Bästa Internet och mina vänner bloggläsare

Etiketter

Jasenko Selimovic, rasism, twitter

För ett tag sedan så blev hashtaggen #BästaBeatrice populär efter att Jonas Hassen Khemiri skrivit. Och de upplevelser som han beskrivit. Vilket känns som en väldigt jobbig uppväxt. Jag blev lite illa berörd när jag läser hans ensidiga upplevelser av allting som var riktat mot honom. Jag tänker på vår libanesiske granne som körde för fort och stoppades av polisen. Som pratade snabbt på arabiska och fick sina barn och fru att göra samma sak och som då viftades vidare. Faktum var att han pratade utmärkt svenska.

Jag kommer ihåg hur det var att växa upp. Jag kände mig fet och ful. När en kille i klassen kallade mig benrangel så blev jag smickrad – inte förolämpad. Det var inte förrän många år senare jag insåg att jag faktiskt var smal som liten. Jag var bara inte pinnsmal. Men då jag hade den bilden tolkade jag mycket utifrån min självbild. Det som räddade mig från ett svart hål var väl det faktum att jag faktiskt hade en viss självironi och självdistans.

Det pratas mycket om folk som stoppas i tullen på grund av sitt utseende. Men jag tänker då på min kusin som ofta blev stoppad. Min enormt vackra kusin med det långa blonda håret och de stora blå ögonen. ”Du ser ut som en Lucia” sa en kvinna en gång till henne. Hon blev stoppad många gånger och kroppsvisiterad i Israel. Varför vet jag inte. Det var när hon var ung – under 16 år.

Jag tänker på mitt besök i Egypten då vi åkte en liten buss och stoppades av polisen. Och polisen kollade papper på alla personer i turbaner i bilen. Då blev jag illa berörd faktiskt. Och jag förstår därför folks reaktion mot utseende profilering. Men jag har också något emot att man anser att det är ok att stanna i Sverige år ut och år in utan att ha tillräckliga med skäl.

Så som sagt, jag förstår att Jonas har upplevelser från sin ungdom. Samtidigt så läser jag vissa saker och förvånas över hur vi har så olika erfarenheter:

”Att vara elva och läsa seriealbum där orientaler är mystiskt exotiska, vackert brunögda, sensuella (men samtidigt svekfulla).”

Och jag tänker på hur gärna jag ville se ut som mina favorit personer. Den mörka i Det var en gång. Tigerlilja ifrån Peter Pan.

Och ärligt talat – vem kunde förstå att Ivanhoe valde Rowena över Rebecca?

Och visst, exotiska, vackra och brunögda – men svekfulla? För mig var det mer  de ryskbrytande blonda galningar jag såg framför mig som de onda. Jean Claude Van Damme bland annat.

Nåväl, liksom den tidiga #blatteriot, så kommer de en massa egna upplevelser på samma stuk med taggen #BästaBeatrice.

I dag har då Jasenko Selimovic skrivit ett svar till Jonas. En mycket tänkvärd text där jag känner att han sätter ord på de tankar jag haft.

Vissa av de här, min vän, var mer förtryckta, diskriminerade, vissa mindre. Men alla kände att de, just de, var mest utsatta, mest missgynnade. Mångas pappor hade sagt att de måste jobba tre, fyra, tio gånger mer än andra. Många av dem försöker, precis som du, se ”stöldobenägna ut” i en affär. Fråga romer, hemlösa, arbetarklassen, äldre, svarta, ungdomar, kvinnor med burkor, blyga, överviktiga.

Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?
/../
Missförstå mig inte, min vän. Jag säger inte att diskriminering och diskriminerade inte finns. Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandare, arbetsklassen, konstnärer, jag såg elaka, själviska människor som hade endast kränktheten gemensamt. Ingen vacker syn. Är vi verkligen sådana?
/../

Plötsligt kom det, från sista bänken.
– Vår enda chans i livet är att vara inkvoterade, som du.
Jag försökte le.
– Det är klart att det är så. Du kan inte ens prata svenska.
Jag stannade upp. Han har rätt. Om vi lever i ett så pass rasistiskt land, som du beskriver, då är du och jag, min vän, bara ett alibi som tjänar för att gömma den existerande rasismen. Tidigare såg jag oss som två som har förtjänat sin position. Men nu, i din kropp, insåg jag att det är omöjligt. Du var plötsligt en medelmåttig författare som kompenserar genom att skriva om ”invandrarämnen”. Och jag var en nolla. Nichts. Folkpartiets invandraralibi. Om rasism är överallt, min vän, då måste också vi två vara del av den.
/../
Då, när jag lämnade dig, började jag misstänka att du, Sveland, och många andra väljer att tolka världen så att den bekräftar er världsbild. För sanningen är att när polisen var brutal mot dig, som du beskriver i artikeln, kan det ha haft många orsaker. Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter. Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla. Eller så var han rasist.

Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du //väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.

Jag läste detta och blev alldeles andäktig. Jag ville dela denna upplevelse så snabbt delade jag den – men jag ser att andra har fattat det på annat sätt. Framförallt folk som jag har börjat sammanknippa med media.

Hur kan människor förstå det så olika? Välja att tolka så olika? Jag förstår inte. Jag försökte svara vissa, ifrågasätta deras analys. Men det ledde till att jag blev blockad av @ehsanfadaker. Utan svar. Våga vägra debatten. Tysta oliktänkande. Osynliggöra.

Undrar hur jag ska välja tolka det. Ska jag tolka det som att @ehsanfadaker inte gillar kvinnor? Att han har fördomar mot mig för mitt kön? Eller är det mitt handikapp som etnisk svensk och därmed en rasist? Eller ska jag tolka det som att han inte har svar? Att han inte klarar av att få kritik? Det är den tolkning jag väljer att lägga på det. Det finns så många i hans kretsar som klappar på ryggen och tycker att han skriver så bra – så varför ska han bry sig om någon som påtalar att det kan vara bra att *läsa* texten man kritiserar och inte bara fokusera på att det ett är en lång text (varför tror man inte att svenskar kan läsa texter som är mer än fem rader, är det vad problemen i skolan lett till?) och dels att det inte står att han är folkpartist och statssekreterare i ingressen (att det står i texten är tydligen oväsentligt – det var som sagt för långt att läsa!).

Förövrigt har jag även hört kritik mot Jasenko Selimovic från ”andra sidan” då han ska förneka ”svensk identitet”. Detta då baserad på detta tal och denna krönika. Själv var jag positiv till båda – men lägger in lite citat som jag gillade från talet för andra att komma med sina tankar runt det:

Vi och de är nämligen varandras ömsesidiga förutsättningar
/../
Vad detta samhällskitt än må vara, hur litet det kan än vara och vad än det grundar sig på – så måste de flesta människor i ett land omfatta en grundläggande överenskommelse om att detta land bör existera.
/../
I ett mångkulturellt samhälle bör man inte hävda att det är en kultur, en etnicitet eller religion som ska hålla ihop landet. Vi har för många kulturer, etniciteter, religioner etc. för att en sådan homogenisering skulle vara möjlig att genomföra.
/../
Helt enkelt kan man säga att den konstitutionella solidariteten hävdar att vi inte är tillsammans för att vi är etniskt lika, utan för att vi handlar lika. Vi som bor i detta land lovar genom medborgarskapet att handla i enlighet med de normer som finns nedlagda i grundlagen och opinionsbilda på ett demokratiskt sätt i de fall vi inte gillar dessa normer. Vi hör därför ihop för att vi tror på samma politiska grundidé (demokrati) och de normer som kan destilleras fram från våra grundlagar.

Uppdaterat 15:00: Jasenko Selimovic artikel fortsätter få ris och ros. En av de mest hyllade tweeten höll på att få mig att gå i taket.

Rosa, min vän. Sätt dig ner i bussen. Att prata om svarta o vita minskar bara gemenskapen. Vi skall ändå leva tillsammans.

— Lena Sundström (@LenaSundstrom) March 27, 2013

Och för den som faktiskt är intresserad av historia så var väl grejen att hon inte stod upp. Hon vägrade ge upp sin plats. Så om man nu tänkte hänvisa till Rosa Park i detta sammanhang, så kanske man kan ha åtminstone den kollen. Eller?

Parks moved, but toward the window seat; she did not get up to move to the redesignated colored section. Blake said, ”Why don’t you stand up?” Parks responded, ”I don’t think I should have to stand up.”

Det var skönt att direkt efter jag läste detta läste Sanna Raymans balanserade inlägg.

Funderingar fram och tillbaka kring rasism

Etiketter

rasism, vardagsrasism

Det är svårt att vara en god människa i Sverige. Jag har enormt svårt med det här att använda invektiv om folk – så jag skulle aldrig säga neger, svartskalle, blatte eller svarting om någon. Lika lite som jag skulle säga fetto, tjockis, hora f*tt* eller andra otrevliga saker som rör utseende, sexuell läggning eller ras. Jag kan nog sträcka mig till att diskutera personers mentala förmåga när jag är riktigt irriterad – typ hissen inte går ända upp eller idiot. Jag är helt enkelt rätt mesig när jag blir riktigt förbannad. Å andra sidan tvekar jag inte på att tala om vad exakt det är jag reagerar på i det man säger – och tala om hur jag tolkar det.

Men jag skulle ibland ha en paus innan jag valde ord då jag funderade hur jag bäst skulle beskriva någon och kanske är det färgad eller mörkhyad som jag skulle välja. Ingenting som jag själv skulle anse negativt men faktum är att man ibland behöver beskriva en människa – och jag vet inte längre vad som är tillåtet. Det finns faktiskt lägen där det är behövligt. T ex:

– Då kan du prata med den personen.
– Ok, vem är det?
Så, det står då ett flertal människor i en klunga, alla är klädda ungefär lika i färger. Visst, hade jag kunnat märken eller så kanske man hade kunnat skilja på jackorna. Å andra sidan skulle kanske personen jag pratat med vara lika dålig på detta som mig. Alltså blir det utseendet som beskriver. Och hur opolitiskt korrekt det än är så är hudfärgen ofta en bra riktlinje när det är blandat. Precis som hårfärg kan vara det. Men med tanke på att blont och brunt kan spänna över ganska många nyanser så kan även detta vara lite svårt tidvis. Och det blir mer och mer svarthåriga nu – lite som hennafärgat var populärt på 80-talet så ser man många svarthåriga etniska svenskar med så även hårfärg kan vara problematiskt.

Så, är det en lite överviktig person som står med ett gäng smala – så skulle jag nog beskriva som ”lite kraftigare”. Utan paus. Även en lång eller kort person skulle gå lätt. Och är det en mörkhyad – så tror jag att jag kan säga det med utan att det tar emot.  Men om det står lite folk som är blandade nyanser och jag skulle försöka förtydliga att det var den svarta så skulle det bli paus. Och sedan ”den svarta”.

Hur låter den där pausen? Kan man tolka den negativt? Tror andra att det är att jag egentligen tänker ”neger” först men väljer att inte säga det just i det här sammanhanget? Hur många skulle tolka pausen i att man funderar på om det i dagens Sverige ens är ok att säga ”svart” eller om det också kan tolkas negativt när det används om en människa?

Jag är inte rasist. Men? Vem bestämmer om jag är det eller inte?

Svarting sa Danny i en liten youtube film och det blir ramaskri. Jag undrar hur många som skulle ha sett filmen om inte någon basunerat ut att detta övertramp fanns med. Men nu fick han många tittare. Och jag kunde sitta och knäckas totalt över hur någon kunde svinga sig på det sättet som han gjorde. ”Som en liten apa” sa tjejen när han for runt. Och nu när jag inser att det finns idioter som gör gorilla tecken och kallar svara för apor så undrar jag hur folk skulle tolka det om han vore svart. Kanske skulle det ha setts som negativt då? Kanske hade ramaskriet då handlat om att någon liknar en svart person vid en apa?

Nåväl. Svarting sa även Bo Hansson. I en mer negativ mening om jag förstått saken rätt ”inte en svarting till” (Danny sa det mer som positiv ras skillnad – som att de är mer vältränade). Också då blev det totalt ramaskri. Han fick inte komma in på Råsunda igen. Och Mats Strandberg fick inte förlängt kontrakt. Jag känner att båda straffen var överdrivna. Därför så är jag inte för att man ska stoppa Danny från Melodifestivalen – men jag skulle vilja att man tänker lite mer på konsekvenser och sätter dem i proportion.

Men vad finns det för rasister i vårt land. Ja, det är mycket prat om Gina nu och hennes bildpublicering av en bok. Ok, kanske är det sant att det inte fanns någon baktanke. Kanske tänker hon att ”oj, den såg lite svårläst ut och det kan vara kul att visa att jag läser seriös litteratur”. Så nej, jag dömer inte henne efter det. Nu har hon tydligen varit i blåsväder tidigare om att vara antisemit – men jag vet inte. Men jag läser i alla fall hur hon är helt förtvivlad över bilden som målas upp av henne.

Där hon beskriver sin kamp för allas lika värde. Hon skulle aldrig behandla någon sämre på grund av deras ursprung eller sexuella läggning. Och jag tänker – är det inte så att hon säger det som alla säger?

Jag är inte rasist. Men?

Kommer ni ihåg diskussionen om Lilla Hjärtat? Den svarta figuren som orsakade ett ramaskri. Stina Wirsén skrev själv om tankar runt den:

I samband med att filmen ”Liten Skär och alla små brokiga” hade premiär i höstas har några reagerat negativt på karaktären Lilla Hjärtat och blivit illa berörda av hur hon ser ut.
Den diskussion som sedan har följt har visat att det finns olika sätt att tolka Lilla Hjärtat. De flesta har läst henne så som det var tänkt, som en positiv, stark och egensinnig figur – en förebild. Men det finns också personer som läst henne negativt. Hon har blivit tillskriven en rad egenskaper som har inneburit att hon – och jag – har blivit förknippad med åsikter och en människosyn som jag inte kan relatera till och definitivt inte vill associeras med.

Jag har tagit till mig av den konstruktiva kritik som förts fram, men även tagit illa vid mig av den bitvis hårda ton och de anklagelser som har riktats mot mig som författare och tecknare.

Jag har också kommit fram till att de negativa associationerna kring Lilla Hjärtat riskerar att skymma Brokigas budskap om mångfald. Så även om jag älskar Lilla Hjärtat lika innerligt som alla de andra brokiga, har jag beslutat mig för att inte teckna just henne mer, vilket känns sorgligt.

Att Lilla Hjärtat har upplevts som stötande och att det finns dem som känner sig sårade av hennes utseende är något jag beklagar. Det var det sista jag ville. Avsikten har hela tiden varit det motsatta, att skapa en stark förebild – en hjältinna. Jag har alltid hoppats att de brokiga skulle leda till samtal och diskussioner bland dem som läser böckerna. Diskussioner om att få vara olika och ändå lika, för vi är alla lika olika – oavsett ålder, kön och hudfärg. Ingen är sitt utseende.

Jag tycker det är mycket bra skrivet. Men jag tror inte dessa ord nådde lika stor publik som de som stämplade henne som rasistisk och hemsk. Så  oavsett vad hon gör och säger i framtiden så kommer hon minnas för detta. Folk som inte läser vad hon skriver. Folk som är så rabiata mot alla dessa rasister att det inte finns någon väg tillbaka om man nu har kommit ut som en sådan.

Jag är inte rasist. Säger du ja….

