Saker som berör mig i nyhetsflödet del 2

Etiketter

Äldre, brott, misshandel

Nästa grej är den äldre kvinnan. Hör hennes berättelse här på SR. Den är hjärtslitande att lyssna på.

Rädslan hon har nu. Och ångesten över att hon lade i.

Och det kommer även den här egna skuldbeläggningen. Hon sa ifrån när de slog sin hund:
”Det kanske var dumt av mig”.
Hon har lärt sig en sak helt klart. Agera inte. Och detta är något även hundexperten råder allmänheten. Ta kort (=säkra bevis) , ring polis men ingrip inte. En människa som slår djur kan sakna spärrar när de gäller människor med.

Jag har svårt att förstå hur någon kan slå en gammal människa – hur är man funtad? Vad saknas när man är kapabel att göra detta? Handlar det bara om brist i uppfostran – eller är det någon sorts störning?  Jag hade svårt  det när det var 78-åriga Inger som dog när man försökte misshandla hennes 71-årige man. Detta gjordes av en 23-åring. En 23-åring som tar till våld mot en äldre man. Och som försvarades för att han blev provocerad av att mannen uttryckte sig rasistiskt. My God.

Kortedala fallet. Flera unga män attackerar en 61-åring och sitter sedan och flinar upp sig i rätten. I Gårdstena så attackeras en 58-årig man av ett gäng.Vad är det för samhälle vi har? Vad finns det för trygghet?  Straffen som de som begår dessa brott får är rent av löjliga det vet vi redan. Dessutom tycks de få viss hjältestatus på Facebook som ”tuffingar”.

De flesta är förbannade över att folk inte reagerar. Jag har själv svårt att förstå detta. Å andra sidan – I Kortedala och det nya fallet tycks det ha varit att en person lade sig i misshandel av en hund. I ena fallet sin egen – i detta fallet deras. Och kanske tänker folk mer och mer som den gamla damen: ”Det kanske var dumt av mig”.

Det är så många gånger jag läst om folk som har gått emellan för att stoppa ett dåligt beteende. Killen som blev i hjälsparkad för att han sa åt ett gäng som kissade i en trappuppgång. Om man är redo för att misshandla för sådant – är det inte konstigt att man drar sig för att agera när det är ett sådant våldsamt brott?

Jag minns när vi såg en (troligen) påtänd kille misshandla en bil en gång på en parkering. Känslan när jag såg han lägga sig ner och sparka upp sin bildörr på bilen som stod till vänster. En gång. Två gånger. Flera gånger. Jag och min syster satt i vår bil med hakorna nere. Rädslan just där och då. Detta var väl innan vi hade mobiltelefoner. När killen väl vinglat iväg med sitt gäng så for vi iväg till polisen och rapporterade det hela. Det var min idé. Min syster var inte säker på om vi skulle våga. Det var första gången jag upplevde den här rädslan hos någon. Vad kan hända om vi lägger oss i? När vi väl rapporterat så åkte vi tillbaka och satte en lapp på bilen bredvids fönster om att det var anmält och att polisen hade registreringsnumret. Den andra bilen var parkerat på ett annat ställe på parkeringen vid det laget. Vid det här laget kom då gänget tillbaka och när jag såg detta så flög jag i princip tillbaka till vår bil och sen for vi iväg. Tanken var att vi skulle vara ute och dansa den här sommarkvällen – men jag minns faktiskt inte om vi kom ut eller om vi åkte hem.

Förövrigt så var denna våldsamma kille i bilen visserligen inte svensk – han var norsk. Men han var riktigt Emil-blond så om det inte varit för bilen så hade jag nog sett honom som svensk. Så alla människor som nuförtiden försöker hävda att det bara är mörkhyade som är våldsamma får fundera igen.

Men våldet blir värre och värre – det tror jag de flesta har en känsla av. Och de gamla tabu reglerna som Jerzy Sarnecki hänvisar till gäller helt klart inte längre.  Det har redan Inger, 78 och Maria, 77 bevisat med sin död. Och jag betvivlar att ”Aina, 89” känner sig trygg i sitt samhälle idag. Och redan 2008 tycker jag man kunde börja inse att spärrarna var borta när ”Anna, 21” attackerades.

Och någonstans så är botten nådd när man sparkar rakt in i skrevet på en äldre försvarslös människa. Då är det dags att fundera var mänskligheten är på väg. Vad ska man göra? Vad kan vi göra?

Ja, kanske är det så illa som Flashback signaturen Jafan89 skriver:

Sedan är väll det rätt så klart att man inte hjälper någon slumpmässig person som åker på stryk utav en avgörande stor mängd personer, varför i hela världen skulle man riskera allvarliga skador för en person som antagligen aldrig skulle göra det för en?

Fast en av minar hjälte under uppväxten var Jonatan Lejonhjärta. Och jag tänker på vad han sa som kanske mer kunde lyftas i det här läget på frågan om att man måste göra saker som var farliga: ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”. Ja, kanske det är farligt. Ja, kanske inte någon skulle göra samma för mig. Men skulle jag kunna leva med mig själv om jag bara gick förbi?

Kanske man ska tagga inlägget med det populära #DetHärÄrMittLand – #AntingenJagGillarDetEllerInte.

Aftonbladet, HD, Expressen, SVD, DN, Skånskan, Sydsvenskan

Anybody’s, Catta

 

Tankar kring att ställa upp för medmänniskor

Etiketter

agera, civilkurage, misshandel

Jag läser hos Catta om en undersökning av svenskar. Hur få som ingriper. Det är alltid svårt att veta hur man själv skulle reagera. Det är så svårt att veta hur man reagerar. Jag har hört berättelse om hur folk går förbi. Folk som tittar åt ett annat håll – eller också tittar på misshandel. Det är svårt att bedöma hur man själv ska göra i en given situation – men det är också svårt att veta vad som är rätt. Om jag hör ett barn gråta och skrika så tittar jag inte så mycket. Kanske tittar jag en snabb sväng bara för att se att barnet inte har fallit och det inte finns någon förälder i närheten. Det är väl en automatisk reaktion – så kanske skulle jag se att ett barn sitter ensam i en stängd bil. I just det här specifika fallet så tror jag kanske att jag skulle reagera. För jag skulle väl inte kunna placera var ljudet kommer ifrån. För ofta ser man ju barnet som gråter någonstans. Men jag har själv haft trötta barn i affären. Inte ofta, tack och lov, men ibland har man barn som blir skrikarg. Som förälder är det rätt frustrerande och jobbigt. Dels att handskas med det trilskande barnet. Man vet ofta att det finns en anledning – trötthet i 99% av fallet. Men det är fel ställe att ta de diskussioner man kan ta i lugn och ro. Framförallt om man dessutom har ett syskon som väljer att springa åt alla andra håll samtidigt. Dessutom känner man den massiva ogillandet från resten av folket i affären. Det behöver inte vara ogillan – men alla blickar som riktas mot mig och mitt barn tolkas som detta. Nu har det hänt att äldre människor kommit fram och berömt mig för att jag hållit fast vid det jag säger och inte ändrar mig för att få tyst på barnet så kanske är det oftare än jag tror att folk faktiskt inte är ogillande, men när man själv är tveksam om man gör rätt så är det lätt att förutsätta att andra tänker samma sak och sedan kan man då bli irriterad på omvärlden för deras dömande (kallas det projicering månntro?).

Så långt alltså för att förklara varför jag inte vet om jag hade reagerat i just det här fallet.Som sagt, jag tror att jag skulle snabbt försöka lokalisera det gråtande barnet. Hade jag då sett någon med vagn hade jag kanske trott att det var därifrån (det är svårt att höra exakt var ljud kommer ifrån – och oftast brukar man inte höra fullt så bra inifrån bilen om inte rutor är nedragna).

Men om man då tittar på andra fall som folk inte reagerar.

