Mina tankar kring EU då och nu

1994 så var det val om EG. Lustigt egentligen hur lite minnen jag har kring detta stora val. 1994 är för mig mer Estonia och efterdyningarna om detta. 27 september sjönk Estonia och 13 november så röstade jag att jag ville gå med i EG. Jag var rätt ung då och pluggade. Framtidens folk, om jag nu förstått hur man bedömer människor efter #Brexit. Så vad tänkte just denna framtidsmänniska på då?

Skulle vi hoppa på tåget eller inte? Det fanns en massa för och nackdelar. Av någon anledning så fastnade jag för det här med att kunna ta med mer alkohol till Sverige. Vilket som närmast nykterist kan vara märklig anledning, men det var väl den här känslan av att kasta av sig överförmynderiet och lita på människor. Jag tänkte också på att resa utomlands och plugga eller jobba. Även om min syster redan gjort detta utan problem både utanför Europa och inom Europa. Själv hade jag inte gjort något av det. Flera år efter så har jag fortfarande inte gjort det. Förvisso har jag rest en del inom Europa men jag har alltid haft pass med mig – så det faktum att jag inte *behövt* pass har inte gjort någon skillnad.

Min man jobbade på ett företag som ett tag hade kontor i Schweiz så han var med och byggde upp detta kontor på den tiden. Det var efter vi kommit med i EU men det fungerade bra det med. Visst det var en del byråkrati…men försök ordna något med myndigheter i Sverige så är det bara att inse att vi har en hel del byråkrati inom landet så det har inte blivit någon skillnad.

Ganska tidigt märkte man att EU fokuserade på de viktiga sakerna. Böjgraden på gurkor och bananer t ex. Samt att det blev dyrare med ris. Tydligen fanns det en entusiastisk risodlare i Portugal som måste skyddas så det blev dyrare att importera utifrån EU. Tack för den typ. Inte heller så ändrade man Systembolaget i Sverige, även om man efter några år faktiskt ökade ransonen så även jag kunde bli nöjd. Men inom Sverige så har man förvägrat gårdsförsäljare som gjort eget vin. Helt ok i Frankrike, men inte i Sverige var budskapet. Samtidigt så minns jag oron när man började prata om att skriva in det i grundlagen. Jag blev orolig första gången, och sedan arg när det liksom smögs in nästa gång. Detta hade inte riktigt framgått när man förklarade fördelarna med EU att vi avskrev vår bestämmanderätt. Snus, Falukorv och Kalles Kaviar var också viktiga frågor som det behövde bestämmas om.

När började jag bli tveksam till EU? Innan FRA började diskuteras så var jag rätt ointresserad av frågor, men till och med jag kände väl att övervakningen man pratade om var mer än tveksam. När sedan IPRED och datalagringen kom på tal så blev jag fly förbannad. Jag minns diskussionen om datalagringen. Att det var ett krav från EU. Där och då kände jag att den här kolossen man skapat var farlig. Lite hopp fick jag dock då man från samma EU som lagt detta krav på folk kom fram till att detta var olagligt och krav kom att man skulle ta bort det. Fast inte i Sverige tydligen. Krav att ta bort lag/direktiv som EU sagt var olagligt var tydligen inte lika viktigt. Diskussionen blossades upp och sedan tappades den bort igen. Kvar sitter en liten väljare och vet varken ut eller in. När gäller EU lagarna och när gäller de inte?

Rumänien kom in i EU och det varnades för social turism från sina håll. Nonsen, var kritikerna. Några år senare har vår stadsbild förändrats totalt. Lustigt nog tycks detta bara vara en effekt av EU i Sverige. Jag såg inte samma saker i varken London eller Tallin när jag varit där. Det var en väldigt liten del av Danmark jag såg förra året, men inte heller i Billund såg jag detta. Ändock ska detta vara ”EUs fel”.

Skulle det bli bättre i Sverige om vi gick ur EU? Jag vet ärligt talat inte. Som jag ser det är våra lokala politiker lika stort problem som de som sitter längre ifrån oss. Kanske skulle det vara lättare att tvinga dem faktiskt ta ansvar om de blir ytterst ansvariga? Tveksamt förvisso. Å andra sidan, jag ser inte att vi har fått fördelar vi utlovades. Vi har slagit undan benen på vårt jordbruk genom att vi har högre krav på detta här i Sverige, men sedan importerar billigare kött/grönsaker/mejeri från länder som inte har samma krav. Vi har tveksamma åkerier som far igenom Sverige från länder med liberalare syn på alkoholvanor samt även på vilka däck som man behöver köra i Sverige med.

Tillägg 12:24 En varningsflagga jag fick tidigt om EU var det här med AZU färger som förbjöds i Sverige på grund av att det sågs som farligt som i och med att vi kom med i EU plötsligt blev tillåtet igen 1999. Jag tror det var där första tvekan för mig kom när jag insåg att det inte fanns möjlighet att välja russin vi ville ha. Man pratade så mycket om att man ville föra in mer restriktiva saker i EU med våra ”lite bättre” lagar vi hade i Sverige på alla områden. Sen var vi själva tvungna att backa på dessa. Jag minns även diskussioner om Belgian Blue som inte riktigt kändes som något jag ville ha i Sverige. Man pratar sedan så mycket om hur viktigt det är för miljön att vi i Sverige är med och påverkar men där känner jag heller inte att man åstadkommer något på riktigt.

Så vad var vinsten? Vad får vi för alla dessa pengar vi betalar in till EU? Visst finns det enstaka projekt som jag känner till som fått EU pengar, men när nettokostnaden är så hög är det bara att inse att dessa projekt hade kunnat bekostas av samma pengar i Sverige med.

I dag är jag inte längre framtidens människa. Jag kanske inte helt är gårdagens människa heller, men jag inser att jag är en sådan person som många helst skulle ta bort rösträtt från då jag nog skulle rösta fel om vi nu skulle få möjlighet att rösta

Jag vill ha ett samarbete över Europa, men EU är inte svaret för mig. Visst finns det osäkerhet om vad som skulle hända om Sverige gick ut. Men något livet har lärt mig är att saker och ting kan förändras. Det otänkbara kan ske och de flesta människor hanterar dessa förändringar om de får en chans. Civilisationer har kommit och gått genom tiderna. De gamla romarna trodde nog aldrig att deras samhälle skulle gå under. Jag tänker på en film jag såg om Normandie där man filmade Dagen D och sedan alla döda på stranden, året efter med den döda stranden som blivit helt förstörd och så med tiden hur växtligheten på stranden kom till liv igen.

Tankar kring reklam, kändisar och välgörande ändamål

För någon vecka sedan hörde jag att Kakan skulle bli talesperson för en kampanj från Cancerfonden med det fyndiga namnet ”Nej till Cancer”. Vet inte riktigt hur man tänkte där om jag ska vara ärlig, varken i val av person eller slogan. Det är väldigt ofta kända människor får fronta för saker som de brinner för. Kakan är väl bara en i raden för detta. Valet av person är rätt intressant. På vilket sätt tycker man att hon kommer att tillföra något? Tidigare har jag inte funderat så mycket på kostnader för folk som är ”någons ansikte” men det blev ganska snabbt aktuellt. Nu avbröts kampanjen ganska snabbt efter kritikstormen, så egentligen är det väl onödigt att skriva om det ändå. Jag lyckades faktiskt missa att man avbröt då det skedde när jag var rätt offline. Jättebra att man lyssnade och tog till sig kritiken – men det man tog till sig var väl att ”Nej till cancer” slogan var rätt skuldbeläggande. Valet av ansikte kommenterades inte så jag är fortfarande oförstående hur man tänkte från början.

