Tankar kring integration och diskussion om detta

Etiketter

integration, Invandring, twitter

Jag var för någon vecka sedan involverad i en diskussion om just integration. En person som jag i vanliga fall tycker har bra idéer hade problem med integration. Jag tycker det kan vara aningen svårt att diskutera på twitter och få fram mina poänger på ett visst antal tecken. Och det kändes lite efteråt som det missas en del. Men detta är i alla fall dialogen. Det jag vill ha sagt är väl att vi alla är fostradei våra traditioner och kultur och det som är ”normalt” och ”självklart” för mig är inte det för en person som är uppväxt på något annat ställe. Man kan hur mycket man vill hylla mångfald och mångkultur – men någonstans måste man inse att det kan krocka. Och i dessa fall måste det vara självklart att man har Sveriges rikes lag som trumfar allt

Ärligt? Är det så få som ser detta som viktigast? Är det verkligen att de ska äta kroppkakor och svensk husmanskost samt ikläda sig svenska folkdräkte man tänker på när det pratas ”integration”. Faktiskt nyfiken på detta.

 

Men efter att ha släppt denna diskussion (kände att det blev lite väl flummigt att köra grupper på det viset, så det var bara att lägga ner innan nivån blev än sämre). Men nu har jag läst lite mer då som jag tycker kan vara tänkvärt.

Till exempel kan vi ta denna artikel som Per Kornhall skrivit. Det handlar inte om integrationen som sådan, utan hur kommunen hanterar kritik mm. Rekommenderar starkt att läsa hela, men just denna del säger mycket om integrationspolitiken.

Man hade till exempel lagt ner förberedelseklasserna, så att det nu fanns skolor med barn där ingen personal på skolan kunde det nyanlända barnets språk. Den kommunala skola som tar hand om lejonparten av de nyanlända fick förra läsåret ta emot 18 helt nyanlända bara i årskurs nio, helt utan förberedelseklass eller språkintroduktion. Det är en omöjlig situation.

Alltså, det pratas så mycket om att det är SD som är problemet och att de är rasistiska. Men inser inte folk att det är en omöjlig sits för människor att komma till ett land där man inte behärsar språket och sedan inte få någon chans till att lära sig språket innan man börjar i skolan. Det är inte deras fel. Det är inte något problem med varken ras, kultur eller ens religion. Hade jag hamnat i en skolklass där man pratade arabiska så hade jag inte förstått en suck av det.

Samtidigt så handlar det om pengar – och det måste folk inse. Lyckad integration kostar pengar. Kanske är det bättre med färre som får en verklig chans en fler som hamnar i utanförskap och få kämpa i uppförsbacke hela tiden. Det är det som är frågan.

Det släpps en intressant bok som tar upp det här med Somalier och Sverige och naturliga kulturkrockar som uppstår här. Det är Per Brinkemo som skrivit debattartikel kring detta med.

Från de nyanländas sida finns det naturligtvis stora individuella skillnader på hur man klarar att ställa om till det svenska samhället. Oftast beroende på utbildningsnivå. Men det finns ändå generella drag bland olika grupper som det officiella Sverige hade haft nytt av att känna till. Men från det svenska samhället finns en rädsla att kategorisera individer som delar av en grupp med likartad kultur och erfarenheter. Det leder till att vi möter människor som om de vore tömda på kulturell bakgrund och historia. Vi är förskräckande okunniga om både om oss själva och vilken typ av samhällen människor kommer ifrån. Genom okunskap har vi avhänt oss möjligheten att se mönster hos olika asylsökande grupper och därmed sätta in rätt insatser.

Och det var när jag läste detta som jag tänkte på den här rädslan – kanske till och med fobi mot ordet integration.

Vi har haft problem med integrationen sedan jag gick på gymnasiet och började intressera mig för omvärlden. Jag har pratat med svenskar som kommit hit som ungdomar och problemen de mött och insett att det har varit olika typer av problem. Men vi har aldrig lyckats komma till rätta med det hela. Och istället för att försöka bena upp problemen så väljer man att attackera ordet. Problemet är ordet integration. Detta är idag negativt laddat. Och det är klart. När något har varit problematiskt i över 20 år på olika sätt så får ordet en negativ klang. Men jag vidhåller fortfarande att lösningen inte är att hitta på ett nytt ord. Det blir samma tomma gest som när man försökte döpa om ”städare” till ”lokalvårdare” och sedermera ”hygientekniker” eller något åt det vägen. Ett nytt ord skulle liksom öka upp statuset – men för att citera Shakespeare: ”What’s in a name? that which we call a rose by any other name would smell as sweet” – eller kanske ”bad” i detta fall…

Det här med att sticka ut huvudet i invandringsfrågan…

Etiketter

Brott och straff, Invandring, Martin Melin

På 90-talet så gick jag på gymnasiet. Vi hade en lärare som jag var mindre förtjust i. Många i klassen gillade att dividera om saker och ting. Jag minns framförallt att det handlade om invandrarpolitiken. Att det fanns problem med detta i Sverige då. Detta var under samma tid som Ny Demokrati vann röster. Själv hade jag inte så mycket erfarenheter av hur det fungerade i praktiken. Jag vet att det fanns många som ej talade svenska på bussen som jag var övertygad pratade om mig. Å andra sidan så hade det nog mer med min egen osäkerhet att göra än något som de sa eller gjorde. När man är van att vara utstött så tolkas alla blickar som råkar passera som hån. Men jag upplevde i alla fall att jag kände mig ”tryggare” när det var ett par som satt där än bara yngre män. Och jag reflekterade lite över att det tycktes vara en övervikt av män som kom in i landet och tyckte väl att det var lite synd. Just för den här otryggheten som man som ung tjej ändå kunde känna.

Nåväl, men det som jag framförallt reagerade på var väl då vår grannfamilj. De som kommit till Sverige från Libanon. De hade en bedårande söt bebis född i Sverige, och den något år äldre systern som var född i en källare under tiden när bomberna rasade utanför. De hade tagit sig till Sverige och sedan hade de väl befunnit sig här – men inte fått jobba. För de måste få uppehållstillstånd innan de kunde börja jobba. Men han ville ju inte annat än komma ut i samhället och göra nytta – så varför så omöjligt?

Men han blev utslussad till ett hus på vår gata, in the middle of nowhere typ, så han spenderade dagarna med att bygga till detta – så mycket att hyresvärden plötsligt såg en större möjlighet att hyra ut den för lite mer pengar och familjen fick flytta. I samma veva så flyttade mannens mamma in – och plötsligt så blev det annorlunda för dem. Barnen fick inte längre prata svenska hemma – något som tidigare uppmuntrats. När vi hälsade på dem lite senare så kunde de knappt prata svenska längre. De hade heller inte kommit in i grannsamhället alls – jag vet inte varför. Men jag märkte stor skillnad på frun från före och efter svärmor kom in i bilden. Så kanske var det inte lika uppmuntrat att bjuda in folk heller när matriarkatet styrde? Eller var det en så stor skillnad på grannbyars mentalitet? Jag var väl runt 14 år när vi umgicks, och jag hade spenderat mycket tid med de äldre barnen. De var visserligen mycket yngre än mig – men då jag tyckte det var lite spännande att hälsa på hos dem och jag inte hade så många egna vänner så fungerade det väldigt bra. Något år senare flyttade de helt bort från Hälsingland – och jag har inte träffat dem sen dess. Men jag mindes dem väl när jag var på gymnasiet. Och känslan över att det funnits så stor chans för dem – men att samhället svikit dem.

