Avslutning i kyrkan – eller inte?

Etiketter

avslutningar, skolan

Jag är väl någonstans mellan ateist/passiv kristen. Jag har aldrig någonsin gillat att vara i kyrkan. På något sätt gick gäsp reflexerna igång direkt när jag kom in dit. Trots detta överlevde jag att konfirmeras – jepp, gjorde det för presenterna! – och tyckte faktiskt det var en bra tid för mig. Jag lärde mig väl en del och kunde faktiskt få förståelse för religionen som så. För även om jag inte själv gillar kyrkan så respekterar jag den.

Jag tycker Stefan Olsson har en hel del bra poänger om det här med kyrkan och avslutning i sin artikel in Newsmill.

Det finns en massa argument för och emot. Hur skulle du känna om dina barn tvingas gå till en moské? Svaret för mig är: Helt ok, det kan vara bra att lära sig andra kulturer och förstå dem. Men jag skulle inte anse att man kan tvinga barnen då att dela upp sig mellan killar och tjejer och sätta på sig saker som signalerar religion. Det ska vara ok att barnen har på sig de kläder de vill sätta på sig – som sommarklänning – utan att detta ska förbjudas.

Läser vidare i kommentarerna och noterar att någon liknar en avslutning i kyrkan med att låta barnen se på porrfilm – eller få narkotika. Jag gissar att det finns mycket mer traumatiska minnen från kyrkobesök där.

En annan person anser att skolan ska ha lokaler för detta. Och det har de säkert. Kommer igåg matsalen på vår skola. Kanske inte det roligaste alternativet – eller det som var mest lämpad rent akustiskt. Och sen var det plats. Hela skolan + föräldrar och släkt? Nja.  Men visst – har man lokal så kan man köra det. Men det kan också ligga en del i firandet att inte befinna sig på skolan utan få något annat. För att jag tyckte det var roligt att stå och sjunga på avslutningen. Just dessa tillfällen så kände jag inte av den här gäspreflexen. Jag ser bilder som mina föräldrar tagit. Man ser glädjen hos mig och mina klasskompisar. Så vad säger barnen? Hur vill de ha avslutningen? Hur blir deras dag en glädjens dag?

På sonens skola så kör de avslutningen utomhus. Som förälder får man stå hela tiden (och det blir tämligen jobbigt med tanke på att det är klass 1-5 a-c + en massa tal. Det försvårar också att sikten är sådär från olika ställen. Man ska vara först helt enkelt. Men det fungerade på sommaravslutningen i år.Däremot så vete katten hur det är om det regnar.

Men grejen är att jag håller med Stefan. Man måste låta skolorna se över förutsättningarna i varje kommun och skola. Låta skolan vara med och tycka till. Lyssna på barn och föräldrars tankar runt det hela.

Jag har väldigt svårt att se att alla dessa invandrare är så rädd för smitta av kristendomen som man vill göra gällande – att de tror att ett (eller två vid Lucia) besök i kyrkan ska fördärva deras barn. Om de har problem med det så ska det naturligtvis respekteras – men jag vill nog låta dem föra sin egen talan.

Känner att kommentatorn Klas i mångt och mycket uttalar mina tankar i sina kommentarer på artikeln.

Som till exempel denna:

Man går med sina kompisar till ett ovanligt rum som man sällan besöker. Man kanske är lite finare klädd för det är skolavslutning och det hela känns både stämningsfullt och annorlunda beroende på situationen och rummet. Längs fram står en snäll men tråkig kuf som säger några obegripligheter iförd lite märkliga kläder. Sen sjunger man några ålderdomliga sånger som ekar i rummet. Avslutningsvis önskar personen längs fram alla lycka och välgång i sin guds namn. Sen är det sommarlov.

Man tar inte ställning för eller emot. Man bara upplever. Det är för mig neutralitet i frågan.

Jag läser då vissa av svaren han får på detta:

Om personen istället skulle önska lycka och välgång i Gröna lyktans eller vetenskapens och upplysningens namn så skulle det kallas opassande.

Skulle det? Allvarligt? Om någon önskar mig lycka och välgång, oavsett i vilket namn är det något jag skulle finna ”opassande”? För mig nej. Så visst skulle jag skratta lite om man säger ”May the force be with you” men om jag ändå inte är troende så skulle det säga  mig ungefär samma sak.

Nästa person drar en annan liknelse:

De behöver heller inte skyddas för att ha sin avslutning i det komunistiska partihögkvarteret, de skulle inte skadas och de skulle nog tycka att en och annan kuf som vistades där både såg och lät lustigt och inte heller skulle de förstå dennes vänliga ord och dennes avslutande fras ”Krossa kapitalet!”.

Jag vet inte om jag skulle påstå att något som slutar med ”krossa” något kan anses som vänliga. Så man kan väl se över vad prästen får och inte får säga under avslutningen om man nu är så rädd. Men som sagt, i slutändan måste skolorna få ha valet själva att välja bort – eller välja.

Brott – och utredningar

Etiketter

medborgargarde, polisanmäla, poliser, skolan, stölder

Hörde något på radion som jag blev alldeles chockad av igår. Det var en skola i Uppsala som själva utredde en stöld. Och jag blev väldigt upprörd över detta – varför inte anmäla. Jag kände alla de vassa argumenten rada upp sig; tills jag hörde fortsättningen.