Tanken på det återkom när jag läste LaMottes tweet om att någon ville ge till välgörande ändamål och valde att ta in honom för att föreläsa om sexuella trakasserier (om jag fattade det hela rätt). Kanske inte det välgörande ändamålet jag personligen skulle valt efter en storvinst, men tydligen så tyckte personen det och det är väl det viktigaste. Vet inte hur stor konkret skillnad det blir av att höra LaMotte prata om detta för att vara ärlig. Jag gissar att det är de redan frälsta som går på föreläsningen. I vilket fall var pengarna hennes att göra som hon ville med. Till skillnad från Cancerfonden som faktiskt har rätt bra ställen att stoppa ner pengarna som inte är Kakans ficka om jag får tycka. Jag antar att man faktiskt betalar någon för att vara vara ansikte utåt. Nu kan jag väl känna att

Tycker jag att det är bra användande av pengar som många kanske tänker sig skulle kunna användas bättre? Om man nu inte haft provocerande slogan – fanns det möjlighet att Kakan skulle kunnat generera så mycket intäkter att det blir en vinstaffär? Möjligen. Kakan är en person som provocerar en hel del. När jag läser om henne så hittar jag många ord som jag kan flagga Konstfack. Radikalfeminist. Polishat. ZTV. Inget av orden som riktigt för mig känns som någon jag vill förknippa med någon som är empatisk och lyhörd. Saker som jag nog gärna vill . En sådan som kan förstå hur det är att leva med en människa som drabbats av cancer. Eller vara en person som lever med det. Men visst. Hennes lillasyster fick cancer när hon var 14 och Kakan 18. Kanske skulle hon med dessa erfarenheter vara rätt person att förstå känslan?

Rätt person kan ge bra publicitet till ändamålet, de kan tjäna in bra med pengar. Fel person – de kan skada varumärket så mycket. Om Volvo väljer att riskera sitt varumärke genom att välja en person som Silvana Imam att stå för musiken så är det upp till dem. All press är bra press sägs det. Men jag tycker Money Talks är ett bra uttryck med, och även om jag inte aktivt väljer saker för att jag gillar någon person som säger att det är jättebra (men visst, en snygg bild på okänd person kan naturligtvis säljas in till mig) så har det hänt att jag aktivt valt bort något. T ex så hände det ibland att jag köpte Havremjölk till mina barn. Sedan jag läste om deras dubbelmoral så har det blivit aktivt val att inte köpa Oatley då. När det gäller Unicef så undvek jag dem så länge Liza Marklund var kvar som ambassadör för barnfonden efter Gömda skandalen. Såg att de nu hade lite andra representanter.

Men tillbaka till kändisar och sälja in saker. Jag hittade rätt intressant blogginlägg om detta som jag kan rekommendera. Framförallt detta stycke då.

G. Överföra symbolisk mening

Genom att associera kändisar till en viss produkt hoppas man på att överföra värden i form av den symboliska mening som kändisen bär på, det vill att låta den image artisten har smitta av sig på produkten. Exempelvis kan man vara ute efter att förknippas med Lady Gagas trendiga coolhet (ex. Polaroid), Zlatans sportighet (Nike) eller den rockattityd Dregen utstrålar (Polly) och på så sätt skapa, förstärka eller förändra en attityd till produkten.

En annan information jag fick via denna sida var att det faktiskt var Zlatan som kontaktade Volvo och inte tvärtom.

Personliga drömmar om London

Jag kommer ihåg när Hemnet var typ den största siten där många människor slösurfade för att hitta boenden och drömma sig bort. Jag vet inte om det fortfarande är vanligt, då den i min närhet som gjorde det dött och att flytta inte riktigt är något jag är så pigg på. Jag trivs bra där jag bor och istället för fantastiska boende så ser jag kostnader som är astronomiska och en massa exta arbete jag verkligen inte skulle vilja dra på mig.

Min egen last har då istället blivit drömma om resa. Även det kan bli rätt dyrt men det känns ändå som man kan få ihop trevliga resor till överkomlig kostnad. Det jag brukar slösurfa och planera och drömma om är väl framförallt min drömstad London. Det finns en site där man kan hitta hotell i London och jämföra priser och läsa om områden som jag gillar. Tidigare har jag väl skjutit London resorna på framtiden. Tills barnen blev tillräckligt stora så de kan vara med och förstå lite mer. Jag blev lite för frestad att se hur det gick nu i trettondagshelgen så vi passade på att åka då. Denna gång bodde vi alldeles vid Waterloo på Hampton by Hilton. Det låg väldigt bra till och skulle ha gett oss väldigt mycket vardagsmotion att ta oss till alla turistattraktioner i området (t ex London Eye som då inte var där när jag och min man besökte London sist, vilket säger lite om hur länge sedan det var…) tyvärr var väl inte regnigt London + plus gatstenar + kryckor (då pga spricka i benet på den äldste) en optimal kombination så det blev en massa taxiåkande i stället. Vi var mycket inomhus istället för de fria parkerna, men även om man slapp halkrisken då så fick sonen blåsor i handen och träningsvärk i överkroppen.

Denna gång skippade vi Madame Tussaud även om det var något barnen rekommenderats av klasskompisar inför resan. Kändes inte riktigt som det hade gett så mycket eftersom vi såg en hel del reklamskyltar med bilder på vaxdockor och den enda som den äldre kände igen var Barack Obama. Vid London Eye fanns statyer av Angelina Jolie och Brad Pitt som barnen poserade vid. Ingen av dem kände igen varken namnen eller utseendet på dem. Nu har de väl sett Maleficent så då blev det väl lite ”aha” men kändes definitivt inte värt det denna gång. Det får kanske bli senare besök.

En upplevelse som blev lite av en besvikelse var väl ”Duck tours” som åkte genom staden först som buss, och sedan åkte bussen ner i vattnet och körde genom Themsen. Besvikelsen från min sida var definitivt inte touren, utan yttre omständigheter som hällregn. Det var dåligt väder lite då och då, men just detta tillfälle var det mycket regnande, och det hade redan börjat innan så man var lite kall. Fönstren var genomskinlig plast som spändes för vilket var ungefär så smutsigt som sådant kan bli så det var svårt att få fina bilder. När vi väl kom ner i Themsen sen fick den yngre sonen lite sjösjuka och längtade bara efter att det skulle vara över. Det var också en bra guide som pratade mycket och förklarade en hel del. Den äldre hängde med utan problem, men det var svårt för den yngre där så han var inte så nöjd efteråt. Om jag skulle göra om detta så skulle jag nog inte boka resan i förväg utan se hur vädret ser ut och köra lite mer spontant. Musikalbesök var naturligtvis ett krav för mig. Denna gång blev det Lion King som var riktigt bra. Efter besöket konstaterade den yngre att folk tydligen alltid dog i musikaler. Hans erfarenhet sedan tidigare var West Side Story så han hade väl en poäng. Får se om det blir Phantom of the Opera sedan för att fortsätta trenden🙂

Det blir nog inte någon mer tur i år skulle jag tänka mig. Men jag fortsätter slösurfa för att kanske få till en snabbvisit nästa år kanske.

Tankar kring Bamse

Lite då och då hamnar Bamse i rampljuset i Sverige då något knepigt har kommit fram. Jag skrev själv om bland annat Bamse för ungefär ett år sedan där jag tog upp lite tankar som jag fått när jag läst tidningarna i efterhand men även detaljer som jag reagerade på redan då det begav sig.

Min stora aha upplevelse var väl giftermålet med Brummelisa. Innan de gifte sig hade hon alltid en röd och vit prickig sommarklänning, och genast efteråt hade hon alltid stickad murrig grön tröja och skotskrutig kjol. Jag har inget minne av att Nina Kanin förändrades något när hon gifte sig med Lille-Skutt. Vet inte om man kan lägga in någon tolkning på detta.

Det som fick tankarna tillbaka till Bamse denna gång var Jennifer Wegerups krönika som beskrev hur Bamse hamnat vilse.

Dagens Bamse-kreatörer klarar dock inte den balansgången. Som i nummer tre. Termerna ”fattiga” och ”­rika” används konsekvent. De fattiga framställs som goda men helt utan egen makt över sitt öde. De rika är själviska, inskränkta och otrevliga, som damen i fina huset. Att de jobbar hårt och betalar mycket skatt till ­välfärden? Asch. Den som tjänar pengar är ond, som Krösus Sork.

När Vargen stjäl ett halsband från den rika damen tänker Bamse att det var ”godhjärtat” och ”hjärtat ­säger en sak, lagen en ­annan”.

Är detta då verkligen nytt?