Varför fick han inte möjlighet att arbeta? Han pratade flytande svenska redan när han kom och bodde vid oss. Hur kunde det vara så enkelt att bara omplacera en familj som rotat sig? Och hur kommer det sig att ingen reagerade på barnens språkförändring?

Så jag var med och diskuterade detta med de andra på gymnasiet. Detta var något jag brann för. Jag kommer inte ihåg vad de andra hade för argument – men jag upplevde att även de hade problem med systemet. Det som kastade in folk och sedan inte gav dem en riktig chans att komma in. Ett problem som jag inte noterat i vår bygd, men såg på andra ställen var att alla människor hamnade koncentrerat vilket ledde till att de inte i första hand sökte sig till svenskarna runtom, utan att de höll sig för sig själva. Dessutom ses en grupp på 10 stycken främlingar mer som ett hot än 1. Dessutom så fanns det konflikter mellan grupper. När två länder, eller folkslag, krigar och båda flyr till ett tredje land så är det lätt att konflikterna tas med.

Men att diskutera detta med vår samhällslärare var lönlöst. Hon kunde inte argumentera emot så hon var alldeles gråtfärdig för att det var en bunt rasister i klassen. Och jag hörde att hon spred bland lärarna att vi var rasistiska. Och det kändes så orättvist? Jag blev rädd att diskutera i den miljön. Kunde mina betyg påverkas av att jag ställde frågor? Jag hade lärt mig att vara kritiskt tänkande – men lyssna på alla sidors argument för att förstå dem. Och argument kan jag köpa, jag kan förstå hur folk tänker när de ger svar. Men om de inte har annat svar än ”du är rasist” då är det svårt att ta till sig det som argument. Jag hade inget emot några av invandrarna – utan jag störde mig på politiken som var för jäkligt. För mig kändes det ungefär som jag skulle säga att när man klagar på storleken på barngrupper i kommunen att det är fel på barnen?

20 år senare så märker jag att diskussionen är densamma. Kritik mot politiken som förs är fortfarande rasistisk. För på något sätt räcker det bara att öppna upp dörrarna och släppa in alla. Några ID kort behövs inte och man kan själv bestämma vilken ålder man är och ju yngre desto bättre förmåner.

Men folk som kritiserar – de är rasister.

Och fortfarande blir det samma reaktion mot folk, idag Martin Melin,  som pekade på problemen vi har. Att det stora problemet inte är kränkta invandrare – utan skitnödiga svenskar som är rädda för att inte vara politiskt korrekta:

Det finns inga iranier, somalier eller Syrianer som tar illa upp för att vi går i kyrkan på skolavslutningen, eller att vi har en pepparkaksgubbe luciatåget eller att vi hissar flaggan på flaggdagarna.
Det är vi själva, eller den skitnödiga delen av befolkningen, som tror så. Och de tror det bara för att de vill inte göra fel, de vill inte framstå som ”rasister”.

Och jag tänker på den muslimske fadern som fick låna pappas tomtedräkt och vår tomtesäck för att ge sina barn en svensk julafton….På att de välkomnade Jehovas vittne in när de kom på besök.

Och Martin sammanfattar sina tankar på detta sätt:

Sammanfattning:

Sluta dalta med ”det svenska” – sluta tro att flyktingarna tar illa upp.

Minska brottsligheten – de väljer själva. Två brott och man får återvända till tortyr och svält. (Eget val).

Krav på svenskakunskaper för att få uppehållstillstånd.

Barn som kommer hit skall till dagis och skola.

Acceptera de svenska värderingarna.

Vi skall forfarande vara en frizon för de som flyr – vi skall vara ett land som hjälper.

Och vad är reaktionerna? Tja… Media drabbades av frenesi och igår så kunde man på twitter läsa en hel del åsikten om den nye fullblodsrasisten som plötsligt visade sig.

Och självklart gör Martin det enda han kan i sammanhanget. Han backar till 100% för att han nu inser att han hade fel. Precis som jag gjorde på skolan. Och man saknar fortfarande motargumenten. Är det helt ok att folk får stjäla? Ska vi acceptera att det är så för att ”man behöver det”? Varför kan Amnesty rädda folk från utvisning efter grova brott (nu pratar vi inte snatterie) för att de riskerar tortyr då detta är straffet för samma brott i det landet? Varför släpper vi ut en sådan män igen – så de kan begå samma brott igen? Varför inser man inte vilken utsatthet övriga befolkningen känner när vi inser att dessa människor skyddas av myndigheter? Jag förstår tanken på ett sätt som Amnesty säger:

– Oavsett vad man har begått för gärningar finns det ett absolut förbud mot att skicka tillbaka en person till ett land där han skulle komma att riskera tortyr, menade Amnestys chefsjurist Madeleine Seidlitz.

Men då får det väl ta mig tusan finnas möjligheter att hålla dem borta från resterande medborgare? Det känns för jäkligt att det är de framtida brottsoffer som kommer få lida över den ”godhet” som vi i Sverige visar. Det känns inte rätt på något sätt för mig. Men jag vet ju skälet, jag är rasist.

Men även det här med värderingar. Jag uppfostrar mina barn. På något sätt kan man väl säga att man i det tvingar på dem mina värderingar. Till exempel skillnaden mellan ditt och mitt. Att förstå andras människors känslor. Alla människors lika värde. Oavsett kön, sexuella preferenser eller färg. Att man ska respektera människor – men man behöver inte gilla alla. Att man inte ska slåss.

Vissa värderingar har stöd i lagen. Och dessa måste faktiskt tvingas på folk som inte är uppväxt här. Jag såg en liten karta på vilka länder som inte tillåter barnaga. Det var inte så många insåg jag. Många människor anser att aga är en del av en lyckad barnuppfostran. Har man läst Kulla Gulla inser man att det även var så i Sverige förr i tiden. Kanske är man fullständigt övertygad om att det skadar barnen om de inte får stryk (finns även svenskar med den attityden…) så kan det nog kännas konstigt att ta till sig denna värdering. Och jo, det är en del av demokratin att respektera lagarna. Och någonstans så underlättar väl förståelsen av varför lagar tillkommit – om man förstår värderingarna bakom?

Så nej, jag tycker inte att det ska vara ett tvång att äta julskinka. Själv klarar jag mig utmärkt bra utan det. Men när man tar bort den i ett julbord som ska serveras till folk från alla ursprung då respekterar man inte de som faktiskt älskar julen och allt som de har sammanknippat den med. Och vilka är det som drabbas av irritationen och frustrationen som folk då känner av? Bingo – man har från ledningshåll skapat främlingsfientlighet. ”Ska dom komma här och bestämma?”. Nej. Troligen inte någon av ”dom” som ens skulle komma på tanken tidigare. Det är ofta en ledning som tävlat i politisk korrekthet. Varför kan man bara spekulera i. Genuin dumhet? Önskan att skapa konflikt? Gynna SD?

 

Jag blir så trött….

Etiketter

Invandring, Partiledardebatt

Jag såg inte partiledardebatten igår, men har läst en del om den. Alltid kul att läsa hur alla ser ”sin” sida som vinnare.  Nåväl. I dag läser jag att man haft en rasistisk fråga på SVT. Hur mycket invandring tål Sverige? Och detta förfasas diverse twitter-vänster människor om. Och jämförelsen blir ”har du slutat slå din fru”. Men jag kan nog tycka att man kan se den som en relevant fråga.

Budgeten är på X antal kronor. Vi har en massa poster som ska betalas (bland annat en massa avdankade politiker och diverse fester mm). Men så kommer då invandringen. Vi har arbetsinvandringen, asylinvandring och anhöriginvandring.

Om invandringen till 100% bestått av arbetskraftinvandring – så skulle frågan inte vara relevant i budgeten. Men nu är det inte så. Utan det är en investering i framtiden. Typ.

Men idag har jag förstått det som så att vi inte riktigt har de bästa ekonomiska förutsättningarna. Det saknas jobb och bostäder åt unga utbildade människor. Om man då tar in fler människor som inte är utbildade så kostar det.  Det handlar om retroaktiva barnbidrag, socialbidrag, bostadsbidrag eller bostäder.  Annie Lööf pratade entusiastiskt om att det fanns plats för 40 miljoner nybyggare i Sverige. Men om 50% av dem tar drygt 7 år på sig innan de blir självförsörjande så känns det som det är en stor kostnad.

Vi måste jobba längre flaggade Reinfeldt för tidigare. Och jag fattar det. Kanske kan det kännas tufft för en del människor med tyngre jobb – men jag fattar var man kommer från. Jag började jobba när jag var  25 – min lillasyster när hon var 30. Min pappa var 20 någonting. Kommer då någon in som 40+ med 5 barn så är det svårt för den personen att hinna betala in alla sociala avgifter och så i Sverige med skatter – även om personen börjar jobba direkt. Så frågan är relevant.  Hur mycket kan vi spendera på invandrare? Kan vi sätta ett tak på det – och vad händer när vi slår i taket? Var kommer pengarna som vi tar extra ifrån?

Läser också hos Merit Wager idag om nyanlända från Syrien som kommer hit och de viktigaste frågorna de har till handläggaren:

1. Hur snabbt kan vi åka tillbaka och ändå behålla våra TUT, och när vi åker tillbaka till Syrien, kommer Sverige då att garantera vår säkerhet där?
2. Kan du berätta för oss hur vi ska gå tillväga för att gömma våra pengar och egendomar för svenska myndigheter?
3. Hur ska vi få pengar från svenska staten samtidigt som vi också vill starta en firma här?
4. Kommer Sverige att ge oss pengar för smugglingsresan hit, den kostade mycket pengar? I och med att det ju står i alla tidningar i Syrien att Sverige tar emot flyktingar därifrån, så bör väl Sverige också betala kostnaderna för smugglingsresorna för oss som kommer hit!

Jag förstår faktiskt folk som kommer till Sverige och utnyttjar systemet. Själv har jag svårt att se mig själv göra det, men in en hopplös situation, vid fattigdom, när man levt i krig en längre tid mm så kan jag förstå om man försöker göra det bästa av sin situation. Klart man försöker få det ekonomiskt bättre.  Och i Sverige gör vi det så enkelt att utnyttja systemet. Vi vågar inte kolla upp de nya.  Svenskar däremot kan vi gärna granska och misstro. Är du verkligen tillräckligt sjuk?

Det är därför jag egentligen inte retar mig på dessa människor. Utan jag retar mig på människor som ignorerar att de flesta ”barn” är 20+, som är medveten om lurendrejeriet som pågår för att ? Det är lättare? Man framstår som god? Det är enklast så? Jag vet inte. Men jag är trött på att frågan hela tiden dribblas bort. Och att folk som protesterar och ifrågasätter blir kallad rasist.

Blandad kompott

Etiketter

Försäkringskassan, Invandring, kvotering, politiker

Känner mig lite trött och håglös när jag försöker hänga med i alla debatter och vad som händer i vår värld. Det känns som det är så mycket som är fel överallt. Men jag har inga bra förslag på vad man kan göra för att fixa till det. En del människor skyller allt som är snett och fel på regeringen. Och att får vi bara tillbaka Sossarna så blir allt så mycket bättre igen. Samtidigt som jag då läser om ännu en sosse som lever som han lär. Pär Nuder. Han som oroade sig för det här köttberget av 40-talister som man måste försörja. Nu tillhör han själv detta jävla köttberg av politiker som använder kryphål så han får miljontals pengar – men eftersom det inte är lön så får han också pension. Och föraktet för politikerna ökar.

Jag läser om mannen som har utförsäkrats. Ett totalt oseriöst inlägg hävdar en Henrico hos Anybody’s – reglerna är klara. Kanske det. Å andra sidan så hävdar en del människor under kommentarerna till detta inlägg att hon själv var i samma situation – men det var hennes klarhet över reglerna och att hon gått till chefen som löste det hela. Men hur många orkar kämpa? Hur många orkar sätta sig in i reglerna? Jag tänker på min sambo – runt honom finns hela familjen att hjälpa till, samt en bra HR avdelning på jobbet. Men om han vore ensam – då hade han lätt kunnat hamna mellan stolarna och förlitat sig på vad en enskild person på FK säger.

Och hur ser det ut hos FK? Hur mår folk där? Kollar snabbt i Creeper hur det ser ut med surfandet hos FK. För tillfället är Vakanser i topp med 38 av 49 länkar. Så hur är omsättningen på folk? Hur lång tid tar det att lära sig sitt jobb? Och vad har de för förutsättningar egentligen?

Läser också en debattartikel av Centern. Hårdare tider väntar. Vi måste helt enkelt sänka välfärden för att ha råd. Sänka ambitionsnivån har jag hört tidigare. Och jag förstår detta. Jag förstår att det inte finns pengar. Men jag förstår inte att samma parti kan prata om 40 miljoner nybyggare i Sverige – och sedan prata om att vi måste ransonera välfärden. För de som hojtar av glädje över att Centern försöker skjuta sig själv bort från politiken kan man väl notera de sista raderna när det gäller presentationen av författaren av artikeln:

Hans Dahlgren, ordförande för Centerpartiets välfärdspolitiska grupp. Medlem i Centerpartiet sedan 2011. Dessförinnan politiskt aktiv i Socialdemokraterna. Bl a som chef för det sakpolitiska stödet i riksdagen under såväl Mona Sahlin som Göran Persson.

