Tankar kring löften…

En gång i tiden var löften heliga. Om du lovade något så var du tvungen att hålla det. I alla fall enligt gamla böcker jag läst…när jag var liten så kunde man lova en det ena och en det andra (nej jag lovar att inte ta något mer godis!) men ändå så fanns det lite dåligt samvete när man bröt dessa löften (även om syrrans förtjusning över äckliga punchpraliner underlättade att hålla en del av löftena) men i vuxen ålder så har löften blivit viktigare för mig. Jag vill inte lova något jag inte kan garantera. Så jag kan lova att göra/inte göra något men kan inte ge direkt löfte om att vara på jobbet en viss dag då omständigheter kan komma emellan, men ambitionen kommer alltid att vara att vara på plats då.

Men politiker tycks lova så många löften som är tomma redan när de uttalar dem. Vi minns alla löften som Annie Lööf kommit med, det mest famösa handlade väl om hennes högra sko, men det är inte det enda löfte som det handlade om. Vi har också tjatet om att Kristersson tydligen lovade Hédi Fried att inte samarbeta med SD. Nu vet jag inte riktigt hur det löftet formulerades, men hur kan någon som tror på demokrati utkräva ett sådant löfte till att börja med, och vilken demokratisk syn har någon som lovar någon annan detta, vare sig det är sina egna barn eller en överlevare. Jag har svårt att respektera folk som kommer med högtravande löften för att signalera sin godhet, men sen är dessa löften värd mindre än luften som används för att uttala dem. Nu senast lovar Morgan Johansson att man ska ta fast de som sköt barnen i Flemingsberg. Jag kan tänka mig att det fick föräldrarna att känna sig så mycket mer trygga. Till att börja med så spelar det väl ingen rol om man nu lyckas ta fast dem. De kommer troligen släppas ganska snabbt. Och om de lyckas fällas för brottet, så blir straffet därefter och de kommer snart ut ändå. Men även under den tiden de skulle vara i förvar – kommer man kunna känna sig trygg då? Det finns ingen möjlighet att det kommer någon som vill ge igen, eller nytt försök att skjuta den som skulle skjutas? Det är inte bara en person som det handlar om, utan det handlar om flera som utan tvekan är beredda att ta till våld som kan skada de omkring. Någon pratar om att folk leker gangster, och det gör mig så arg att man inte förstår att vi inte har samhälle där man ”leker gangster” utan faktiskt är gangster. Hur många oskyldiga ska drabbas innan vi förstår att det på vissa ställen är Vilda västern i Sverige. Folk kan både skjuta och kasta granater, och det ses som ok? Men visst, Morgan Johansson lovar att ta fast den som sköt, och då kommer allt bli frid och fröjd.

Men detta löfte, precis som alla vallöften och löften som politiker yttrar med all den auktoritet som de kan få fram skapar bara höjda ögonbryn hos folk som undrar över löftet att deras röst som de var fjärde år lämnar ska vara en del i styrandet av landet. Löftet att vi lever i en demokrati där alla räknas, oavsett vad de har för färg, sexuell läggning, och politisk åskådning. Varför är man så rädd för SD? Det är så mycket snack om faran med deras värdegrund. Att de kommer tvinga igenom att alla personer med mörkare pigment ska skickas ut.

Fine, kanske gör dem de, men jag lovar att varje idiotiskt motion som pekar åt det hållet kommer att skapa ramaskri hos folk. Många röstar nu på SD på grund av att samtidigt som barn dödas i gängkrig, så pratar politiker om strandskydd. Så låt dem komma fram, låt dem komma med sina extremt rasistiska lagförslag som ni hotar att de kommer att komma med då lovar jag att svenskarna kommer rösta bort dem ganska snabbt. För hur mycket ni än vill kleta Breivik på alla som är trötta på att se barn skjutas i Sverige med – så är svenskarna inte rasistiska, och protesterna skulle bli ohållbara. Så det löftet är jag väldigt övertygad om att Sverige kommer att hjälpa mig leverera.

Tankar kring utspillt kaffe

Förut bloggade jag mycket, men sen tröttnade jag på att resonera. Om jag ville säga något fick det liksom räcka med Twitter. Kommer ni ihåg när folk refererade till Twitter som mikroblogg? På den tiden kände jag att det var svårt att få fram en poäng på så få tecken. TikTok, Instagram, Snapchat har aldrig lockat mig, men nu har jag hittat till en ny värld på Youtube. Jag skulle kanske gillat att använda det om jag kunnat stå ut med att prata och höra mig själv prata. Kanske kommer jag börja skriva lite om vissa av dessa själv så småningom. Men denna gång ska jag reagera på något som de flesta redan reagerat på. Detta:

Det finns så många tankar för mig när jag läser (och hör) vad Linda Snecker skriver och säger. Den första spontana tanken är, stackars människa. Ärligt, tänk att leva ett liv där du i varje ögonblick måste begrunda hur du ska definiera människor runtomkring dig, och därmed hur du reagerar på dem. Du måste bedöma kön (och hello hur vet du hur hen identifierade sig, va, va, va?), sexuell läggning (tänk om du faktiskt nu var otrevlig mot en HBTQL människa – tänk hur många artiklar de kan skriva om dig?), kanske etnicitet – ska verkligen en vit kvinna med de privilegier som följer med detta vara otrevlig mot en rasifierad person?. Förhoppningsvis för Linda så var den kaffetappande mannen en cis-man, kanske sitter han i en styrelse dessutom som del av kapitalismen så rätt åt honom.

Alltså tänk att verkligen så totalt lyckas sätta dit en människa genom att undanhålla honom ett bekräftande leende i hans stund av nöd. Starkt. Mycket starkt.

Såg en som skrev följande:
”Hatar att säga det, men hon har en poäng. Jag tolkar det som att istället för att analysera omvärldens behov så ska man se efter sina egna först.”

Jag kan inte annat än att hålla med. Sure, se till att dina behov är fyllda. Men återigen – hur bittert är inte livet om det är ansträngande och påverkar dina behov om du ler. Visst, mina barn kommenterar ofta hur ung jag ser ut, och att de enda rynkor jag har är skrattrynkor så nog kanske det skulle varit ett behov för mig att le lite mindra – och därmed sluppit några rynkor. Men – nej. Jag trivs med att kunna le igenkännande, medlidsamt, roat eller vad för anledning som omvärlden skapar. Att le åt någon som gör precis som mig, tappar saker, att le åt någon som precis som mig sitter på ett tåg där man talar om att det är försenat ett leende som betyder ”vi sitter i samma båt”. Där hon ser någon söka bekräftelse eller medlidande ser jag en person som precis som mig hoppa att inten annan såg tavlan jag gjorde. Skulle personen runtomkring springa och försöka hjälpa, försöka bjuda på nytt kaffe eller kommentera det hela mer skulle min reserverade sida slå bakut och jag skulle tycka det blev jobbigt. Av den anledningen gör jag själv heller inte mer än bara ler mot någon. Och jag ler mot en person. Jag ler inte mot en man, kvinna, rasifierad, äldre, politiker etc jag ler mot en medmänniska.