Jag diskuterade denna ”nya” moral med en väninna som råskrattade åt mig. Denna storyline fanns redan tidigare som etsat sig fast i hennes minne (utifrån hennes minne, vet ej när denna kom ut, jag känner vagt igen det själv)

Det handlade då om Mickelinas pappa som brutit benet och de kunde därför inte köpa present till Mickelina när hon fyllde år. Mamman hade då rånat leksaksaffären för att lösa problemet. Just denna gång så vikarierade Bamse för poliskonstapeln och han upptäckte vem skurken var. Men då han naturligtvis var godhjärtad redan då lät han det hela bero och alla blev glada och lyckliga. Utom Vargen då som skvallrade för konstapeln som då inte hade något val än att sätta Bamse i fängelset. Men Bamse hade ju dunderhonung och kunde då bryta sig ut, vilket då innebar att han kunde gå fri. Slutet gott, allting gott.

Sensmoralen i det hela? Tja det får någon annan lista ut. Men lagen har aldrig varit något som Bamse behövt bry sig om. Är du tillräckligt stark så ingen kommer åt dig så är du orörbar.

Väninnan hade även en vän av brittisk härkomst som försökt läsa Bamse för sina barn men blev så upprörd över hur man kunde glorifiera doping på det viset. Just den vinkeln hade väl ingen av oss tänkt på, men ligger mycket i det.

Det har stormat fler gånger kring Bamse och jag hittar några debattartiklar på olika teman.

När hälsotidningen kom och man lyckas pricka in ”White trash” stereotypen perfekt. Andra stereotyper var när man skildrade indianer och lyckas med att ”avhumanisera” dem (skrattar gott åt användande av just det ordet i det här sammanhanget). Sen har vi många fler som reagerar på att Bamse har våldsmonopolet och att det är ok att han ibland tar till övervåld, det är ju för att han är god! Man undrar ibland om vissa vänsteraktivister och deras apologeter förläst sig på Bamse. Skulle kanske förklara deras moral.

Tankar kring skolan och läxor

Min äldste son går i femman på Engelska skolan. Något som skiljer denna skola från hans gamla skola är det här med läxor. Det är mycket läxor. Främst i matte. Detta är inte något större problem för honom då han har lätt för matte. De problem han har med det är väl att han försöker göra klar läxan så fort som möjligt och det leder då till slarvfel.
Jag har själv aldrig varit särdeles snabb i huvudräkning, men klarar av att förstå matten och kan förklara de gånger han inte förstår uppgiften. Förvisso pratar vi fortfarande femman så jag vet inte hur det ser ut framöver, men som sagt känns som jag kan hjälpa till. Sonen har en extremt naturvetenskaplig profil och har även lätt med NO ämnen (det låter väldigt mycket bättre med Science för övrigt) han lyckades t ex på ett fysikprov han missat pga skada få 0,5 p fel. Detta utan att plugga något till provet första gången, och än mindre till en månad senare när han skrev provet. Det handlade om genomgång han tyckte var intressant.

Problemet han har, som jag misstänker kommer öka med tiden, är de humanistiska ämnena som svenska och SO. Dessa ämnen hade jag aldrig problem med, utan de var rätt självklara för mig. Lite som matte är för honom så var svenska för mig. Jag läste snabbast i klassen och jag levde mig in i böckerna så de uppgifter och frågor han får på böckerna hade varit hur enkla som helst för mig, men helt klart är våra läsupplevelser olika. Liksom mig älskar han böcker och läser numer gärna. Men han kan lägga ifrån sig boken och fortsätta några veckor senare ibland, trots att han gillar boken. Frågor om vad han tycker om huvudpersonen, om han skulle vilja vara vän med denne blir väldigt förvirrande. Min gissning är att det kommer bli svårare med svenskan . Redan nu är det svårt för mig att hjälpa honom. Mina försök att få igång hans tankar och locka med frågor leder till enorm frustration från min sida och en ökad antipati från hans sida. 

Något jag har funderat över för detta i framtiden är det här med hjälp med läxläsning och har nu hittat något jag tycker verkar intressant med Allakando.

Det jag gillar är att de som hjälper till ofta är studenter. Nu verkar fokus ligga på matte vilket vad jag förstår ofta är problemet idag, men förhoppningsvis kan det även vara svenska och samhälle. Jag tror att ett problem för mig i hjälpandet (bortsett från att jag är jobbig mamma) är att våra referensramar är så vitt skilda. Jag har en gång varit barn i skolan men mitt perspektiv idag är så annorlunda. Jag är dessutom tjej och trots att jag på många sätt kanske var pojkaktig så tror jag i mitt läsande att jag hade ett specifikt könsperspektiv tidigt. Min första stora kärlek var Peter Pan vilket jag hittade tidigt. Jag var hans själsfrände Petra som påminde en hel del om Tingeling men lite större då. Fast ibland var jag Tigerlilja med då hon var så cool.
Jag uppfattar inte att sonen ser potentiella partner i sina böcker. Snarare blir han irriterad när det kommer tydliga relationer som stör handlingen. 
På frågor som ”förklara utförligt” kan jag lätt få ihop A4 ark. Sonen får ihop två rader. Med väldigt stora bokstäver. 
Jag gissar att någon annan lättare kan nå honom och kanske skapa det intresse som han saknar. Jag vet inte hur läraren är, men jag uppfattar att sonen tycker att h*n är bra men han ogillar ämnet i sig. Vilket han alltid gjort (chocken när han insåg att han fortfarande måste läsa svenska på engelska skolan!) 
Vi får se…känns som det är lite tidigt ännu kanske, men om han fortsätter på det här sättet måste jag väl försöka hitta något sätt att hjälpa honom på högstadiet. 

Tankar kring att vara svensk och rasism

Det var ett tag sedan nu men jag läste en krönika/”debattartikel” som fick mig att fundera på saker och ting det var i kvalitetstidningen Metro (unvis.it), så nivån var väl därefter. Det var återigen en arg kvinna som utifrån sina upplevelser på krogen pekar på strukturella problem. I det här fallet handlade det om rasism.

Det fanns en del saker som fångade mitt intresse och skapade funderingar.

Krogen en kväll i januari. När jag är på väg mot min sittplats stoppas jag av en vit man som frågar mig om min härkomst. Redan här blir jag irriterad, eftersom han är okänd för mig och jag undrar varför mitt ursprung är viktigt för honom. Redan här har han markerat att jag inte är svensk. Redan här har han bekräftat det utanförskap som jag har tvingats växa upp med. Han har rivit upp såren.

Jag vet inte hur denne man formulerade sin fråga. Min gissning är att det formulerades som ”var kommer du ifrån”. Jag har själv fått den frågan ibland. Inte på grund av mitt yttre. Det kan vara raggningsreplik. Det kan vara en nyfiken reaktion på min dialekt (som är en salig blandning för att vara ärlig). Det har också hänt att folk gissat att jag har ursprung ifrån Österrike eller t o m Irland (vilket sammanföll med min tid som rödtott med gröna linser vilket kan ha påverkat). Vad svarar jag på en sådan fråga då? Tja det beror helt på var jag befinner mig för tillfället. Jag ser inte att jag skulle säga ”Sverige” på frågan när jag befinner mig i Sverige. Jag skulle nämligen ta det som självklart och mer säga antingen min nuvarande bostadsort, eller också mitt uppväxtlandskap. Eller också, om det är en totalt ointressant människa jag inte vill konversera med skulle jag antingen ignorera frågan eller ljuga.

Är jag utomlands så skulle jag säga Sverige. Beroende på hur troligt det är att folk känner till området så kan jag definiera det mer. Jag är svensk. Uppväxt i Hälsingland och nu boende i Uppland. Mamma var uppväxt i Ångermanland och Jämtland och pappa i Bohuslän. Alla dessa rötter finns i mig (eller ja, inte Jämtland, där kanske jag bara har spår från mammas dialekt från tidig ålder som påverkat mig). Ibland kan det diskuteras mycket om personer är ”svenskar” eller inte. Jag ser det lättare att bli ”svensk” än att bli del i det mindre samhället. Jag kände mig aldrig riktigt som jag passade in och accepterades där jag växte upp. Jag kände mig mer hemma i Bohuslän där vi var på somrarna än jag var i min egen hembygd där jag aldrig kände att jag hade rötter. Idag då jag har lämnat orten sedan länge kan jag dock känna nostalgi vid tanke på min hembygd. Jag har inga problem att besöka där, och tänka tillbaka på min barndom. Oavsett vad jag tyckte om det då så är det i dag rötter jag är stolt över. Även om jag aldrig skulle vilja flytta tillbaks dit🙂

Om jag förstår författaren rätt så är hon från Skåne, men trots detta väljer hon Sverige istället för att säga Skåne, eller, om detta kanske sker i Skåne, ett litet mer avgränsande område som skulle vara naturligt för de som bor där.