Människor som faller och skadar sig. Grejen är att det har liksom inte hänt. Visst har folk ramlat, men de har tagit sig upp för egen maskin. Och jag har själv ramlat. Hur illa jag än slagit mig så har jag sekundsnabbt tagit mig upp och tittat mig skamset omkring. Såg någon mig?? Och jag vill verkligen inte låtsas om det hela. Så om någon kommer fram och försöker göra en grej av det så blir jag extremt obekväm. Jag har pratat med flera som har samma känsla – så det är kanske inte helt ovanligt. Pratade även med en kollega som var ute och åkte skidor när hon var rätt långt gången i graviditeten. Hon ramlade då i backen och kunde inte ta sig upp. Det var inget farligt fall, utan bara omöjligt att resa sig upp. En trevlig man kom förbi och försökte hjälpa henne upp. Lyckades inte så bra… Så där satt hon och kände sig smidig som en strandad val. Så hon försökte bara bli av med den hjälpsamme samariten för att själv ta av sig skidorna och ta sig upp. Det hade varit svårt att få iväg karln. Kan förstå honom. Vill man verkligen lämna en höggravid kvinna där i snön? Men till slut försvann han och hon tog sig upp.

Jag har passerat olyckor – men aldrig som första bil, eller ens andra eller tredje. Men jag antar att jag skulle stanna – och åtminsone ringa efter hjälp. Däremot stannar jag inte vid tydliga motorstopp. Kanske om någon signalerar att jag skulle göra det – men allvarligt talat – vad jag kan göra? De flesta har idag mobiler, så att ringa någon klarar de flesta själv.

Den enda misshandel jag bevittnat (eller hört) var då när en kille slog ner en tjej utanför min hytt. Runtomkring låg en massa andra hytter med mina kollegor. Både jag och den tjej som låg i min hytt reagerade och for upp – men ingen annan. Jag var lite förvånad över detta. Men det visade sig att ingen hade hört stöket och skrikandet. Och kanske reagerar man inte. Känns lite märkligt – men å andra sidan så var det en kvinna som sprang förbi vår lägenhet jagad av sin man med kniv en gång i tiden. Det var rätt lyhört i hela huset, men vi vaknade inte alls av detta. Jag gissar att kvinnan måste ha gjort något ljud ifrån sig. Så det är svårt att döma folk som inte reagerar.

Å andra sidan, när det väl ringde på dörren en natt och en full kvinna bad om hjälp att ringa ambulans så släppte jag in henne och ringde. Hon hade enligt egen uppgift delirium. Kan erkänna att det fanns några funderingar hur smart det var att öppna dörren då. Men jag insåg att när någon bad om hjälp så skulle jag ge den. Men jag funderade lite då. Tänk om det hade varit någon som rånat oss – hur skulle det påverka mig i framtiden? Nu när man läser om en massa inbrott, skulle jag fortfarande våga göra samma sak? Jag hoppas svaret är ja – men jag kan självklart inte vara säker på det. Kanske skulle jag ringa på ambulans – men kanske inte släppa in personen.

Och just det här med att passera misshandel. Jag kan inte förstå detta. Men samtidigt så märker jag att jag går snabbare när det är ett gäng samlat. Jag tittar inte dit för att inte påkalla uppmärksamheten. Det sorgliga är att det kan vara yngre killar (det är oftast killar jag ser) som jag inser kan vara mina egna barn om tio år. Men just där så är det bara en högljudd massa som skrämmer mig om det är mörkt. Jag funderar litegrann på varför jag är rädd, men har egentligen inte någon bra anledning. Rån? Våldtäkt? Misshandel? Vad det än är så går pulsen upp och jag får lite tunnelseende. Så frågan är – skulle jag titta så noga att jag inser vad som händer? Eller skulle jag bara titta bort för att inte provocera på något sätt? Och om någon ropar på mig – skulle jag reagera, eller skulle jag förutsätta att det var någon annan man ropar på? Jag *hoppas* att jag skulle höra om någon ropar hjälp, men ibland kan det vara svårt att höra.

Så det är svårt det här – jag vill inte tränga mig på och störa folk – men samtidigt så kanske jag framstår som det. Själv vill jag i största möjliga mån klara mig själv när jag kan det – men jag vill också kunna få hjälp när jag signalerar behov (eller i de fall jag inte kan signalera på grund av medvetslöshet). Men kanske andra människor har andra behov – då gäller det att man fångar upp detta. Och barn samt äldre känns väl ganska klart att jag försöker hjälpa om något händer. Till exempel om ett barn kommer gråtande för att det tappat bort föräldrar på köpcentrum, eller om de springer förbi en backande bil på parkeringen. Eller om jag ser ett barn som sitter i en stängd bil på sommaren. Jag har även tagit hand om en tjej som låg i mitt knä och spydde när jag var ute på gymnasiet – så om jag ser någon som mår dåligt när de är ute så försöker jag ha lite koll. Även om det är någon jag inte känner så väl, men som är med i samma gäng.