Någon som tror att det blir skillnad med S vid rodret?

Läser också hos Hannah om problemet med att det är män i Kansas som bestämmer över en kontroversiell (eller ja, rent ut sagt urbota dumt!) abortlag. Hade det varit bättre med mer kvinnor? Hon förtydligar senare att det inte handlar om någon önskan om kvotering – utan snarare mixade beslutsorgan med personer som ska kunna ha förståelse för den grupp som man lagstiftar om. Kan till viss del hålla med – men samtidigt inte helt. Men kanske jag börjar bli lite för direkt demokrati ibland. Jag känner inte att de politiker som ska representera mig och min vilja gör något vidare gott jobb allvarligt talat. Men när jag läser vissa människors kommentarer på nätet så vete katten om jag vill att dessa människor ska vara med och bestämma en massa heller….

Och tillbaka till det här med välfärden. Vi ska tydligen sänka ambitionen för skola och omsorg, och vi ska ransonera på vården (för de som inte har råd att betala) men ingenstans pratar man om det här med kostnaderna för illegala invandrare. Även när de är bevisat att de har ljugit så får de stanna – efter att ha kostat pengar i åratal. För att de har fått anknytning hit. Och det ligger ju i linje med det Annie Lööf önskar. Kreativa entreprenörer som kommer hit.

Några år senare så finns en stor del av dessa männisor i utanförskap. Kanske får de känna av den sänkta ambitionsnivån. Och jag blir så trött på den där debatten som har funnits sen jag gick på gymnasiet. Varför är vår invandringspolitik så skev? Varför försöker man skapa konflikt genom att påstå att folk som reagerar är rasister? Istället för att lyssna och diskutera. Det har varit en massa diskussioner om utvisning. Det stör mig att vi inte utvisar brottslingar (om de då inte råkar vara en sinnessjuk kvinna som mördar sina barn). Argumenten mot detta kan vara rätt bra, kan återigen föra fram Hannah.

Vad innebär det egentligen? Om vi tar ett hitte-på-exempel med en person som kommit till det här landet och våldtagit någon, och vi i straffet inkluderar utvisning, vad säger det? Att vi värnar om kvinnorna (eller männen för den delen, men ni vet, statistiken osv) i det här landet, men inte om de i ett annat land, där personen i fråga kan fortsätta med sina övergrepp, och förmodligen utan en (ändå förhållningsvis) okorrumperad rättsmakt? Eventuellt i ett land där det krävs åtta oberoende vittnen på att en kvinna blivit våldtagen innan en dom går igenom?

Om vi i hittepå exemplet säger att denna människa har en kvinnosyn som innebär täckt kvinna = proper kvinna = otäckt kvinna = slampa som vill ha sex med alla/förtjänar att bli våldtagen. Om man då utvisar denna person till landet där alla kvinnor tvingas/väljer att vara täckt så kommer skälet till att våldta kvinnor minska. För i det landet har kvinnorna lärt sig. MEN visst kommer han kanske se en kvinna som inte vill vara täckt, som hellre vill ha frihet. Då kan jag säga att denna kvinna/flicka som vill leva i ett samhälle som tillåter henne att ha en egen vilja är välkommen till mitt Sverige. För problemet är att deras situation kommer troligen inte vara någon skillnad om denna person är i Sverige eller sitt ursprungsland.

Men kanske, kanske kan man med utvisning skicka signaler. Signaler som visar att det är inte ett ok beteende. Kan ni inte följa de regler som finns i Sverige – så kanske inte Sverige är ett land för er? Kanske kan vi rädda en annan kvinna från att bli våldtagen här genom att visa att vi värderar människor (i det här fallet oftast kvinnor) högre här? Och det gäller faktiskt inte bara blonda blåögda svenskar. Kanske kan vi hjälpa unga kvinnor som vill bryta med sin kulturs värderingar med. Vi kanske kan förhindra att de mördas öppet – eller ”hoppar från balkonger” genom detta? Just nu är spiralen nedåtgående och vi får mer och mer frustration i landet och konflikter mellan grupper. Så kanske kan första steget vara att göra annorlunda?

Höger, vänster eller rakt fram?

Etiketter

debatter, Invandring, Sakine, Sveland

Det har varit en hel massa diskussioner om vänster och höger ett tag. själv har jag alltid haft svårt att placera mig åt något håll alls, utan jag anser väl att det finns fördelar på båda sidor. Men efter att följt olika inlägg på tema Sveland ”Är ni emot mig så är ni Breivik” så har jag väl ändå placerat mig på den högra sidan. Så långt från henne som möjligt. Typ. Men grejen är för mig att jag tycker jag lär mig mest av att lyssna på andra sidor. För att bara gå till mina egna personliga erfarenheter blir rätt tunt. Men samtidigt så är det väl där jag har avstampet. Sen kan jag läsa andras argumentation för och emot saker och hålla med – eller fundera på motargument.

I dag läser jag Sakines artikel på Newsmill på ämnet. Jag tycker det finns mycket bra i det. Problemet för mig är att jag känner att jag börjar sluta lyssna på vänster sidan. För människor som ses som hjältar där, och rekommenderas som föreläsare kan ha ett bagage som jag tycker är minst sagt tveksamt.  Fördelen med att ströläsa twitter är att man kan få mer djup på människor. Till exempel så var det en person som jag kanske hade klassat som radikalfeminist som retade sig på Janouch uttalande om mäns rädsla för starka kvinnor. Och även andra feminister som jag kunde se snabbt tog avstånd från Sveland. Sen att vissa tog avstånd på grund av att hon namngav och anklagade folk för att vara extremister av den enkla anledningen till att man då upplät plats åt dessa personer i DN för att försvara sig gav väl en liten besk eftersmak.

Men tillbaka till Sakines artikel. Det finns vissa saker som är rätt intressanta där. Till exempel:

Jag har påståtts vara ”husneger”, ”alibi”, ”oreo cookie”. Föreställningen är att man inte kan tänka själv och ha egna åsikter om man som invandrare och kvinna inte är vänster. I själva verket är det här rasism som ursäktas och nonchaleras för att den kommer från vänsterhåll. (Om det inte är rasism kan någon få förklara varför liberaler med etnisk svensk bakgrund slipper etiketterna.)

Och jag tänker då osökt på Kamalis newsmill artikel en gång:

Att använda personer med invandrarbakgrund för att bedriva en rasistisk politik och debatt är numera väletablerat i många euroepiska länder som Frankrike, Danmark, Holland och Belgien./../ Sabuni kunde höja rösten mot den utbredda diskriminering och rasism som drabbar många unga tjejer och killar med invandrarbakgrund som söker utbildning, jobb och en plats i det svenska samhället. Men vi också vet att om hon hade gjort det så skulle hon inte dela på vithetens privilegier och komma in i de fina salongerna./../ Idag har vi facit i hand men Sabuni kan inte spela någon annan roll än vithetens försvarare.