Blir än mer fascinerad när jag läser hennes fortsättning.

Kvällen fortsätter och jag får hans hånflin slängt mot mig upprepande gånger. Inte ens när jag ber honom hålla sig undan mig får jag vara ifred. Jag gissar att han irriterade fler personer än mig, eftersom han senare blev utslängd.

Men väl utanför repet som avgränsar oss fortsätter han trakassera mig. Upprepande gånger används det ord som du vita man eller kvinna aldrig ska använda. Han använder även andra ord, allt för att testa vilket som provocerar mig mest. Och det funkar.

Räck upp en hand alla som när de är ute väljer att stå kvar och lyssna på en (full?) idiot som vräker ur sig saker för att provocera. En människa som redan visat sig otrevlig behöver inte få fler chanser att sabba min kväll. Jag gissar att det finns mer saker att göra än att stå ute vid repet. Förvisso kanske man har behov att gå på rökpaus eller för att få frisk luft (något som ofta saboteras av de som behöver rökpaus för övrigt) men kanske finns det bättre tillfälle att ta den pausen än att gå ut för att ge honom chansen att förolämpa mer.

Men visst anar jag att det finns en anledning till detta. Kanske för att rättfärdiga att hon till slut får nog och slår till honom. Inte ett val jag skulle gjort, men vi är alla olika. Vi har trots allt alla olika knappar. Så.

Varför förstår du inte att jag egentligen är precis som du? Jag skrattar som du, jag går som du och jag ber som du. Jag drömmer som du, jag känner som du och jag gråter som du. Nästa gång kommer jag inte att slåss. Jag vill att du förstår innebörden av de ärr du skapar ändå – för även om de inte alltid är synliga så är de permanenta.

Nej. Du är inte ”precis som jag”. Du skrattar som jag, men kanske åt olika saker. Du sätter ena foten framför den andra när du går, precis som jag, men du kanske är snabbare eller långsammare. Våra drömmar kan skiljas åt både nattdrömmar och drömmar om framtiden – och mardrömmarna. Men skillnaden har inte att göra med färgen på vår hud. Vi bär alla på historier och erfarenheter. Vi kan alla ha ärr som inte är synliga för blotta ögat men som påverkar oss.

Hon riktar sig så mycket till ”du vita man och kvinna” som om vi är en homogen massa. En del pratar om detta som ”omvänd rasism”. Men det är inte något omvänt med det. Det handlar om att definiera människor utifrån deras hudfärg och det är ren och skär rasism. Sätta upp lagar för personer utifrån deras hudfärg ”Upprepande gånger används det ord som du vita man eller kvinna aldrig ska använda.

Men att använda hudpigment som riktpelare är svårt. Vem är svart eller färgad och vem är vit? Var går gränsen? Vita ej tillåtna hävdade Sissela Blanco och hennes gäng på ett seminarium för ett tag sedan. Men vem skulle då portas av hon och dessa herrar?

brundoktor2ranelidsisselablanco

Och vi ”fläckiga” (som barn kallat mig ibland..) hur räknas vi?

fräknig-skönhet-25846714

Försökte också hitta på exempel på personer som var ”svarta” av födseln men kanske inte skulle tagits för det och hittade en länk som förvånade mig. Wentworth Millers pappa var tydligen svart vilket jag inte hade gissat. Det fanns även fler överraskningar där. Vilket gör det än svårare för de människor som vill kategorisera människor utifrån ursprung (gäller både rasister och antirasister).

Det finns folk som kommer ropa n*g*r till svata. Hora till kvinnor. Fetto till kraftiga (eller normalviktiga för den delen), äckliga anorexia-fall till smala, och en massa andra saker. För mig säger det mer om dessa personer än det gör om de som utsätts för de nedsättande uttrycken. Det gäller även de som nedsättande pratar om ”vita män” som jordens avskum för övrigt.

Mina subjektiva tankar kring skola och friskola

När jag var barn så fanns det ett alternativ. Vi hade lågstadiet på ett ställe, och sedan 500 m därifrån var mellan och högstadiet. Högstadium samlade in lite mer barn från grannområdena så det blev oftast 4 parallell klasser. Ibland önskar jag att jag fått byta skola och klass i högstadium. Jag hade inga vänner i min klass och var utanför. Passade inte in. inte fysiskt mobbad, men insidan var inget vidare. Jag var inte samma person jag varit när jag började i skolan när jag var 7, men för klassen där alla roller var klara så var jag det, och det var svårt att bryta sig ut. Det fick vänta till när jag kom till gymnasiet.

Nåväl, jag växte upp flyttade och fick så småningom egna barn. Vid det laget hade friskolor kommit och oron över var svenska skolan var på väg var väl rätt stor. Mamma jobbade som högstadielärare och har väl varit på det klara med vad som är enskilt största problemet med skolan. Kommunaliseringen. Friskolor var inget problem i min uppväxtkommun. Det fanns inte tillräckligt underlag för att vara intressant. I dag är ”mitt” högstadium nerlagd och ligger på annat ställe i kommunen.

Skulle allt bli bra med enhetlig statlig skola? Nja. Tveksamt. Är alla kommunala skolor i en och samma kommun likvärdiga? Min upplevelse från min egen kommun är väl nej. Vår skola (där äldre sonen gick  1-3, och yngre nu i ettan) har ibland problem, men jag skulle väl inte säga stora. När de gjorde utredning om min son pga hans koncentrationssvårigheter så var de rätt snabba att sätta upp planen. Det visade sig att hans ”problem” var särbegåvad och understimulerad. De var beredd att sätta upp planer och hjälp för honom vilket lät bra, men då vi redan hade fått plats på Engelska skolan då så blev det aldrig aktuellt. Han har sen dess inte haft samma problem utan att man gjort en riktad plan för honom kan tilläggas.

Samtidigt har jag pratat med andra föräldrar med barn på en annan skola där de pratat om problem att lära, att ingen utredning görs, att lärare byts ofta och skolans personal plötsligt hamnar i panikläge i årskurs 6 när de inser att barnet inte har uppnått målen och det då är barnets fel på något sätt trots att de kämpat för att få hjälp. Samma skola figurerar ofta i insändare med klagomål över stök.

När det gäller friskolor finns det olika varianter. Vi har ”John Bauer” som gick i kk som jag pratade med en fd elev som bara suckade när han pratade om sin skolgång. Det hade bara varit bortkastad tid. Jag pratade med en lärare som jobbade där som var väldigt posiv till skolan och han utbildade i många ämnen, historia, fysik, matte, engelska, biologi. Idag var det inga problem med Wikipedia. Jag log förbindligt och sa ingenting. Lite senare hörde jag att han blivit sjukskriven pga stress. Vet inte hur det gick med honom sen. Vet heller inte om han egentligen var utbildad lärare och i så fall vilket ämne. Det enda jag var övertygad om efter samtalet var att jag absolut inte skulle låta mina barn gå där.

Andra skolor har jag väl bara läst om, Waldorf skolan har jag väl personligen inte varit i kontakt med, men de som gått där, eller har pratat om det, både positiva och negativa har inte riktigt fått mig positiv till det. Inte heller religiösa skolor vare sig Livets ord eller Römosse skolan gillar jag så mycket, men är trots allt mer positiv till Livets ord efter det att jag läste skolinspektionens kritik mot Römosse (2011, vad jag förstått är det inte längre samma problem, men jag har gott minne).

Nåväl sonen går nu Engelska skolan klass 5. Han är supernöjd. Även andra barn jag pratat med som gått på olika Engelska skolor i landet har varit positiva.