Men det kräver då observation från min sida. Men om observationen inte är den bästa, om jag går runt i livet utan att se något hända så är det svårt att agera. Kanske ramlar en äldre människa och bryter benet precis bakom mig, men själv är jag djupt försjunken i funderingar kring dagens middag och funderar på vad som behövs inhandlas.

Ja men de kanske ropar på mig? Då kommer man till ett annat problem. Problemet med att varit utstött och mobbad. Den här känslan av att bli utskrattad. Typ när någon ropar på en kompis och man vänder sig om – och så den där förlöjligande grimasen. Trodde du verkligen att jag menade dig? Vem tror du att du är? Så man lär sig att inte ge dem den chansen. Och många år senare ligger det kvar. Samma sak när man möter någon. Vågar man hälsa? Tänk om personen inte hälsar tillbaka, att bara lätt vända bort ansiktet och fnysa. Den rädslan skapar också ett beteende. Många år senare så har det mesta av rädslan försvunnit – men beteendet att skärma in sig i en bubbla i vissa situationer finns kvar.

Men den enda gång jag då sett en ”misshandel” var när en troligen drogpåverkad kille sparkade upp bildörren gång på gång i den bild som hade haft ofinheten att parkera bredvid där han parkerat. Detta var då också före mobiltelefoner. Jag och min syster satt med gapande munnar kvar i vår bil parkerad mittemot. När han till slut tröttnat gick han och hans kompisar iväg. Jag och syrran åkte, när han försvunnit lagom lång bort, till en polisstation och anmälde händelsen. Han blev tack vare vårt vittnesmål (eller trots med tanke på att jag då upptäckte att bli vittne inte riktigt var min grej. Jag och syster var oense på färg på kläder, längd på håret och andra saker). Men just där och då när det hände då satt vi mest och gapade. Så här i efterhand kan jag väl tycka det var rätt smart. Kanske inte läge att gå fram och mucka med honom. Men frågan är hur vi agerat om han plötsligt hade attackerat någon annan. En situation man inte är beredd på. Skulle man fundera om det var på riktigt eller inte? Skulle den här paralyseringen man kan få släppa? Jag vill gärna tro det – men jag inser att jag aldrig kan vara säker på hur jag reagerar i en situation.

Tankar om söner och döttrar

Etiketter

Barn, brott, flickor, misshandel, oro, pojkar, våldtäkt

På den tiden jag inte ville ha barn så hade jag ändå en bild av en dotter jag skulle få. Enormt söt som liten och strålande vacker när hon blev större, självklart, långt blont hår som jag skulle kunna få göra frisyrer på. Nu fick jag ingen dotter, och hade jag fått en så hade det nog varit en sådan som mig. Kanske inte det änglalikt söta, definitivt inte en strålande skönhet som vuxen, och skrek rakt ut när en borste kom inom 10 cm från håret. Så det hade nog varit bättre att skaffa en docka för dessa instinkter.

Nåväl. Ganska snabbt efter förlossningen så insåg jag hur lycklig jag var för att ha fått en pojke. Även om det kändes lite konstigt. Hur ska jag kunna uppfostra en son när jag hade så dålig koll på hur killar var? Men bara det här med blöjbyte visade ju att det var enklare med killar.

Och från början kändes det skönt att slippa vara rädd för våldtäkter. Eftersom jag är en person som gärna oroar mig så har jag alltid oroat mig för att detta skulle drabba mig (eller min äldre syster som inte hade vett att oroa sig hela tiden så jag måste oroa mig för henne…). Att få en dotter hade nog varit fruktansvärt för mig. För killar är det ju ingen risk för? Det är ju bara kvinnor och tjejer som far illa i samhället? Eller? Enligt vissa så verkar det vara så.