Så naturligtvis är det många som reagerar mot hennes djupsinniga gest, och till min förtret så faller en del i fällan som hon lagt upp. Man gör det till ett könskrig. Hur många män öppnar dörrar åt kvinnor? Helt klart många. Men jag ser många kvinnor som öppnar dörrar åt män med, och åt andra kvinnor, och män som öppnar åt män. Man håller upp dörren åt den som kommer efter. Notera att det kan vara bra att inte hålla upp dörren allt för länge även om du vet att kvinnan som kommer gående med kaffet ska gå igenom dörren snart. Har jag 10 meter kvar så kanske jag föredrar att öppna dörren själv – framför att känna att jag måste skynda mig då du är artig och håller upp dörren. Oavsett så finns risken att jag spiller kaffe, men jag föredrar om det är för att jag inte klarar av att öppna dörren själv.

Sen finns det såna som min son som inte har lärt sig att hålla upp dörren utan släpper den när han har passerat så hans mor svär över hans dåliga uppfostran när hon får den i ansiktet.

Men min poäng som alltid är att jag vill bli behandlad som folk. Jag vill inte bemöta någon på ett annat sätt pga könet och vill inte bli bemött på annat sätt. Vill du inte ta mig i hand så är det finemang för mig – jag tar inte illa upp (framför allt inte i ”dessa tider”) men om du tar min manliga kollega i hand så tar jag illa upp. Om någon jag inte känner ler mot mig när jag kommer in för att du tycker att det är bra att jag är kvinna, men sen behandlar min manliga kollega som skit så kommer jag få en negativ uppfattning om dig.

”Gå in i din bubbla där du är viktigast. Njut av det.”
Kanske är det så att det är skillnad. Kanske är det uppfostran, miljö, eller vad det nu kan vara. Jag är född 10 år före Linda (om jag tolkar sista kommentaren rätt) och en bubbla med bara Me Myself and I är viktiga känns inte som en rolig bubbla för mig. Kanske skulle jag må bättre av det – men samtidigt känner jag att min ork och energi aldrig har varit så låg som den är nu efter ett år med minimal kontakt med människor. Kanske är det så att det är svårt för mig att bekräfta mig själv i min egen bubbla? Kanske är det så att människor, även okända, runtom är det som ger mig energi? Förvisso finns det folk som tar energi med – men inte är det de man möter i ögonblicket? Såvida de inte bidrar till att göra en jobbig upplevelse ännu jobbigar. Som att när man tappar en kopp kaffe med dömande blick visar hur korkad jag är som person.

Tankar om skoldiskussioner år 2019 del 1

Länge sen sist men nu har jag lite funderingar igen. Detta blir långt och halvvägs igenom så inser jag att jag kommer bli åtminstone två inlägg då det jag började tänka på försvann i andra tankar.

En gång i tiden lärarbarn, senare elev i skolan, och nu mamma till barn i grundskolan (klass 4 och 8, tiden går lite väl snabbt) så har alltid skolan legat mig varmt om hjärtat. Eller ja, kanske inte jättevarmt under tiden jag gick i skolan. Det var något jag tog som självklart och naturligt. Jag har en del väldigt bra minnen av skolan, och en del mindre bra. Jag har haft lärare som jag verkligen älskat (så som en lågstadieelev kan svärma för sin lärare) och lärare jag varit mindre nöjd med. Jag har aldrig haft en lärare jag ens i tankarna skulle kallat något könsord…fast å andra sidan har jag väl aldrig klarat av det mot någon. Inte heller de på den tiden mer populära invektiven ”cp-skadad, hora, bög” var något jag skulle kunna använt. Kanhända fanns det en och annan jag då tänkte ”h*n är en idiot” (idag skulle jag tänka ”h*n beter sig som en idiot, eller kanske mer ”h*n beter sig väldigt olämpligt” åren har mognat även mig…). Men ingen annan kallade lärare något sådant på min tid i grundskolan. Den enda som jag tror fick höra något invektiv var den stackars MS-sjuka lärarinnan. Jag minns att hon grät en lektion över klassen men jag minns aldrig vad det var. Kanske mer att någon härmade hennes haltande. Även om vi inte hade orden, så hade barn grymheten redan då. Barn kan känna svaghet hos en lärare – och utnyttja den. Starka auktoriteter hade aldrig några problem. Men auktoritet är något svårdefinierat. Min mamma hade det. Kraftig kvinna som var en inventarie på skolan tills hon gick i pension. Då jobbade hon som vikarie i flera år tills cancern gjorde henne sjuk och omöjliggjorde vidare arbete. Den nya skolan låg långt ifrån hennes gamla – men även där blev hon populärt och omtyckt av elever. Hon hade alltså inte där någon gammalt kapitalt att bygga på, utan hon hade sitt kunnande och vana av elever – samt att hon genuint älskade sitt arbetsval. Men hade hon valt läraryrket idag?

Nej. Hon älskade verkligen att komma tillbaka som vikarie och bara ha möjlighet att fokusera på det hon var stark på. Nå eleverna och väcka intresse för hennes ämne. Tyvärr handlar lärares arbete idag om så mycket annat.

Men tillbaka till starka och auktoriteter. Jag minns den nyutexaminerade kemifröken vi hade på gymnasiet. Vi var 17-18 och hon var färdigexad och kring 25. För oss (mig i alla fall) var hon gammal. Inte i ålder kanske, men hon var personen som skulle lära oss något och eftersom jag lämnat tiden att svärma för lärare (åtminstone de kvinnliga…) så var det för mig som att Gandalf skulle stå där. Jag minns en diskussion när någon annan påtalat att hon var gammal och hon uppretat sa att hon kunde vara våran syster. Kanske inte det bästa sättet att vinna respekt kan jag tycka. Men oavsett vad folk tyckte så var det ingen som kom med de ord som är så vanliga idag. Åtminstone inte som jag hörde. Men jag vet inte vad det är som gör att vissa får med sig auktoriteten som gör att eleverna tystnar när man kommer in. Kanske är det tryggheten i sig själv och det man har att lära ut? Och helt klart raseras denna trygghet när elever tillåts håna lärare utan att någon kan agera utan risk för repressalier (visst är det sjukt att elever absolut inte behöver oroa sig för detta – men däremot lärarna).

Det som fick mig att tänka på skolan och problemen idag var denna debattartikel. Jag undrar samma sak som skribenten. Vad gör föräldrarna? Samtidigt så tänker jag på stycket

När jag informerar föräldrarna om vad som hänt, blir svaret ALLTID att ”det var inte mitt barns fel” det är ”dom andra”. Jag undrar fortfarande vilka ”dom andra” är. De fanns inte på 80 och 90-talet när jag gick i skolan. Då var det vi som bråkade som fick ta ansvar, reda ut och skärpa oss.

Det är väldigt svårt att reda ut vem som gjorde vad. Vem startade bråket? Vad föranledde det? En person som hela tiden mobbas av andra kanske en dag får nog och svarar sina plågoandar med våld – och efter att ha varit helt osynliga hela tiden man plågats så kommer läraren då, och alla talar om att det minsann var denna person som ställt till det. Att peka ut fel person är en skräck för mig. Samtidigt så måste vuxenvärlden ändå vara med. De måste sätta gränser. Men gränsen måste hamna innan våld. Det måste vara redan vid ord. Vi kan inte tillåta elever att kalla varandra nedsättande ord, lika lite som vi kan tillåta dem kalla lärare det. Det gäller även våra barn. Redan vid förskolan när mina barn kom hem och började prata om att folk var ”bajskorvar” så redan där markerade jag. Barnen lärde sig att det tydligen finns olika regler för dem och för andra. Men idag så upplever jag att de faktiskt förstått att vissa av mammas regler faktiskt är vettiga och därför upprätthåller de dem även utanför hemmet.

Men man färgas av sin omgivning. En del mer än andra. Man imiterar andras sätt att prata. Det är därför vissa nyinflyttade i Götet efter en stund kan låta som en infödd. Jag tror att detta har att göra med språkbegåvning. Själv har jag en ganska statisk dialekt som då är en blandning av det min mor hade med sig norrifrån, lite av min fars bohusländska och en aning hälsingemål från min uppväxt. Att jag bott över halva mitt liv i Uppland sätter inte mycket spår där. Min syster som bott i Göteborg, Karlstad och Tennesse lyckats få in alla dessa dialekter och språk under sin tid där, men när hon flyttat så blir det nästa miljö som påverkar. Men grejen är väl att många imiterar andra, medvetetet och omedvetet och i en miljö där svordomar är vardag – så sprids detta lätt. Att dela dialekten är en del av att bli del av samhället inbillar jag mig.

Så hur ska man som föräldrar hantera detta? Problemet är väl att ”föräldrar” är en extremt heterogen grupp precis som ”elever”. Det som är viktigt i mitt föräldraskap kan vara totalt oviktigt för en annan. ”Jag skulle aldrig acceptera om mitt barn…” så säger man ofta. Fast vissa saker måste man ändå acceptera inser man snart. För de kommer hända. Frågan är hur man agerar mot beteendet. Ingen av mina barn har varit involverad i slagsmål eller ”incidenter” som förövare. Den äldste har utsatts ett par gånger. Den yngre blir ofta involverade på så sätt att han gärna stöttar ett offer och tar hand om någon som är ledsen av olika skäl. Jag vet inte vad jag skulle göra om en lärare ringde hem och sa att någon av dem hade sagt ”jävla hora” till någon. Kanske skulle jag ha svårt att tro det också och hävda ”inte mitt barn”. Men nej. Men nog skulle jag vilja veta mer om sammanhanget detta skett. Vad föranledde att något av mina barn plötsligt vräker ut sig något sådant. Inte för att mina barn är perfekta. Nej då. De har sina brister. Om en lärare ringer och säger att min son för femtielfte gången glömt sina böcker, gympakläder, läxan så är det bara att erkänna, japp, det är mina barn! Men om de uppför sig på ett sätt som är väldigt långt ifrån det sätt de skulle göra i vanliga fall – då är det svårt att veta hur jag skulle reagera. Jag får väl återkomma om detta om det inträffar.

Tankar om USA valet

Det har gått några dagar efter att USA valde sin nya president – och det har helt klart varit rätt intressant att följa reaktionerna på detta. Jag kan ärligt säga att jag trodde det var ett skämt när jag fattade att Donald Trump ställde upp som en kandidat. Att han mot alla odds blev utsedd och även vald är väl närmast ett mirakel känns det som. Nu är jag väl extremt dåligt insatt i USA politik och jag kan väl ställa upp på hashtaggen #NotMyPresident. Innerst inne skulle jag väl också vilja kunna skriva om Lövfen att han är #InteMinStatsminister men tyvärr kan jag inte det för det är han oavsett vad jag tycker om det. Det enda jag kan göra åt det är att göra ett aktivt val på något annat alternativ i september 2018 – och precis som i USA så är problemet att det finns ingen annan som ger hopp om bättring.

Hur kunde Trump då vinna? Var det på sin ”karisma”, ”politik” eller vad…? Min övertygelse är att han vann på att man ställde upp Hillary Clinton som motkandidat. ”Vad kunde hon gjort annorlunda?” frågar man nu här i Sverige. Man pratade om glastak, och att kvinnor inte kommer fram. Av någon anledning så känner jag inte igen samma toner från ett annat val när Sarah Palin presenterades som vicepresident kandidat. Då matades jag väldigt mycket om vilket skämt hon var och märkliga saker hon sagt och gjort. Det fanns tydligen inte på kartan i Sverige att hylla henne för att hon var kvinna. Men för Clinton skulle all hennes tveksamma historia och märkliga beteende överses för att hon var tydligen så mycket bättre kvinna än Palin. Vi får väl se när det kommer till Franska presidentvalet om man där kommer vara lika hoppfull på att spränga ”glastaket” och få sin första kvinnliga president eller om man då kommer se andra faktorer som viktiga.

Men som sagt, USA har sagt sitt utifrån det som de hade att välja på. De kommer nu bli av med Obama. Det är lite svårt att tänka sig nu, men jag blev faktiskt glad när han blev president. Idag är jag inte imponerad. Jag är förvånad att han fick fortsätta ytterligare fyra år. Jag trodde att med en svart president skulle det finnas större möjlighet att hela landet och få konflikten mellan svarta och vita i landet att minska. Istället har det blivit tvärtom. Det finns mer spänningar över hela landet nu än tidigare. Det många av Trump anhängare (svarta kvinnor som vita män!) har poängterat är att ”vi är alla amerikaner” vi är inte ”svarta, vita, lila eller röda utan i första hand amerikaner”. Jag tycker om den inställningen. Jag vill se samma sak i Sverige. JAg har inga problem med vilken färg någon har eller vilket ursprung, du kan vara född i Stockholm, Malmö, Teheran eller Boston men har du valt att leva i Sverige och se dig som svensk – då köper jag det. Men du måste inse att för att vara ”svensk” krävs vissa basala saker. Du behöver inte äta julskinka eller sill och snaps på midsommaren, men du måste kunna tala svenska. Du måste följa de lagar som man satt upp här i landet – inklusive att lämna om du har blivit avvisad.

Men tillbaka till USA. Valet är klart. I sluttampen fanns det mycket oro för att dessa lågutbildade rednecks inte skulle acceptera det demokratiska valet och göra revolt om (när?) Clinton stod som segrare. Möjligt det hade blivit det – men nu visar det sig istället att de med lite högre standard i färg och utbildning inte heller riktigt diggar det här med demokrati när man förlorar.