”…efter att polisen lagt ner sin stöldutredning i brist på bevis.”

Oookey. Då kom det hela i ett annat ljus för mig.

Och jag lyssnar på vad polisen säger:

– Det är polisen som ska utreda brott och hamnar man i ett läge där det inte går att styrka stölden ska heller ingen annan utreda det. Det är en fråga om rättsäkerhet som vi värnar mycket om i det här landet, säger Christer Nordsrtöm på Uppsalapolisen.

Ja rättsäkerheten värnar vi om. Vilket är bra. Men brottsoffer skiter vi högtidligen i tydligen. Så kanske är det så på en skola att någon inte vill tjalla för polisen om att de vet att det är A som stulit mobilen. Kanske för att man inte vill sätta dit en kompis, eller vara rädd att få dåligt rykte som golare? Om man då kan informera personal eller så på skolan och de konfronterar personen. Och det leder till att offret får tillbaka sin mobil, vittnet slipper vittna, och gärningsmannen får de facto inget straff utom att det kan vara pinsamt att folk vet att det var h*n.

Jag har svårt att bli upprörd. På något sätt har polisen misslyckats här av olika anledningar, men man skuldbelägger skolan för att faktiskt bry sig om sina elever. Jag undrar hur försäkringen för en mobil blir om polisen säger att det ” inte går att styrka stölden”?

 Än mer tragiskt är att jag lite tidigare hörde ett annat reportage på radion om en trygghetsgrupp som samlas för att skydda en trappa där det sker mycket brott.

Och jag hör vad man säger från polisen inslaget:

Polisen kan inte ta ansvar om det blir något fel…för det kan vara farligt. De ska inte ingripa. Man kan ta till våld som man inte får göra. Ordnade former måste det vara.

Självklart är det ju som killen säger i slutet på inslaget – det är mer preventivt syfte. Vilka ger sig på att råna någon precis bredvid andra människor? Men just det här polisen säger. Man får inte ingripa då det kan bli fel. Jag vet att man pratat att det ska vara straff ibland på om man inte ingriper om man ser någon misshandel – men känns det inte som man får lite dubbla budskap ibland? Vad får och får man inte göra?

Men jag funderar vidare på det här man tjatar om: Skolan ska polisanmäla. Och tyvärr blir följdfrågan i Sverige idag:  För att? För att man ska kunna säga att ”inte går att styrka stölden” och lägga ner utredningen? Med tanke på hur de ansett tidigare att man kan skriva avskrivet som uppklarat så känns det väl inte så upplyftande. Men kanske det kan ändras.

Men om vi nu ska anmäla saker som sker i skolan – då ska det kunna finnas en tilltro till att polisen gör sitt jobb. Om det finns utsatta områden, då kanske polisen ska göra sitt jobb därmed med tydlig närvaro. Inte klaga på de som faktiskt gör sitt bästa för att förbättra saker och ting, och tänka på sina medmänniskor. Det känns som offren glöms bort väldigt mycket. De som utsatts för ett brott.

Skolan och våld

Etiketter

brott, misshandel, mobbing, polisanmäla, skolan

Att det är våldsammare i skolorna nu än det var på min specifika skola på min tid har jag uppfattat tidigare. Jag började då första klass i början av 80-talet och gick ut sen då under början av 90-talet. Under den tiden såg jag inga våldsamheter. Ingen som sparkades ner, eller slogs eller någonting sådant.

Det fanns dock de jag var rädd för som jag trodde kunde ta till våld. Till exempel Rickard. Jag kommer inte ihåg hur Rickard såg ut, men jag vet att jag var livrädd för honom. Han var en stor högstadieelev som skrämde slag på mig på lågstadiet. Jag kommer inte ihåg hur rädslan började för honom, men det kan ha förts vidare från någon annan.

Jag har också ett starkt minne av att några i årskursen över mig stod runt mig i något sammanhang och skällde ut mig en gång, då var jag också rädd. Bakgrunden var väl att jag och någon till hade tjuvringt till folk. Vi var jättetuffa och ringde och la på luren när de svarade. Ungefär samtidigt så var det någon annan som tjuvringt till någon och sagt något otrevligt. En av de som var med hade då nämnt att vi tjuvringt och jag, det lätta offret, blev då syndabocken. Jag kommer ihåg rädslan jag kände. Jag var då rädd för att de skulle ta till fysiskt våld vilket jag alltid varit rädd för. Någon sprang och hämtade hjälp i form av min två år äldre syster. Och som en eldsprutande försvarare så läste hon lusen av mobbarna. Och på den tiden hade man respekt för de som var äldre – och syrran gick på högstadiet då och de som stod runt mig bara i sexan.

Så kom jag själv upp i högstadiet och minns att jag träffade på några snorungar som gick på lågstadiet. Och de hade fasiken ingen respekt alls för mig till min förvåning. Och det var väl jämnåriga med dessa snorungar som gick på min lillasyster som fått uppleva fysisk misshandel i skolan. Redan på lågstadiet så fick hon en spricka i benet/baken efter en spark. Polisanmälan? Utredning från sociala myndigheter? Icke.

Och våldet har eskalerat i skolorna. Jag hörde om killen som gick i skolan och fick lämnas och hämtas av mamma och pappa från lärarrummet. som var tvungen att få eskort av lärare till lektioner. Vilken arbetsmiljö…vem skulle accceptera sådana förhållanden? Och förklaringen man hade från skolorna till att inte polisanmäla var mer än lovlig korkad.

