Etiketter
I helgen var jag och såg Jesus Christ Superstar med Ola Salo. Jag hade faktiskt inte sett den musikalen innan, utan bara hört någon sång så jag hade inte sån här jättekoll på vad musikalen handlade om. Eller ja, storyn kände jag väl till men jag visste inte hur långt det skulle bli.
Jag kan erkänna att jag var aningen besviken efter första akten. Ola Salo var lite väl lik Tomas Di Leva till att börja med. Och att ha in en massa kundvagnar som de körde omkring honom i kändes lite väl löjligt. Däremot så berörde Patrik Martinsson (och inget annat…) mig djupt som Judas redan från början. Nästa akt sedan lyste Ola Salo djupare.
Väl hemma lyssnade jag på musiken lite mer och jag uppskattade även början mer. Jag hittade också en filmversion på Youtube att jämföra lite hur man tolkat låtarna. Jag kom fram till att jag gillade Judas mer i den svenska versionen. På något sätt så kunde man ändå förstå honom. Däremot tror jag att jag gillade den amerikanska milda Maria Magdalena framför den svenska tuffingen.t
Uppdaterat 14:15:
Inser nu när jag tänkte på vad jag skrev att folk kommer att tolka det hela som att jag inte tycker om den svenska Maria Magdalena för att hon inte var tillräckligt ”kvinnlig”. Den svenska Judas kändes mer äkta och visade känslorna – precis som den amerikanska Maria. I en sådan här uppsättning så känns det lättare att sympatisera med någon om man får känna att man får ta del av känslorna och inte någon fasad som sätts upp. Trots allt har de bara några låtar var på sig att vinna över mig 🙂
När jag alltså väl sett dessa två varianter och lyssnat på låtarna så kände jag plötsligt en lust att se den här filmen Jeus från Nazaret som alltid gick som matiné när jag var liten. Jag tycker om historien om Jesus. Den är stark och sorglig och har väl allt.
Förutom filmer som kittlar fantasin så har vi bilder. Vi har kyrkor där man kan se olika bilder av Jesus på korset eller från olika händelser.Ibland är de fula enligt min mening – och ibland är de så vackra att man tappar andan.
Vi har även konst som Nattvarden – eller om man föredrar de mer kontroversiella fotografierna av Elisabeth Ohlson Wallin.
Man även många filmer och böcker som tar fasta på historien och tar den framåt. Vi har Dogma där en ättling till Jesus får ta upp kampen mot ett par fallna änglar (så bra!). Vi har även Da Vinci koden på samma tema som dock är lite blodigare då.
Men grejen är för mig just den här känslan av att Jesus är en del av kulturen. Det är ok att skämta om Jesus och kristendomen. Visst finns det de högreligiösa som tar illa upp – men om man ser efter vad Jesus ska ha sagt och gjort en gång i tiden så känns det som det är de som är ute och cyklar när de tolkar bibeln.
Och så tänker jag på Muhammed som inte får avbildas. Vilket innebär att när det väl kommer ”film” så är det nidfilmer. Teckningar och skisser kommer inte från de troende – de som bryr sig om honom. Dessa människor visar den respekten och gör alltså inte det. Det är ok med nidbilder på Gud, Jesus, Muhammed och Allah enligt min mening. Ingen av dem kan skadas av det. Men för mig hade det varit intressant att få se en film om Muhammed. En skildring av hans liv. I dag är det så att det som sprids om honom som hans äktenskap med en 9-åring inte riktigt får mig att se honom i ett ljusare skimmer.
Jag är lätt att fånga och fascinaras. Jag insåg det återigen när jag satt där helt tagen av Jesus Christ Superstar. Vilken marknadsföring man missar från Islams sida…
Till min glädje noterade jag att någon lagt upp den fantastiska sången Getsemane av Ola Salo så jag bjussar på den här med: