inte får fram hela journalen utan aktivt kollar av den – men nog vill jag att den ska kunna finnas tillgänglig. För min säkerhet. Och kanske även för att vinna tid för att få snabbare vård. För ibland känns det som man genom forslandet mellan olika instanser hoppas på att folk dör av och  därmed slipper bekymmer.

Tankar om integritet

Etiketter

övervakning, drogtester, fra, Integritet, IPRED

Fick ett tips från en twittrare idag om en hemsk FP som inte tyckte integritet alls var viktig.

Det gällde då apropå insändaren från Torkild Strandberg som beklagar sig för motståndet mot frivilliga drogtester i skolan.

Han tar även upp det här med kameror på allmänna platser där många brott sker.

För honom, och mig, är det ofattbart att integriteten för brottslingen (och ev andra som fastnar på kameran) ska väga högre än brottsoffrets önskan att få brottet uppklarat.

Hur lång tid skulle Englas mamma fått vänta innan hon fått svar på vad som hänt med hennes dotter utan bildbevis? Hur många mer brott skulle Anders Eklund kunnat fortsatt begå?

När det gäller frivilliga drogtesterna så måste både barn och föräldrar ge sitt samtycke innan de får göras. Så jag kan som tidigare kommenterat, inte riktigt förstå varför man sätter en ev kränkning av barn som tar droger kontra ev att de kommer leva ett liv i missbruk i framtiden. Ok, nu kan jag väl erkänna, att om det handlar om blodprover som Ravenna förutsätter så kan jag nog se ett stort problem att ställa upp på dem, men det har att göra med nålrädsla. Mikael Elmlund däremot reagerar redan på att kissa i kopp, något som skulle vara kränkande för hans barn.

Ok, nu ger han sig även på att det är fel att man får publicera bilder på misstänkta brottslingar som man ville i Skåne. Där ligger man väl rätt så tveksamt till, det kan jag hålla med Anna Troberg. Och det är väl den delen som skjuter hans argumentation i sank.

Å andra sidan tycker jag nog man ska kunna publicera bilder från ett begånget brott för att kunna få tips från allmänheten. Så har man en misshandel på film, så ska man nog kunna publicera bild på förövaren.

Men samtidigt så tycker jag då att man i andra fall struntar blankt i allt vad integritet heter. Hur skulle annars FRA och Ipred ha kunnat röstats igenom? Där känner jag mig mer hotad. Tänk om någon lånar min bil och begår ett brott, och sen ska jag få ta straffet? Tänk om folk skulle öppna min post för att se vilka jag skrivit till?

Zaramis argumenterar för att övervakning och kontroll faktiskt inte ger ett tryggare samhälle och pekar på England. Det ligger väl något i det. Däremot kanske man kan använda ett svenskt sätt. Lagom mycket.

Förövrigt tycker jag att ledaren i dagens SVD var rätt intressant angående tryggheten i Sverige idag.

Tankar om droger

Etiketter

droger, drogtester, funderingar, Integritet, ungdomar

När det gäller droger har jag ingen som helst erfarenhet. På den tiden jag var ung så hörde jag säkert att det förekom, men det var väl mer i Stockholm, vad jag förstod. Ryktet sa att man inte kunde passera plattan utan att bli erbjuden någonting. Hände dock aldrig mig.

Det var först när jag var i Amsterdam med jobbet 2005 som jag första (och vad jag vet enda) gången kände lukten av marijuana (det var då min chef som förklarade det, annars hade jag nog varit lyckligt ovetande ännu).

Naturligtvis fanns det droger även i min lilla stad. En kompis på gymnasiet pekade ut några som avände anabola. En annan kille jag gick veta hade gått ner sig gick i min äldre systers klass, hans lillasyster i min tills de flyttade. Men det kändes väldigt lång ifrån mig och min värld. Jag hade även svårt att identifiera den 14 åriga småsöta, spinkiga kille jag kände till med en biffig 20-åring som min kompis pratade om.

Jag vill gärna tro att om jag skulle blivit bjuden så skulle jag sagt nej. Men å andra sidan vet jag inte vad kombination nyfikenhet, grupptryck och artighet hade lett till. Det visste jag inte heller då. Så av den anledningen är jag glad att det aldrig kom upp.

I dag bor vi i en ort där det tydligen florerar en hel del knark om jag förstår saken rätt. Jag har söner som troligen kommer växa upp till ungdomar här. Hur kommer deras förhållande till droger vara? Kommer deras nyfikenhet ta överhand någon gång? Om de testar, och faller dit vad finns det för hjälp för dem?

Vad jag förstår går nu debatten om huruvida man ska kunna ta frivilliga drogtester på ungdomar. Problemet är då hur integritetskränkande det är för barn/ungdomar att testas för droger. För mig känns det absurt. Även om jag själv förskonats från erfarenheter så har jag naturligtvis läst och hört om fall i tidningar och i TV. Jag har läst och chockats över hur folk kan välja att proppa sig fulla med kemiska preparat. Jag kan däremot inte förstå varför man i dagens upplysta samhälle väljer att ta risken. 