Känns lite samma debatt teknik som feminister ibland gör sig skyldig till när de pratar om att kvinnor är könsförrädare eller sviker sina systrar när de följer sina egna viljor och tankar, som t ex de som föredrar att vara hemmafru istället för karriärist. Samma sak för invandrare. Så om Sabunis och Sakines åsikter inte överenstämmer då är det bara att föraktfullt avfärda dem för fjäskande för den vita överheten. Har personligen ingen uppfattning om Sabuni, har istället retat mig på hennes inställningar i vissa fall, men efter att ha läst mycket av Sakine så kan jag väl inte säga att jag upplever henne som fjäskande, eller springa någon annans ärende. Hon har sina egna åsikter som hon står för.

Sakine kan få stå för sina åsikter. Jag kan läsa hennes inlägg om hedersdebatten. Jag kan läsa hennes tankar om de unga tjejerna som inte kan lära sig cykla på grund av de otympliga kläderna – och förstå att problemen med burka börjar tidigare än i på högskolan. Jag kan läsa det hon, och andra, skriver, och hålla med. Men jag kan inte själv diskutera det. För då klassas jag som SD anhängare och vill kasta ut alla invandrare. Det finns inga nyanser när man tillhör den *hm* ”vita överhögheten”….

För Sakine skriver själv:

Borgerliga valfrihetsfloskler ekar tomt när vi redan som barn fjärmas från varandra. Den utbredda islamofobin tas inte på det allvar som den borde. När islamkritik eller kritik mot islamister sipprar över till överdrivna fördomar mot muslimer borde fler reagera.

Men vad är vad? Om jag är kritik till vissa delar som presenteras i media från företrädare för islam. Men problemet är att det lätt tas som fördomar. Jag kan utgå ifrån det som jag läser i media och bilden jag själv ser runt omkring mig. Men bilden jag ser i mitt närområde stämmer inte med det som presenteras i media. Till exempel har det funnits några mörkhyade flickor på dagis – men ingen av dem har haft någon burka på sig. Idag kom jag samtidigt med pappan till en i vanlig ordning. Man hejar i dörren, men mer är det väl inte. Men idag reagerade jag lite snabbt för att han sa till dottern: ”klä av sig kläderna innan du går in”. Det lät lite lustigt med ”sig” där. Och plötsligt insåg jag att han faktiskt pratar svenska med dottern. Det har även varit killar på dagiset, men ingen som mina barn har lekt med då åldern inte stämt, men de har ändå ingått i gruppen på ett naturligt sätt. Och språket har inte varit något bekymmer. Nu bor jag i en kommun där det inte finns så mycket fattigdom. De flesta har jobb. Det är låg andel invandrare, men de finns. Och integreras utan problem. Jag tror det hjälper.

Det finns problem med rasism i Sverige. Liksom det finns i alla länder. Vi och dom. Men frågan är vad som är vi och vad som är dom. Jag kommer ihåg den underbara libanesiska familjen som bodde granne med oss. Yngre än mig, men jag lekte en hel del med barnen där. Och tittade på filmer, textade på arabiska. På den tiden hade inte vi någon video – så det var lite exotiskt att få se filmerna. Familjen mötte bara värme i byn. Utom när det kom en karl och stövlade dit för att anklaga honom för att leva på skattebetalarna. Den enda som var kritisk var då ortens ”socialfall”. Familj med tio barn. Två boende som separerade, även om de inte var separerade så gav det mer pengar om man var det på papper. Så självklart så blev denna person putt på konkurrensen på skattebetalarnas pengar. För denna man, till skillnad från libanesen, hade inget intresse att jobba. Invandraren ville jobba – men reglerna ställde till det för honom. Så i vi och dom där – så inkluderade jag väl personligen mer invandraren.

Men det finns även den mörka baksidan. Som den söta dottern till Kinaresaturangens ägare. Långt silkeslent svart hår. Enormt vacker. Få killar som vågade stöta på henne. Alla visste att hon var bortlovad till sin kusin – och att det inte skulle vara populärt från familjens sida om någon kom iväg. Jag kommer ihåg när jag fick veta det. Viskande från någon kompis. Den sekundsnabba sorgsenheten över henne – och funderingen hur kan det kännas? Men sen släppte jag det. Jag vet inte om det var sant eller inte. Jag har inte träffat henne efteråt. Jag kände henne heller inte, då hon var något år äldre. Men så här efteråt när jag läser om hur många skolor där tjejer är rädda för att giftas bort – eller som försvinner och gifter sig så blir jag så chockad. Varför reagerar inte folk? Men så kommer jag ihåg mig själv. Det var bara så. Och idag verkar problemet bli större i och med att gruppen ökar. Och det är bra att det finns starka människor ifrån de nya kulturerna som kan påpeka bristerna – sen gäller det hur vi tillsammans kan arbeta för ett Sverige där alla får plats, och alla respekteras.

Men samtalet är viktigt. Vi måste kunna våga prata om problemen. Utan att vi sammanknippas med 30-talet eller Breivik. Precis som en muslim ska ha rätt att ses som något annat än en potentiell sjävmordsbombare. Men om muslimen i fråga börjar sätta gränser på friheten för övriga omgivningen för att segregera kvinnor och män, eller förbjuda julskinka på julbordet istället för att presentera alternativ för det egna julbordet – då kommer jag vara kritisk. Och ja, jag anser att man ska lära sig svenska. Det gäller även amerikaner som bosätter sig i Sverige. Ska du bo och arbeta i Sverige så ska du kunna göra dig förstådd på det språket. Jag anser inte att det är rasisistiskt. Och inte heller tror jag att de som verkligen vill vara i Sverige anser det heller. Men det handlar om inställningen. Från allas håll.

Det här med svenska pass..

Etiketter

Invandring, pass, staff, vapen

När jag har ströläst de sista dagarna så har jag fångats en hel del av det här med svenska pass. Det tycks som det finns en del pass på avvägar som då används vid människosmuggling.

Priset för ett pass har vanligen varit 10 000 kronor. Innehavaren kan sedan skaffa nytt pass och hävda att det förra tappats bort.
– Vi har exempel på personer som ”tappat” passet en gång i månaden, säger Leif Fransson, gränspolisens biträdande chef i Malmö.
/../
Med hjälp av passen har dessa kunnat flyga till Sverige. När de kommit fram har de gjort sig av med passen och sökt asyl.

Ja vad säger man? Undrar hur polisen känner sig när de vet att personen mittemot dem luras. Det skulle kännas som ett slag i ansiktet. För vad tänker personen som tappat passet om mig, om jag är den som skriver ut ett nytt för femte gången? Vad kan man säga? ska man spela med – och framstå som en idiot, eller ska man vara syrlig och mötas av ett hånflin. ”Och vad kan du göra åt det?”. Hur orkar man arbeta med något som strider mot ens grundläggande värderingar, ärlighet, tilltro till att systemet är till för människorna och att om processer inte fungerar så kan man påverka dem och göra dem bättre. Det skulle nog inte fungera för mig att jobba där. Det skulle leda till att jag gick in i väggen. Alternativet är att stänga av. Skita i det. Inte mitt probem. Är det samhället vi vill ha?

