Etiketter

Det här med barn och barnuppfostran är svårt. När jag växte upp så berättade mamma ofta hur stolt hon var när hon blev förälder. Hon hade ett sådant där perfekt barn som gjorde som hon blev tillsagd, ljög aldrig, gjorde läxorna flitigt etc.

Så hon såg andra föräldrar som hade problem med barn som inte lyssnade och hon kände sig stolt. Sen fick hon mig. Vadå lyssna på föräldrar? Obstinat var väl ett ord som ofta användes om mig. Ordningsam användes däremot aldrig.

Åren gick. Det blev väl folk av mig med. Trots att jag hemma var rätt så odräglig så lyssnade jag väl på mamma ändå och sågs som bra alternativ för lekkompisar för de jämnåriga av föräldrar (och det är för övrigt inte alltid bra för att bli populär bland kompisar kan jag säga…).

Nåväl. Jag fick också barn. Ett sådant perfekt exemplar typ min syster. Ett ypperliget bevis för att ”duktig flicka” inte behöver vara tjejer. Det har aldrig någonsin varit problem. Jag och min sambo har vissa regler i barnuppfostran. Nummer ett är att stå för det vi säger. Det vill säga, inga tomma hot. Att vara överens inför barnen (men om vi inte är överens ta det i efterhand och diskutera – och låta den som satt upp en regel vara den som backar).

Sonen kan ibland vara så välartad att man blir lite trött på honom. Till exempel så kollar han av gränser väldigt noga. ”Om jag gömmer DS-spelet i sängen, då kan jag spela på natten när jag sover. Får jag det?”. Och där står man som mamma som la täcket över lampan för att läsa hela natten, som körde febertermometer på lampan för att visa att jag var sjuk (fungerade på de gamla termometerna – inte dagens) och få slippa skolan. Vad svarar man? Min lösning var mummel. Och att blunda när han gömmer DS väldigt dåligt.

Självklart finns det busigheter hos honom också, och det finns saker som vi har långa diskussioner om. Men i stort sett så fungerar allt bra.

Men eftersom jag då har mammas berättelse i minnet så har jag inte skrutit om mitt barn och att han är en produkt av vår uppfostran. Men någonstans så har jag väl ändå tänkt att det har bidragit. Och så skaffade jag nummer två.

Och plötsligt inser jag vad man menar med obstinat. Han kan vara så enormt underbar och gullig den lilla – men ibland så är det krig hemma. Och det känns så frustrerande. Oftast avhåller jag mig från att skrika, men han har däremot inte några sådana skrupler.

Storebror diskuterar vad han vill och varför han vill det vilket kan vara bra som utgångspunkt när det gäller förhandla, och det har aldrig någonsin varit så att han försökt skrika sig till något. Vi har varit väldigt tydliga med att det inte kommer att fungera så den taktiken är dömd att förlora. Så sedan han lärde sig prata så har han försökt argumentera. Men inte lillebror. Han vill för att han vill – eller vill inte. Och där slutar de argumenten. Sen är det bara upprepning.

Min systers man har väl ibland tyckt att det är negativt att vår (äldste) son är så följsam och präktig. Han föredrar då sin dotter som har vissa likheter med mig som liten – och min yngre son. Han ser det som bevis på att barn har egen vilja. Jag ha väl retat mig på deras inställning – men samtidigt så har jag väl funderat över det hela. Gör jag något fel när han verkligen inte själv vill testa gränserna utan att stämma av med oss? Samtidigt märker jag att han mer och mer ifrågasätter och funderar på regler som vi har och funderar på varför. Till exempel det här med svordomar. Varför får andra göra saker som han inte får?

Men efter att ha diskussion med lillebror och kan se likheter med kusinen så undrar jag om det verkligen är att ge utlopp för den fria viljan det handlar om. Och gör man barnet en tjänst med att alltid ge med sig när barnet vill något? Detta är då en typisk dialog hemma: ”Jag vill inte göra det?”, ”varför inte?”, ”för att det är tråkigt!”, ”På vilket sätt är det tråkigt?”. ”Det är tråkigt!!”, ”Men hur menar du? Vad är det som är så tråkigt med det?”, ”DET ÄR TRÅKIGT!!!”. Och då kommer då det argument som jag allför ofta känner att jag hamnar i. Det låter jättehemskt och jag bara väntar på att få höra det tillbaka från barnet: ”Det spelar ingen roll!”.

Är det då inte bättre att få barnet att lära sig att ett bra argument kan leda till ändring från föräldrarna? Vi är inte helt där än, inte ens nästan, men ibland så lyckas vi få in det och kan kommunicera med 3,5 åringen med där han lär sig värdet att faktiskt uttrycka sina önskemål och skälen för dessa.

Övriga skillnader jag ser mellan ett och två är det här med maten. Det här med mat är något som jag själv var dålig på – och till viss del fortfarande. Jag var reserverad till det mesta – och absolut ingen fisk. Jag vet inte hur mycket mat jag spottat ut i servetter och slängt. Inte ens där har jag bestraffats någonting med mina barn (min syster, som däremot alltid ätit bra har fått två matvägrare – vet inte om det har med kön att göra, det är få föräldrar till killar som jag hört klagat faktiskt). Däremot så finns det perioder som är uppåt och neråt.

Storebror är i storätar fas just nu (och älskar verkligen allting med Linas matkasse) och lillebror är inne i en fas att han ”älskar inte det” och är mer försiktigt. Att man inte äter upp allting ser jag inte som problem – däremot så vill jag att man ska testa. Något som då storebror gjort även när han varit i faser att äta som minst. Visserligen har det kanske varit en del diskussioner involverade men i slutändan så testar han och säger glatt att det är gott. Och man brinner av lust att säga något – men samtidigt vill man inte skapa en känsla av prestige. Vägra gilla för att inte ändra sig.  Men lillebror har då ibland bestämt sig att han inte tycker om något och vägrar helt och hållet att smaka.  Och om han smakar så är det en mikroskopisk del. Som han då inte gillar. Suprise. Hotet som vi haft på detta har då varit att det inte blir saga på kvällen. Detta har en enda gång hänt för storebror. Lillebror hände det första gången för för några veckor sedan. Han var jättesur men vägrade smaka – mycket ilska och snörvel – men samtidigt trött så han somnade fort ändå och sen insåg han att det var helt ok att somna utan saga. Så nästa gång det var något nytt tittar han på maten och säger: ”Jag vill inte ha någon saga!”

Sonen – föräldrar 1-0.

Men tack och lov är han rätt hungrig av sig, så jag är inte orolig för att han ska svälta nu när han är inne i en fas. Saker han inte älskar är framförallt: Lök, gurka, ärter, kokade grönsaker. Saker han älskar (som mamma imponeras av): fisk (alla sorter), bönsallad (Max variant är en hit.…), morötter, matvete osv.

Annonser