Jag är uppväxt i en miljö där färg aldrig diskuterades som något som särskilde folk. Jag har aldrig ens tänkt i banor att skilja mellan raser, det var inte förrän jag började se amerikanska TV-deckare när jag hör beskrivning ”Caucasian” som jag fattat vilken ”ras” jag var. Och på något sätt så känns det inte fel att diskutera detta när man försöker identifiera någon som är död. Är det inte bättre att snabbt kunna söka i databaser och kryssa i saker i databasen för att få snabbare svar? Å andra sidan, hur rasbestämmer man Jessica Alba? Hon känns som en person som har fått det bästa från många folkgrupper – men vad är hon?

Men grejen är att för mig var det inte så stora frågor när jag var liten. Inte i Sverige. Det var i USA man hade rasmotsättningar. Inte här. Vi hade en tjej i klassen på lågstadiet  som var adopterad, kommer inte ihåg varifrån, misstänker att det var Indien eller så. Jag var rätt avundsjuk på henne, hon var så vacker. Klart att det var skillnad på henne och mig. Precis som det var mellan mig och alla de andra i klassen. Det fanns inget ”vi” och ”dom” mer ”jag” och ”dom”. I min värld så var det jag som inte passade in. Som var fel. Som inte var född med känsla för sociala koderna som gällde. Men koderna hade inget med utseendet att göra. Eller jo, jag trodde väl det. Var man snygg så var man alltid inne. Var man ful så var man ute. Jag vet dock inte vem som bestämde vem som var vacker eller ful heller. Jag hade väl min egen uppfattning om det baserat på någon sorts idealbild. Och jag kan väl erkänna att den som jag såg som ”fairest of them all” när jag ser tillbaka på bilderna från låg och mellanstadiet kanske inte riktigt var den skönhet hon var för mig. Men jag blir fortfarande chockad när jag läser om enormt vackra människor som blivit mobbade under sin uppväxt.

Men vissa ideal var jag trots allt medveten om. Det var bra att vara brun. Därför pressade sig folk i solarium och på stranden. Jag använde själv olja för att få den här härligt bruna färgen. Resultatet var dock mer kokt hummer. Varje gång. Men jag fortsatte länge – för att uppnå ett ideal jag med min likbleka (alabaster som min mer poetiska brunbrända syster uttryckte det) hy aldrig skulle kunna få. Du kan bli vad du vill hävdar man bestämt. Men nej, jag kan varken bli brun eller spela fotboll som Zlatan. Så vissa begränsningar får man acceptera – trots allt finns det väl fördelar att vara sig själv med. Men hur kan folk som vill bli som de andra förakta dem? Därav min uppfattning om att det inte fanns rasism. Sen har jag ingen aning om hur min klasskompis kände det. Eller andra adopterade eller invandrare (inte så många sådana under grundskolan). Men lika lite som jag vet hur det känns att vara färgad – så har heller inte de någon aning om hur det var att vara vit heller.

Det finns främlingsfientlighet i samhället. Hos alla ”raser”. Men kanske är det lite oftare så att det handlar om okunskap och rädsla. När man sitter och anser att det är rasism att man inte uttalar ett namn rät – eller hoppar över det – då förminskar man den rätta rasismen enligt mig. Ett franskt eller polskt namn kan för mig vara svårt att uttala – gör det mig till rasist? Mitt namn är inte så lätt att uttala för dem heller.

När man i samma andetag som Fatou pratar om ”negerbollar” och en tvååring som blir nersparkad för att hon är svart av en man – jag är ledsen, jag ser inte kopplingen. Det ena är rasism – det andra är det inte. Och att tro att man löser problemet genom att ta bort ordet negerbollar – då kommer man inte långt. Men visst. Jag säger inte det själv längre. Ni har vunnit den frågan. Men problemet kvarstår att när man letar rasism i varje hörn och hotar med hets mot folkgrupp så fort någon öppet säger ”blatte” eller ”babbe” så förminskas det verkliga problemet.

Gina Dirawi tweetar om problemet med att folk trodde hon var förtryckt när hon hade ont i magen. I själva verket var hon laktosintolerant. Vardagsrasism! Men samtidigt läser jag om hiskligt många tvångsgiften och unga tjejer som kontrolleras hemifrån. Vad kan man kalla att blunda för detta för att inte råka ha fel? Hur man än vänder sig har man ändan bak helt enkelt.

Att fråga någon var de kommer ifrån är ok om de har en dialekt. Då det är en annan del av Sverige. Om det är en invandrare så är det rasism att ställa frågan. För det antyder att man är någon annanstans ifrån. Så jag vet inte om jag ska fråga och få lite mer förståelse för en annans kultur och visa att jag är intresserad av att få mer kunskap om saker som jag inte har någon aning om hur det är, t ex att leva i krig, hur det känns att vara på flykt och vara rasistisk i min frågvishet – eller om jag ska vara tyst och på så sätt vara otrevlig, utestängande och rasistisk.

Jag blir ledsen när jag läser twitterdiskussioner som tidigare #blatteriot och nu #hurkännsdet

Fortsättning följer….

Men jag lägger tillsvidare in en låt som direkt slog an en sträng hos mig och de värderingar jag är uppväxt med, och som fortfarande finns kvar.

Och de rader som jag älskar mest är dessa:

Before you can read me you got to learn how to see me, I said
Free your mind and the rest will follow
Be color blind, don’t be so shallow.

/../

Oh now attitude, why even bother
I can’t change your mind, you can’t change my color

 

Oberoende mediarapportering?

Etiketter

Censur, P3, Pride, rasism, SD, SR, vinkling

Det har gått drygt en vecka nu efter den att en reporter på SR i en intervju nekade till en uppdragsbeskrivning som handlar om sanningsenlighet. Och efter detta har det i media varit största – möjliga – tysssstnad. Förutom den ganska tydliga Damage control när man hade en SD politiker som uttalat sig negativt om homosexuella samma dag. Till och med jag kände att denna nyhet kom väldigt lägligt. Men det är en person som uttalar sig. Jag tänker, det kan finnas förklaring. Det kan vara stress – eller press eller whatever. Men jag vill ha en reaktion. Från SR, från SVT. Men det tystas ner. Och nu blir jag rädd. Skärmdumpar finns som visar hur artikeln såg ut före och efter samtalet med Kent. Och man redigerar den i hemlighet. Men ingen förklaring – ingen dementi. Ingen intervju med de ”hotfulla” SDU killarna för att låta dem berätta sin sida.

Och då blir det liksom inte bara enstaka journalist som har dåligt omdöme längre. Det blir hela public service som gör mig tveksam. Jag finner att jag måste gå in på Flashback (!) för att få lite kött på benen när jag läser eller hör om en historia. Och där finns massor av människor som skriver en massa skit. Men det finns även de som mig. De som läser om killen som blev påhoppad av invandrargäng med tjejer och sedan misshandlad av polisen. Lustigt nog stod nyheten i AB – och sedan i Avpixlat med. Men det var många som, liksom mig, kände sig ytterst tveksam till den rapporteringen. Även om det naturligtvis fanns de som köper det rakt av.

Men det är alltså i Flashback jag läser för att få lite mer information om journalisten och hennes bakgrund – och på något sätt förståelse för hela grejen . Jag får självklart saker jag inte är intresserad av – typ hennes adress. (Varför ser en del människor det som nödvändigt att lägga ut människors adress? Visst, det går att hitta på nätet – men låt då personer som verkligen är intresserade själv leta upp den. Att se sin adress i tryck skulle jag se som ett direkt hot. Jag vet var din brevlåda bor. Typ.) Men det finns andra intressanta godbitar. Twitter som visar att hon var del i kampen #prataomdet. Och hon tycks stödja F!. Att hon jobbat på ett reportage om näthat mot kvinnliga reportrar (visst är det märkligt att det är så många kvinnliga reportrar råkar ut för detta? Det kan väl inte på något vis bero på deras eget agerande? Har ni missat Cattas inlägg om en annan stackars (feministisk) reporter som anklagar Catta för näthat så rekommenderar jag det).