Men flera rektorer som Sveriges Radio talat med menar att en polisanmälan inte är någon bra lösning, vid till exempel en misshandel mellan två elever. Det tar tid, socialtjänst kan behöva tas in och under tiden måste ändå skolan hantera situationen där eleverna det gäller ska mötas dagligen.

Kan man inte hantera det på skolan med. För att det är så väldigt lätt att dagen efter umgås med den som sagt att de ska mörda en eller sparkat och slagit en utan att det händer något? Does not compute..

Men jag funderar lite på det där. Skillnaden på nu och då. För ett tag sedan så hörde jag ett annat reportage om att man inte anmäler brott till polisen. I nåt reportage hörde jag en ung kille säger att det är saker som man fixar själv. Inte ska man blanda in polisen i sådana saker. Vad jag hör så är det mer utbrett snack om att nita folk. Det blir mer öppet och accepterat – kanske till och med förväntat? Så var det inte på min tid. Man hörde om folk som var våldsamma – men de glorifierades inte. Kan det då vara att flatheten i skolan har bäddat för  misshandel och sådant som man hör talas om ganska ofta idag. Att barnen får lära sig att det tolereras. Att det inte är ok, men ungefär som att gå emot röd gubbe. Vem bryr sig?

Å andra sidan – vad händer om man polisanmäler? Jag misstänker tyvärr att det är fler än Robert som får hem svaret: Förundersökning nedlagd. Å andra sidan kan även en markering som detta hjälpa – om förövarens föräldrar plötsligt inser vad barnet sysslar med och sätter stopp.

Nu granskas i alla fall skolan som brottsfall, och en blogg har lagts upp som visar vad som händer under reportaget. Kan vara intressant att följa – och tipsa för de som har erfarenheter av hur det ser ut i skolan idag.

Kompetensutveckling lösningen för allt?

Etiketter

SKL, skolan, speciallärare, stöd

Hörde på radion igår en diskussion om extra stöd till elever som behöver det. Som lärardotter är detta en fråga som jag har hört mycket om hemma. Mamma har beklagat sig att det finns fall som hon och hennes kollegor har larmat att det behövs stöd. Men rektorn har bara slagit bort det hela. Det var ju så kompetenta lärare på skolan.

Så nu hör jag samma diskussion på radion och då hör jag följande:

Men Per-Arne Andersson ansvarig för skolfrågor på Sveriges kommuner och landsting SKL, tror inte att det är kommunernas brist på pengar som gör att eleverna blir utan stöd, utan att lärarna brister i kompetens. Lösningen är att lärarna vidareutbildar sig.

Första tanken är att jag inte noterat vad SKL är tidigare, men nu har jag på bara ett par dagar hört uttalande från två representanter på SKL. I’m not impressed…

Så då tar vi exemplet som tas upp:

– Den här eleven måste ha till exempel en dator för att hjälpa till att läsa olika slags texter. Men då kommer ju alltid: ”vi har inte råd, det finns just nu inte det, stopp stanna eller vad det nu kan vara”

Jag har sett lite program och hjälp för dyslektiker. Det var någon dator med specifik program som eleven kunde använda både på lektionen och hemma.Och hur ska man kompetensutveckla en lärare till detta? Att ägna 10 minuter extra åt en elev som behöver extra stöd – vad hjälper kompetensutvecklingen de övriga eleverna? Läser lite av det Per-Arne sagt tidigare:

– Skolan har problem, men det finns lösningar. Det handlar om att använda skolans kompetens och resurser klokt utifrån elevernas behov, säger avdelningschef Per-Arne Andersson på Sveriges Kommuner och Landsting med anledning av PISA-resultaten.
/../
– Skolan har andra utmaningar idag än igår. Vi kan inte tänka som vi alltid har gjort. Undervisningen måste förankras tydligare i forskningen och lärare och rektorer uppmuntras att tänka nytt. Inte minst behöver lärare samarbeta mer och lära av varandra, säger Per-Arne Andersson.

Jag har ett litet tips för honom i det här fallet. Acceptera kostnader. I det här nytänkandet så får man kanske lägga in att skolan kan vara tvungen att kosta lite mer. Kanske vinner vi det i framtiden på minskade utslagna i framtiden. Jag tror ordinationsrätt för lärare vore en bra lösning. Man bör även se till att få fram speciallärare. Om det nu är så att vi behöver arbetskraft inom detta – och stolarna är tomma så borde väl det kunna åtgärdas på något sätt. Kanske med högre löner? Kanske subventionerad utbildning för långtidsarbetslösa ungdomar? Och kanske vore det en idé i sammanhanget att se över utbildningen att den faktiskt reflekterar det faktiska behovet.

Tankar om skolan och barn

Etiketter

Barn, lärande, pedagogik, skolan

Eftersom jag är en sån här ”pushig förälder” (hrmf) som oroar mig över min sons intresse för matematik inte blir tillräckligt stimulerad i skolan kan jag väl säga att det var mindre roligt att läsa denna text i SVD idag.

Läraren konstaterade redan under lågstadiet att Ruben var duktig, särskilt i matematik. Men han var stökig och okoncentrerad. I stället för att sitta stilla på sin stol och räkna i matteboken, gled han runt mellan bänkarna och pratade med kompisarna.