På något sätt behöver vi hjälpa dessa ungdomar. Visa på bättre alternativ. Men för att hjälpa dem måste vi fånga upp dem. Hur tänker de som är rädd för att tester ska kränka barnen att detta ska göras? När ett brott begås? När barnet dör?

Jag vet inte vad Brinellgymnasiet i Nässjö har för planer om de fångar upp en elev som tar droger. Jag hoppas det finns en plan för detta. De får i alla fall plus för att de försöker. Skolinspektionen som inte tycks ha några bra förslag på hur man ska hantera problematiken utan bara kommer med kritik ger jag inte så mycket för.

Tankar om anonymitet

Etiketter

Anonymitet, Integritet

Apropå det här med Ann Helena Rudbergs inlägg i Newsmill så tänkte jag då på hennes diskussion om det här med att vara Anonym. Visst kan jag förstå hennes argument om att man faktiskt kan ha en signatur, om inte annat för att göra det lättare att skilja på olika personers åsikter.

Men så klagar hon då på Ulrika som då också är rätt anonym eftersom hon bara kör sitt förnamn. Eftersom Ulrika har länkat till sin blogg känns det ändå som hon på något sätt inte riktigt är helt anonym. Hur ska man egentligen skriva under? Jag känner nu inte Ulrika i fråga, men jag känner åtminstone 2 st Ulrika Olsson så jag låtsas att hon har det namnet. Då har vi 376 sådana i Sverige om jag tittar på Hitta.se. Hade vi då sagt att hon bodde i Stockholm så blir det då 42 st. Sen kanske hon har hemligt nummer – i sådana fall är hon inte ens med bland träffarna. Man hade kanske kunnat använda Ratsit som hjälp då. Men frågan är varför?

Om jag då går tillbaka till mig så kan jag säga att jag är ingen officiell person. Den dag min bok publiceras kommer jag att komma ut som författare, men det är mycket långt till den dagen…Jag vill att mina åsikter ska kunna stå för sig själv – utan att någon dömer mig efter hur jag ser ut, vad jag har för kläder, min hudfärg etc. Därför föredrar jag att presentera mig här på bloggen bara – så får ni lära känna mina åsikter med den bakgrund som jag väljer att dela med mig av.

För Ann Helena är det naturligtvis PR att synas med namnet. Även om hon är kändis sedan länge som journalist och därmed känd bland ”eliten” så behöver hon också synas för gemena man för att på så sätt sälja sin bok. Helt naturligt det med och inget fel med det, jag tycker snarare att det är bra att författare kommer ut och presenterar sig och sin bok för att man på så sätt kan läsa boken på ett annat sätt. Eller som i mitt fall välja bort en bok 🙂

Men, vad har spelar det för roll vem en person är? För mig blir det ungefär samma känsla som när någon är missnöjd med supporten (nej, vi kan inte hjälpa dig med att hacka in i din grannes trådlösa nätverk.) och då säger – Vad heter duVad var ditt namn! Visserligen kan jag väl se en anledning då, om de tänker skriva ett långt brev till chefen och klaga på supporten. Men varför vill Ann Helena veta vad hennes kritiker heter? Tänker hon maila ISP?

Lite tankar om integritet

Etiketter

Integritet

En annan man som tänker till om hur det ser ut i det svenska samhället är Pär Ström.

Han tar upp mycket om hur mycket av den personliga integriteten som håller på att skadas.

Personligen har jag alltid ansett att ”personliga integriteten” debatten har varit tämligen onödig.

– Jag har aldrig varit ”rädd” om mitt personnummer. Visst jag skriver inte upp det överallt, men jag är inte rädd att rabbla det i telefonen.
– Kameror får sättas upp överallt (utom på toaletten och omklädningsrum..). Eller ja, på offentliga platser. Tycker det är ok att man kan spåra folk vid brott.

Men nu när det gäller det digitala spårandet så känner jag mig inte lika bekväm längre. Gillade filmen Nätet när den kom – även om den kändes lite överdriven. Idag så tänker jag på hur den här killen dyker upp och presenterar sig som hennes drömkille – han vet vilka filmer hon ser på, har full koll på vart hon reser mm. Otäck känsla att all den data kan hittas…

Jag är inte lika rädd att någon ska kunna se att jag har vandrat på en gata någonstans. Visserligen kanske det finns ansiktsigenkänningsprogram som gör att människor som lever med skyddade identiteter kan hittas. Har inte riktigt funnits i min verklighet så många som lever med detta. Efter lite bloggsurfande inser jag att det finns ganska många sådana.

Förövrigt så rekommenderar jag starkt Magdalena Graafs bok Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig som jag tycker är riktigt bra och intressant att läsa. Kanske kommer någon att visa att det är en lögn med – men jag tycker hon känns bra mycket trovärdigare än fröken Mia. Det jag gillar bäst är att hon faktiskt konfronterar mannen och får en fungerande relation. I hela boken så konstaterar hon också att våldet är riktat mot henne och inte sonen – och hon ser att sonen har ett behov av sin far med. Kan inte se bra ut i LM:s världsbild…

Kan erkänna att jag aldrig planerat att läsa boken. Jag menar blåst bimbo med silikon inlägg. No thanks. Men, hon blev faktist en av mina förebilder efter att läst boken.