Nåväl – lite kul saker som tas upp i Flashback. Någon kommenterar att i Aftonbladet skrivs det om en hotfull stämning när två killar lugnt sitter och diskuterar med folk som skriker ”nassar”. Men samtidigt så kan man skriva om pojkstreck att bränna bilar.

Självklart kommer hånet om att den obildade pöbeln (till vilka jag tydligen hör då) tror på Avpixlat i denna fråga. Vilket känns lite märkligt, för vad jag har fått från Avpixlat är: 1. SDU killarnas egna filminspelning 2. Kent Ekroths inspelning

Sedan har jag från vänstersidan sida fått deras film från seminariet. Inget av detta stödjer det reportage som SR tog fram. Så är det obildat att försöka bilda sig en egen uppfattning från olika källor?

Men SMBH skriver mycket bra

Skillnaden är att i princip alla som går in på avpixlat vet om att det är vinklat där, de menar på att de tar upp nyheter som inte skulle tas upp annars utav traditionell media, men i klartext så betyder det ”Vi tar upp nyheter som får invandrare att se dåliga ut”. Jag läser alla möjliga sidor, jag vet den ideologiska källan bakom alla nyhetssiter men skillnaden är att SR är public service med en uttalad uppgift om att vara en opartisk nyhetsorganisation. Det är nämnligen därför ”man måste” betala licensen. Behöver du betala något till de bakom avpixlat?

För oavsett vad man kan säga om svaret hon ger. Felsägning – tankevurpa eller vad man kan tro så är grejen att svaret hon ger skulle förklara reportaget. Det går inte att komma fram att det är så vinklat att det är på samma nivå som Kina, Nordkorea och det jag läste om Sovjetunionen när jag gick i skolan. Vem hade anat att jag plötsligt skulle känna igen mig i det samhället en dag?

Jag är inte för SD – men jag anser att om SR fortsätter med den nivån man håller på med funderar om det är ett bättre alternativ. Är det demokrati att ha åsikten att folket inte kan hantera sanningen? Att den ska tillrättaläggas av journalister som vet bättre? Och jag kan inte låta bli att dra paralleller med att man från SVT (och en massa upppragda media folk med Alex Schulman i spetsen) sida funderar på att avskeda en man som skriver en korrekt, låt vara hånfull eller raljerande och olämplig, iakttagelse på Facebook. Kanske inte lämplig att skriva, nej, men det var inte en lögn. Men bara det att man har skrivit ut det startar en storm utan dess like. Det spelar ingen roll hur många jävla pudlar han gör – för han skrev det förbjudna.

Med tanke på hur mycket en politiker kan göra och förlåtas för bara h*n ber om ursäkt så känns det absurt att det kan bli en sådan diskussion. Men när det handlar om att en reporter erkänner att hennes uppdrag inte är att spegla verkligheten – så är det tyst som graven. Och plötsligt sjönk respekten för journalister än mer.

Nåväl, mer roligheter på Flashback: ManyMen skriver:

Nuvarande rubrik Gick in och störde är otroligt komisk. Den är så enormt kraftfull. Om dom inte ska fokusera på nekandet av vita så finns det inte mycket till nyhet kvar längre. Jobbigt om dom ska skriva nyheter varje gång någon blir störd av någonting i fortsättningen.

Det finns även bra och tänkvärda saker, här en del av inlägg från tungur knifur:

Något som dock skrämmer mig lika mycket är hur folk hetsar mot journalisten och redaktionen i fråga. Mitt ibland inlägg med mer eller mindre pragmatisk synvinkel på problemen med svenska etablerade medier idag så läser man inlägg om ”nästa Breivik borde…” och liknande. Är inte hela poängen med det här att belysa att oärlig ”journalistik” leder till ytterligare polarisering av samhället och att det medför ytterligare problem för den vanliga människan som helt enkelt bara vill leva sitt liv i fred och under ordnade former? Är inte poängen med att visa att ett sånt här beteende hos medierna är felaktigt just för att vi har högre ambitioner med vårt samhälle än så?

Visst, SR, Aftonbladet och i princip alla andra aktörer i gammelmedia beter sig oetiskt och rentav vidrigt och har bidragit enormt till att det offentliga debattklimatet idag är fullkomligt omanövrerbart för alla människor med kapacitet till ett uns av kritiskt tänkande, men hur löser vi det? Genom att hetsa mot de ansvariga på samma sätt som de hetsar mot sina motståndare eller genom att visa för de här individerna varför de har fel? Man dödar inte någons idé genom att sänka sig till samma låga nivå som hos personen som har den. Då har man lika fel själv oavsett i grunden goda intentioner. Oavsett vilka intressen som ligger bakom medierna och politiken i Sverige idag så kan de aldrig besegras på sin egen arena. De har de sedan länge sett till. Däremot kan deras idéer motarbetas eftersom de flesta av de faller på sin egen orimlighet om de granskas i ljuset.

Det är svårt att hänga med i alla sidor på Flashback – så jag hoppar fram en bit och hittar ett guldkorn från pung:

SR ändrar diskret sin artikel men har kvar den felaktiga andemeningen, och raderar alla kommentarer som upplyser om att det finns en film som visar att historien är påhittad. Inga rättelser, och ingen kritik från övrig media om hur statligt avlönade reportrar förfalskar historierl. Det är skrämmande. Och som jag skrivit så är det märkligt att de som ogillar SD verkar gotta sig i detta. En statlig media som ljuger kan inte vara bra för någon, oavsett om en lögn för tillfället råkar gynna ens egna åsikter.

I skrivande stund finns det 103 sidor på Flashback på ämnet. Jag försöker hänga med, men man märker att diskussionen tappar utan mer bränsle. Det finns ett gäng som verkar då anse att de som reagerar är löjliga och SD-anhängare. I deras värld är det ok att ljuga/vinkla när ändamålet är ”gott”. Sen finns det de som är som mig – som anser att om man behöver ljuga och vinkla i media så finns det ett stort problem i samhället. Vi behöver känna att de som rapporterar inte förtiger, överdriver eller ljuger för att det ska stämma med deras världsbild. Risken är då att man tvingar människorna till den alternativa världsbilden. Är det vad man vill? Och det uttrycks också av YesSireeBob:

Jag tror problemet är att den allmänna känslan är att detta händer hela tiden, men det är väldigt sällan som det finns ”råmaterial” så man kan bilda sig en egen uppfattning. När det nu visar sig att reportaget var lögnaktigt/starkt vinklat reagerar folk extra starkt eftersom det nu, för en gångs skull, finns ”bevis”. Att man sedan väljer att plocka bort relevanta kritiska kommentarer på P3 sida utan motivering och lägger locket på gör att folk blir än mer förbannade.

Förbannade – och maktlöshet. Och oro. För vad finns det mer som man vinklar för mig? Vilka andra historier matas jag med som jag inte ser igenom? Och tystnaden är effektiv som botemedel. Hur kunde annars Liza Marklund klara sig igenom skandalen så väl? Men människor minns. Vi minns FRA, IPRED, Gömda och alla andra frågor som debatterats – men sen kvävts ihjäl i brist på bränsle. Men för varje grej som tystas ner från politiker och media så ökas känslan av en klyfta och förakt. Och är det vad man vill ha? De pratar gärna om klasskamp och klyftor mellan fattiga och rika. Men inser de att fler och fler känner att klyftan mellan vanligt folk, media och politiker är än större i vanliga livet?

Källor:
Newsmill artikeln som SDU killen skrev (hittintills obesvarad – vilket i sig känns ovanligt….)
Avpixlat med SDU filmen om besöket
Avpixlat med Kent Ekeroths intervju
SR reportage
Aftonbladets version
Vänstersidans egen film om besöket
Flashback tråden
Mitt tidigare inlägg på ämnet.

Uppdaterad 12/8:

Tydligen har folk fått svar nu från SR enligt Flashback, min fetstil, och jag har även mörkat namnet då jag inte är intresserad av att hänga ut folk:

Självklart ska Sveriges Radios rapportering vara saklig och opartisk. Vi har programregler och etiska regler för detta.   Rapporteringen ska också skildra ett brett spektra av åsikter, och aspekter av en fråga.

I möjligaste mån ska detta ske inom ramen för varje inslag, men fler aspekter av en fråga kan också komma fram i kommande sändningar .

I fallet med seminariet på Pridefestivalen pågick rapporteringen över flera sändningar, och olika aspekter av frågan kom fram.   Vi anser därmed att rapporteringen varit saklig.  

Mvh   Åsa P*****
Ansvarig utgivare

Någon som har sett andra aspekter komma fram? Känns som de flesta har missat detta. Men det är intressant att om detta stämmer så har i alla fall SR uttalat sig. Och den krypande känslan av att saklighet i Sverige idag inte riktigt är det jag lägger in i ordet.

Å andra sidan så hittar jag även en länk till ett radio program jag inte har hört – och ska lyssna på lite när jag kommer hem. Från informationen:

Dessutom kommer Sveriges Radios tillträdande vd Cilla Benkö till studion för att debattera journalistskråets politiska sympatier. Betydligt fler än hälften av alla journalister röstar rödgrönt – hotar det den viktiga trovärdigheten?

JohnnyYuma noterar också en liten humoristiskt detalj i ämnet:

som ett ödets ironi så är Sofia Thermaenius nya reportage på P3 om diskriminerande behandling(!), och att en grupp besökare inte släpps in på ett evenemang(!).
den här gången har hon rest ner till musikfestivalen Way Out West och bestämt sig för att ta reda på varför yngre inte får komma in på alla konserter, något som naturligtvis verkar konstigt eftersom de yngre också har löst inträde till festivalen.
http://sverigesradio.se/sida/artikel…rtikel=5225244
att två vita män inte får komma in på ett queerseminarie, trots att de betalt entré för att komma in på området, en vecka tidigare verkade däremot inte vara något att rapportera om.

Hur var det nu i diskussionen med Kent Ekroth? Då trodde hon inte ens att SR skulle ha varit intresserad av ärende där man stängde ut svarta människor – men plötsligt är diskriminering intressant som nyhet igen.

Det finns även ett nytt inlägg från Mr Goat på Flashback där man har hittat lite citat och sådant från reporterns bloggar. Lite sorglig läsning bitvis måste jag säga. Men hans slutsats i slutet är underbar som känga till alla de som vill försvara och prata runt hennes svar.

Och slutligen vill jag bara påminna om att kvinnan sade: nej.

Ansvarig utgivare får också en del av sleven:

Lite mer information om Åsa P*****:   Så här säger hon själv om sitt jobb:   ”I jobbet ingår att skapa förutsättningar för de som jobbar här att göra Sveriges bästa radio inom sitt uppdrag. Det handlar om att peka ut en riktning och få folk att tycka det är roligt att jobba i den riktningen!

Sammanfattar väl rätt bra Svensk media. Det finns en riktning, tyck det är roligt, gör som du bli tillsagd eller sök dig någon annanstans.

Jag brinner för att göra skillnad för människor. Och jag är så naiv att jag fortfarande tror att medier och det man hör och ser i medier kan förändra människors värderingar och hur man ser på sin omvärld.  

Stämmer ju också rätt bra att SR inte är intresserade av att visa sanningen, det handlar om att förändra människors värderingar så dom överensstämmer med vad Åsa tycker. Tycka olika gör man bara i demokratier.

Vidare tankar om Kinapuffsgate

Etiketter

Patrik Lundberg, rasism, Tobias Hübinette

Jag fick en kommentar om Kinapuffsgate i min förra post vilket lett till att jag läst på lite mer om det hela.

Det sägs då att Patrik Lundberg är väldigt influerad av Tobias Hübinette. Jag vet inte om detta stämmer eller ej – men nog känns det lilla jag sett av ursprungs texten samt det faktum att den är illustrerad med kinapuffar som att denna artikel fanns i bakhuvet när krönikan skrevs även om det inte är ett plagiat.

Men nu tänkte jag då istället fokusera på Tobias Hübinette. Början på texten klipper jag rakt av från Solguru helt enkelt.

Jag står och väntar vid en busshållplats i Stockholms innerstad. En buss saktar in och stannar och fram- och bakdörrarna öppnas. Det är dock inte den buss jag väntade på. Plötsligt ser jag att en vit pojke i bakre änden av bussen tittar på mig, slår upphetsad med ena handen mot rutan och pekar mot mig, och jag hör honom ropa högt: ”Titta, titta en kines!” Pojken är i sällskap med ett flertal andra barn samt några vuxna, alla är vita. Det är antagligen en dagisgrupp med sina förskollärare. Barnen vänder sig om mot mig och börjar skratta, medan de vuxna också tittar på mig och sedan på barnen och ler sinsemellan, kanske förläget för min skull eller för att de tycker att pojken är gullig i sin naiva frispråkighet.

Plötsligt brister något inom mig, jag påminns om en hel uppväxt och ett pågående vuxenliv fyllt med liknande händelser; vita barn och ungdomar som pekar och skrattar och ropar ”tjing tjong”, ”japan”, ”Kines” eller ”guling” efter mig, och vita vuxna som ofta lätt påstrukna och gärna i grupp bugar sig överdrivet, gör kampsportshärmande rörelser i luften ackompanjerade med ”tjing tjong”-liknande läten och hjärtligt gapskratt. Jag rusar in genom bakdörren på bussen och tränger mig fram bland barnen och trycker upp pojken mot glasrutan så han börjar kvida och ropa ”nej, nej”. Innan förskollärarna eller de andra vuxna hinner reagera kastar jag mig ut ur bussen precis innan bakdörren stängs igen, och jag ser sedan bussen åka iväg med en gråtande pojke, en förvirrad skara barn och en upprörd samling vuxna som med oförstående och anklagande blickar tittar på mig genom fönstret.

Jag vet inte vilka som kan läsa denna text och nicka instämmande och förstående för stackars Tobias. Jag misstänker att de som gör detta inte är föräldrar till förskolebarn. Jag misstänker också att de inte har gått på en föreläsning hos någon som är född utan armar och ben och som föredrar barn för deras öppna ärlighet – att de kommenterar saker som vuxna inte vågar göra för att riskera anses ha fördomar. Ibland kan det vara roande – ibland kan det bli väldigt, väldigt pinsamt. ”Varför är han så brun?” när det kommer en svart man förbi. Hade barnet sagt neger – visst då hade jag blivit förfasad, men språket kommer inte bara hemifrån (isåfall skulle min son aldrig någonsin talat om att cirkusen var ”ägig” och att det ”rockar fett”) utan det är saker som kommer från omgivningen med. Om ett barn säger att någon är tjock, neger, guling eller något sådant så tar man en diskussion med barnet om varför man inte säger något sådant. Om de pekar och säger ”en kines”, så skulle jag väl ta diskussionen om att det är oartigt att peka och så. Men barn måste få vara barn – och den diskussionen vill jag nog ha lite senare. Jag vet inte om det är en sann berättelse eller inte – men en människa som reagerar som Tobias på just detta har jag svårt att finna någon som helst förståelse för. Det blir ungefär som Valerie Solanas och hennes S.C.U.M manifest (Society for Cutting up Men). Vad är det för människor som hyllar dessa människor? Vad har dessa människor för människosyn?