Åren går. Och det blir inte så bra, kan man säga.

– Vi såg understimulansen, men skolan började prata om diagnoser. I det läget måste man vara väldigt stark som förälder för att säga att ”vi har rätt och ni har fel”. Det är ju dessutom lite tabu att säga till andra att ens barn är väldigt begåvat i skolan. Man får jubla öppet när ens barn gör mål i fotboll, men inte om de får MVG i matte.

Deras lösning var samma sak som jag lutar mot. Kunskapsskolan. Jag har läst mycket positivt om det och vill gärna låta min lille funderarare utvecklas där i framtiden.

Rubens egna kommentar

 -Det är ju alltid jobbigt med förändringar, men jag kände snabbt att den här skolan passade mig bra. Vi arbetar självständigt och får hela tiden nya utmaningar i stället för att bara göra samma sak igen och igen.

Jag tror inte att denna studieform passar alla barn. Men vi måste verkligen inse att en del barn behöver utmaningar. Annars tappar de intresset. För min del krävdes en lärare som kunde skapa intresset. Jag är inte helt säker på att Kunskapsskolan och det självständiga arbetet hade varit det bästa för mig. Men vi måste verkligen inse att barn är olika – och ge alla barn de förutsättningar som är bästa för dem. Själv är jag emot det man körde för en del på ”min” tid. Barn som var väldigt tidigt utvecklade i ett ämne fick hoppa över och gå i en högre klass. Vilket innebar att de alltid var yngst. Och, i många fall, kanske inte socialt utvecklade på samma nivå som klasskompisarna. Jag tror inte det är så bra lösning det heller. 

 

Diskriminering i skolan

Etiketter

diskriminering, fördomar, skolan

Ibland ser jag tillbaka på den person jag var när jag var yngre, högstadiet och gymnasiet framförallt. Jag har svårt att relatera till den personen egentligen. Det var så mycket kontraster. Jag ville inte synas – men jag ville inte vara osynligt, jag ville passa in – men jag ville inte vara som alla andra.Jag var blyg och tillbakadragen – men kunde plötsligt vara kaxig och obstinat.

Jag kan komma ihåg vissa saker och skämmas så här i efterhand. Var det där verkligen jag? Hur tänkte jag då? Tänkte jag överhuvudtaget?

Händelser i ungdomen har färgat mig och gjort mig till den jag är – men ibland känns det verkligen som den jag var då kan jag inte förstå vad som låg bakom.

När det gällde kladstil så hade jag väl egentligen ingen riktig look. Inte förrän på gymnasiet då jag ständigt hade svarta kläder.

Jag läser hos Helena von Schantz om hur lärare kan behandla en elev som man ser som framtida rasister. En elev som är klädd som en skinheads fick sämre betyg än deras studie resultat förtjänar.

På Komvux i Uppsala hade jag en elev med rakad skalle, tatueringar och grova kängor. Kollegiet stämplade honom som främlingsfientlig och därefter ägnade sig många av hans lärare åt att markera sitt avståndstagande. När jag fick honom i engelska hade han ett G i betyg från A-kursen och berättade att hans föregående lärare inte hade tyckt om honom. Jag gav honom MVG för B-kursen – det var också det betyg han skrev på de nationella proven. Något som bekräftade både för honom och mig att hans A-kursbetyg var felaktigt.
/../
Så länge det finns lärare som hanterar främlingsfientlighet, homofobi och sexism på det här sättet är vi bara en del av problemet – inte en del av lösningen.

Jag läser kommentarerna på denna artikel (märkligt att många bloggar lyckas ha bättre diskussioner än tidningarna – det går ju tydligen att ha givande diskussioner  – om man är intresserad av att utbyta tankar). Jag läser då en kommentar av ”Janne”:

/../Jag har själv betjänat- på ett välkänt och världsvida inredningsföretag- två personer som klädde sig som SA-män. De bar bruna kläder och tillhörande attribut. Deras uppförande var korrekt och artigt men tyvärr stämde inte valet av klädsel in. Vad gör man? Skulle jag som lärare acceptera det? Knappast.

Jag tror att människor måste inse faktum att kläd -och stilval är värdeladdade och signalerar vissa saker och att de kan väcka reaktioner.

Nu vet jag inte hur gammal eleven på Komvux var. Men jag tänker på mig själv. Om någon skulle ha försökt påverka min stil – inte med diskussioner utan med betyg och omdömen då tror jag faktiskt inte jag skulle ändrat mig. Då tror jag min obstinata sida skulle sätta in.

Som vuxen i arbetslivet så känner jag till saker lite mer. Där tycker jag det är lättare att inse hur mitt utseende kan påverka hur folk ser på mig och bemötandet och därav tänka till lite mer.

Men om jag då i skolan skulle ha fått reda på att man utifrån hur jag klär mig har rätt att sätta subjektiva betyg – inte från det jag presterar. Då visar man tydligt, redan i skolan, att det är rätt att diskriminera. För den goda sakens skulle, eller någonting. Och då blir frågan hur man kan tolka ”saken”. Kanske kommer det bli lättare för en homosexuell kille som klär sig feminint att klara sig utan att få stryk om han istället väljer en mer macho stil. Borde då inte ändamålen helga medlen, genom att försvåra för honom att hitta sin egen ”felaktiga” stil som kan signalera något negativt visa på omtanke från skolan sida?