Min syster har en dotter som är ett år yngre än min son. Hon har inte haft problem i skolan, men har väl inte riktigt haft så många vänner. Syster trodde väl att Engelska skolan skulle passa henne, men dottern var inte helt positiv till det hela. Inte blev det väl bättre när kompisar skrämde upp henne med att det var väldigt mycket läxa, man måste hela tiden prata engelska och de blev jättearga om man kom försent. Systers man är lärare i kommunala skolan och där var de inte så impade av Engelska skolan som hade en förmåga att ”dumpa” tillbaka resurskrävande elever till den kommunala skolan och bara behålla gräddan. Rektorn på skolan på systers ort var inte lärare i grunden men affärstjänsteman och vad jag förstod så var det rätt tydligt att han hade valt den nya banan pga att det var lukrativt. Kanske inte det brinnande kall man skulle önska. Lärare berättade också om en mindre taktfull chef (som ifrågasatte hur många barn en lärare skulle skaffa när hon berättade att hon var gravid t ex). Skolan löste det hela med att istället ha en vice/studierektor som höll kontakt med föräldrarna. Trots systers dotters dubier, och hennes mans tvekan så valde de ändå skolan pga andra föräldrar som hade eller hade haft barn där rekommendationer. Redan vid jul var dottern lyrisk och talade om för alla andra på gatan hur bra det var på skolan (syster tyckte inte att de andra barnen lät så vidare imponerad dock…).

Syster och hennes man är lite tveksam till hur de ska göra med dotter nummer två. Hon har en massa vänner i klassen och är väl en del av ”klicken”. Syster tror att hon kan få det jobbigare på Engelska skolan. Min yngre son har däremot siktet klart inställt på Engelska. Åtminstone ett par av hans vänner har dessutom ställts på kö, så risken finns väl att vänskapsbanden skulle brutits i vilket fall.

Första året var lite skakigt ändå för äldre sonen. Första terminen blev mannen sjuk. Stödet från skolan var enormt bra och även om han på våren talade om att han ville gå tillbaka till gamla skolan så lät jag honom inte ge upp. Sommarlovet var nästan lite för långt tyckte han sen, och han saknade att få prata engelska.

Självklart älskar han inte alla ämnen. Han tycker ibland att det är för många läxor. Men han trivs i stort sett bra.

Jag vet inte hur det är som lärare på skolan eftersom alla lärare jag träffat har varit i rollen som lärare till mitt barn. Det enda jag reagerat på är att det slutade ganska många förra året av sonens lärare så det blev många nya. En av de som slutat träffade vi sedan på en restaurang. Hon kom fram och hälsade på sonen och talade om att hon saknade dem. Sonen sa något om att det var så många som slutat samtidigt och det kom en frånvarande min hos henne som man skulle kunna tolka som att det nog fanns en bra anledning till detta. Men det var bara sekundsnabbt, och det sas inget mer. Det fick mig dock att undra.

Är det så att en del/många av lärarna hos oss (och även på systers skola) är missnöjda pga lön, personalpolitik eller något annat? Om man trots detta kan inspirera eleverna till att vara så positiva till lärandet och skolan, då är det imponerande.

Flera tankar kring dagens situation

Det är lite intressant ibland att följa diskussioner i media och på twitter. Man pratar fortfarande åsiktskorridoren, men oj vilken skillnad det är i media i dag från 2015. Bra eller dåligt? Jag anser väl att det är bra att saker och ting rapporteras. Även de saker som man inte gillar. Är alla ensamkomna flyktingbarn sexuellt utsvultna män som bara är ute efter alla kvinnor som råkar komma i deras väg?

Jag tror att de flesta inser att svaret på det är nej. Självklart inte. Förhoppningsvis är de heller inte en så stor andel. Jag har själv träffat en del ensamkommande. Artiga, osäkra, kämpande med att lära sig det nya språket och komma in i samhället. Ungdomar som älskar aktiviteter som de kan få vara delaktiga i och att de då får lära känna andra människor.

Men det finns också de som ser Sverige som det förlovade riket som ska försörja dem. De som anser att svenskarna är till för dem. Flickor, kvinnor är till för att tillfredställa deras behov. Det finns intervjuer med människor som anser att de måste ha sex regelbundet annars kan de komma till skada, och detta ska ursäkta övergrepp på barn eller vuxna (tjejer och killar).

I min närhet så hade jag en vän vars dotter våldtogs av en afghan. Hon bodde i ett område med många olika kulturer. Större delen av hennes bekantskapskrets hade rötter i olika områden. Hon bjöd hem sin kompis som var 16 år. Hon var då 14. Han ansåg att hennes signaler var väldigt tydliga. Hon ville ha sex. Varför skulle hon annars klä sig så utmanande? Hon ansåg att mysbyxor och collegetröja inte riktigt var vad hon definierade som sexigt, och att en signal i form av nej skulle räcka.

14 år. Polisen lade ner utredningen för detta. Varför vet jag inte. Pojken försäkte fortsätta ha kontakt med henne via Facebook. Tydligen fortfarande helt oförstående om att han gjort något fel. Skulle gissa att brist på konsekvens kan bidra till denna känsla.

Det var några år sedan detta hände, tjejen är i dag över 18 tror jag. Men jag är övertygad om att hon inte är ensam som råkat ut för sådana saker. Varken våldtäkt eller nedlagda utredningar.

Häromdagen läste jag om tre stycken ensamkommande som tagit med en fjärde kille från sitt boende ute. De hade vänt sig mot den fjärde och börjat slå honom. Två av dem våldtog honom. Den tredje vägrade. Trots att han blev uppmanad av de andra.

Jag har aldrig varit förtjust i det här med grupp och det tryck som kan uppstå där. Trycket att passa in, att göra saker man egentligen inte vill för att accepteras.

Jag minns när jag lurades prata skit om en tjej jag egentligen tyckte bra om. Det var på låg eller mellanstadiet och jag fick umgås med de stora tjejerna. 2 år äldre alltså. Jag tror det var en väldigt nyttig läxa för mig.

Det kan naturligtvis ses som lite harmlöst tryck då och svårt att jämföra med det tryck som kan få någon att våldta eller misshandla någon annan. Jag tror dock att grupper riskeras bli mer sammansvetsade när man kommer som till ett nytt land med få likheter med det land man lämnat. Risken är att gruppen blir tryggheten. Gissningsvis blir det lättare för de som vågar kasta sig ut i samhället och lämna tryggheten. De kommer lättare komma in i Sverige. Frågan om möjligheten idag finns på alla ställen? Börjar marknaden mättas? Har man tillräckligt många eldsjälar som kan motverka de destruktiva delarna? Denna flathet man bemött sexuella trakasserier med under flera år, vad har det skapat för inställning hos tjejer och deras föräldrar? Om dina vänners barn råkat illa ut – vågar du fortsätta vara en ”god naiv människa”?

Skulle jag skriva upp mig som kontakthem till ensamkommande? Om jag skulle göra det så skulle det vara efter att jag lärt känna en kandidat och känner tilltro till honom. Jag skulle inte släppa in någon okänd. Även om risken skulle vara vara enbart 1 på 10 skulle jag inte riskera mina barn, eller mig själv. Nej, jag har inte tjejer, men senare dagarnas informationsflöde visar att det inte behöver vara tjejer heller när trycket sätter in.

Men denna osäkerhet som jag, och säkert många med mig känner riskerar att isolera de som kommit och fortfarande kommer till Sverige. Alla de som haft en äkta dröm att komma till Sverige, utbilda sig och bli något. Ett land med gratis skola. För vissa måste det låta så enormt fantastiskt och en omöjlig tanke. Tills man börjar fördjupa sig i PISA och reportage om Sjumilaskolan då.

När det är svårare att ta emot dem i samhället så blir då den kända gruppen som blir trygghet. Trycket att passa in i gruppen blir starkare, och hur är känslan i denna grupp egentligen?

Politikerna i Sverige har alltid velat föra fram bilden av den svenska humanistiska stormakten. Landet som trots sin ödmjukhet, det finns ju ingen ”svenskhet”, ändå på något sätt är det bästa i världen. En människa som flyr för sitt liv kan egentligen inte hamna på ett bättre ställe än i Sverige. Tyskland, Danmark m fl är otrygga hemska länder som det troligen är en personlig tragedi att hamna i. Det förstod vi i reportagen om de stackars människorna som satt fast i dessa länder och inte kunde ta sig in i Sverige då de saknade ID handlingar.