Om det nu är så att Patrik Lundberg identifierar sig med Tobias – så tycker jag verkligen synd om honom. Eller är det bara så att han läst den och vissa saker har fastnat som gjorde att han försökte återanvända den – men göra den mer rumsren?

Två veckor tidigare. Uppkrupen i soffan hastar jag iväg en krönika. I brist på ämnen skriver jag om en sak som grämer mig: att somliga tar sig friheten att håna mig för mitt asiatiska utseende.

Kanske hade han lite bråttom där när krönikan skulle skrivas? Jag vet inte, men jag måste säga att sympatin med dagens Patrik minskar i och med detta. Barnet Patrik och Tobias kan jag tycka synd om, men båda har nu växt upp. Och jag läser med stigande förfäran om Tobias.

Tobias Hübinette tycks rent allmänt ha vissa skruvar lösa. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har han utsatts för mobbing? Vad vet jag. Ursäktar det hans beteende? Eftersom det finns vissa domar mot honom så känns han inte helt stabil – och en taskig barndom ursäktar liksom inte detta. Lite oroväckande är det väl att människan jobbar/jobbade som forskare och tidvis som lärare (Timlärare i pedagogik med interkulturell inriktning vid Institutionen för kultur och kommunikation, Södertörns högskola enligt CV – sorry, efter att ha läst om honom så känns det lite tragikomiskt att han försöker utbilda i kultur och kommunikation – vilken kommunikation förespråkade han? Egentligen?). Det blir också lite fascinerande att denna människa trots allt han gjort sig skyldig till får vara expert i media, å andra sidan så verkar man gärna återanvända lite olika folk – vill man bara synas i media kan man säkert få tycka till om både det ena och det andra – hej Guillou! Men någonstans känns det väl att man som licensbetalare kanske skulle kunna kräva att åtminstone SVT håller folk som åtminstone inte förespråkar våld och tydligen inte är främmande att utöva detta som expert på rasism? Vill man verkligen ha någon som förföljer de som de ser som ”rasister” och kommer med hot som representant för ett mångkulturellt samhälle? Är inte det på något sätt ett självmål?

Tankar om kinapuffsgate med mera

Etiketter

Kinapuff, mobbing, negerboll, Patrik Lundberg, rasism

Vissa saker tycker jag är extremt fåniga att debattera och till det hör negerbollar och Kinapuffslogan. Kanske är det mina associationer det är fel på men när jag ser en liten chokladboll så tänker jag *mums*. Jag tänker inte ”he,he, det är föreställer en svart människa som är sämre än mig eftersom han är svart och nu käkar jag upp denna för att visa hur hatisk jag är”. På samma sätt så associerar jag inte Kinapuffar med kineser. Det är (var?) en liten gullig logo.

Men detta tyder alltså på att jag är en vardagsrasist. Jag har slutat kalla chokladbollar för negerbollar (delvis för att jag numer inte bakar dem och de stora är inte negerbollar – jag har lite svårare med att namnge de små…) och jag kommer väl lika ofta, eller sällan äta Kinapuffar. Däremot kommer jag nog le lite när jag äter den. Jag kommer att tänka på Patrik Lundberg som fått sina 15 minuter i rampljuset genom att tala om hur kränkande det var. På hur han kan se tillbaka och kunna tänka ”Jag gjorde skillnad. Jag åstadkom en ändring på loggan”. Jag kommer kanske också tänka på hans klagande i radio över att svenskor såg asiatiska män som asexuella och ha små – ja ni vet vad jag menar. Något jag tidigare inte reflekterat över, men på något sätt gissar jag att det nu har planterats hos mig.

Jag tycker synd om honom för att han retats när han var liten, och för att han tycks ha svårt att acceptera hur han ser ut på utsidan. För att han inte känner att han smälter in. Men vi har alla våra ärr. De flesta möter fördomar. När man är kraftig så känns det som om alla synar det man köper och äter. Man läser fördömande från alla.  Sanningen är väl att de flesta knappt noterar en. Även om jag i mitt universum är väldigt centralt så är det nog inte något som andra lägger märke till så mycket. Men de flesta har faktiskt mött fördomar på olika sätt. Har ni träffat en sådan här riktigt perfekt människa, så här riktig vacker? Har ni någon gång lite elakt tänkt att det inte kan finnas så mycket bakom det blonda perfekta rufset? Och hur deprimerande det är när man upptäcker att det är en skitsmart människa med hög utbildning, trespråkig och en fantastisk sångröst. Även en sådan kan ha mött mobbing och blivit utstött av olika anledningar. Vem är ”normal” och vad är en ”norm”? Så om folk fnissar för att han går runt med kamera? So what?? Själv tvekar jag inte att agera en riktigt lantisturist med kamera och videokamera runt halsen. Vill folk titta och skratta så får de väl göra det. Nog kan jag känna mig som en stereotypisk kvinna när jag inte hade en susning om vad det var för bensin som min lånade bil skulle ha en gång i tiden. Jag gissar att det gav lite skratt på macken sen. Men ibland får man väl ta det. Du väljer själv hur mycket du tar till dig.

Jag gissar att det mer handlar om att han mobbats. Det kan finnas hur många skäl som helst att bli mobbad. Ett av de skälen kan vara att man är adopterad från ett annat land. Men i vissa fall kan även den adopterade vara en del av mobbaren. Mobbing beror på många saker – men tro mig när jag säger att det inte handlar om rasism. Hudfärgen kan vara en ursäkt – men det är inte det som det handlar om skulle jag tro.

Jag känner en tjej adopterad från Indonesien. Hon kom en gång hem gråtande då hon blivit kallad svartskalle. Mamman blev rasande och tog med sin 7-åring för att läsa lusen av rasisten. Det blev lite pinsamt när killen ifråga också var adopterad. Från ett afrikanskt land.

Jag hade gärna varit adopterad när jag var liten. Fram till jag började i högstadiet så var de få adopterade som jag såg alltid exotiska och framförallt vackra. Skönhet  var något jag skattade högt som liten. Jag drömde så mycket om att vara vacker. Och tydligen var alla från de varmare länderna vackra. Bruna ögon och brun hy jämfört med mina tråkblå ögon, råttfärgade hår och bleka fräkniga ansikte. På högstadiet så träffade jag en annan asiatisk tjej. Blyg och försynt med glasögon. Då insåg jag att det faktiskt inte med automatik innebär att man är extremt vacker som adopterad heller. Men om man då tänker på diskussionen att västerländska kvinnor inte ska vara intresserad av asiater så kan jag väl dementera det direkt. Jag har varit mycket intresserad av ett flertal under uppväxten.

Tillbaka till Kinapuffar och stereotyper. Har ni märkt hur svenskor porträtteras på film och i berättelser? Blonda och yppiga. Själv har jag aldrig varit blond. Ska jag känna mig påhoppad de gånger folk tvivlat på att jag varit svensk? Och kvinnor överlag ska alltid visas upp med yppiga behag och kjolar. Om man är som en strykbräda och vågar vägra kjolar, innebär det en kritik mot mig?

Jag vet inte jag – ibland känns det som fok letar kränkningar. Själv måste jag vara enormt dålig på det. För jag kan inte säga att jag känt mig kränkt så många gånger. Och om jag ska känna mig påhoppad någon gång så ska det nog riktas mot mig personligen, mer än del i en grupp som kvinna, svensk eller mamma eller datatekniker. Och att någon kommer och försöker tilltala honom på kinesiska? Men snälla är det ett så stort problem? Jag har blivit tagen för tysk, österrikare och irländska. Sällan någon chansar på svensk ska jag säga. ÄR det något jag ska bli upprörd över? Ibland kan väl vissa svepande beskrivningar kännas igen – och då kan jag väl le lite generat. Ibland är det helt uppåt väggarna ”alla kvinnor köper en massa skor och väskor, det ligger i generna” då kan jag le överseende. Ibland kan det vara saker som gör mig förbannad över generaliseringen. Men då tycker jag fortfarande det säger mer om personen än om någonting annat.

Uppdaterat 21:50: Så här i efterhand så bestämmer jag mig för att läsa på lite av vad Patrik skriver annars. Hur är han som person? Kanske kunde jag hitta några fördomar från hans sida? Jag inser ganska snart att det handlar om en människa med en massa trauma bakom sig. Som rest sig mot alla odds och fullföljt sin dröm. Men det han skriver gör mig lite ledsen och jag blir än mer övertygad om att det inte är vardagsrasismen som är hans största problem.

28 mars 2011

Vad strävar jag mot? Varför lovar jag allt, men uppfyller inget? Och varför har jag fått intressen jag en gång har föraktat?
För 18 år sedan var jag tio. Pappa hade lämnat familjen och kvar var min mamma, min syster och en halvtidslön. Det var då jag lovade mig själv att göra en klassresa, att vägra sälla mig till trashankarna i parken.
/../
Samtidigt levde jag med tacksamhet inför det faktum att jag inte blev kvar och svalt ihjäl på barnhemmet i Sydkorea. Är det därför jag tvingade mig själv att vara alla till lags för att inte riskera att bli övergiven igen?
Kanske var det sviterna av att växa upp som enda pojke i familjen? Att leta manliga förebilder i omklädningsrummet, att kalla andra för bög för jag trodde att det skulle frigöra mig från anklagelser om detsamma.
Forskarna kallar det för intersektionalitet – när olika former av diskriminerande maktordningar samverkar.
Om hur klass-, köns- och rasförtryck tillsammans trycker ihop en androgyn och diasporaskadad arbetarpojke till ett litet kvalster, men som i stället förvandlade mig till en maskin utan känslor som lyckades med allt för att inte ge plågoandarna rätt.
/../
Jag föraktar mig själv. Jag hatar den jag har blivit. Jag fick allt jag drömde om, men jag vet inte längre vem jag är.

10 maj 2011

Det var i april för tre år sedan. Jag och min vän, en 23-årig tjej, satt och drömde oss in i framtiden. Om en dryg månad skulle vi ta våra kandidatexamina. Hon skulle bli regissör, jag skulle bli journalist och hylla hennes filmer.

Jag minns att vi satt i min lägenhet i Malmö och pratade om Siste april-firandet i Lund. Jag ville hellre stanna i Malmö. Hon åkte till Lund med våra gemensamma vänner.
Då hade jag ingen aning om att vi aldrig mer skulle ses.

Hon gick från Stadsparken för att köpa sig en falafel. I höjd med Katedralskolan kom två stupfulla killar springande. Den ene knuffade den andre, som i sin tur flög in i min vän. Hon föll handlöst ut på gatan, mitt framför en buss.
Min vän avled direkt. Och drömmarna dog.

22 november 2010

Jag har märkt hur jag gång på gång censurerar mig själv och tonar ner min klassresa för att inte framstå som den medelklasskille jag lyckats bli.

Varför? Jag vill inte bli vuxenmobbad av de självutnämnt västerintellektuella studenterna på universitetet. De målar upp en bild av ekonomisk stabilitet som något man ska skämmas över.
De raljerar över folk som vill höja sin levnadsstandard. De hyllar någon slags arbetarromantik de aldrig har varit i närheten av.
Till dem har jag en uppmaning: sug kuk och dö.

Hur gärna jag än vill kan jag inte se det fulländade i att dyka i soptunnor efter mat,ockupera slätter där det ska byggas bostäder eller snatta pesto på Ica Malmborgs.
Kanske är det för att jag inte har ett villkorslöst fallskärmsavtal med mina päron?
För bara den som inte har sett sin mamma gråta vid köksbordet över sina hungriga barn, obetalda räkningar och övertrakasserade konton kan se det vackra i att vara fattig.

3 september 2010

Mitt tips till dig, kära barn, är trots allt varken att radera ditt förflutna eller att sluta stalka dina nya kursare. Det är att göra som Michael Jackson (R.I.P). Det handlar om att titta dig själv i spegeln och fråga vem du vill vara. För den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp och carpe diem och in vino veritas, som din gamla bff brukar skriva i sin statusrad.

Och så slutligen – krönikan han skrev efteråt.

 Två veckor tidigare. Uppkrupen i soffan hastar jag iväg en krönika. I brist på ämnen skriver jag om en sak som grämer mig: att somliga tar sig friheten att håna mig för mitt asiatiska utseende.
/../
Alla medier norr om Antarktis hör av sig. De vill prata om kinapuffarna. Jag säger att jag struntar i godiset, att jag vill prata om vardagsrasism. Ingen lyssnar. Hatmejlen väller in och trollen framställer mig som en PK-fundamentalist.

Kvällstidningarna påstår att jag tycker godispåsen är rasistisk. TV4 hetsar mig att rasa mot Fazer. De misslyckas, men vinklar inslaget så illa de bara kan.

”Agenda” i SVT tar taktpinnen. De raljerar över mina känslor och jämför godispåsen med Tintin i Kongo. Många kommer till tals – men inte jag.

Så – kanske jag inte kommer att tänka på Patrik ändå när det gäller Fazer. Jag tror/tycker fortfarande inte alltid att det handlar om rasism. Det kan vara bra att påtala saker som man reagerar emot – men ibland känns det som det blir förenklat bara det kommer in på ras och hudfärg. Det finns så många faktorer. Som någon skrev som kommentar till en artikel. En tvättäkta norrlänning möter en massa förutfattade meningar när de kommer till Stockholm. Å andra sidan så har jag alltid haft klart mig hur Stockholmare är med. Det handlar om folk som avviker. Avviker från vad svarade någon annan. Avviker från den miljön. Stockholmaren i Norrland är en hackkyckling – men en lantis i stan är lika illa den.

Tankar om rasism och sånt

Etiketter

främlingsfientlighet, Jonas Gardell, Katarina Sandström, rasism

Läste ett mycket bra inlägg på PI idag om vinklingen av en artikel om Katarina Sandström. Själv är jag lite dålig på det här med namn och att följa nyheterna, men jag har faktiskt blivit sittande ibland när hon har programmet. Hon artikulerar så väl och både ögon och röst är så dramatiska så jag blir bara sittande och insuper nyheterna. De ger liksom mer intryck än de flesta andra.

Frågan var om hon då hade märkt av främlingsfientlighet från människor, men det hade hon då inte. Men precis som det gäller med kvinnor som inte upplevt sig någon gång diskriminerade på grund av sitt kön så tas detta upp som undantag som bekräftar regeln.

Det är många kommentarer på ämnet och det finns många intressanta och tänkvärda kommentarer:

Från Sven Svensson kommer två kommentarer som jag väljer att lyfta fram:

Att frambesvärja rasister, del 1.År 2002 så vann Afro-Dite tjejerna en jordskredseger i svenska eurovisionslagertävlingen, Samma år blev f.ö. mulattjejen Malou Hansson vald till Fröken Sverige. Detta i ett land där den absoluta majoriteten fortfarande består av vita människor. Dessutom ger Afro-Dite-Blossom ut sin egen hälsotidning: Din Personliga Coach – Blossom. En tidning som huvudsakligen köps & läses av vita svenska tjejer.

Hur kan detta vara möjligt när vänstermaffian med rabiat frenesi påstår att hela samhället genomsyras av s.k. strukturell rasism? Vad vänstermaffian inte har begripit är att vi betraktar dessa tjejer som GENUINA SVENSKA PERSONER oavset vilka jäkla färger de råkar ha. Hade Afro-Dite bestått av tre burkakärringa från Somalia som hade stått å bräkt på knackig engelska eller ännu sämre svenska så hade ingen röstat på dem.