Jag kan inte låta bli att ta med vårt svenska stjärnskott som delar med sig av sin politiska vishet med.

zaralarsson

Har också sett ett antal (och hört om fler) svenska unga kvinnor som blodtörstigt önskat att någon kunde skjuta Trump…Kanske inspirerad av Clinton som tycks tycka att drönare som attackerar misshagliga människor är en lösning som borde användas oftare?

Men inte bara i Sverige protesteras det även i USA naturligtvis, trots att en politisk kommentator från CNN delade med sig av sin vishet innan valet.

sallykohn

Not much sense there kan vi konstatera nu med tanke på hur denna sorgsenhet yttrat sig so far.

 

Även denna artikel och film visar att man inte backar från dödligt våld för att förändra valet…

Att DN redaktör väljer att reagera mot att Trump rätt tamt uttalar sig kring dessa typer av upplopp känns väl sisådär.

Vi kan avsluta med lite statistik som jag hittat på twitter och så, är något fel får ni gärna rätta mig. När S under Mona Sahlin fick 30,66% så förlorade de stort men 0,35% upp 4 år senare stod de som vinnare. Men det var inte de som vann. Det var alliansen som förlorade. Precis som Clinton. Den stora vinnaren i USA var ”Others”.

usa1

Det har florerat en hel del av dessa ”exit polls” som är rätt intressant. En grej jag gillade lite var det här med att det är ”lågutbildade äldre vita män” som har skulden. Men faktum är att de med lägst inkomst verkar ha röstat på Clinton. Utbildning lönar sig…?

usa2

Alla exit polls hittas här.

Det är naturligtvis också rätt intressant att se hur många av de som har rätt att rösta faktiskt gjorde det.

Jag försökte kolla lite på Wikipedia och hittade en Voter Turnout artikel som var rätt intressant, men tyvärr har man inte siffrorna klara för årets turnout, men rätt intressant ändå om man jämför hur många som röstade på vardera kandidaten jämfört med hur många som inte röstade alls. Så förvisso var det vissa som kanske är överrepresenterade i valet – men hur många var det som inte brydde sig om det alls?

Trump 60 071 650 (47,4%)
Clinton 60 467 245 (47,7%)
Others ? (4,9%)
Totalt: 120 538 895 (exkl Others någon som är bra på matte får gärna fylla i den summan för mig:) )
Voting Age Population: 251 107 000

Om du fortfarande undrar varför Trump vann så finns en bra rant här!

Uppdatering 14:30:

Vissa röster som osynliggjorts efter valet berättar lite om varför de valde Trump.

Muslimsk kvinna.
Svart kvinna.

Tankar kring reaktioner vid sjukdom

Många människor skriver debattartiklar om allt och ingenting. Denna månad är fokuset väldigt stort på bröstcancer naturligtvis och en läkare har skrivit en tänkvärd artikel om att det finns stort hopp även om man fått diagnosen. Men ändå lyckas man i mitt tycke sabba hela krönikan med sin vinkling. En vinkling jag mer och mer känner att den står mig högt upp i halsen.

Men under detta samtal som handlar om liv och död, kirurgi och cytostatika, kommer ofta en fråga: ”Vad har jag gjort för fel? Jag har ju alltid skött mig, gått på mammografi-kontroller, ätit nyttigt och motionerat. Varför får jag cancer? Vad skulle jag ha gjort annorlunda?”
Svaret på de frågorna är: ”ingenting”. Det är inte ditt fel att du drabbas av cancer, du har inte gjort något för att få denna otäcka knöl i bröstet. Och: nej, det beror inte på att du varit deprimerad senaste året.

I vår hälsomedvetna tid finns en föreställning om att ”man får skylla sig själv” om man får cancer, och med ”man” läs ”kvinnor”. Tidningarna är fulla av råd och förmaningar om hur vi ska leva ett hälsomässigt optimalt liv: Motionera, äta grönt, undvika rött kött, inte röka, dricka måttligt. Vi ska gå på våra kontroller, mammografi och cellprov, vi ska gå på hälsokontroller, vi ska uppmärksamma tecken på sjukdom tidigt för att skydda oss mot cancer.
Det är väldigt bra råd riktat till hela befolkningen. Men när det gäller den enskilda kvinnan, går det inte att säga vad cancern beror på.

/../

Man kan inte sköta sina sysslor, inte laga mat, inte hämta barnen på förskola, man är inte heller sugen på sex. Är det detta som formar dessa skuldkänslor? Att kvinnor har en plikt att vara friska, ta hand om andra och ha en intakt kropp, helst fertil. Att kvinnor är en funktion av sina handlingar och kropp, inte av sin själ och eller sitt intellekt.
Men det viktiga för alla kvinnor som drabbats av cancer att komma ihåg är att det aldrig är ens eget fel och att prognosen inte påverkas av hur mycket du ”kämpar”.

Alltså ärligt talat vad är detta? Om man nu ska lägga könsperspektiv på det hela (vilket man inte ska!) så undrar jag hur en man som ska ”vara stark och försörja och skydda sin familj” känner av att drabbas av cancer? Tror de verkligen att män med prostatacancer känner yes! nu är det dags att få löka lite hemma? Nej självklart inte. Alla som drabbas av cancer, oavsett sort, män, kvinnor i alla åldrar kommer brottas med många olika känslor och många kommer att drabbas av ”varför”, ”vad kunde jag gjort annorlunda”.

Detta handlar heller inte bara om när du fått cancer utan varje gång du drabbas av någon sorts tragedi. En bilolycka. En sjukdom. Ett brutet ben. Vad kunde jag gjort annorlunda är en väldigt primär känsla. Lite senare kommer andra känslor för de flesta. En slags känsla av acceptans samt att dra lärdomar av det skedda för framtiden. Kanske inte hur du ska leva i framtiden utan hur du tar tillvara din tid och leva i nuet och vad som är viktigast för dig. När döden har kommit så nära så kommer det för alltid förändra hur du ser på saker och ting.

Men att försöka göra de första känslorna man får av beskedet att du drabbats av cancer till något som handlar om kvinnors förtryck av samhällets normer – det är så svenskt. Och så förbannat tröttsamt.

Frustrerade tankar om samtiden

Jag har många gånger tänkt skriva något men jag kommer liksom ingenvart när jag försöker blogga. Det finns så mycket vansinnigheter som sker, och det finns så många bra bloggar som tar upp dessa skeende så jag ”orsk” int’. MEN nu känner jag att det finns vissa saker jag måste ventilera där twitter inte räcker till.

Gotland. Jag har personligen inte varit på ön men har länge haft en vision om att cykla Gotland runt nångång. Vilket får vänta tills barnen blivit tillräckligt stor – och jag kommit fram till hur jag ska planera det hela med boendet efter osv. Anyway. Idag undrar jag krasst om det kommer finnas möjlighet att ta sig dit eller om det kommer vara övertaget av Ryssland vid det laget, alternativt att Nazityskland kommer återuppstå där på ön då det tycks som nazister tydligen har starkt fäste där på ön. Eller?