Tyvärr så lever väl inte riktigt Sverige upp till den humanistiska stormakten när man väl nått landet. Förvisso är väl det i många fall överdrivet gnällande från vissa personer om maten och ”hamna ute i skogen”. Men jag tror inte att bo på dessa boenden är så underbart man kan tro. Även om kostnaden vi skattebetalare betalar för dessa är hög som ett finare hotell, så är väl kvaliten i många fall inte riktigt samma sak.

Folk har satsat på en dröm de serverats, och politikerna har även fortsatt sälja in den. Alla minns hur de gick i taket när SD försökte dela ut flygblad där de informerade att Sverige kanske inte riktigt var så underbart som en del fått reda på. Denna ondska. Detta svek mot fosterlandet. Hur länge dröjde det innan man började tala om ”signalpolitik”?

Människor har sålt sina hus och ägodelar och lämnat sitt krigshärjade land (vän av ordning frågar naturligtvis hur lätt det kan vara att sälja huset mitt i brinnande krig, men det var ingen fråga man på SVT valde att ta upp). De har sedan betalat smugglare för att ta sig hit. Nu upptäcker de att Sverige kanske inte är vad de trott. Att den där humanistiska stormakten egentligen bara finns i politikers naiva sinnesvärld. Jag förstår besvikelsen. Jag förstår frustrationen hos människor som känner sig snuvade på sin framtid.

Däremot kan jag väl tycka att det är stötande och orättvist att man ”straffar” svenskar för att man låtit sig luras. Pengarna de betalat för att ta sig till Sverige har inte kommit oss till del. Vi får däremot betala för deras uppehälle mm i form av skatter. Vi betalar också i minskad trygghet och tillit.

Jag vet inte vad vi ska göra åt situationen i dag. Många förslag har kommit under åren från olika håll, men alla förslag har bemötts med ”främlingsfientligt och rasism” oavsett avsändaren. Jag ser en förändring i år, efter Köln och efter att DN visat sig mörka saker, och även polisen hemlighetsstämplat brott så har media (till och med DN!) börjat publicera mer och mer information om vad som sker på fler och fler ställen där flyktingmottagningar öppnas. Pandoras box är nu öppen. Frågan är vad som händer sen. En bild visar att rekordmånga lämnar Sverige nu. Gissningsvis är det en del nyanlända som ger upp, men även många svenskar tappar tron på en hållbar framtid där saker och ting försämras och en svag regering utan riktning, samt en opposition som inte är intresserad av att regera utan bara springer till KU för att klaga på saker och ting.

Tankar kring Köln och Kungsträdgården

Hasse och Tage hade många lysande sketcher. En av mina favoriter är Spik i foten som är ganska träffande. Inte helt rätt citerat, men ganska nära:

Spik i foten? Du ska inte prata om spik i foten. Under franska revolutionen så högg man huvuden av adelsmän som limpor. Dom skulle vara jävligt glada över att ha en spik i foten!

However, efter gårdagens debatt känns det lite som vi har vänt på det hela i Sverige känns mer som. ”Hugga huvud av någon? Ha, jag har fått en spik i foten, det du!”

I kölvattnet på Köln och händelserna där så har även denna fruktansvärda film från Egypten 2013. Det är en kvinna som sväljs av en massa – ja, jag vet inte vad jag ska säga, men hygienor kanske? Alla vill vara med och få en del av henne. Detta är vad som hände i Köln och var på väg att hända i Stockholm i höstas. Räddningen i Europa var att de som är emot detta beteende är i majoritet. Ännu.

Jag tycker inte att jämställandet av en överförfriskad otrevlig karl som klämmer en på rumpan är lika illa som det vi ser på filmen från Egypten. Nej, det innebär inte att det är ok att ta någon på rumpan eller ratta hyllan för att man tycker om utsikten men jag tycker det är sjukt att man jämställer det som lika illa (eller ja, eftersom det då kan handla om vita svenska män så blir det på en gång direkt värre!).

Det handlar inte om pest eller kolera här. Det handlar om pest eller influensa.

”Vi måste jobba med normer” ylas det fortfarande. Det har man sagt väldigt länge nu…har det gett resultat tycker ni…? Ni upplever inte att det faktiskt under denna tid har blivit värre?

Att födas i en viss kultur kommer inte per automatik innebära att man skriver under och följer alla de barbariska yttringar som denna kultur har. Hade de gjort det hade vi inte haft fall som Raif Badawi som sitter i fängelse i Saudi Arabien. vi hade inte haft människor som är uppväxta i dessa kulturer som protesterar. I Sverige har vi t ex starka kvinnor som Mona Walters, Sara Mohammed (GAPF), Hanna Gadban. Vi har även Nalin Pekgul som länge försökt peka på problemen, och vi har även Zeliha Dagli som drar sitt strå till stacken. Det finns många fler som kämpat och dött i Sverige är väl Fadime den mest kända, men gissningsvis finns det många för mig okända människor som förgäves kämpat.
Jag läste på  Politism (unvis.it) att ”detta var minsann inget nytt, synen på kvinnor är konstant”.

Men jag som länge har jobbat med ungdomar – och som själv som ungdom har besökt dessa ungdomsfestivaler – vet att det här alltid har varit högriskområden för tjejer. Att de riskerat att utsättas för övergrepp i många år och att det också är stor risk att utsättas för personrån eller misshandel.

Inte för att förringa författarens erfarenheter, men jag kände mig nödd och tvungen att kolla upp honom lite mer. Mohammed Ryback är Hiphopare född 1984 berättar Wikipedia för mig. Jo, hiphop miljön är ju kanske inte känd som att vara i framkant vad gäller synen på kvinnor så jag gissar att hans erfarenhet skiljer sig från min. Det finns även en vis skillnad i ålder. Förvisso är 30 en aktningsvärd ålder, men jag har ytterligare 10 års erfarenheter av uteliv och jag känner inte igen den bild som beskrivs från Kungsträdgården och ungdomsfestivaler.

Under 80-talet så handlade det mycket om Folkparker. Jag har många minnen från dessa tider(t ex kvinnor som ville vara roliga – hoppas jag – och kastade upp trosor på scenen) och jag och syster skrev en vers på Diggiloo Diggiley och kastade upp med blommor till Herreys när vi såg på dem. Lite äldre var jag vid Trance Dance när jag lyckades träffas av gnista från eldeffekt och fick ett hål i min (pappas…) vita skjorta. Fortfarande ärr kvar från detta faktiskt. Å andra sidan fick jag träffa Trance Dance – worth it! Jag svimmade nästan av när jag var på Europe i Timrå. Ja, även Orup var jag och tittade på i Hunnebostrand (tror det var samma sommar som jag första gången – nästan – mötte våldet då en okänd full person muckade med en massa olika personer och sedan träffade på en beväpnad person och nästan fick halsen avskuren. Jag var inte på Hunnebostrand den kvällen, men hade varit där tidigare så det kändes verkligt). 1990 (?) var jag i Stockholm på Depeche Mode med en tjejkompis.

Ingen av gångerna jag har varit ute har något killgäng (eller enstaka person) slitit tag i mig och försökt ta på mitt kön eller bröst. Visst har det funnits killar och män som sökt intresse som inte alls varit intressant men det har varit väldigt lätt att krånga sig ur situationen utan att på något sätt känt att min integritet kränkts.

Ingen har när jag varit på badet som liten försökt sticka handen i baddräkten. Självklart fanns det våldtäkt då med. Det fanns killar i skolan som tafsade på tjejer (dock inte alla tjejer då jag inte har några sådana upplevelser) men att det ska ha varit så utbrett som vissa gör gällande det kan jag inte tro. Man skrek inte hora till folk hela tiden. Inte heller ”fitta” var ord som jag hörde förrän kanske under gymnasietiden.

Märk väl att trots att jag inte har några erfarenheter av att blivit antastad så har jag alltid varit livrädd för våldtäkt. Jag har inte varit ute och gått från utestället och hem själv utan tagit taxi (och då väninnor berättat om sexuella inviter de utsatts för i taxin blev jag än räddare kan jag erkänna).  Men även om jag varit rädd så har jag aldrig sett intresserade blickar som något hot.