Jag insåg snart att det är en sanning med modifikation. Det misshandlas och dödas en massa män och killar med i samhället. Och är det inte något att oroa sig för att detta skulle hända mina barn med? Hur känner man sig efter att ha blivit rånad? När man upptäcker att man inte har kontroll, att folk kan göra vad de vill med än och man är chanslös? Jag har pratat med tre föräldrar som har vittnat om hur deras söner har förändrats efter rån. Hur de blir mer inbundna. Otryggare. Argare. Och hur de skyller på sig själv. För att det var så lätt. Att de inte gjorde motstånd.

Hittade detta via Avpixlat hos Aftenposten.

Jag lovar att som mamma så skulle det vara fruktansvärt att se min son på det sättet. Och det är en reell oro – liksom våldtäkter.

Skolan och våld

Etiketter

brott, misshandel, mobbing, polisanmäla, skolan

Att det är våldsammare i skolorna nu än det var på min specifika skola på min tid har jag uppfattat tidigare. Jag började då första klass i början av 80-talet och gick ut sen då under början av 90-talet. Under den tiden såg jag inga våldsamheter. Ingen som sparkades ner, eller slogs eller någonting sådant.

Det fanns dock de jag var rädd för som jag trodde kunde ta till våld. Till exempel Rickard. Jag kommer inte ihåg hur Rickard såg ut, men jag vet att jag var livrädd för honom. Han var en stor högstadieelev som skrämde slag på mig på lågstadiet. Jag kommer inte ihåg hur rädslan började för honom, men det kan ha förts vidare från någon annan.

Jag har också ett starkt minne av att några i årskursen över mig stod runt mig i något sammanhang och skällde ut mig en gång, då var jag också rädd. Bakgrunden var väl att jag och någon till hade tjuvringt till folk. Vi var jättetuffa och ringde och la på luren när de svarade. Ungefär samtidigt så var det någon annan som tjuvringt till någon och sagt något otrevligt. En av de som var med hade då nämnt att vi tjuvringt och jag, det lätta offret, blev då syndabocken. Jag kommer ihåg rädslan jag kände. Jag var då rädd för att de skulle ta till fysiskt våld vilket jag alltid varit rädd för. Någon sprang och hämtade hjälp i form av min två år äldre syster. Och som en eldsprutande försvarare så läste hon lusen av mobbarna. Och på den tiden hade man respekt för de som var äldre – och syrran gick på högstadiet då och de som stod runt mig bara i sexan.

Så kom jag själv upp i högstadiet och minns att jag träffade på några snorungar som gick på lågstadiet. Och de hade fasiken ingen respekt alls för mig till min förvåning. Och det var väl jämnåriga med dessa snorungar som gick på min lillasyster som fått uppleva fysisk misshandel i skolan. Redan på lågstadiet så fick hon en spricka i benet/baken efter en spark. Polisanmälan? Utredning från sociala myndigheter? Icke.

Och våldet har eskalerat i skolorna. Jag hörde om killen som gick i skolan och fick lämnas och hämtas av mamma och pappa från lärarrummet. som var tvungen att få eskort av lärare till lektioner. Vilken arbetsmiljö…vem skulle accceptera sådana förhållanden? Och förklaringen man hade från skolorna till att inte polisanmäla var mer än lovlig korkad.

Men flera rektorer som Sveriges Radio talat med menar att en polisanmälan inte är någon bra lösning, vid till exempel en misshandel mellan två elever. Det tar tid, socialtjänst kan behöva tas in och under tiden måste ändå skolan hantera situationen där eleverna det gäller ska mötas dagligen.

Kan man inte hantera det på skolan med. För att det är så väldigt lätt att dagen efter umgås med den som sagt att de ska mörda en eller sparkat och slagit en utan att det händer något? Does not compute..

