Tankar om USA valet

Det har gått några dagar efter att USA valde sin nya president – och det har helt klart varit rätt intressant att följa reaktionerna på detta. Jag kan ärligt säga att jag trodde det var ett skämt när jag fattade att Donald Trump ställde upp som en kandidat. Att han mot alla odds blev utsedd och även vald är väl närmast ett mirakel känns det som. Nu är jag väl extremt dåligt insatt i USA politik och jag kan väl ställa upp på hashtaggen #NotMyPresident. Innerst inne skulle jag väl också vilja kunna skriva om Lövfen att han är #InteMinStatsminister men tyvärr kan jag inte det för det är han oavsett vad jag tycker om det. Det enda jag kan göra åt det är att göra ett aktivt val på något annat alternativ i september 2018 – och precis som i USA så är problemet att det finns ingen annan som ger hopp om bättring.

Hur kunde Trump då vinna? Var det på sin ”karisma”, ”politik” eller vad…? Min övertygelse är att han vann på att man ställde upp Hillary Clinton som motkandidat. ”Vad kunde hon gjort annorlunda?” frågar man nu här i Sverige. Man pratade om glastak, och att kvinnor inte kommer fram. Av någon anledning så känner jag inte igen samma toner från ett annat val när Sarah Palin presenterades som vicepresident kandidat. Då matades jag väldigt mycket om vilket skämt hon var och märkliga saker hon sagt och gjort. Det fanns tydligen inte på kartan i Sverige att hylla henne för att hon var kvinna. Men för Clinton skulle all hennes tveksamma historia och märkliga beteende överses för att hon var tydligen så mycket bättre kvinna än Palin. Vi får väl se när det kommer till Franska presidentvalet om man där kommer vara lika hoppfull på att spränga ”glastaket” och få sin första kvinnliga president eller om man då kommer se andra faktorer som viktiga.

Men som sagt, USA har sagt sitt utifrån det som de hade att välja på. De kommer nu bli av med Obama. Det är lite svårt att tänka sig nu, men jag blev faktiskt glad när han blev president. Idag är jag inte imponerad. Jag är förvånad att han fick fortsätta ytterligare fyra år. Jag trodde att med en svart president skulle det finnas större möjlighet att hela landet och få konflikten mellan svarta och vita i landet att minska. Istället har det blivit tvärtom. Det finns mer spänningar över hela landet nu än tidigare. Det många av Trump anhängare (svarta kvinnor som vita män!) har poängterat är att ”vi är alla amerikaner” vi är inte ”svarta, vita, lila eller röda utan i första hand amerikaner”. Jag tycker om den inställningen. Jag vill se samma sak i Sverige. JAg har inga problem med vilken färg någon har eller vilket ursprung, du kan vara född i Stockholm, Malmö, Teheran eller Boston men har du valt att leva i Sverige och se dig som svensk – då köper jag det. Men du måste inse att för att vara ”svensk” krävs vissa basala saker. Du behöver inte äta julskinka eller sill och snaps på midsommaren, men du måste kunna tala svenska. Du måste följa de lagar som man satt upp här i landet – inklusive att lämna om du har blivit avvisad.

Men tillbaka till USA. Valet är klart. I sluttampen fanns det mycket oro för att dessa lågutbildade rednecks inte skulle acceptera det demokratiska valet och göra revolt om (när?) Clinton stod som segrare. Möjligt det hade blivit det – men nu visar det sig istället att de med lite högre standard i färg och utbildning inte heller riktigt diggar det här med demokrati när man förlorar.

Jag kan inte låta bli att ta med vårt svenska stjärnskott som delar med sig av sin politiska vishet med.

zaralarsson

Har också sett ett antal (och hört om fler) svenska unga kvinnor som blodtörstigt önskat att någon kunde skjuta Trump…Kanske inspirerad av Clinton som tycks tycka att drönare som attackerar misshagliga människor är en lösning som borde användas oftare?

Men inte bara i Sverige protesteras det även i USA naturligtvis, trots att en politisk kommentator från CNN delade med sig av sin vishet innan valet.

sallykohn

Not much sense there kan vi konstatera nu med tanke på hur denna sorgsenhet yttrat sig so far.

 

Även denna artikel och film visar att man inte backar från dödligt våld för att förändra valet…

Att DN redaktör väljer att reagera mot att Trump rätt tamt uttalar sig kring dessa typer av upplopp känns väl sisådär.