Idag är jag inte lika rädd. Förvisso läser man ibland om folk som våldtar 90-åringar, men jag tänker mig att för de flesta är mina 40+ kanske inte lika frestande längre. Nej, jag skulle inte ge mig in på Egyptiska torg under demonstrationer förvisso, och jag gissar att min ålder inte skulle skyddat mig om jag varit i Köln för att vara ärlig.

IS/Daesh är också känd för sin syn på kvinnor. Där har man satt olika priser på kvinnor utifrån ålder. Tydligen är barn mellan 1-9 år dyrast på 165 dollar. Jag är värd 41 dollar. Är detta något unikt för just IS/Daesh? Nja, känns inte riktigt så.

På badhus i Sverige tycks 11-åringar vara de populäraste när det gäller tafsandet om man följer den diskussion som förts i dagarna. Nu är dock inte sexuella trakasserier något nytt det heller. Redan 2011 så hittade jag denna.. Även i Rotherham var det så unga som 11-år som var intressant som sexslavar.

Ja, pedofiler är inte ett nytt fenomen, det finns även helsvenska män (och kvinnor!) som tänder på barn. Men det handlar då om tabu, när man öppet sätter högt pris på barn till sexslavar handlar det inte om ett tabu. Det handlar om kultur. Någon som kommer ihåg våldtäktsvågen vi läste om i Sydafrika 2001? HIV smittade män som trodde att sex med barn upp till 2 år skulle kunna bota dem. Hur kan en sådan myt ens komma till?! Vad är det för sjuka människor?

I England hade man länge en barbarisk sed i form av rävjakt. Inte förrän 2005 förbjöds denna grymma jakt. Tjurfäktning är en annan barbarisk sed som finns i Europa, förbjudet i Katalonien 2010.

Sverige då? Tja, enligt Motargument så är vi inte långt från barbariet även om jag kanske mer tycker ”underutvecklad” snarare än barbarisk om man jämför med de övriga varianterna. Men visst vi har säkert saker som vi kan skämmas över. Men argumentet hos dem är att ”kvinnor fick inte bli präster förrän sent” kontra ”kvinnor utan slöja är fair game för att våldta” känns inte likvärdigt. Sorry. Jag anser att rätten som kvinna att slippa tvingas till att välja mellan sex eller fingrar upp i snippan från x antal kåta män  känns som en större fråga än att vissa människor anser att kvinnor inte har rätt att bli präster.

Alla kulturer kan brytas och förändras. Det borde vi kunna ta med oss. Men för att kunna förändra måste viljan finnas. Viljan från de som lever i kulturen – och även stödet från de som finns utanför. Uppdaterat, länk på det temat om våldtäktsoffer som tvingas gifta sig med våldtäktsmannen.  

Alla dessa välmenande goda människorna runtomkring som vägrat (och vägrar!) lyssna på de som försökt förändra kulturen inifrån, de är skyldiga till att problemen fortgår. Istället för att lyssnat på de som levt i det hela har man nonchalerat och exotifierat alla kulturer ”som inte är tråkigt svenska”. Folk som tänkt som Raif Badawi tidigare har flytt till Västerländska länder för att de inte kan överleva i dessa kulturer. De byggde upp sina liv som flyktingar. Idag släpper vi också in folk som inte har flyktingskäl. Folk som väljer Sverige (eller Tyskland eller annat land i Europa) av ekonomiska skäl. För att de ska få ett bättre liv. Enligt vissa ska detta ses som behjärtansvärd anledning det med, och ja, jag förstår tanken, men grejen är att den här ”rikedomen” vi har kom inte från himlen. Den har skapats av generationer innan oss som kämpat och dött. Hur ska vi förvalta detta arv?  Men poängen är att alla dessa människor flyr inte från de värderingar som andra människor flytt från. Många tar med sig dessa värderingar. Det är anledningen till att Zeliha Dagli och andra slår larm om vad som händer i förorten. Och det är anledningen till att problemet för tjejer på ungdomsfestivalerna ökar.

Men visst. Vi kan fortsätta blunda och ropa ut i rymden att det handlar om mansnormer. Under tiden kan HM m fl börja bunkra upp med tjusiga burka klänningar och burkhini som kan användas av unga tjejer i fortsättningen när de går ut.  Det är bara att läsa på vad som står i koranen.

Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar – och till [alla] troende kvinnor – att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg (jilbāb); på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.5

Bakgrunden till detta påbud om att svepa om sig sina ytterplagg förklaras med att vissa människor hade börjat antasta troende kvinnor då de gick ut. Förövarnas försvar var oftast att de misstagit kvinnorna för slavinnor eller prostituerade. Ibn Kathīr diskuterar versen och förklarar att jilbāb, det ord som ovan översatts som ytterplagg, är ett plagg som bärs över khimār. Han menar att uppmaningen till kvinnorna att svepa om sig sina ytterplagg är för att de till utseendet skulle skilja sig från de ickemuslimska kvinnorna så att de skulle lämnas i fred. Det skulle synas att de var fria kvinnor och inte slavinnor eller ickemuslimska kvinnor.6

 

Tankar kring könsidentitet

Jag har lärt mig ett nytt begrepp nu. Icke-binär könstillhörighet. Det handlar om en person som inte ser sig som man eller kvinna utan – något annat. När jag har försökt fått klarhet i vad detta innebär är det att personen (vars biologiska kön är kvinna) känner att hen kan klä sig i både manskläder och kvinnokläder. Denna person, mig närstående och därmed väldigt lätt hamnar i läget ohängd lillasyster har jag väldigt svårt att ta på allvar många gånger. Det är väl korset man får bära när man som sagt är yngre och en sladdis. Efter att ha diskuterat lite med henne nu är väl min känsla 32 going on 14. Kulturell appropiering är en annan hjärtefråga där vi inte är direkt överens.

Min reaktion efter att diskuterat med henne (och sorry, som min lillasyster får hon faktiskt leva med det faktum att jag INTE kommer benämna henne som ”hen” eller när jag pratar om min familj kommer jag inte ta upp att jag har en syster och ett icke-binärt syskon. Payback kanske från den tiden hon med förvåning tittade på mig och sa ”har inte du några kindben? och andra små gliringar man fått under uppväxten) är att för att vara så fokuserad på kön så är det en väldig ytlig syn på det hela. Jag kan ha ”manskläder” med. Förvisso har jag inte hängt på mina barn prinsessklänningar – men handen på hjärtat, inte heller jag har haft sådana eller någon större längtan till dem. Det finns en man jag möter lite då och då. Han har gråspräng mustasch och ofta kort jeanskjol. Jag gillar kombon för att vara ärlig. Hela han är något av ett statement, jag har ingen aning om vad det kan tänkas vara. Vill han vara kvinna, känner han att det är hans rätta kön, och isåfall, varför odla denna mustasch samtidigt? Är han en skådis på väg från repetion? Är han psykisk sjuk, inte för att det på något sätt verkar så, men vem vet? Eller gillar ha att jäklas med människor som mig på så sätt att han vet att bara gå där i lugn och ro kommer han att sätta myror i huvudet på oss? Oavsett anledningen gillar jag det då jag lägger märke till honom och han sticker ut. Kanske möter jag honom ibland i mer traditionella kläder – men dessa gånger reagerar jag inte på honom då han inte sticker ut.Jag skulle inte känna igen honom heller utan kjolen för att vara ärlig. Men trots hans val av jeanskjol så kommer jag mentalt klassa honom som ”man” när jag passerar. Liksom jag tror att oavsett om min lillasyster har en kostym med slips och kort hår så kommer mötande tänka ”kvinna” om henne. Könet sitter sällan i kläderna för mig. Det är något av helheten. Kropp, ansiktet, hur man rör sig.