För ja, folk måste inse vad man signalerar med klädstilen. Och ibland kanske de väljer, trots dessa signaler. att följa sin egen stil. Det måste få vara deras eget val, och det är ingenting, ingenting som har att göra med det betyg man ska få.

När det gäller mina svarta kläder så minns jag diskussion med en lärare en gång. Han var djupt imponerad av mig på grund av mina gröna ögon (linser) och röda hår (färgad) och tyckte det passade så bra med mina kläder. Sen frågade han en gång om jag visste vad svart symboliserade. Och det visste jag då inte. Förruttnelse svarade han. Av någon anledning så kändes det inte lika kul att ha helsvart efter det. Men jag fick i alla fall bra betyg av läraren.

Debatt på kursplan i grundskolan?

Etiketter

debattteknik, kommentarer, skolan

Apropå det här med kommentarer så hörde jag på radion i morse om hur man kan komma att göra i Finland:

Bland annat måste inlägg som kränker privatlivet eller människovärdet omedelbart plockas bort och inläggen får inte vara hatfylllda, diskriminerande eller uppmana till våld. Osakliga kommentarer ska tas bort.

Jag lyssnade lite på det där och funderar på hur svårt det är för vissa människor att förstå dessa enkla regler. Å andra sidan så vete katten om jag är så ”saklig” varje gång heller. Men så fick jag min lysande idé.

Kanske borde detta vara något man kunde göra kombination svenska/samhälle. Läsa en nyhetsartikel och låta eleverna kommentera på dessa och sedan prata igenom vad som är ok och inte när man kommenterar och även då samtidigt förklara VARFÖR något är fel. Jag är inte pro USA i många fall, men vissa ämnen som de har saknar jag i Sverige, till exempel alla dessa klubbar med debatter. Ämnet speech. Kanske vi kunde börja där för att nästa generation ska bli bättre att använda det medie som de är uppväxta med.

Jag kommer ihåg hur jag verkligen hatade samhällskunskap i skolan, och på ”nyhetsfrågan” där man hade frågor från nyheterna i veckan på fredagar så hade jag som bäst 4 av 10, men det var inte ovanligt med 0. Vilket jag förövrigt ansåg vara rätt så imponerande på flervalsfrågor. Jag skulle nog tyckt det varit intressant med en sådan övning faktiskt. Och jag tror jag hade kommit ut från grundskolan med bättre koll på min samtid.

Skolan och pojkarna

Etiketter

könsskillnader, skolan

Som varande tjej så reflekterade jag inte så mycket om hur det var att vara kille under min uppväxt. Killarna funderade jag helt enkelt inte på förrän jag började i mellanstadiet och blev kär. Men inte heller då tänkte jag över dem. Jag hade olika killar i klassen. De här busiga och störiga killarna som alltid hördes. Och lärarungarna som flitigt pluggade som jag i högstadiet konkurrerade med, så att det skulle finnas någon antipluggkultur hos killar reflekterade jag inte. Jag hade kanske till och med välkomnat en sådan 🙂

Nu har jag då söner. Jag har en tänkare av stora  mått. Han suger in kunskap och funderar runt detta. Redan på dagis när de skulle lära sig om former så skilde han på rektanglar och kvadrater. Han kunde själv börja förstå litegrann av multiplikation. Bokstäverna förstod han snabbt och man sa redan när han var 3 år att han snart skulle knäcka koden och börja läsa. Men på något sätt så kom aldrig det där.

Förra året började han förskoleklass. Det var 3 timmar om dagen. Där fick de lära sig bokstäver och räkna saker. Been there, done that. Sonen försökte istället lära sig annat hemma, till exempel frågade han mycket om engelska ord. Fortfarande inget läsande. Han började få lite kritik då han inte satt stilla. Man hade samling på mornarna där man skulle sitta på golvet och prata lite. Vilket väder var det ute. Högläsning. På utvecklingssamtalet när han skulle tala om vad han lärt sig så nämnde han att han börjat lära sig klockan. Pedagogen såg lite förvirrad ut. Själv visste vi att det handlade om pysselboken att lära sig klockan som han med stort intresse hållit på med hemma.

Nu har han börjat första klass. Han frågade hoppfullt första dagen när de skulle få läxor. Än så länge har de inte haft några. Han har heller inte kommit hem med någon nyhet om vad han lärt sig. Fortfarande läser han inte. Han sätter ihop ord, men blir det för långa ord eller en mening så tröttnar han snabbt. Jag hoppas de kan fånga upp hans intresse och hjälpa honom vidare. Jag hoppas verkligen de inte lyckas få honom att misströsta. Tappa tilltron till skolan. Känna att det inte är något för honom.

Jag tänker på mig själv när jag var liten. Jag kunde sitta som ett ljus i timmar. Sen kanske jag inte hörde vad som sas, jag kunde vara djupt inne i min egen lilla fantasivärld. Jag började läsa tidigt – och så fort jag förstått det här med böcker så började jag sluka dem totalt. Jag undrar hur min son kommer att tycka om skolan. Hur mycket av det han lär sig kommer att komma därifrån?

Eftersom han är väldigt kunskapstörstande är jag inte orolig för honom – men jag undrar hur många andra man tappar genom att inte vara lyhörd. Kanske är de där samlingarna (som jag förövrigt vet att även andra hade problem med, även tjejer) det bästa sättet att utbilda och få folk intresserade – kanske ska man se på alternativ istället att ge guldstjärna till de som lyckades vara lugnast och stilla längst…

Jag läser en artikel i Newsmill av Mats Olsson, som ofta kommer med mycket vettigt på ämnet skolan och kön.

Han är dessutom lysande vass i kommentarerna:

@Kerstin Dahl
 ”Skolan har alltid handlat om att sitta stilla och följa med. De flesta pojkar klarar detta utmärkt.”
 Jag tror att det finns olika uppfattningar om vad som är skolans uppgift. Du har inget stöd för din tolkning i läroplanen.
 Den andra frågan är kanske mer spännande – även om de flesta pojkarna lyckas anpassa dig kan det bli ett förbluffande stort antal som inte klarar av de här kraven. Hur stort svinn kalkylerar du med?

Sanningen ligger i betraktarens öga?

Etiketter

debatter, skolan, uddevalla

Jag föröker verkligen förstå de här turerna i Uddevalla om skolan. Det började med att jag hittade notisen i  SVD och sedan fortsatte historien i Bohuslänningen. Informationen är knapphändig – och inte får man mycket hjälp av kommentarerna heller.

Historien börjar då i Bohuslänningen

Föräldrarna kräver att lärare ska bytas ut

Från ”förälder”:

Detta har inget med lärarens åsikter att göra, det handlar om en lärare som troligtvis mår dåligt och detta påverkar eleverna och deras arbetssituation. Det handlar om föräldrar som har eller haft barn eller kompisar till barnen som gömmer och gråter på morgonen för att de inte vill gå till skolan, barn som inte vågar göra eller säga något på lektionerna då de inte vet när det ”exploderar” och barn som kommer hem med märken på kroppen… 2007 skulle mitt barn ha fått henne till klasslärare men vi protesterade och genomförde möten och då ändrades det… Då skrevs det också om elaka föräldrar som vill kontrollera men tyvärr är det tvärt om. En del av föräldrarna var själva lärare och hade svårt att ”vända sig emot” en kollega men satte barnens väl först. Situationen beror på att föräldrarna inte anmält tidigare. Man har pratat med läraren, man har pratat med rektorerna och man har pratat med varanda men man har inte velat ”sätta dit” läraren.

Från Eva:

Blir lite chockad av det kalla svaret från läraren…. Skulle själv bli väldigt ledsen av så allvarlig kritik och skulle rannsaka mig själv ordentligt. Sedan förstår jag inte hur någon tror att det kan fungera att jobba under sådana omständigheter nu när allt verkat gå så långt redan och hunnit bli så infekterat? Ledningen skulle lyssnat för länge sedan och tagit det på allvar, blir föräldrarna bemötta med respekt och lyssnade på så kan det ju finnas chans till en dialog, men då måste det ske på ett tidigt stadium men en tydlig ledning.

Jag kan hålla med henne om detta svar från läraren är lite knapphändig:

Läraren har tagit del av de skrivelser som skickats från gruppen av kritiska föräldrar. Hon tycker att det saknas konkreta anklagelser och vill därför inte bemöta dem. Hon påpekar att hon inte känner föräldrarna i den nya klassen med ett par undantag och att ingen av dem har kontaktat henne med frågor eller synpunkter. Hon tycker att det är tråkigt om eleverna inte kommer när terminen börjar.

Å andra sidan – vem vill uttala sig i media?

f.d Politiker kommenterar en del:

OM det finns substans så skall fakta in till skolledningen och dom, inte föräldrarna- tar sedan beslut. Det som hittills framförts till komunens skolledning har uppenbart inte varit av sådan vikt.
Om t. ex. eleverna fått stryk hade detta lett till omedelbara åtgärder, självfallet.Vad är då slutsatsen?
Är det verkligen meningsfullt att framställa fakta som att en erfaren och oprovocerad lärare gett sig på kunskapstörstande barn, som suttit som tända ljus?
Föräldrarna skall respektera skolplikten.

Pappa till två har en del poänger:

Mycket obehagligt agerande från föräldragruppens sida.

Dels är det otroligt egoistiskt:

”Denna lärare duger inte att undervisa V Å R A barn (men byts hon ut och därmed undervisar andra är vi nöjda)”

Dels hycklar man när man påstår att man inte är ute efter att ”sätta dit läraren”; Ett värre angrepp på en yrkesperson är svårt att tänka sig…

Om den aktuella läraren håller måttet eller ej är naturligtvis inte upp till föräldrarna att bedöma. Ansvaret faller på rektor och i förlängningen kommunens grundskoleledning.

Är Ni missnöjda med läraren – vänd Er till skolledningen

Är Ni missnöjda med skolledningen – anmäl till skolinspektionen.

Menar Ni (vilket antyds) att Era barn fysiskt misshandlas i skolan – polisanmäl.

Är Ni oroliga för hur era barn har det i skolan – närvara på lektionerna!

Att gruppvis bedriva offentlig klappjakt på en enskild person på det sätt som skett är ovärdigt och osmakligt!

Å andra sidan kan man läsa i GT och senare i Bohuslänningen:

Om skolan byter ut läraren så skickar ni barnen till skolan?
– Det är det som det handlar om. Vi kan inte ha henne som ensam klassföreståndare, för hon kan inte hantera situationen, hon blir nervös och flippar ur och skapar otrygghet. Hon fungerar som lärare, som pedagog, men inte ensam i en stor grupp där barn har så skiftande behov.

Och som Sara skriver:

Hade jag haft ett barn i den aktuella klassen, och varit orolig, så hade jag pratat med läraren själv även om det hade varit jobbigt. Förklarat: Jag är orolig eftersom jag hör de här ryktena om dig! Vad tänker du göra? Vad stämmer? Jag blir bestört när jag läser att INGEN av föräldrarna har kontaktat läraren! Är själv lärare och vet att rykten väldigt lätt kan spridas och blåsas upp, särskilt när det är starka känslor med, vilket är helt naturligt när det gäller det egna barnet. Kan ingen förälder på ett sansat sätt prata med läraren? Var rädda om varandra! Både om barnen och läraren! Antagligen kan mycket lösas med lite vanligt vett och gott bemötande! Gör ett försök åtminstone!

Eleverna hålls hemma även i dag

Åsikterna är blandade här. Vissa är emot föräldrarnas agerande, och att de vägrar ta enskilda samtal med skolledning. Som till exempel dubbelmobbing:

Varför vill inte föräldrarna träffa rektor och skolchef öga mot öga och framföra sina egna synpunkter?
Finns det ett grupptryck som man inte kan stå mot?
Om det finns flera klagomål på läraren som nonchaleras av rektor och skolchef, är dessa då inkompetenta och också behöver bytas ut?
Om föräldrar skall få välja lärare till sina barn, skall då lärare få tacka nej till vissa föräldrar och barn? Det finns ju problem på båda sidorna.
Agerandet tyder på stora brister på båda sidorna.
Respekt för varandra krävs.

Sen har vi de som säger sig känna till situationen:

Anna:

Jag blir riktigt upprörd när jag läser detta! Denna lärare är anmäld ett flertal gånger och MÅNGA föräldrar (en av dom jag själv) har varit i kontakt med olika rektorer under årens gång, detta är ju inget problem som uppkom nu… denna lärare har varit ett problem under många år och det är många barn som mått extremt dåligt under åren. Titta lite på historik, det är inte många år sedan som en annan klass precis som denna vägrade låta sina barn börja i skolan under denna lärarens ansvar. Trodde skolledning arbetade mot mobbing i skolans värld – det gäller väl alla som vistas i skolan? Vuxna som barn. Stå på er föräldrar !!

F.d elev:

Efter att ha haft läraren i fyra år så vet jag vad eleverna går igenom. Mina föräldrar ringde dåvarande rektorn som inte gjorde något. Läraren ska även ha blivit anmäld för misshandel efter att ha rivit och slagit en elev, så det är ingen lärare jag någonsin skulle vilja se på en skola.

Och f.d. elev får då svar från en fundersam mamma:

Du skriver att läraren ska ha blivit anmäld för misshandel-vet du det eller har du hört det?Just det är så farligt med mobbing att någon annan berätta och folk kring tror på det.Om det verkligen hade varit det fallet hade man nog undersökt det och jag tror inte att läraren hade tjänsten kvar,så man måste vara försiktigt med vad man säger om man inte vet riktigt.

Förälder: ”Mötet var tufft och känslosamt”

Enligt TT ska skolledningen under onsdagen konferera om den bekymmersamma situationen och föräldrarna hoppas på konkreta förslag.
 – Vi har inte sagt att hon inte ska kunna vara lärare, men om man inte är klassföreståndare så är det någon annan som har barnen 85-90 procent av tiden, säger föräldern.
 Ser ni en liten öppning där?
 – Ja.

Och här kommenterar då förälder:

Problemet är inte läraren, hon är en av kommunens mest kompetenta och engagerade lärare. Problemet är föräldrarna, någon/några har ett horn i sidan till henne eftersom det ställts krav på tidigare elever. Nu har ni föräldrar skämt ut er tillräckligt, alla barn har både rättighet och skyldighet att gå i skolan enligt internationella barn konventionen.
Vill ni fortsätta att protestera gör det genom att byta skola, straffa inte barnen med er dumhet.

Det finns även två sidor av samma mynt i artiklarna. Till exempel i GP:

Enligt de föräldrar TT talat med har läraren en historia av att tappa behärskningen i klassrummet och fara ut mot enskilda elever. Föräldrarna tycker att läraren är ”irrationell och hotfull” i sitt beteende.

Och svaret från rektorn:

Rektorn säger att skolan inte har några anmälningar mot läraren, utan bara rena påståenden.
 – Jag upplever att läraren tyvärr är utsatt för rent byskvaller. Läraren har i en del fall haft att göra med svåra elever, vilket kan ha spätt på ryktena. Men de klasser läraren ansvarat för har också haft goda studieresultat, säger rektorn.

Och i GT så svarar man på föräldrarnas kritik:

Dennis Reinhold, grundskole­chef i Uddevalla kommun, har tidigare uttalat sig i GT och berättat varför skolledningen inte går föräldrarna till mötes:
– Därför att vi har en annan uppfattning. Vi bedömer att läraren är lämplig och ska ha klassen.
 Han påpekar också att skoledningen ”ser allvarligt på om föräldrarna skulle bryta mot skolplikten”.

Och jag inser att  så här är det väl egentligen alltid när det gäller många debatter. Folk delar upp sig i läger i olika frågor och utmålar de andra som lögnare/rättshaverister/oempatiska/propedofiler etc, och så fort man beslutar sig för att tro på någon så visar man hur dum och lättlurad man är. Av den andra sidan alltså.