Så vad är det som hänt på Gotland? En kvinna anmäler att hon blivit våldtagen av flera män. Sex män anhålls, ganska snart släpps en av dem som inte längre misstänkt och sedan beslutar åklagare att släppa de resterande fem, även om de fortfarande är misstänkta.

Här tar det hus i helvete. Det kommer fram att de misstänkta är asylsökande/invandrare och en person konfronterar dem med video. Jag kan tycka att den personen är väldigt obehaglig, och då jag är emot att ”ta lagen i egna händer” så kan jag tycka det är fruktansvärt. Å andra sidan kan man jämföra detta övergrepp att filma en ”misstänkt våldtäktsman” och publicera på sociala medier med att filma ”näthatare” som man misstänker skrivit något väldigt olämpigt på ett nätforum och lägga ut på . Tydligen har allmänheten större intresse att veta vilka dessa är än sådana som är misstänkta för ett grovt brott. Vän av ordning kan då naturligtvis påpeka att 1)vi vet ännu inte om ett brott verkligen begåtts och 2)de har inte blivit fällda i domstol för brottet oc bör därför alltså inte hängas ut. Vilket låter vettigt. Det är väl därför jag har matats med namn och bilder av Martin Jonsson ganska snabbt efter Lotta hittades död. Lisa Holms mördare benämndes av många medier fortfarande som ”35-åringen” efter att han dömdes. Men visst det kan vara en slump. Dessa män är trots allt bara misstänkta, varför ska de hängas ut?? Julien Assange någon? Vad jag vet så är han inte fälld men stämplad som våldtäktsman väldigt tidigt. Dessutom så publicerades anklagelsen i tidningen tidigt. Hela Assange cirkusen är ju sjuk – men man kan inte låta bli att dra jämförelser och fundera på människors lika värde.

Det finns saker i kvinnans berättelser som väcker frågetecken hos mig, det kan jag erkänna. Personligen skulle jag inte följa med någon främmande människa in och låna toaletten. Å andra sidan har jag, till skillnad från våra politiker, aldrig sett ”naiv” som en positiv egenskap och har ibland svårt att sätta mig in i agerande på människor som är naiva. Det skär mig i hjärtat att tänka mig att detta kan ha skett som hon beskrivit. Vad gör det med en människa som har den tilltron till alla människors godhet att råka ut för något sådant? Dessutom, när du inser att de som säger stå upp för kvinnor som i alla sammanhang hävdar att alla män har ansvar för de män som våldtar väljer att manifestera för de som attackerat dig. Som väljer att inte kalla dem ”misstänkta våldtäktsmän” istället kallar dem ”syndabockar” vad gör det för din tro på människor då?

Vi får väl se vad som händer med utredningen. Kanske läggs den ner i brist på bevis. Tydligen avviker kvinnans historia alltför mycket från männens historia. Vilket säkerligen förvånar många. Och om det skulle gå till domstol så vet man inte heller hur det skulle sluta. Gissningsvis blir det överklagan och så hamnar det på hovrätten som dömer på sitt sätt.

Tyvärr är det inte bara Gotland som skaver i mig för tillfället. Jag börjar bli trött på bajs. Bajs i parker, bajs på lekplatser, bajs på skolgårdar. Det var för mig bara en del av nyhetsflödet där jag läst och äcklats. I helgen kom det närmare. Min son skulle sätta sig på en gunga som visade sig vara nerbajsad. Han (och hans kompis) hade då rådigt försökt ta bort det hela. Jag vet inte riktigt vem eller vilka som varit där. Jag har svårt att se att det skulle vara någon som bor där på nätterna då det är ”fint” område och risken är mer att det är någon som passerat lördagkväll och tyckt att nöden har ingen lag.

Sen har vi då clownfenomenet som jag skrattat och skakat på huvudet åt den överdrivna rapporteringen. Tills man informerade från sonens skola att en elev blivit förföljd av någon i clownmask när hon orienterade. Plötsligt kom verkligheten närmare igen.

Andra saker som händer?
Tja, nu har tydligen stenkastandets börjat inträffa för journalister med. Det är tydligen ett hot mot demokratin när de inte vågar sig in i områden för att rapportera. Vilket man ju helt klart kan hålla med om. Personligen tycker jag att demokratiproblemet redan kom när poliser inte vågar sig in på vissa områden. Men detta är ett problem man inte gärna talar så högt om då detta är en frågeställning som ”rassarna gillar” och därför tabu.

Slutligen så tycker jag att Margit Richert har skrivit en av de viktigaste texterna att läsa för alla radikalfeminister innan de fattar pennan för nästa krönika. Jag blev så trött när jag läste en del av Cissi Wallins senaste drapa. Jag har inte läst hela men det som citerats är mer än tillräckligt. Hur blev det så? Hur hamnade vi där? Om jag förstår Cissi rätt så rekommenderar hon att män jobbar på att bli bra på sex framför att kommunicera med kvinnor, för det är ändå det som kvinnor föredrar. Really? Personligen kan jag säga att jag nog har större möjlighet att få reda på hans kompetens i sängkammaren efter en hel del konverserande men det är jag det.

Tankar kring könsapartheid

En enda gång i mitt liv har jag känt en tydlig orättvisa av att vara tjej. Det var under skoltid på mellanstadiet. Av någon anledning så fick man ha träslöjd eller syslöjd och sedan bara vissa lektioner då där man gjorde ett samarbete mellan dessa två. I min klass var det mer killar än tjejer och det jag minns starkt var ”nu har vi ordnat så att alla killar kan få köra träslöjd så får tjejerna syslöjd”. Plötsligt kändes det inte som jag levde på 80-talet längre utan som jag var en tjej i en Enid Blyton bok. Jag önskar att jag kunde berätta att jag protesterade vilt mot detta och ifrågasatte systemet, men det gjorde jag naturligtvis inte. Jag bet ihop och gick på den förbannade syslöjden. Och lyckades sy mig i fingret med symaskin. Ärligt talat tror jag inte att mina resultat i slöjd hade blivis så mycket bättre om jag kört träslöjd fullt ut, men jag fick aldrig alternativet. Jag vet inte om det var någon kille som hellre velat haft syslöjd heller, ingen protesterade i alla fall. Jag minns verkligen hur nöjd man var att man lyckats lösa det hela så bra.

När mina barn har gått i skolan har de kommit på den briljanta lösningen att man har både syslöjd och träslöjd. Ena terminen tar halva klassen det ena, och andra terminen det andra så byter man. Klassen är sen uppdelad slumpmässigt. Den enda gången jag sett en könsuppdelning var det vid simningen när man gick till badhuset så körde tjejerna en tid, och killarna den andra. Vilket de då kunde lösa att ha en manlig lärare på plats när killarna bytte om och en kvinnlig hos tjejerna. Vilket kan behövas. Varje gång man pratar om duschen och omklädningen så är det att killar försöker kika på tjejer (och vice versa) och mobilbilder som tas och läggs upp som mobbing. Problem som inte tas upp är det jag dras med.
1. Badkläder kommer ev inte med tillbaka
2. Det är så härligt att stå i duschen så man kan gott parkera där.

Så det känns bra att ha någon som kan vara där och se till att de pallrar sig ur duschen och påminner dem att kolla att allt är nerpackat.

Men är det bra med könsuppdelning? Att låta tjejerna vara för sig och killarna för sig? Tja, min mans klass på gymnasiet blev en bara killar klass. Det var tekniskt och just den årskullen var det inte så många tjejer så de få det var hamnade i den andra klassen. Enligt matteläraren var just denna klass den absolut bästa på fysik och matte vilket han trodde berodde på att det inte fanns tjejer där. Inte för att tjejer skulle dra ner mattenivån – utan för att tjejer distraherade killarna så de tappade koncentrationen. Det fanns även en andra klasser med bara killar. De höll till i källaren och kallades av många av oss som gick de teoretiska klasserna för ”grottfolket”. Det var de som gick fordon. Väldigt få tjejer som gick där – så få att det blev lite problem att ordna omklädningsrum för de som började när jag gick på gymnasiet. Jag hade ingen egentlig kontakt med de som gick på den linjen. Man skyndade helst förbi för att undvika att bli bedömd av dem. Det värsta jag råkade ut för var väl egentligen busvisslingar ibland. Så här i efterhand kan jag väl fundera lite på vad de tänkte om oss ”snobbiga tekniker” som skyndade förbi med näsan i vädret.

När det gällde gympa har jag haft både uppdelat och blandat beroende på vad vi gjorde. Som tidigt utvecklad tyckte jag det kunde kännas lite obehagligt när jag började behöva BH att springa med killarna det kan jag villigt erkänna. Å andra sidan hade jag inte så mycket gemensamt med tjejerna i klassen på hela grundskolan så det kändes inte riktigt kul att spela med dem heller för att vara ärlig. Det var lättare på gymnasiet, jag var fortfarande lika dåligt men de hanterade det på bättre sätt med att stötta än himla med ögonen. Jag hatade idrott med hela mitt hjärta då det i princip bara handlade om bollsporter. Visst, de försökte göra det lite varierande med att lägga till dans med. Jag minns framförallt Hasse-dans. Koreograferat av idrottsläraren själv. Jag har alltid gillat dans, men det var väldigt tydligt med inställningen att det där med dans det var inte någon sport på riktigt. Det tog ett tag, men snart insåg jag att mens och huvudvärk var fungerande ursäkter att slippa många lektioner. Lite humor att jag idag har kört hela Vätternrundan med mens utan problem när jag påstod att jag inte klarade av 45 min stå och hänga någonstans där en boll förhoppningsvis inte skulle passera.

Det finns skillnader mellan killar och tjejer, förutom vad som finns mellan benen men det finns även en skala där man kan ha drag av olika håll. Jag kan många gånger känna mig mer besläktad med killar och kunnat umgås med dem, medan han å sin sida hade många tjejkompisar under uppväxten.

Han gick som sagt i en bara killar klass på gymnasiet. Hur hade det blivit med bara killar i grundskolan? Det finns en ganska stor skillnad mellan grundskolan och gymnasiet. Vem som helst kan hamna i samma klass. Det handlar om postnummer. I gymnasiet så hamnar du i en klass där alla gjort samma aktiva val. Det finns alltså redan gemansamma nämnare där. I grundskolan kan man som mig ha otur att hamna som outsider i en klass som är samma elever från klass 1 till 9. Idag har jag en del av mina gamla klasskompisar på Facebook och har fått en liten uppdaterad bild av dem. Jag har väl sprungit på nån av dem någon gång och hälsat – men efter 9 år så finns det egentligen inget intresse att träffas igen. Hur hade det varit med en klass av bara tjejer? Jag har svårt att se att det skulle varit positivt. Men jag tror att det hade kunnat vara värre för min man om jag ska vara ärlig. En klass med bara killar så skulle han nog ses som ”bögig” som umgås med tjejer (alltså umgås som kompis och inte umgås som Casanova) vilket kanske skulle tvingat honom att spela på ett annat sätt för att kunna passa in och inte verka svag. Att komma från mindre ort (där han gick första tiden innan de flyttade till stan) där man är mer intresserade av praktiska ämnen och vara särbegåvad på naturvetenskaplig och vara ”bögig” hade nog inte blivit så poppis.

Det här med gympa var heller ingenting som han gillade (så arvet vi lämnade till våra barn på den fronten är kanske inte det bästa…) då inte heller han hade bollsinne. Det är ok som tjej att vara dålig på bollsporter. Ok – och ibland förväntat vilket kan reta mig till vansinne. Att vara dålig och ointresserad av fotboll som kille är däremot lite abnormt. Jag märker den attityden mot min äldre son som är väldigt tydlig med att fotboll är inte hans grej. Lillebror kan tycka det är roligt att se på, och kör gärna på raster, men storebror har aldrig gillat det. Det lustiga är att man redan när de var runt två kunde se att den äldre inte hade minsta känsla för det – medan den mindre träffade bättre i samma ålder.

Min poäng? Det kan finnas fördelar och nackdelar med att dela upp i kön. Det kommer däremot aldrig finnas fördelar att dela upp för att tjejer inte kan visa sig i T-shirt för sina jämnåriga killar. Där finns det bara nackdelar och ett blivande samhällsproblem. Jag tänker också på min man om han gått i den skolan. Hur hade hans liv blivit i en klass där han kanske skulle bli hotad med stryk om han försökte umgås med sina kvinnliga klasskompisar?

Mina tankar kring EU då och nu

1994 så var det val om EG. Lustigt egentligen hur lite minnen jag har kring detta stora val. 1994 är för mig mer Estonia och efterdyningarna om detta. 27 september sjönk Estonia och 13 november så röstade jag att jag ville gå med i EG. Jag var rätt ung då och pluggade. Framtidens folk, om jag nu förstått hur man bedömer människor efter #Brexit. Så vad tänkte just denna framtidsmänniska på då?

Skulle vi hoppa på tåget eller inte? Det fanns en massa för och nackdelar. Av någon anledning så fastnade jag för det här med att kunna ta med mer alkohol till Sverige. Vilket som närmast nykterist kan vara märklig anledning, men det var väl den här känslan av att kasta av sig överförmynderiet och lita på människor. Jag tänkte också på att resa utomlands och plugga eller jobba. Även om min syster redan gjort detta utan problem både utanför Europa och inom Europa. Själv hade jag inte gjort något av det. Flera år efter så har jag fortfarande inte gjort det. Förvisso har jag rest en del inom Europa men jag har alltid haft pass med mig – så det faktum att jag inte *behövt* pass har inte gjort någon skillnad.

Min man jobbade på ett företag som ett tag hade kontor i Schweiz så han var med och byggde upp detta kontor på den tiden. Det var efter vi kommit med i EU men det fungerade bra det med. Visst det var en del byråkrati…men försök ordna något med myndigheter i Sverige så är det bara att inse att vi har en hel del byråkrati inom landet så det har inte blivit någon skillnad.

Ganska tidigt märkte man att EU fokuserade på de viktiga sakerna. Böjgraden på gurkor och bananer t ex. Samt att det blev dyrare med ris. Tydligen fanns det en entusiastisk risodlare i Portugal som måste skyddas så det blev dyrare att importera utifrån EU. Tack för den typ. Inte heller så ändrade man Systembolaget i Sverige, även om man efter några år faktiskt ökade ransonen så även jag kunde bli nöjd. Men inom Sverige så har man förvägrat gårdsförsäljare som gjort eget vin. Helt ok i Frankrike, men inte i Sverige var budskapet. Samtidigt så minns jag oron när man började prata om att skriva in det i grundlagen. Jag blev orolig första gången, och sedan arg när det liksom smögs in nästa gång. Detta hade inte riktigt framgått när man förklarade fördelarna med EU att vi avskrev vår bestämmanderätt. Snus, Falukorv och Kalles Kaviar var också viktiga frågor som det behövde bestämmas om.

När började jag bli tveksam till EU? Innan FRA började diskuteras så var jag rätt ointresserad av frågor, men till och med jag kände väl att övervakningen man pratade om var mer än tveksam. När sedan IPRED och datalagringen kom på tal så blev jag fly förbannad. Jag minns diskussionen om datalagringen. Att det var ett krav från EU. Där och då kände jag att den här kolossen man skapat var farlig. Lite hopp fick jag dock då man från samma EU som lagt detta krav på folk kom fram till att detta var olagligt och krav kom att man skulle ta bort det. Fast inte i Sverige tydligen. Krav att ta bort lag/direktiv som EU sagt var olagligt var tydligen inte lika viktigt. Diskussionen blossades upp och sedan tappades den bort igen. Kvar sitter en liten väljare och vet varken ut eller in. När gäller EU lagarna och när gäller de inte?

Rumänien kom in i EU och det varnades för social turism från sina håll. Nonsen, var kritikerna. Några år senare har vår stadsbild förändrats totalt. Lustigt nog tycks detta bara vara en effekt av EU i Sverige. Jag såg inte samma saker i varken London eller Tallin när jag varit där. Det var en väldigt liten del av Danmark jag såg förra året, men inte heller i Billund såg jag detta. Ändock ska detta vara ”EUs fel”.

Skulle det bli bättre i Sverige om vi gick ur EU? Jag vet ärligt talat inte. Som jag ser det är våra lokala politiker lika stort problem som de som sitter längre ifrån oss. Kanske skulle det vara lättare att tvinga dem faktiskt ta ansvar om de blir ytterst ansvariga? Tveksamt förvisso. Å andra sidan, jag ser inte att vi har fått fördelar vi utlovades. Vi har slagit undan benen på vårt jordbruk genom att vi har högre krav på detta här i Sverige, men sedan importerar billigare kött/grönsaker/mejeri från länder som inte har samma krav. Vi har tveksamma åkerier som far igenom Sverige från länder med liberalare syn på alkoholvanor samt även på vilka däck som man behöver köra i Sverige med.

Tillägg 12:24 En varningsflagga jag fick tidigt om EU var det här med AZU färger som förbjöds i Sverige på grund av att det sågs som farligt som i och med att vi kom med i EU plötsligt blev tillåtet igen 1999. Jag tror det var där första tvekan för mig kom när jag insåg att det inte fanns möjlighet att välja russin vi ville ha. Man pratade så mycket om att man ville föra in mer restriktiva saker i EU med våra ”lite bättre” lagar vi hade i Sverige på alla områden. Sen var vi själva tvungna att backa på dessa. Jag minns även diskussioner om Belgian Blue som inte riktigt kändes som något jag ville ha i Sverige. Man pratar sedan så mycket om hur viktigt det är för miljön att vi i Sverige är med och påverkar men där känner jag heller inte att man åstadkommer något på riktigt.

Så vad var vinsten? Vad får vi för alla dessa pengar vi betalar in till EU? Visst finns det enstaka projekt som jag känner till som fått EU pengar, men när nettokostnaden är så hög är det bara att inse att dessa projekt hade kunnat bekostas av samma pengar i Sverige med.

I dag är jag inte längre framtidens människa. Jag kanske inte helt är gårdagens människa heller, men jag inser att jag är en sådan person som många helst skulle ta bort rösträtt från då jag nog skulle rösta fel om vi nu skulle få möjlighet att rösta

Jag vill ha ett samarbete över Europa, men EU är inte svaret för mig. Visst finns det osäkerhet om vad som skulle hända om Sverige gick ut. Men något livet har lärt mig är att saker och ting kan förändras. Det otänkbara kan ske och de flesta människor hanterar dessa förändringar om de får en chans. Civilisationer har kommit och gått genom tiderna. De gamla romarna trodde nog aldrig att deras samhälle skulle gå under. Jag tänker på en film jag såg om Normandie där man filmade Dagen D och sedan alla döda på stranden, året efter med den döda stranden som blivit helt förstörd och så med tiden hur växtligheten på stranden kom till liv igen.

Tankar kring reklam, kändisar och välgörande ändamål

För någon vecka sedan hörde jag att Kakan skulle bli talesperson för en kampanj från Cancerfonden med det fyndiga namnet ”Nej till Cancer”. Vet inte riktigt hur man tänkte där om jag ska vara ärlig, varken i val av person eller slogan. Det är väldigt ofta kända människor får fronta för saker som de brinner för. Kakan är väl bara en i raden för detta. Valet av person är rätt intressant. På vilket sätt tycker man att hon kommer att tillföra något? Tidigare har jag inte funderat så mycket på kostnader för folk som är ”någons ansikte” men det blev ganska snabbt aktuellt. Nu avbröts kampanjen ganska snabbt efter kritikstormen, så egentligen är det väl onödigt att skriva om det ändå. Jag lyckades faktiskt missa att man avbröt då det skedde när jag var rätt offline. Jättebra att man lyssnade och tog till sig kritiken – men det man tog till sig var väl att ”Nej till cancer” slogan var rätt skuldbeläggande. Valet av ansikte kommenterades inte så jag är fortfarande oförstående hur man tänkte från början.

Tanken på det återkom när jag läste LaMottes tweet om att någon ville ge till välgörande ändamål och valde att ta in honom för att föreläsa om sexuella trakasserier (om jag fattade det hela rätt). Kanske inte det välgörande ändamålet jag personligen skulle valt efter en storvinst, men tydligen så tyckte personen det och det är väl det viktigaste. Vet inte hur stor konkret skillnad det blir av att höra LaMotte prata om detta för att vara ärlig. Jag gissar att det är de redan frälsta som går på föreläsningen. I vilket fall var pengarna hennes att göra som hon ville med. Till skillnad från Cancerfonden som faktiskt har rätt bra ställen att stoppa ner pengarna som inte är Kakans ficka om jag får tycka. Jag antar att man faktiskt betalar någon för att vara vara ansikte utåt. Nu kan jag väl känna att

Tycker jag att det är bra användande av pengar som många kanske tänker sig skulle kunna användas bättre? Om man nu inte haft provocerande slogan – fanns det möjlighet att Kakan skulle kunnat generera så mycket intäkter att det blir en vinstaffär? Möjligen. Kakan är en person som provocerar en hel del. När jag läser om henne så hittar jag många ord som jag kan flagga Konstfack. Radikalfeminist. Polishat. ZTV. Inget av orden som riktigt för mig känns som någon jag vill förknippa med någon som är empatisk och lyhörd. Saker som jag nog gärna vill . En sådan som kan förstå hur det är att leva med en människa som drabbats av cancer. Eller vara en person som lever med det. Men visst. Hennes lillasyster fick cancer när hon var 14 och Kakan 18. Kanske skulle hon med dessa erfarenheter vara rätt person att förstå känslan?

Rätt person kan ge bra publicitet till ändamålet, de kan tjäna in bra med pengar. Fel person – de kan skada varumärket så mycket. Om Volvo väljer att riskera sitt varumärke genom att välja en person som Silvana Imam att stå för musiken så är det upp till dem. All press är bra press sägs det. Men jag tycker Money Talks är ett bra uttryck med, och även om jag inte aktivt väljer saker för att jag gillar någon person som säger att det är jättebra (men visst, en snygg bild på okänd person kan naturligtvis säljas in till mig) så har det hänt att jag aktivt valt bort något. T ex så hände det ibland att jag köpte Havremjölk till mina barn. Sedan jag läste om deras dubbelmoral så har det blivit aktivt val att inte köpa Oatley då. När det gäller Unicef så undvek jag dem så länge Liza Marklund var kvar som ambassadör för barnfonden efter Gömda skandalen. Såg att de nu hade lite andra representanter.

Men tillbaka till kändisar och sälja in saker. Jag hittade rätt intressant blogginlägg om detta som jag kan rekommendera. Framförallt detta stycke då.

G. Överföra symbolisk mening

Genom att associera kändisar till en viss produkt hoppas man på att överföra värden i form av den symboliska mening som kändisen bär på, det vill att låta den image artisten har smitta av sig på produkten. Exempelvis kan man vara ute efter att förknippas med Lady Gagas trendiga coolhet (ex. Polaroid), Zlatans sportighet (Nike) eller den rockattityd Dregen utstrålar (Polly) och på så sätt skapa, förstärka eller förändra en attityd till produkten.

En annan information jag fick via denna sida var att det faktiskt var Zlatan som kontaktade Volvo och inte tvärtom.

Personliga drömmar om London

Jag kommer ihåg när Hemnet var typ den största siten där många människor slösurfade för att hitta boenden och drömma sig bort. Jag vet inte om det fortfarande är vanligt, då den i min närhet som gjorde det dött och att flytta inte riktigt är något jag är så pigg på. Jag trivs bra där jag bor och istället för fantastiska boende så ser jag kostnader som är astronomiska och en massa exta arbete jag verkligen inte skulle vilja dra på mig.

Min egen last har då istället blivit drömma om resa. Även det kan bli rätt dyrt men det känns ändå som man kan få ihop trevliga resor till överkomlig kostnad. Det jag brukar slösurfa och planera och drömma om är väl framförallt min drömstad London. Det finns en site där man kan hitta hotell i London och jämföra priser och läsa om områden som jag gillar. Tidigare har jag väl skjutit London resorna på framtiden. Tills barnen blev tillräckligt stora så de kan vara med och förstå lite mer. Jag blev lite för frestad att se hur det gick nu i trettondagshelgen så vi passade på att åka då. Denna gång bodde vi alldeles vid Waterloo på Hampton by Hilton. Det låg väldigt bra till och skulle ha gett oss väldigt mycket vardagsmotion att ta oss till alla turistattraktioner i området (t ex London Eye som då inte var där när jag och min man besökte London sist, vilket säger lite om hur länge sedan det var…) tyvärr var väl inte regnigt London + plus gatstenar + kryckor (då pga spricka i benet på den äldste) en optimal kombination så det blev en massa taxiåkande i stället. Vi var mycket inomhus istället för de fria parkerna, men även om man slapp halkrisken då så fick sonen blåsor i handen och träningsvärk i överkroppen.

Denna gång skippade vi Madame Tussaud även om det var något barnen rekommenderats av klasskompisar inför resan. Kändes inte riktigt som det hade gett så mycket eftersom vi såg en hel del reklamskyltar med bilder på vaxdockor och den enda som den äldre kände igen var Barack Obama. Vid London Eye fanns statyer av Angelina Jolie och Brad Pitt som barnen poserade vid. Ingen av dem kände igen varken namnen eller utseendet på dem. Nu har de väl sett Maleficent så då blev det väl lite ”aha” men kändes definitivt inte värt det denna gång. Det får kanske bli senare besök.

En upplevelse som blev lite av en besvikelse var väl ”Duck tours” som åkte genom staden först som buss, och sedan åkte bussen ner i vattnet och körde genom Themsen. Besvikelsen från min sida var definitivt inte touren, utan yttre omständigheter som hällregn. Det var dåligt väder lite då och då, men just detta tillfälle var det mycket regnande, och det hade redan börjat innan så man var lite kall. Fönstren var genomskinlig plast som spändes för vilket var ungefär så smutsigt som sådant kan bli så det var svårt att få fina bilder. När vi väl kom ner i Themsen sen fick den yngre sonen lite sjösjuka och längtade bara efter att det skulle vara över. Det var också en bra guide som pratade mycket och förklarade en hel del. Den äldre hängde med utan problem, men det var svårt för den yngre där så han var inte så nöjd efteråt. Om jag skulle göra om detta så skulle jag nog inte boka resan i förväg utan se hur vädret ser ut och köra lite mer spontant. Musikalbesök var naturligtvis ett krav för mig. Denna gång blev det Lion King som var riktigt bra. Efter besöket konstaterade den yngre att folk tydligen alltid dog i musikaler. Hans erfarenhet sedan tidigare var West Side Story så han hade väl en poäng. Får se om det blir Phantom of the Opera sedan för att fortsätta trenden 🙂

Det blir nog inte någon mer tur i år skulle jag tänka mig. Men jag fortsätter slösurfa för att kanske få till en snabbvisit nästa år kanske.