Det finns människor som man har svårare att definiera. Vet inte om någon kommer ihåg reklamen man hade för något (minns i vanlig ordning inte vad det var) men det handlade om att besluta att göra si eller så beroende på om busschauffören var en man eller kvinna. Visade sig att chauffören hade ett väldigt androgynt utseende och de kunde därmed inte komma fram till könet. Jag har aldrig fått reda på om det var en man eller kvinna, även om de hade det som Fråga på Morgonzoo en gång. Hörde frågan, men missade svaret. Grejen är väl att det egentligen inte spelar någon roll i de flesta fallen om personen är en man eller kvinna. ”Kläderna gör mannen” finns ett uttryck. Helt klart definieras man av sina kläder. Du ser skillnad på uteliggaren och banktjänstemannen. Du lägger dem i olika fack och det handlar inte bara om könet på personen. Ser jag ett gäng med huvtröjor som går lite kutande så kan jag vara oroligare för dem än gänget som kommer i andra kläder.

Egentligen är jag inte förvånad över att det idag, till skillnad från när jag växte upp, kommer diskussion om tredje kön. Enligt var och varannan krönikör så definieras mannen av en ”norm”. Denna ”norm” sägs också vara problematisk (gillar slå folk, helst kvinnor, våldtar gärna om sex inte erbjuds frivilligt etc, etc) men även de som inte på något vis anser att detta är normalt eller ok ska som grupp vara ansvarig för de fåtal män som faktiskt stämmer in på denna norm. Redan från tidig ålder ska vi fostra barnen till att gå emot normerna och hela tiden fundera över strukturer. Gör barnet detta för att det är en pojke eller flicka? Svarar du på detta sätt för att det är en pojke eller flicka du har framför dig? När vi fokuserar så mycket på att tänka på könet blir könet det viktigaste.

För mig har det alltid varit ganska självklart. Jag är kvinna. Jag är dessutom attraherad av män konstaterade jag så småningom. Saker som jag inte behövt ifrågasätta eller begrunda vidare. Det är en del av min identitet. Vissa saker som man säger är ”typiskt kvinnor” stämmer rätt väl överens på mig. Andra saker ingick inte i den extra X-kromosonen. T ex det här med ”ordningsamhet”. Känner faktiskt lika många kvinnliga som manliga pedanter för att vara ärlig. Och lika många som liksom mig inte riktigt känner charmen med att städa. Jag har aldrig varit intresserad av meka med bilar heller. Frågan ”hur funkar detta” har väl varit tämligen ointressant, mer viktigt att det fungerar. Jag känner dock kvinnor som har det intresset. Liksom män som är lika ointresserad som mig. Att vara tjej har haft både fördelar och nackdelar. Jag kan notera när jag läst Ninnis inlägg på Genusdebatten att jag troligen haft en hel del drag av manlighet hos mig. Vilket skapade problem under grundskolan då jag hade lite mer problem att förstå den kvinnliga sociala samvaron och hamnade utanför där, samtidigt som jag aldrig sökte mig till killarnas samvaro för att jag var tjej (och blyg, inte den outgoing, sportiga pojkflickan).

Men oavsett hur jag haft det så har jag aldrig varit tveksam till mitt kön. Jag har ibland haft olika dagdrömmar om att jag var bortbytt på BB så att jag egentligen var någon annan (likheterna med båda mina föräldrar gjorde väl att det scenariot aldrig kändes helt plausibelt), jag hade superkrafter, jag gjorde något enastående mm mm. Istället för mitt råttfärgade hår så hade jag antingen kopparrött hårsvall, eller ett blont hår. Mina namn varierade också. Tänk om jag hetat ”Petra” och varit ihop med Peter Pan?

Aldrig någonsin i alla mina dagdrömmar har jag varit pojke eller man. Att vara kvinna ger mig i min värld inga andra attribut än de rent fysiska, men jag kan inte föreställa mig vara en man. Jag köper att man kan vara osäker på sexuell orientering. Attraktioner man känner, vad eller vem är det man attraheras till? Jag har själv inte haft någon tjej jag känt mig dragen till, men det kanske är möjligt. Jag har faktiskt för att vara ärlig inte varit dragen på riktigt till så många. Kär en massa gånger – men de gånger föremålet visat sig intresserad tillbaka så sprang jag helst åt andra hållet. Kär i känslan av att vara kär.

Jag har svårt att tänka mig hur det är att vara tveksam till sitt eget kön. Att känna med hela sin själ att den kroppen man föds med är fel. Jag kan inte föreställa mig dessa känslor. Jag vet hur det är att hata sin kropp. Stor mage. Korta stabbiga ben. Stor näsa. Stora bröst. Jag har ogillat så många detaljer på kroppen genom åren. Men att inte kunna definiera sig i ett kön tror jag måste vara annorlunnda. Om man känner att kroppen är fel så måste tvånget att passa in på andra sätt bli större kan jag tänka mig. Om man har alla yttre tecken på att vara tjej – men känner sig som en pojke, hur kan det då vara för att passa in? Kanske måste man i mycket högre grad bevisa att man är pojke på ett sätt som killar inte behöver bevisa, eller försöker man spela rollen av tjej och känna sig falsk och obekväm i denna roll? Jag vet inte. Men när jag hör folk kommentera att det är något som de ”flesta känner” så blir jag illa berörd. För om så många känner det, hur mycket jobbigare blir det då inte för den som upptäcker att den faktiskt trots detta är rätt ensam om sina känslor. Att könsidentiteten blir något lite modernare ”ickebinärt” som det för stunden är rätt coolt att ikläda sig i, för att sedan några år senare se tillbaka på detta som en fas. Vilket hån för dem som faktiskt kommer brottas med detta i hela sitt liv.

Jag har varit i diskussion med en annan person som brinner för dessa frågor nu i går och idag. En dokumentär om en tjej som egentligen inte var en tjej men som nu hamnat rätt och blivit kille. Jag har inte sett dokumentären, jag antar att det handlar om könskorrigering men kan handla det om transperson. Texten var då

”För 22 år sedan föddes enäggstvillingarna Isabelle och Denise. Vid fem års ålder protesterade Isabelle mot att kallas för flicka. Några år senare bytte Isabelle namn till Sam. Det här är historien om Sam och hans kamp för att visa att han aldrig varit den alla andra trodde.”

Svaret var då

Dödnamn är då tydligen det namn man burit innan man hamnad i den rätta identiteten och skulle inte användas. Det är transfobiskt. På vilket sätt har jag inte förstått.

Jag undrar hur Sam ser på det hela. Jag har inte sett dokumentären och vet ej hans uppfattning.För mig är respekt att respektera varje persons önskan.

Kanske är det så att alla har samma erfarenheter och alla vill begrava det namnet. Men är det verkligen så för alla? Kan verkligen vissa människor tala för alla utifrån sina erfarenheter? Jag tänker på Pride som ska representera alla homosexuella. Alla homosexuella är dock inte helt nöjd med denna representation.En del är missnöjd med hur det idag politiseras. Att man bjuder in vissa partier – och stänger ut andra. En del är inte vänster och förklaster kollektiva synsätt på dem. Jag anser att vi alla är unika. Vi har våra egna erfarenheter och upplevelser. Vi tolkar alla världen på vårt sätt. Min tolkning har inte med varken mitt namn eller mitt kön att göra inte heller min sexuella läggning påverkar min politiska syn (om man inte kan se min kortvariga dyrkan av Westerberg som ”sexuell dragning” och därför lade min röst på FP, vilket väl bevisade för mig att det inte var något jag borde ta hänsyn till i politiken, idag känns det inte som jag riskeras att kollras bort av någon politiker så det ska väl inte vara problem längre). Vi är alla unika, vi har vår egen historia, DNA, miljöpåverkan och alla andra saker. Varför förutsätts ”homosexuella”, ”transpersoner”, ”invandrare”, ”kvinnor”, ”män” alltid höra till homogena grupper där alla delar värderingar och inställningar.

För mig är det sorgligt att vissa människor tar chansen och monopolisera hur man ska vara om man visar sig tillhöra en grupp. Jag kan som sagt inte leva mig in i hur det känns att kämpa för att kunna hitta sin rätta identitet. Men jag tycker det känns för jäkligt om det när man väl kommer till det läget att man accepterar sig själv hamnar i en grupp där man då trycks ner för att man inte är ”rätt” enligt deras normer. Det är märkligt att man å ena sidan är så förtjust i ”normkritik” och å andra sidan kämpar man med näbbar och klor för att skapa egna ”normer”.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 502 andra följare