Men jag funderar lite på det där. Skillnaden på nu och då. För ett tag sedan så hörde jag ett annat reportage om att man inte anmäler brott till polisen. I nåt reportage hörde jag en ung kille säger att det är saker som man fixar själv. Inte ska man blanda in polisen i sådana saker. Vad jag hör så är det mer utbrett snack om att nita folk. Det blir mer öppet och accepterat – kanske till och med förväntat? Så var det inte på min tid. Man hörde om folk som var våldsamma – men de glorifierades inte. Kan det då vara att flatheten i skolan har bäddat för  misshandel och sådant som man hör talas om ganska ofta idag. Att barnen får lära sig att det tolereras. Att det inte är ok, men ungefär som att gå emot röd gubbe. Vem bryr sig?

Å andra sidan – vad händer om man polisanmäler? Jag misstänker tyvärr att det är fler än Robert som får hem svaret: Förundersökning nedlagd. Å andra sidan kan även en markering som detta hjälpa – om förövarens föräldrar plötsligt inser vad barnet sysslar med och sätter stopp.

Nu granskas i alla fall skolan som brottsfall, och en blogg har lagts upp som visar vad som händer under reportaget. Kan vara intressant att följa – och tipsa för de som har erfarenheter av hur det ser ut i skolan idag.

Ordningsvakters våld…

Etiketter

misshandel, Ordningsvakter

En film säger mer än tusen ord ibland. Jag tittar på filmen.
”Fan det räcker” säger 12 åringen i början av när han nonchalant hålls upp mot väggen av en bastant vakt. Hans vänner försöker hjälpa honom. ”Han är inte ens 15” ropar de. Filmen är besvärande för vakerna. Men det är också besvärande att höra att det är från i somras. Jag jämför lite med den sneda mediadebatten om den ”11 åriga” flickan som slängdes av. Läs gärna SEKO artiklarna om alla de saker som kommit fram. Men inte förrän nu så uppmärksammas den grova misshandeln av ett barn.

 

Jag blir rädd då jag tror det kan handla om könet på det drabbade barnet. Eller är det också etniciteten? Är det så farligt när en ”etnisk svensk” pojke blir misshandlad?

Det diskuteras mycket om man har rätt att filma och spela in samtal och möten med myndigheter. När jag ser det här filmklippet blir svaret att vi solklart måste ha den möjligheten. Utredningen lades ner i det här fallet. Polisen lade bara ner den. Är det ok? Vad mer ska behövas än filminspelning? Men med den här filmen så är i alla fall jag upprörd. Han sparkar mig på benet säger vakten. Detta efter att killen förtvivlat sagt att han inte kommer loss och när han ignoreras så brottas han ner. Och jag vete katten om vakten inte är på väg att använda batongen men stoppas av åhörarna. Se bara hur han viftar med den när han fått ner killen på golvet.

Jag undrar vad jag skulle ha gjort om jag passerat. Jag ser många som stannar. Folk reagerar. Men ingen vet vad man ska göra. Kanske känner man bara att ens närvaro kan stoppa vidare misshandel? Jag har själv sett vakter slänga ut störiga folk från krog och kasta deras jackor på den regniga marken. Jag stod också där då. Som någon sorts buffert. Men vad skulle jag göra om jag såg en liten pojke hanteras så? Svårt att säga. Nu känner jag tårar i alla fall.

Uppdaterat 20:55: Det tycks som man reagerat ifrån samhället sida med bestörtning sen filmen har offentliggjorts. Kanske har jag fel i att se skillnaden mellan hur man beter sig mot olika kön. Eller så inte. För polisen lade ner detta ganska omgående. Killen ropade ”hora” åt väktarna (vilket för övrigt får mig att fundera över vad hora betyder för dagens unga) och det tycker man förtjänar en sådan behandling? Om det är ok för en ordningsvakt att göra det mot en tolvåring på grund av hur de beter sig – hur ser de på att man inför samma behandling i skolan? Eller hemma? Lite våld mot uppstudsiga ungar kan väl inte skada? Eller hur resonerade man där när man la ner undersökningen. Eller ja, placerade det som ”uppklarat” och skapade en fin bock i sin statistik.

Tankar runt mobbing

Etiketter

Barn, Casey, misshandel, mobbing

Jag har levt lite i en bubbla nu på senaste tiden, och det dröjer en stund innan jag ser vad som händer runt i bloggosfären. Nu har då jag till slut hört några gånger om mobbningsoffret som gav igen. Och olika tankar runt det. Och jag måste säga att jag håller fullständigt med Karin (Ketchupmamman) både i hennes debattartikel och i hennes senare inlägg.

Jag kan förstå Casey och kanske skulle jag själv velat kunna göra det i det läget. Men skulle jag vilja leva med mig själv om jag skulle ha skadat någon permanent i ryggen? Är det inte en av de sakerna som skiljer mig och mobbare? Empatin?

En gång i tiden så retade jag min kusin M. Jag försökte då reta upp honom på olika sätt. Av någon anledning så gjorde jag då narr av hans kompis J. J var inte där, och jag hade ingen åsikt om honom, vi hade väl träffats någon gång bara, jag träffade bara min kusin när jag var på landet på sommaren så vi umgicks väl inte så mycket. Men som sagt, jag sa något om hur korkad hans kompis var. Och plötsligt flög M på mig och tog strypgrepp. Jag vet inte vem av oss som blev mest chockad. Men en annan kusin till mig (också tjej som var med mig och retades lite) lyckades lugna ned honom. Det visade sig att J ständigt var mobbad på skolan – och M var en av de få som ställde upp på honom.

M är och var en genomsnäll person så till och med jag fattade att det var något som låg bakom på hans reaktion. Jag var också i efterhand glad för att han reagerade. Även om jag aldrig skulle ha retat J så gav det mig en behövlig tankeställare. Samtidigt vet jag att hans reaktion och attack på mig fick honom själv att må dåligt. Och hade jag på något sätt skadats då så hade han nog haft svårt att hantera det.

Min poäng?

Jag förstår och är glad för Casey skull att han reagerade, och att det gick ”bra” för mobbaren. Jag hoppas det löser sig för honom och att mardrömmen är över. Det känns bättre att han agerade utåt och stoppade plågoanden istället för att ta sitt liv – eller ta med en pistol och skjuta ner mobbaren alla som ser detta fortgå utan att agera. Egentligen tycker jag det är sorgligt att det behöver gå så långt. Att det ska krävas att man har den fysiska styrkan att göra upp med mobbaren.

Det passar bra att jubla och hylla honom nu. Men var fanns alla människor under tiden detta fortgick?

Pratade med en kille som blev mobbad i uppväxten igår. Han berättade att mobbingen började redan på dagis – både av personal och andra barn. Som barn till en utlänning på 50-60-talet så var man fair game. Men vem som blir mobbad är svårt att förutsäga. Men det som jag tycker är värst är att i många fall som man hör om mobbing så har även vuxenvärlden på något sätt varit med och svikit. Visat vägen. Blundat. Eller bara förminskat det hela.

Tittar på den lilla killen i filmen. Han påminner mig lite om S som mobbade min lillasyster. S vars mor troligen misshandlades av pappan. Som troligen själv blev misshandlad. Det hände ingenting i utredningarna. Lärare flaggade och så. Han satt i alla fall för ett par år sedan i fängelse. Jag vet inte vad han gör i dag. Jag tror inte han var lycklig på den tiden. Jag tror inte han är lyckligare idag. Det finns historia bakom mobbare också. De är också personer.

De är avundsjuka sa min mamma alltid om barnen som retades. I dag inser jag att det nog stämmer i många fall. Men kanske jag inte förstod vad de var avundsjuka på. I min värld så hade ju de allt. De hade popularitet. Vad hade jag?

Vad är ok?

Etiketter

domslut, misshandel, Parkeringsvakt

Jag läste i Svd att en man döms till böter för att ha tagit stryptag på en parkeringsvakt, samt hotat henne. Till detta döms han till böter. Men inte skadestånd.

Nu är jag lite osäker på hur lagen är tänkt att fungera. Men om någon har utsatt mig för ett brott, där jag har varit hotat på något sätt, då känns det som att de pengar som denna människa ska punga ut med borde gå till mig. Inte till staten. Enligt domslutet så tycks inte skadestånd utdömas pga att det inte är praxis:

Malmö tingsrätt hänvisar till praxis och skriver att vissa utsatta yrkesgrupper måste ha större mental beredskap för hot och angrepp.