Dessutom, bruna svenska personer gifter sig i regel med vita svenska personer, just därför att DE ÄR svenska personer. Samma språk. Samma kultur. Samma midsommarfylla. Samma uppväxt. Så var det med det fåtal bruna personer som levde i Sverige på 1700-talet, så är det fortfarande.

Det är i själva verket så att majoriteten av svenska folket inte är besatt av färg, gener eller ras. Vi vet mycket väl att man blir som man växer upp & umgås. Det ser man på varje adoptivbarn & dessa finns det ganska gott om i Sverige. Däremot är vi angelägna att få veta vad nykommlingar har för attityd, mentalitet, bildning & utbildning. Kort sagt: Kultur. Eller brist på kultur!

Frågan blir således: Har vänsterjournalisterna fel på sin verklighetsuppfattning eller har de en subversiv agenda?Jag tror att vänstermaffian har ett intresse av att, likt ett medeltida prästerskap, slå oss under bältet & ingjuta känslor av skam, skuld & synd hos befolkningen. Ett folk med ständiga skuldkänslor är lätt att manipulera.
/../

Att frambesvärja rasister, del 2. En liten anekdot från början av 90-talet. En TV-journalist intervjuade ett knippe högstadieelever på en skolgård i Västsverige. Eleverna spydde galla & etter över de horder med flyktingar som välde in i Sverige just då. Några av synpunkterna var: ”De bara stjäl & ställer till bråk.” ”De kommer att ta våra jobb.”

TV-journalisten blev bara mer & mer upprörd & till slut kunde han inte hålla sig utan han sa med indignation: ”Hur kan ni prata på det viset när HAN står där!” Samtidigt pekade han på en av grabbarna. Denne grabb var den enda mörkbruna personen i högen av vita ungdomar & han såg ut att vara adopterad från Indien. Då tittade högstadieungdomarna på TV-journalisten som om han var fullständig idiot & så sa de: ”Vad menar du? Vad är det för fel på honom? Han är ju SVENSK!” Han var som de, de var som han, utbytbara med varann.

Detta begrep inte TV-journalisten. Han trodde all kritik mot invandring bottnade i rasism. Att kritiken istället kunde bottna i ekonomi & svåra kulturkollisioner föll honom inte in. Eftersom han inte kunde hålla två tankar i huv’et samtidigt så kan vi göra det kvalificerade antagandet att han var en typisk vänsterjournalist. Det är något allvarligt fel i hjärnan på vänsterjournalister.

Och jag kan faktiskt inte annat än hålla med. Om det finns något i Sverige så handlar det nog väldigt sällan om rasism, det handlar om främlingsfientlighet. Rasism träffade min syster på när hon befann sig ett år i Sydstaterna, Tennesse närmare bestämt. Där förbjöds hon att ta med en svart kompis hem. När Bodyguards spelades på bio (det var på den tiden) så ryste folk i biosalen och kom med äcklade ljud när Whitney Houston kysste Kevin Costner. Den typen av rasism tror jag är väldigt ovanlig i Sverige faktiskt.

Men sen kanske det finns en viss del av främlingsfientlighet – ja, ok. Men det har inte att göra med hudfärgen. Det kan ha att göra med erfarenheter. Och det stora problemet är då integrationen. Vilken information som sprids till folk som kommer hit. Och, den flathet som visas personer som kommer hit och inte respekterar våra regler. Och problemet blir när man då försöker förenkla för dessa nya personer att komma in genom att förringa ursprungsfolkets behov. Då skapar politikerna själva fientlighet som i många fall inte behövs. För många som kommer hit vill komma hit och arbeta och göra rätt för sig. Låt dem då göra det, utan att försvåra för dem. En del ser svenska (och nysvenska tjejer icke att förglömma) flickor och kvinnor som ett smörgåsbord som det bara är att ta för sig av. Tack, och adjö! Jaså, det går inte att utvisa personen till ursprungslandet för att de riskerar tortyr? Ursäkta mig, men det skulle vederbörande tänkt på lite tidigare. Och är det nån jävla pappskalle till politiker eller förening som kämpar för att behålla personen i Sverige, då är det föreningen eller den personen som får betala skadeståndet till nästa offer. För dessa människor, föreningar, får då vara borgensmän till dessa uppenbara brottslingar som inte respekterar andra människor. Någonstans måste vi kunna känna trygghet. De flesta människorna som kommer är helt ok – men de som inte är det, kommer liksom aldrig att lära sig av de lätta straff de får. Det är ungefär som norrmän och finnar som tycker det kan vara ok att köra för fort i Sverige – jämförelsevis är det inte så dyrt. Så om man är van att tortyr är straffet och man sedan får klapp på axeln och ett ajabaja så vad hindrar dem från att begå ett nytt brott? Och hur mycket man än vitpixlar så vet många detta och känner sig otrygga på grund av dessa få.

Från Dandersan kommer då nästa kommentar:

Bra skrivet-men jag gissar att vi män lätt faller för utseendet.
Tänk om Aftonbladets Lena Melin varit adopterad från Etiopien!
Hade vi då hållit oss för att ta upp det när hennes åsikter flödade!

Och där har vi en ganska vettig tanke. Jag tror inte att det handlar om utseende per se. Men däremot så blir det lätt ett skällsord i debatten. Om Lena Melin hade varit adopterad så hade det nog varit många som skrivit om den jävla svartskallen i mångt och mycket. Och där har vi problemet med att inte skilja på sak och person. Jag vet inte om Lena Melin någonsin har kört kortet – ”jag blir påhoppad för att jag är kvinna”. Det är annars rätt vanligt. Jag har många gånger retat sig över vad Lena Melin skriver och tycker hon kan komma med vansinnigheter ibland. Men det jag då reagerar emot är åsikterna. Hur h*n ser ut, kön, etnicitet är egalt. Naturligtvis kan väl politisk tillhörighet ibland vara intressant – så tillvida man säger saker som ska representera ett parti. Till exempel har jag svårt att särskilja regeringsfolkets uttalande från deras parti – men om en lokal förmåga säger något så anser jag väl inte att det per automatik ska vara något som partitoppen ställer sig bakom. Men fortfarande är färgen intressant att veta.

En annan person som lätt får en massa negativa uttalande om sig är väl Jonas Gardell. Jag kan väl ärligt erkänna att jag inte alltid är imponerad av honom och hans humor. I mitt tycke fungerar han i lagoma doser. Så fort någon kritiserar honom däremot så tas det då upp att han är homosexuell och det blir då ett skällsord. Men jag tror då inte att alla som skriver om bögen egentligen avskyr alla bögar, men personer som på olika sätt provocerar får ofta sådan feedback, sådana som är lätta. PMS-kärring, blatte, bög, flata etc.

Min gissning är att Jonas man Mark inte alls upplever samma hat som jag gissar att Jonas får utstå för sin sexualitet. Detta för att folk inte kan argumentera mot det han säger – och därför argumenterar mot honom. Och däri ligger väl problemet med näthatet i många fall.

Anklagad för terrorism

Etiketter

flygbolag, rasism, usa

En iransk familj blev avtvingad av flyget i USA av FBI. De hade diskuterad säkra platser vid en olycka och paranoida grannar hade genast slagit larm (undrar om de hade slagit larm om det var jag?) så de blev hämtade av planet och förhörda. 

Visade sig att de var oskyldiga och FBI släppte dem snart, men då hade flyget gått. De fick heller inte köpa biljetter till en ny resa, trots att FBI talat om att det var ett misstag. Slutklämmen är ju bäst.

Familjen har nu erbjudits full återbetalning och är i fortsättningen välkomna att resa med bolaget igen.

Troligt.

Familjen får väl i alla fall vara glada att det inte blev en enkelbiljett till Guantanamo.