Vi kan avsluta med lite statistik som jag hittat på twitter och så, är något fel får ni gärna rätta mig. När S under Mona Sahlin fick 30,66% så förlorade de stort men 0,35% upp 4 år senare stod de som vinnare. Men det var inte de som vann. Det var alliansen som förlorade. Precis som Clinton. Den stora vinnaren i USA var ”Others”.

usa1

Det har florerat en hel del av dessa ”exit polls” som är rätt intressant. En grej jag gillade lite var det här med att det är ”lågutbildade äldre vita män” som har skulden. Men faktum är att de med lägst inkomst verkar ha röstat på Clinton. Utbildning lönar sig…?

usa2

Alla exit polls hittas här.

Det är naturligtvis också rätt intressant att se hur många av de som har rätt att rösta faktiskt gjorde det.

Jag försökte kolla lite på Wikipedia och hittade en Voter Turnout artikel som var rätt intressant, men tyvärr har man inte siffrorna klara för årets turnout, men rätt intressant ändå om man jämför hur många som röstade på vardera kandidaten jämfört med hur många som inte röstade alls. Så förvisso var det vissa som kanske är överrepresenterade i valet – men hur många var det som inte brydde sig om det alls?

Trump 60 071 650 (47,4%)
Clinton 60 467 245 (47,7%)
Others ? (4,9%)
Totalt: 120 538 895 (exkl Others någon som är bra på matte får gärna fylla i den summan för mig:) )
Voting Age Population: 251 107 000

Om du fortfarande undrar varför Trump vann så finns en bra rant här!

Uppdatering 14:30:

Vissa röster som osynliggjorts efter valet berättar lite om varför de valde Trump.

Muslimsk kvinna.
Svart kvinna.

Tankar kring reaktioner vid sjukdom

Många människor skriver debattartiklar om allt och ingenting. Denna månad är fokuset väldigt stort på bröstcancer naturligtvis och en läkare har skrivit en tänkvärd artikel om att det finns stort hopp även om man fått diagnosen. Men ändå lyckas man i mitt tycke sabba hela krönikan med sin vinkling. En vinkling jag mer och mer känner att den står mig högt upp i halsen.

Men under detta samtal som handlar om liv och död, kirurgi och cytostatika, kommer ofta en fråga: ”Vad har jag gjort för fel? Jag har ju alltid skött mig, gått på mammografi-kontroller, ätit nyttigt och motionerat. Varför får jag cancer? Vad skulle jag ha gjort annorlunda?”
Svaret på de frågorna är: ”ingenting”. Det är inte ditt fel att du drabbas av cancer, du har inte gjort något för att få denna otäcka knöl i bröstet. Och: nej, det beror inte på att du varit deprimerad senaste året.

I vår hälsomedvetna tid finns en föreställning om att ”man får skylla sig själv” om man får cancer, och med ”man” läs ”kvinnor”. Tidningarna är fulla av råd och förmaningar om hur vi ska leva ett hälsomässigt optimalt liv: Motionera, äta grönt, undvika rött kött, inte röka, dricka måttligt. Vi ska gå på våra kontroller, mammografi och cellprov, vi ska gå på hälsokontroller, vi ska uppmärksamma tecken på sjukdom tidigt för att skydda oss mot cancer.
Det är väldigt bra råd riktat till hela befolkningen. Men när det gäller den enskilda kvinnan, går det inte att säga vad cancern beror på.

/../

Man kan inte sköta sina sysslor, inte laga mat, inte hämta barnen på förskola, man är inte heller sugen på sex. Är det detta som formar dessa skuldkänslor? Att kvinnor har en plikt att vara friska, ta hand om andra och ha en intakt kropp, helst fertil. Att kvinnor är en funktion av sina handlingar och kropp, inte av sin själ och eller sitt intellekt.
Men det viktiga för alla kvinnor som drabbats av cancer att komma ihåg är att det aldrig är ens eget fel och att prognosen inte påverkas av hur mycket du ”kämpar”.

Alltså ärligt talat vad är detta? Om man nu ska lägga könsperspektiv på det hela (vilket man inte ska!) så undrar jag hur en man som ska ”vara stark och försörja och skydda sin familj” känner av att drabbas av cancer? Tror de verkligen att män med prostatacancer känner yes! nu är det dags att få löka lite hemma? Nej självklart inte. Alla som drabbas av cancer, oavsett sort, män, kvinnor i alla åldrar kommer brottas med många olika känslor och många kommer att drabbas av ”varför”, ”vad kunde jag gjort annorlunda”.

