Liza kraschar Newsmill

Etiketter

marklund, monica antonsson, sanningen om gömda, trovärdighet

…eller nåt 🙂

I alla fall var det totalt kört att komma dit efter att hennes debattartikel kommit in. Hittade den dock på DN och kunde läsa den där.

Som sagt, hon har gått över på Piratförlagets linje. Den är baserad på en sann historia, och hon dementerar att den ska vara ett sammelsurium av en massa kvinnors berättelser.

På ”Gömdas” omslag står det dock att boken är ”en sann historia”. Mer korrekt hade varit att skriva ”bygger på en sann historia”. 

Och hänvisningarna till alla dokument och sådant som hon hänvisar till där vad skulle det stått där istället…? Det finns en massa dasspapper i husen?

Jag skulle alltså riskera att göra mig skyldig till ett grundlagsbrott om jag berättade vilka detaljer jag har förändrat i böckerna i syfte att bevara mina uppgiftslämnares identiteter.

/../

Detta är alltså skälet till varför jag inte kan svara på frågor om vad jag har förändrat i böckerna, och vad som är ”verklighet”. Jag kan alltså varken bekräfta eller förneka att personerna som yttrar sig i frilansjournalistens Monica Antonssons reportagebok ”Mia – sanningen om Gömda” uttalar sig om rätt personer.

Men serru – det där är bullshit. Du har påstått att MMDMÖ är krigsförbrytare. Osama har trätt fram och sagt att han är MMDMÖ, tydligen finns det en massa likheter som är tillräckligt klara för att visa vem de är (mig veterligen är han väl den enda dömd för misshandel på Mia).  

Dessutom har Monica bekräftelse på att ”Mia” är den ”Mia” som hon har beskrivit – bland annat genom sonen som hon har träffat dels med ”Mia” och dels med hans far.

Den 25 februari 2003 beviljades Maria och hennes två barn asyl i USA. Jag har immigrationsdomstolens beslut framför mig, underskrivna av en amerikansk domare.

Då vill vi nog se den. Mörka personuppgifterna, men den måste visas. Tyvärr Liza, du har noll trovärdighet och jag tror inte att det är papper du har på ditt loft utan någonting helt annat.

I slutändan kontrar hon med direkta felaktigheter som Monica Antonsson gjort sig skyldig till. Visserligen måste jag säga att det var en billig poäng att ta när någon sagt att de konfronterat henne på en signering i Nyköping och hon inte varit där. Kan varit en miss på plats – och det verkar på flera att hon inte svarar när man kritiserar henne.

Ja, nu har i alla fall Liza kommit ut. Nu är det Monica Antonssons tur att replikera. Jag hoppas att hon kommer ha tillräckligt på fötterna nu. Hoppas också att hon kommer låta någon mer läsa hennes skrift innan (kanske theWitch som verkar mycket vettig) då den senaste tidens inlägg visat att Monica är väldigt känslobetonad i sitt engagemang. Tyvärr brukar tydlig, logisk retorik vinna över sådant i läsarnas ögon.

Men, som sagt. Det är på G nu.

Och i slutändan kom även Newsmill upp igen, så länken finns då här.

Vem ska man tro på

Etiketter

Barn, liza, marklund, trovärdighet

En av mina bloggare är som jag nämnde Monica Antonsson. Jag kan redan nu säga att jag inte läst hennes bok – och inte heller Liza Marklund. Av det jag läst så tror jag mer på Monicas version än Lizas. Anledningen till detta är främst:

Källreferenser. I Gömda hänvisar man till olika dokument som man kan hitta historien i, dommar mm. Däremot tycks inte Liza själv ha gått igenom dem om man läser hennes uttalande i Expressen rätt – hon har mest bara trott på Mia. Fine, men presentera det inte som sant då. Och framförallt använd det inte som ett argument i debatten. Som så många säger kunde det här ha varit sant – använd då ett SANT fall i debatten, då får man större utslag. Det ser inte så bra ut när det visar sig vara ett falsarium. Det är ju faktiskt fiction säger hennes medägare i Piratförlaget.

Problemet för Liza är att Monica också har källreferenser. Och dessa går då att kolla upp.

Så, är det här stort problem att en smart dam skriver en bok som passar i ett politiskt projekt (Muslimska män misshandlar sina fruar och har ett nätverk som jagar de frånskilda fruarna för att mörda dem?).

Frågan blev lite aktuell för mig när jag förfasade mig över Lizas krönika idag om ett barn som for illa. Pojken blev våldtagen av sin pappa och det fanns mycket bevis på detta. Trots detta så blev pappan frikänd i hovrätten. Skandal, tänkte jag. Och kanske inte förvånad med tanke på det svenska rättsamhället.

Sen tänkte jag igen. Kanske blev han frikänd för att det inte fanns bevis? Kanske är detta också en av Lizas påhitt för att tjäna pengar och få fram en debatt? Efter att ha följt Gömda skandalen så vet man ju att hon redan hängt ut en kvinna offentligt och krossat henne – utan bevis (dom ligger ju tillsammans med de andra dokumenten hon plöjt igenom på vinden…). Denna kvinna har också skrivit en bok som heter Vingklippt (Elisabet Hermon eller så heter hon). Den lilla människan har inte någon chans emot Liza visade det sig där.

Så nu när Liza är trängd så tar hon då upp barnets fall. Smart. Men frågan är hur mycket jag tror på det när det är hennes journalistiska ådra som ligger bakom. Synd om barn drabbas. Men som man säger om politiker som ljuger: Avgå!

Expressen, säg upp avtalet med Liza, och ingen annan bör anlita henne, för hennes trovärdighet är djupt skadad nu, och ju mer ni håller tyst, desto sämre ljus hamnar ni själva i. Låt henne skriva sina fictions om Annika och håll henne för Guds skull undan från alla reportage som är av vikt för samhället och människor.

Edit: När jag surfade runt lite hittade jag ett inlägg av Motherbitch där hon tog upp bakgrunden. Det låter ju verkligen som det är en sann berättelse det här, men just nu är jag lite i allmänt hmm-tagen, skulle varit intressant att läsa varför hovrätten dömde som de gjorde. Vad var det man skrev? Men samtidigt så känns det som att just nu har barnet det bra, och han är inte hos sin far, så jag känner inte att det var läge att ta en krönika om det ändå. Men det är som sagt bara min åsikt…