Merit Wager har skrivit om en text för att beskriva känslan:

Har ni varit i det land där de blåögda bor
där er chans att lura folket är relativt stor
om ni bara köper pass som är svenska: ”alas!”
kan ni ta er till landet en masse.

Det är liksom inte ett nytt fenomen…Redan 2007 skrev hon om en kvarts miljon svenska pass är förkomna eller stulna.

Men det fanns lite hopp. Man beslutade att försöka stämma lite i bäcken (eller floden..) och krävde kontrasignering. Om inte namnteckningen stämde så fick de inte ut passet. Bra så. Fast så blev det då inte. För då blev det ett väldans liv – och det tycks som en kontrasignering kunde göras när det passar personen själv. Hemma vid köksbordet – eller varför inte när man träffar personen som ansökte?

Jag upphör aldrig att förundra mig. Och samtidigt så läser man om en massa vapen som smugglas in och hamnar i Malmö. Och man undrar lite om det är samma sak som görs där. Man vet vilka som smugglar – men händerna är bakbundna. Och i slutändan finns det folk som för att klara av sitt jobb blundar. Varför ska de anstränga sig när de som sedan åker fast får straffrabatt – för att de är kriminella?

Lite spridda tankar kring kulturer

Etiketter

hedersvåld, Invandring, Kultur, omskärning

En sak som stör mig när det gäller vissa feminister (vilket också skapat en viss antipati mot feminism som begrepp) är att det försöker likställa alla problem som kvinnor kan råka ut för att vara en del av patriarkatet. Så om något stolpskott säger ”det där förstår inte du lilla gumman” till mig så kan man i princip likställa det med talibaner. Det är ju nästan lika illa som att bli piskad för att du pratat med en man. Eller för att du haft en västerländsk film i din ägo.

Läser Bahareh Mohammadi Andersson:

Dagligen plågas jag av minnena från min ungdom i Teheran. Efter shahens fall fick jag som flicka lära mig att inte leka med pojkar, inte klättra i träd och inte cykla för att skydda min oskuld. Jag lärde mig att hata mig själv för att jag föddes till kvinna. Som tonåring blev jag en dag stoppad av sarallah (moralpolisen) mitt på gatan och två kvinnor i svarta chador tog mig in till polisstationen för kontroll. I min väska hittade de en omoralisk västerländsk ”kärleksfilm” (Robin Hood) som fick de skäggiga mullorna att utdöma mitt straff; femtio piskrapp.   Två dagar satt jag i förvar medan mina desperata föräldrar lyckades pruta ned straffet till tjugo piskrapp. Jag fördes in i ett litet rum, fick lägga mig på en bänk och lyssna på en kvinna i svart chada med piskan i handen som föraktfullt och monotont räknade till tjugo – slag efter slag. Då, i förnedringens blod, föddes min kvinnliga identitet och mitt motstånd mot allt barbari i namn av kulturer och religioner. Men jag slapp lindrigt undan, många blev avrättade, vissa våldtagna före döden bara för att de inte skulle komma till paradiset som oskulder. Det är nu många år sedan jag fick fly från mitt hemland, men dessa minnen plågar mig allt oftare när jag arbetar med hederskulturernas olika uttryck, här och nu i jämställdhetens bästa land.

Nu ska man inte jämföra olika grupper på det sättet då det finns olika problem. Tänker på sketchen med Hasse & Tage. ”Tänk om du hade en spik i foten!” eller hur den nu gick. Även om någon har det värre så kan det fortfarande vara illa för en person här i väst. Men grejen är att det i många fall likställs att vi har samma problem alla kvinnor för att vi är kvinnor. Och för mig är det att förminska andras lidande – och att bortse från förbättringar som sker.

Och varför – varför svarar inte Reinfeldt något på hennes fråga? Hur kommer det sig att ett parti som anser sig vara feminister har en människa med sådana värderingar som Abdirizak Waberi i riksdagen? Hur kan detta gå ihop för honom? Och frågan besvaras med största – möjliga – tysssstnad. Men inte heller något av de andra partierna svarar. Utom SD (suprise, suprise!).

Och om man då vill använda detta som argument mot M för att istället titta på S som alternativ så tyckte jag någon uttryckte det hela rätt bra.

Har fortfarande svårt att smälta att den mannens blev integrationsminister med tanke på hur han förnekade att det existerade en hederskultur och hedersvåld. Det handlade bara om rasism.

Och apropå det här med hedersvåld så har jag inte skrivit något om Fredens hus som verkligen gör sitt bästa att förminska lidande för de flickor och pojkar som lider i hederskulturer genom att adoptera begreppet till att handla om våld mot kvinnor. Svenska kvinnor. Finns så många som skrivit bra om detta. Självklart så är det bara dessa rasister som skriver i vanlig ordning. Som Kerstin Ulusoy, Sakine Modine och även Bahareh Andersson igen. Säkerligen ligger de högt på SDs lista hela gänget…

Det har också varit debatt då och då om det här med omskärning av pojkar. Själv har jag varit lite tudelad till det. En av de bästa böckerna jag har läst heter Källan av James A Michener. Där tas olika religioner upp. Kortfattat handlar det om en arkeologisk grupp som gräver på ett ställe i Israel. De kommer från olika ställen och de hittar olika saker i utgrävningen. Sedan får man då berättelser om då olika tiderna där de olika sakerna hör hemma. Man får följa de olika religionerna och parallellt får man följa gruppen som gräver och man märker hur det förflutna påverkar dem. Fantastiskt bra. Och där tar man upp judarna och just det här med vikten av omskärning. Hur viktigt detta har varit för dem. Så viktigt att de valde att riskera offra sina och barnens liv för att få till det här förbundet. Så hur stor vikt ska man ge till denna kulturella del? Efter att ha läst boken (och läst om livmoder cancer som var låg där) så tyckte jag väl att det var ett skäl att godkänna det. Trots att jag läst många bra argument mot det också.

Så pratade jag med en muslimsk kille. Precis som jag skulle kalla mig passiv kristen så var han passiv muslim. Han pratade om sina eventuella söner och förklarade att de inte skulle omskäras. Anledningen till omskärning var, enligt honom, att det kunde fastna sand innanför förhuden när man levde nomadliv i öknen. I dag fanns det ingen anledning utan var bara tradition. Så enkelt var det för honom.