Den kvinnliga parkeringsvakten i Malmö fick stå ut med både ett grepp om halsen och att få höra att hon skulle jagas till ”döddagar”.

Så vilka grupper är detta? Ska en socialsekreterare som nog träffar många missnöjda människor? Poliser? SJ anställda? Oavsett hur ”mentalt förberedd” man är så tror jag alla som råkar ut för något sådant hamnar i ett före och efter tillstånd. För innan något händer så är det troligen bara hypotetiska saker man förbereds på (jag tror inte de misshandlas eller blir bespottade på utbildningen, även om det kanske borde ingå så de är beredda).

Vissa saker i vårt rättsystem förstår jag faktiskt inte alls.

Ofattbar grymhet

Etiketter

Barn, misshandel, styvpappa, tortyr

4,5 år kostade det mannen som misshandlade sin sambo och styvson. Det tycks inte funnits någon hejd på hur raffinerad och utstuderad han kunde vara i sin grymhet.

Jag läste om fallet när åtalet togs upp.

Den tortyrliknande misshandeln av den lille pojken avslöjades när kvinnan i slutet av oktober sökte upp socialtjänsten i Luleå och berättade vad hon och sonen utsatts för i nära ett års tid.

Mamman hotades med våld om hon berättade något. För mig kändes det helt otroligt att oavsettad hotades med, låta mitt barn fara illa.

Läser jag sedan Aftonbladet nu efter dom fallit så står det så här om när sanningen började nystas upp:

Till sist berättade pojken för sin biologiske far vad som hade hänt.
– Jag hittade skador på hans kropp. Då började han berätta, sa pappan i rätten.

Det fanns alltså en pappa i bilden. En pappa som genast ställer upp för sitt barn. Om barnet nu for illa, varför såg inte mamman till att barnet fick tillbringa mer tid med sin pappa? Om hon nu var rädd att slå  larm? Var det bättre att mannen tog ut grymheterna än mot henne? Hur lång tid hade det tagit innan mamman vågade ställa upp för sin son?

Historien blir än mer intressant när man läser SvD. Då är det mormor som slår larm:

Misshandeln av pojken avslöjades efter det att pojkens mormor i Värmland kontaktat sociala myndigheter och berättat att pojken hade konstiga märken på bröstet och underlivet.

En skrämmande tanke jag då fick var hur lång tid tog det från att myndigheterna fick larmet innan de ingrep.

Det är inte första gången man läser om hur styvföräldrar (framförallt styvpappor) kan misshandla barnen. Det gör mig ännu räddare eftersom sociala myndigheterna gärna plockar bort pappan ur bilden, vid en vårdnadstvister.

Så hittar mamman en ny man – och så har man i värsta fall Fallet Bobby i repris.

Uppfostringsmetoder from hell?

Etiketter

Barn, hamster, mamma, misshandel, usa

Läser om en mamma (i USA, var annars?) som tvingar sin 12-årige son att slå ihjäl sin hamster med en hammare som straff för dåliga betyg.

Hur tänker man då? Kommer detta motivera sonen att plugga mer? Tack och lov så kommer hon nu bli åtalad. Hoppas bara barnet blir omhändertagen av någon lämpligare person oavsett hur det går.

Man kan liksom inte låta bli att fundera över framtiden för barn som tas omhand vad sådana instabila personer. Man hör ju lite då och då talas om föräldrar som inte känns helt hundra. Sen kommer då resultatet. Kanske var det sådant som ledde till pojkarna som torterade jämnåriga i England som Ann-Mari skriver om här och här.

Kvinnor kan med – tydligen

Etiketter

kvinnor, misshandel, mord, våldsbrott

Jag undrar om det är ett trendbrott det här med att skriva om kvinnor som begår brott, om fler kvinnor begår grövre brott eller om jag har börjat sett hur illa det ser ut själv.

Kollade precis på aftonbladet och ser på löpet 2 rubriker, ”Svarta änkan” misstänks döda sina män, Satte sig på sin pojkvän, som kvävdes till döds. Att kvinnor kan ha lätt problem med temperament noterade jag tidigt på året.

För övrigt tycker jag att detta verkar vara ett intressant expriment. Men jag tycker det hade varit kul att få med bloggar som social media med