I det här fallet är jag böjd att hålla med föräldrarna. Jag har svårt att se att det kan komma något gott av situationen som det har blivit nu. Risken att barnen kommer straffas/ses som att bli straffade för föräldrarnas handlingar är lite väl stor. Kanske är det byskvaller – men å andra sidan så kan faktiskt byskvaller ha rätt ibland med.

Uppdatering 14:15:

Skolstrejken blir ett fall för skolinspektionen kan man nu läsa i Bohuslänningen, kanske har man läst om Skolinspektionens nya uppgift?

De föräldrar som krävt att barnens klassföreståndare ska bytas ut har vänt sig till Skolinspektionen och konstaterar i anmälan att kravet inte fått gehör. Skolinspektionen har kontaktat Uddevalla kommuns skolchef.

Och där finns nog den märkligaste kommentaren hittills. Jag vet inte om Man, 40 bast försöker vara ironisk eller så:

Läraren ifråga har aldrig blivit anmäld för något, aldrig varit föremål för disciplinära åtgärder. Minst sagt underligt att somliga (inte alla) föräldrar högljutt kräver att få byta ut denne lärare.
”Felet” med läraren är naturligtvis att det rör sig om en lärarinna. När manliga lärare rasande skäller ut elever så det hörs över hela skolan, ”tar tag” i elever och ruskar om dessa då anses han göra ett bra jobb vilket gillas av de vuxna. Detta sker varje dag i snart sagt varje skola utan att någon tycker det är fel.
När en kvinna beter sig på detta för en man godtagbara sätt bryter hon dock mot urgamla föreställningar om hur respektive kön ska uppträda. Tyvärr tycks föräldrarna till 14 barn i Uddevallatrakten inte ha förmågan, eller viljan, att se detta. Tragiskt!

Att påverka skolan

Etiketter

lärare, skolan, uddevalla

Fångades av en kort liten notis i SVD precis:

14 av 17 barn i en fjärdeklass i Uddevalla är inte närvarande när höstterminen startar på måndagsmorgonen. Föräldrarna håller barnen hemma i protest mot deras klassföreståndare.

Valet av lärare blev känt i våras och många föräldrar sade sig ha dåliga erfarenheter av läraren. Enligt Bohusläningen finns vittnesmål om såväl fysiskt våld som kränkande behandling.

Skolledningen anser att läraren är lämplig och vill inte byta ut henne.

Jag känner inte till skolan eller så. Men nog måste det kännas hopplöst om man som förälder har dålig erfarenhet av en lärare och så ska barnet sen få gå i skolan i tre år med denna lärare. Skolledningen anser att hon är lämplig. Men hur kan man som förälder påverka? Det där är en oro jag lever med. Det är bra att man protesterar. Det ska bli intressant att se hur det går. Skolplikten framförallt. Men vem vill utsätta sina barn för någon man tycker är olämplig. Och vem litar på att skolledningen vet vad de gör?

Uppdatering 22/8: Det tycks som föräldrarna fullföljde hotet.

– Naturligtvis mår vi inte bra. Men vi måste känna att skolan kan garantera våra barns trygghet, och så länge de inte kan det håller vi barnen hemma, säger en av föräldrarna.
/../
– Jag vill förklara att klagomålen som tidigare kommit in om den här läraren har utretts och att åtgärderna som sedan vidtagits inte riktats mot läraren. De har istället handlat om att skolan exempelvis ska jobba med både med den inre och yttre kommunikationen, säger Isberg och poängterar att det aldrig gjorts någon anmälan mot läraren samt att hon aldrig varit föremål för disciplinär åtgärd.
Vid samtalen vill Isberg även att föräldrarna ska berätta om ”…bevekelsegrunderna för sitt agerande”.
– Om något har hänt, som tidigare inte har kommit upp i det offentliga rummet, vill vi naturligtvis veta det. Det finns ju anmälningsplikt för sånt, säger Isberg.

Vore rätt intressant att veta lite mer om bakgrunden för det hela här.

Uppdatering 2 22/8: Och lite mer bakgrund har man då här. Och efter att ha läst här så hamnade min sympati helt på föräldrarnas sida. Det visar lite hur maktlös man är som förälder i vissa fall. Ja, ibland är det föräldrar som kör över lärare – men ibland är det lärare som mobbar elever.

– Det finns föräldrar i den blivande klassen som har äldre barn som haft henne som klassföreståndare. De vittnar om fysiskt våld och annan kränkande behandling av eleverna, berättar en av papporna i klassen.

Bland klagomålen kan nämnas att läraren tagit hårt i eleverna, så hårt att det lämnat märken. Hon har jagat elever genom klassrummet och kallat elever för olika tillmälen.

– Vi pratar inte om obstinata tonåringar utan om barn. Vi har försökt prata med rektorn flera gånger och därefter gått vidare till skolchefen men ingenstans får vi gehör för vår oro, fortsätter pappan som dock är noga med att poängtera att de inte är ute efter att sätta dit läraren i fråga.

Och då tittar man på vad skolchefen sa igen:

– Jag vill förklara att klagomålen som tidigare kommit in om den här läraren har utretts och att åtgärderna som sedan vidtagits inte riktats mot läraren. De har istället handlat om att skolan exempelvis ska jobba med både med den inre och yttre kommunikationen