Och jag läser hur någon skriver om hur viktig del det är i kulturen i en artikel i Newsmill. Plötsligt blir jag väldigt glad att jag själv hållit rätt tyst i ämnet. För när jag läser det hon skriver – som jag kanske själv skulle kunna sagt så inser jag hur fånigt det är. Blir man jude/muslim genom att man skär bort huden? Hur kan en kvinna någonsin kalla sig jude då? På vilket sätt går hon i förbund med Gud? Och som flera påpekar – hur kan man förbjuda kvinnlig könsstympning då, det är en viktig del i vissa kulturer? Och att gifta bort unga kvinnor? Det finns många saker som inte är tillåtet längre som var tillåtet i vår kultur. I bibeln är man tydlig med att man ska aga sin hustru och barn. Men det är inte tillåtet idag. Ska vi införa detta igen för att det är kulturellt?

Och, seriöst, kvinnan likställer bröst förstoring med omskärning. Men visst. Liksom myndiga tjejer kan välja att förstora sina bröst (och det skulle vara intressant att jämföra andelen västerländska 18-åringar med andelen omskärda pojkar bland judar/muslimer då) så tycker jag myndiga killar kan ta valet att omskära sig.

Förövrigt – när det gäller moderaterna och Abdirizak Waberi så vill jag även slå ett slag för en annan moderat riksdagsledamot som jag följer på twitter. Jag tycker han säger mycket tänkvärda saker. Han var en av de som diskuterade Fredens hus över twitter tillsammans med Sakine och Kerstin. Han är inte lika flitig bloggare som twittrare tyvärr, men jag vill ändå tipsa om Hanif Bali (@hanifbali) som kan vara bra som motvikt.

Tankar om Sverige och omvärlden

Etiketter

Invandring, mångkultur, rituella barnmord

Ibland tänker jag på saker som SD försökte få fram i debatten före valet. Att vi skulle fokusera hjälpen på att hjälpa folk på plats istället för att öppna våra gränser (och sociala skyddsnät) för alla människor. De fick inget gehör för detta. För det handlade ju bara om hur rasistiskta och främlingsfientliga de är. De ville bara kasta ut folk. Men kanske hade det varit en idé att lyssna?

Men jag tänker då på så många som faktiskt reser hem när det lugnar ner sig. När man upptäcker att Sverige inte var landet man täljer guld på gatorna. När man inser att det är ett kallt land. Att ens kultur inte stämmer överens. Familjen splittras. Döttrarna går i skolan och tar efter idéer som man har här i Sverige. Var det vad man räknat med? Är det det alla vill? Blir alla lyckligare av detta? Döttrarna som märker att deras verklighet inte stämmer med deras kompisars verklighet – strider inom familjen – som kan kulminera i dödsfall? Är de då lyckligare i Sverige med detta? Om man ser till hela familjen?

Vi har alla dessa utbildade människor som vi gärna tar in i landet. Arbetskraftsinvandring är bra. Och hur blir det för dem som är kvar? Borde det inte vara bra att hjälpa till att förbättra villkoren i landet så att man har möjlighet att stanna kvar i det egna landet istället för att utarma det som finns? Alla har hört hur bra indier är på IT. Tyvärr har jag på tre arbeten nu råkat ut för outsourcing till Indien. Känns som en del av den här kompetensen behövs där med. Desperat. Men istället får de kompetenta vända sig till väst för att få bättre levnadsvillkor. Är det så klokt tänkt?

I Sydafrika och Nigeria läser man om våldtäkt av småbarn som botemedel mot AIDS. Vad är lösningen? Ta in alla till Sverige? Eller ska vi fortsätta förfasas över artiklarna och sedan skaka på huvudet.

Nu läste jag också om rituella mord på barn i Uganda. Man stympar och dödar barn. Det är så ofattbart att jag inte har ord. Och vad tänkar vi om det? Det är sånt som händer i långtbortistan. Inte läst om det i svensk media i alla fall.

”They have a belief that when you sacrifice a child you get wealth, and there are people who are willing to buy these children for a price. So they have become a commodity of exchange, child sacrifice has become a commercial business.”

Och varför händer ingenting?

The work of the police task force has been strongly criticised by the UK-based charity, Jubilee Campaign.

It says in a report that the true number of cases is in the hundreds, and claims more than 900 cases have yet to be investigated by the police because of corruption and a lack of resources.

Har vi hört talas om korruption förut? Och hur känns det för anhöriga?

Clutching the only photo she has of her grandson, Tepenensi sobbed as she explained that although the local witch doctor had admitted to sacrificing Stephen, the police were reluctant to pursue the case.

”They offered me money to keep quiet,” she says. ”I refused the offer.”

Kan någon förälder eller mor och farförälder tänka sig att hitta sitt barn eller barnbarns huvud? Jag kan inte föreställa mig känslan ens. Tårarna rinner och hjärnan slår av. Och sen bli erbjuden pengar för att hålla tyst? Jag vill skrika högt.

Jag läser vidare om ett annat fall, en överlevare:

They reveal missing bone from his skull and damage to a part of his brain after a machete sliced through Allan’s head and neck in an attempt to behead him; he was castrated by the witch doctor. It was a month before Allan woke from a coma after being dumped near his village home.

Allan was able to identify his attackers, including a man called Awali. But the police say Allan’s eyewitness account is unreliable.

Kanske vore det inte en fel idé att hjälpa till där? Varför hör jag inte om detta när Rädda barnen tar upp frågor. Vad gör omvärlden? Blundar vi? Eller skyller vi på gamla tidens kolonisering och att det är västlandets fel? Kan detta också härledas till den vita mannens förtryck?

Jag vet inte hur man skulle göra för att förbättra det hela. Men någonstans känns det som man i bistånd skulle satsa mer på hjälp till självhjälp. Kanske utbildning.

Regeringen har nu börjat prata om kostnaden för invandringen. Vi har inte råd med alla äldre. Anybody har skrivit väldigt bra om detta. Men frågan är då om vi har råd med kriminella? Varför är det så tabu med den frågan. Ingen säger att alla – eller ens majoriteten – av de utrikesfödda är kriminella. Men det är för många gånger man läser om folk som begår grova brott som vi fortsätter ta hand om. Så vad säger vi den dagen vi måste skydda våra barn för häxdoktorer som vill hjälpa sina landsmän i Sverige? Kommer vi tycka den kulturen också är positiv i mixen? Eller när en 7-årig flicka blir våldtagen av ett gäng AIDS sjuka i Sverige?

Tankar om fördomar

Etiketter

brott, Invandring, mord

Ibland är det ok att spela på fördomar. Typ när man tar reda på att den svenske ”medelmördaren” är en man som super och sedan drar kniv. Det är tydligen han har gemensamt med finnar. Jag erkänner att jag tycker sådant är intressant att läsa. Men det känns lite fel när det bara är fördomar mot nordmän som man får prata högt om som får bevisas i tryck. För de flesta som läser inser ju trots allt att när man skriver i rubriken ”svenskar och finnar dödar med kniv” så handlar det inte om alla svenskar. Faktum är att det inte är en så här jättestor procent som mördar.

Men när det kommer till andra nationaliteter om de nu har kommit till Sverige vill säga så får man inte på något vis visa några siffror och statistik. Om de däremot befinner sig långt bortifrån landet så är det ok att kunna vara rätt så ärliga i sin kritik. Till exempel mot Saudiarabien. Men om någon kommer hit från dessa länder så har de säkert under resans gång spolats av alla de tankar om sharia och dödstraff på kvinnor som inte är dygdiga samt homosexuella. Det är inte klokt hur man kan förändras av att resa.

Jag tror faktiskt att liksom svenskar är majoriteten av de som kommer hit inte våldtäktsmän eller mördare. Men just denna tystnad som dånar när det handlar om integriteten, eller svaret ”rasist” som ges till folk som efterfrågar statistik bidrar till konflikter och rädsla för de främmande. För vad man än säger så VET vi att en del som kommer hit anser att svenskar är ok att råna och våldta. Det har vi sett en del säga i tidningar. Men det tas inte upp mer. Det ses som ungdomligt oförstånd. Möjligen. Men jag känner folk som har våldtagits. Jag känner folk vars barn har rånats. Jag har hört om såren från dem som drabbats. Vi måste få ett öppnare demokratiskt samhälle i Sverige där man faktiskt öppet vågar säga dessa saker – öppet vågar se statistiken. Vilka begår brott? Hur ska vi hjälpa samhällen med problem? Segretion är ett problem ja. En del begår brott för att de är fattiga och är utanför. Visst. Tyvärr kommer de inte att komma in i samhället för att de begår brott. Och jag kan kanske förstå vissa brott utifrån dessa förutsättningar. Till exempel råna en bank för att få pengar. Men hur blir någons situation bättre av våldtäkt? Av att mörda någon annan? Att slå sönder affärer? Kasta sten på utryckningar? Tända eld på skolor? Hur blir din situation bättre att förstöra i din omgivning? Hur blir det bättre för din granne som försöker driva en affär?

Vad händer när någon påtalar problemet med de unga, vad händer då? Jag har varit med om en polis som sett en ung kille kasta sten på något. De tar hem honom till hans mamma. De förklarar vad som hänt. Den unga säger något på sitt språk och föräldern säger: Ni ljuger. Han säger att ni hittar på det. Man kastar en massa skit på poliser – men vem skulle orka med detta? Hur orkar lärare som påtalar saker och blir misstrodda?

Grejen är den att precis som jag känner folk som har drabbats av problem med nysvenskar så känner jag också en hel del både via jobbet och som föräldrar till barnen på dagis och i övrig bekantskapskrets en hel massa trevliga och sympatiska personer som valt att göra Sverige till sitt nya hemland. De kallar sig väl inte svenskar även om den anser sig vara del av det svenska samhället. Men det är väl på samma sätt som jag oavsett om jag flyttar ifrån Sverige eller stanna kvar så kommer jag alltid i grund och botten vara svensk. Men jag tror att liksom det är ett fåtal av män som slår kvinnor i sina relationer, fåtal av kvinnor som slår sina män, så finns det ett fåtal av de som kommer in från vissa områden som faktiskt begår brott. Kan vi inte börja titta på dem med snart? Att debatten inte vågar föras är en nackdel av många orsaker. För att innan vi erkänner problemen så kommer vi inte hitta någon lösning. Och så länge man mörkar sanningen så blir folk än mer otrygga och rädda för de främmande.

Tankar om badhusskandalen

Etiketter

Aftonbladet, husbybadet, Invandring, Jan Helin, sexuellt ofredande

Lite då och då läser jag om folk (framförallt då barn och ungdomar) som sexuellt antastats på badhus. Jag har själv aldrig varit med om det, men det är väl något jag börjat oroa mig mer för nuförtiden. För att inte ha varit med om så mycket hemskheter så har jag en väldigt aktiv fantasi så jag kan föreställa mig diverse otäckheter som kan inträffa. Så jag är rätt försiktig av mig. Istället för att gå längre sträckor försöker jag ta taxi, och då sätter jag mig i baksätet. Men jag låter inte rädslorna styra mig, så i vissa fall så går jag ändå i mörkret. Och inte har jag varken blivit rånad, våldtagen eller mördad.

Jag har som sagt heller aldrig blivit antastad på badhus. Men rädslan finns. Som mamma till pojkar är jag kanske inte lika rädd att de ska antastas (vilket kanske är blåögt, men jag föredrar att skippa denna ångest, så jag tänker inte börja oroa mig för det).

Men så läste jag då ett inlägg på Politiskt inkorrekt, som i sin tur hämtat deta från Affes Statistik-blogg.

så i detta inlägg så påstår man att Jan Helin konstaterat att det varit 14 anmälningar på bara ett par månader på Husbybadet och alltså fanns det ingen anledning att skriva om fallet med ensamkomna flyktingbarn med visst behov att lära känna andra barn. Gärna yngre tjejer då.

14 anmälningar på ett par månader…(Sanningen var 26 månader, tydligen, men allt är väl relativt)!

Jag försöker föreställa mig hur man från Husbybadets sida tänker om Jan Helins uttalande. Handen på hjärtat, hur många föräldrar skulle ta med sig sina barn till ett ställe där det upprättas 14 anmälningar om sexuellt ofredande på ett par månader? Inte jag i alla fall.

Att man dessutom anser att det är så normalt så det inte ens behövs ordas om i tidningarna gör det i mina ögon än mer skrämmande.

Tyvärr är det väl så att de flesta som anklagas för detta (och i vissa fall fälls) tycks vara av utom-europeiskt ursprung. I många fall samma ursprung som de kvinnor (och män…) som kräver egna badtider för kvinnor. Eftersom kvinnor och män inte kan bada tillsammans då mån inte kan se på en kvinnas hud utan att gripas av sådant behov av sex så han måste attackera henne – eller vad de nu har för förklaring till Niqab mm. Go figure.

Jag vet inte vad man ska göra år problemet. Men jag kan inte se att det ska vara en lösning att vi inför speciella badtider åt kvinnor/tjejer för att idiotjävlar ser småtjejer i bikini som lovligt byte. Det är idiotjävlarna som ska bort. Och kanske får man då åka till ett badhus längre ifrån för att bada med sina barn om man bor i ett invandrartätt område – för varje skulle jag vilja riskera exponera dem för denna risk?

Men under tiden – hur går det för ett företagare som driver ett badhus med ett sådant rykte? Och Jan Helin tvekar tydligen inte på att försöka skapa än mer negativ bild av dem.

Förövrigt läste jag då om ett annat fall av antastande tidigare, och domen för detta:

Tingsrätten bedömer flickans historia som trovärdig och finner det utrett att hon verkligen utsatts för det hon berättat om. Dock finner de att stora brister funnits i utredningen när det gäller det utpekande som målsäganden fått göra. Detta beroende på att det inte varit polisen som arrangerat utpekandet, utan badvakter som inte haft någon förundersökning i åtanke.

Men eftersom mannen fälls för ett annat sexbrott och därmed utvisas så känns det väl på något sätt positivt. Men frågan är hur badvakter ska hantera sådana här fall när någon kommer och berättar att ett barn antastats? Hur bör man utbilda badvakter vid Husbybadet?