Detta handlar heller inte bara om när du fått cancer utan varje gång du drabbas av någon sorts tragedi. En bilolycka. En sjukdom. Ett brutet ben. Vad kunde jag gjort annorlunda är en väldigt primär känsla. Lite senare kommer andra känslor för de flesta. En slags känsla av acceptans samt att dra lärdomar av det skedda för framtiden. Kanske inte hur du ska leva i framtiden utan hur du tar tillvara din tid och leva i nuet och vad som är viktigast för dig. När döden har kommit så nära så kommer det för alltid förändra hur du ser på saker och ting.

Men att försöka göra de första känslorna man får av beskedet att du drabbats av cancer till något som handlar om kvinnors förtryck av samhällets normer – det är så svenskt. Och så förbannat tröttsamt.

Frustrerade tankar om samtiden

Jag har många gånger tänkt skriva något men jag kommer liksom ingenvart när jag försöker blogga. Det finns så mycket vansinnigheter som sker, och det finns så många bra bloggar som tar upp dessa skeende så jag ”orsk” int’. MEN nu känner jag att det finns vissa saker jag måste ventilera där twitter inte räcker till.

Gotland. Jag har personligen inte varit på ön men har länge haft en vision om att cykla Gotland runt nångång. Vilket får vänta tills barnen blivit tillräckligt stor – och jag kommit fram till hur jag ska planera det hela med boendet efter osv. Anyway. Idag undrar jag krasst om det kommer finnas möjlighet att ta sig dit eller om det kommer vara övertaget av Ryssland vid det laget, alternativt att Nazityskland kommer återuppstå där på ön då det tycks som nazister tydligen har starkt fäste där på ön. Eller?

Så vad är det som hänt på Gotland? En kvinna anmäler att hon blivit våldtagen av flera män. Sex män anhålls, ganska snart släpps en av dem som inte längre misstänkt och sedan beslutar åklagare att släppa de resterande fem, även om de fortfarande är misstänkta.

Här tar det hus i helvete. Det kommer fram att de misstänkta är asylsökande/invandrare och en person konfronterar dem med video. Jag kan tycka att den personen är väldigt obehaglig, och då jag är emot att ”ta lagen i egna händer” så kan jag tycka det är fruktansvärt. Å andra sidan kan man jämföra detta övergrepp att filma en ”misstänkt våldtäktsman” och publicera på sociala medier med att filma ”näthatare” som man misstänker skrivit något väldigt olämpigt på ett nätforum och lägga ut på . Tydligen har allmänheten större intresse att veta vilka dessa är än sådana som är misstänkta för ett grovt brott. Vän av ordning kan då naturligtvis påpeka att 1)vi vet ännu inte om ett brott verkligen begåtts och 2)de har inte blivit fällda i domstol för brottet oc bör därför alltså inte hängas ut. Vilket låter vettigt. Det är väl därför jag har matats med namn och bilder av Martin Jonsson ganska snabbt efter Lotta hittades död. Lisa Holms mördare benämndes av många medier fortfarande som ”35-åringen” efter att han dömdes. Men visst det kan vara en slump. Dessa män är trots allt bara misstänkta, varför ska de hängas ut?? Julien Assange någon? Vad jag vet så är han inte fälld men stämplad som våldtäktsman väldigt tidigt. Dessutom så publicerades anklagelsen i tidningen tidigt. Hela Assange cirkusen är ju sjuk – men man kan inte låta bli att dra jämförelser och fundera på människors lika värde.

Det finns saker i kvinnans berättelser som väcker frågetecken hos mig, det kan jag erkänna. Personligen skulle jag inte följa med någon främmande människa in och låna toaletten. Å andra sidan har jag, till skillnad från våra politiker, aldrig sett ”naiv” som en positiv egenskap och har ibland svårt att sätta mig in i agerande på människor som är naiva. Det skär mig i hjärtat att tänka mig att detta kan ha skett som hon beskrivit. Vad gör det med en människa som har den tilltron till alla människors godhet att råka ut för något sådant? Dessutom, när du inser att de som säger stå upp för kvinnor som i alla sammanhang hävdar att alla män har ansvar för de män som våldtar väljer att manifestera för de som attackerat dig. Som väljer att inte kalla dem ”misstänkta våldtäktsmän” istället kallar dem ”syndabockar” vad gör det för din tro på människor då?

Vi får väl se vad som händer med utredningen. Kanske läggs den ner i brist på bevis. Tydligen avviker kvinnans historia alltför mycket från männens historia. Vilket säkerligen förvånar många. Och om det skulle gå till domstol så vet man inte heller hur det skulle sluta. Gissningsvis blir det överklagan och så hamnar det på hovrätten som dömer på sitt sätt.

Tyvärr är det inte bara Gotland som skaver i mig för tillfället. Jag börjar bli trött på bajs. Bajs i parker, bajs på lekplatser, bajs på skolgårdar. Det var för mig bara en del av nyhetsflödet där jag läst och äcklats. I helgen kom det närmare. Min son skulle sätta sig på en gunga som visade sig vara nerbajsad. Han (och hans kompis) hade då rådigt försökt ta bort det hela. Jag vet inte riktigt vem eller vilka som varit där. Jag har svårt att se att det skulle vara någon som bor där på nätterna då det är ”fint” område och risken är mer att det är någon som passerat lördagkväll och tyckt att nöden har ingen lag.

Sen har vi då clownfenomenet som jag skrattat och skakat på huvudet åt den överdrivna rapporteringen. Tills man informerade från sonens skola att en elev blivit förföljd av någon i clownmask när hon orienterade. Plötsligt kom verkligheten närmare igen.

Andra saker som händer?
Tja, nu har tydligen stenkastandets börjat inträffa för journalister med. Det är tydligen ett hot mot demokratin när de inte vågar sig in i områden för att rapportera. Vilket man ju helt klart kan hålla med om. Personligen tycker jag att demokratiproblemet redan kom när poliser inte vågar sig in på vissa områden. Men detta är ett problem man inte gärna talar så högt om då detta är en frågeställning som ”rassarna gillar” och därför tabu.

Slutligen så tycker jag att Margit Richert har skrivit en av de viktigaste texterna att läsa för alla radikalfeminister innan de fattar pennan för nästa krönika. Jag blev så trött när jag läste en del av Cissi Wallins senaste drapa. Jag har inte läst hela men det som citerats är mer än tillräckligt. Hur blev det så? Hur hamnade vi där? Om jag förstår Cissi rätt så rekommenderar hon att män jobbar på att bli bra på sex framför att kommunicera med kvinnor, för det är ändå det som kvinnor föredrar. Really? Personligen kan jag säga att jag nog har större möjlighet att få reda på hans kompetens i sängkammaren efter en hel del konverserande men det är jag det.

Tankar kring könsapartheid

En enda gång i mitt liv har jag känt en tydlig orättvisa av att vara tjej. Det var under skoltid på mellanstadiet. Av någon anledning så fick man ha träslöjd eller syslöjd och sedan bara vissa lektioner då där man gjorde ett samarbete mellan dessa två. I min klass var det mer killar än tjejer och det jag minns starkt var ”nu har vi ordnat så att alla killar kan få köra träslöjd så får tjejerna syslöjd”. Plötsligt kändes det inte som jag levde på 80-talet längre utan som jag var en tjej i en Enid Blyton bok. Jag önskar att jag kunde berätta att jag protesterade vilt mot detta och ifrågasatte systemet, men det gjorde jag naturligtvis inte. Jag bet ihop och gick på den förbannade syslöjden. Och lyckades sy mig i fingret med symaskin. Ärligt talat tror jag inte att mina resultat i slöjd hade blivis så mycket bättre om jag kört träslöjd fullt ut, men jag fick aldrig alternativet. Jag vet inte om det var någon kille som hellre velat haft syslöjd heller, ingen protesterade i alla fall. Jag minns verkligen hur nöjd man var att man lyckats lösa det hela så bra.

När mina barn har gått i skolan har de kommit på den briljanta lösningen att man har både syslöjd och träslöjd. Ena terminen tar halva klassen det ena, och andra terminen det andra så byter man. Klassen är sen uppdelad slumpmässigt. Den enda gången jag sett en könsuppdelning var det vid simningen när man gick till badhuset så körde tjejerna en tid, och killarna den andra. Vilket de då kunde lösa att ha en manlig lärare på plats när killarna bytte om och en kvinnlig hos tjejerna. Vilket kan behövas. Varje gång man pratar om duschen och omklädningen så är det att killar försöker kika på tjejer (och vice versa) och mobilbilder som tas och läggs upp som mobbing. Problem som inte tas upp är det jag dras med.
1. Badkläder kommer ev inte med tillbaka
2. Det är så härligt att stå i duschen så man kan gott parkera där.

Så det känns bra att ha någon som kan vara där och se till att de pallrar sig ur duschen och påminner dem att kolla att allt är nerpackat.

Men är det bra med könsuppdelning? Att låta tjejerna vara för sig och killarna för sig? Tja, min mans klass på gymnasiet blev en bara killar klass. Det var tekniskt och just den årskullen var det inte så många tjejer så de få det var hamnade i den andra klassen. Enligt matteläraren var just denna klass den absolut bästa på fysik och matte vilket han trodde berodde på att det inte fanns tjejer där. Inte för att tjejer skulle dra ner mattenivån – utan för att tjejer distraherade killarna så de tappade koncentrationen. Det fanns även en andra klasser med bara killar. De höll till i källaren och kallades av många av oss som gick de teoretiska klasserna för ”grottfolket”. Det var de som gick fordon. Väldigt få tjejer som gick där – så få att det blev lite problem att ordna omklädningsrum för de som började när jag gick på gymnasiet. Jag hade ingen egentlig kontakt med de som gick på den linjen. Man skyndade helst förbi för att undvika att bli bedömd av dem. Det värsta jag råkade ut för var väl egentligen busvisslingar ibland. Så här i efterhand kan jag väl fundera lite på vad de tänkte om oss ”snobbiga tekniker” som skyndade förbi med näsan i vädret.

När det gällde gympa har jag haft både uppdelat och blandat beroende på vad vi gjorde. Som tidigt utvecklad tyckte jag det kunde kännas lite obehagligt när jag började behöva BH att springa med killarna det kan jag villigt erkänna. Å andra sidan hade jag inte så mycket gemensamt med tjejerna i klassen på hela grundskolan så det kändes inte riktigt kul att spela med dem heller för att vara ärlig. Det var lättare på gymnasiet, jag var fortfarande lika dåligt men de hanterade det på bättre sätt med att stötta än himla med ögonen. Jag hatade idrott med hela mitt hjärta då det i princip bara handlade om bollsporter. Visst, de försökte göra det lite varierande med att lägga till dans med. Jag minns framförallt Hasse-dans. Koreograferat av idrottsläraren själv. Jag har alltid gillat dans, men det var väldigt tydligt med inställningen att det där med dans det var inte någon sport på riktigt. Det tog ett tag, men snart insåg jag att mens och huvudvärk var fungerande ursäkter att slippa många lektioner. Lite humor att jag idag har kört hela Vätternrundan med mens utan problem när jag påstod att jag inte klarade av 45 min stå och hänga någonstans där en boll förhoppningsvis inte skulle passera.

Det finns skillnader mellan killar och tjejer, förutom vad som finns mellan benen men det finns även en skala där man kan ha drag av olika håll. Jag kan många gånger känna mig mer besläktad med killar och kunnat umgås med dem, medan han å sin sida hade många tjejkompisar under uppväxten.

Han gick som sagt i en bara killar klass på gymnasiet. Hur hade det blivit med bara killar i grundskolan? Det finns en ganska stor skillnad mellan grundskolan och gymnasiet. Vem som helst kan hamna i samma klass. Det handlar om postnummer. I gymnasiet så hamnar du i en klass där alla gjort samma aktiva val. Det finns alltså redan gemansamma nämnare där. I grundskolan kan man som mig ha otur att hamna som outsider i en klass som är samma elever från klass 1 till 9. Idag har jag en del av mina gamla klasskompisar på Facebook och har fått en liten uppdaterad bild av dem. Jag har väl sprungit på nån av dem någon gång och hälsat – men efter 9 år så finns det egentligen inget intresse att träffas igen. Hur hade det varit med en klass av bara tjejer? Jag har svårt att se att det skulle varit positivt. Men jag tror att det hade kunnat vara värre för min man om jag ska vara ärlig. En klass med bara killar så skulle han nog ses som ”bögig” som umgås med tjejer (alltså umgås som kompis och inte umgås som Casanova) vilket kanske skulle tvingat honom att spela på ett annat sätt för att kunna passa in och inte verka svag. Att komma från mindre ort (där han gick första tiden innan de flyttade till stan) där man är mer intresserade av praktiska ämnen och vara särbegåvad på naturvetenskaplig och vara ”bögig” hade nog inte blivit så poppis.

Det här med gympa var heller ingenting som han gillade (så arvet vi lämnade till våra barn på den fronten är kanske inte det bästa…) då inte heller han hade bollsinne. Det är ok som tjej att vara dålig på bollsporter. Ok – och ibland förväntat vilket kan reta mig till vansinne. Att vara dålig och ointresserad av fotboll som kille är däremot lite abnormt. Jag märker den attityden mot min äldre son som är väldigt tydlig med att fotboll är inte hans grej. Lillebror kan tycka det är roligt att se på, och kör gärna på raster, men storebror har aldrig gillat det. Det lustiga är att man redan när de var runt två kunde se att den äldre inte hade minsta känsla för det – medan den mindre träffade bättre i samma ålder.

Min poäng? Det kan finnas fördelar och nackdelar med att dela upp i kön. Det kommer däremot aldrig finnas fördelar att dela upp för att tjejer inte kan visa sig i T-shirt för sina jämnåriga killar. Där finns det bara nackdelar och ett blivande samhällsproblem. Jag tänker också på min man om han gått i den skolan. Hur hade hans liv blivit i en klass där han kanske skulle bli hotad med stryk om han försökte umgås med sina kvinnliga klasskompisar?

Mina tankar kring EU då och nu

1994 så var det val om EG. Lustigt egentligen hur lite minnen jag har kring detta stora val. 1994 är för mig mer Estonia och efterdyningarna om detta. 27 september sjönk Estonia och 13 november så röstade jag att jag ville gå med i EG. Jag var rätt ung då och pluggade. Framtidens folk, om jag nu förstått hur man bedömer människor efter #Brexit. Så vad tänkte just denna framtidsmänniska på då?

Skulle vi hoppa på tåget eller inte? Det fanns en massa för och nackdelar. Av någon anledning så fastnade jag för det här med att kunna ta med mer alkohol till Sverige. Vilket som närmast nykterist kan vara märklig anledning, men det var väl den här känslan av att kasta av sig överförmynderiet och lita på människor. Jag tänkte också på att resa utomlands och plugga eller jobba. Även om min syster redan gjort detta utan problem både utanför Europa och inom Europa. Själv hade jag inte gjort något av det. Flera år efter så har jag fortfarande inte gjort det. Förvisso har jag rest en del inom Europa men jag har alltid haft pass med mig – så det faktum att jag inte *behövt* pass har inte gjort någon skillnad.

Min man jobbade på ett företag som ett tag hade kontor i Schweiz så han var med och byggde upp detta kontor på den tiden. Det var efter vi kommit med i EU men det fungerade bra det med. Visst det var en del byråkrati…men försök ordna något med myndigheter i Sverige så är det bara att inse att vi har en hel del byråkrati inom landet så det har inte blivit någon skillnad.

Ganska tidigt märkte man att EU fokuserade på de viktiga sakerna. Böjgraden på gurkor och bananer t ex. Samt att det blev dyrare med ris. Tydligen fanns det en entusiastisk risodlare i Portugal som måste skyddas så det blev dyrare att importera utifrån EU. Tack för den typ. Inte heller så ändrade man Systembolaget i Sverige, även om man efter några år faktiskt ökade ransonen så även jag kunde bli nöjd. Men inom Sverige så har man förvägrat gårdsförsäljare som gjort eget vin. Helt ok i Frankrike, men inte i Sverige var budskapet. Samtidigt så minns jag oron när man började prata om att skriva in det i grundlagen. Jag blev orolig första gången, och sedan arg när det liksom smögs in nästa gång. Detta hade inte riktigt framgått när man förklarade fördelarna med EU att vi avskrev vår bestämmanderätt. Snus, Falukorv och Kalles Kaviar var också viktiga frågor som det behövde bestämmas om.

När började jag bli tveksam till EU? Innan FRA började diskuteras så var jag rätt ointresserad av frågor, men till och med jag kände väl att övervakningen man pratade om var mer än tveksam. När sedan IPRED och datalagringen kom på tal så blev jag fly förbannad. Jag minns diskussionen om datalagringen. Att det var ett krav från EU. Där och då kände jag att den här kolossen man skapat var farlig. Lite hopp fick jag dock då man från samma EU som lagt detta krav på folk kom fram till att detta var olagligt och krav kom att man skulle ta bort det. Fast inte i Sverige tydligen. Krav att ta bort lag/direktiv som EU sagt var olagligt var tydligen inte lika viktigt. Diskussionen blossades upp och sedan tappades den bort igen. Kvar sitter en liten väljare och vet varken ut eller in. När gäller EU lagarna och när gäller de inte?

Rumänien kom in i EU och det varnades för social turism från sina håll. Nonsen, var kritikerna. Några år senare har vår stadsbild förändrats totalt. Lustigt nog tycks detta bara vara en effekt av EU i Sverige. Jag såg inte samma saker i varken London eller Tallin när jag varit där. Det var en väldigt liten del av Danmark jag såg förra året, men inte heller i Billund såg jag detta. Ändock ska detta vara ”EUs fel”.

Skulle det bli bättre i Sverige om vi gick ur EU? Jag vet ärligt talat inte. Som jag ser det är våra lokala politiker lika stort problem som de som sitter längre ifrån oss. Kanske skulle det vara lättare att tvinga dem faktiskt ta ansvar om de blir ytterst ansvariga? Tveksamt förvisso. Å andra sidan, jag ser inte att vi har fått fördelar vi utlovades. Vi har slagit undan benen på vårt jordbruk genom att vi har högre krav på detta här i Sverige, men sedan importerar billigare kött/grönsaker/mejeri från länder som inte har samma krav. Vi har tveksamma åkerier som far igenom Sverige från länder med liberalare syn på alkoholvanor samt även på vilka däck som man behöver köra i Sverige med.

Tillägg 12:24 En varningsflagga jag fick tidigt om EU var det här med AZU färger som förbjöds i Sverige på grund av att det sågs som farligt som i och med att vi kom med i EU plötsligt blev tillåtet igen 1999. Jag tror det var där första tvekan för mig kom när jag insåg att det inte fanns möjlighet att välja russin vi ville ha. Man pratade så mycket om att man ville föra in mer restriktiva saker i EU med våra ”lite bättre” lagar vi hade i Sverige på alla områden. Sen var vi själva tvungna att backa på dessa. Jag minns även diskussioner om Belgian Blue som inte riktigt kändes som något jag ville ha i Sverige. Man pratar sedan så mycket om hur viktigt det är för miljön att vi i Sverige är med och påverkar men där känner jag heller inte att man åstadkommer något på riktigt.

Så vad var vinsten? Vad får vi för alla dessa pengar vi betalar in till EU? Visst finns det enstaka projekt som jag känner till som fått EU pengar, men när nettokostnaden är så hög är det bara att inse att dessa projekt hade kunnat bekostas av samma pengar i Sverige med.

I dag är jag inte längre framtidens människa. Jag kanske inte helt är gårdagens människa heller, men jag inser att jag är en sådan person som många helst skulle ta bort rösträtt från då jag nog skulle rösta fel om vi nu skulle få möjlighet att rösta

Jag vill ha ett samarbete över Europa, men EU är inte svaret för mig. Visst finns det osäkerhet om vad som skulle hända om Sverige gick ut. Men något livet har lärt mig är att saker och ting kan förändras. Det otänkbara kan ske och de flesta människor hanterar dessa förändringar om de får en chans. Civilisationer har kommit och gått genom tiderna. De gamla romarna trodde nog aldrig att deras samhälle skulle gå under. Jag tänker på en film jag såg om Normandie där man filmade Dagen D och sedan alla döda på stranden, året efter med den döda stranden som blivit helt förstörd och så med tiden hur växtligheten på stranden kom till liv igen.

Tankar kring reklam, kändisar och välgörande ändamål

För någon vecka sedan hörde jag att Kakan skulle bli talesperson för en kampanj från Cancerfonden med det fyndiga namnet ”Nej till Cancer”. Vet inte riktigt hur man tänkte där om jag ska vara ärlig, varken i val av person eller slogan. Det är väldigt ofta kända människor får fronta för saker som de brinner för. Kakan är väl bara en i raden för detta. Valet av person är rätt intressant. På vilket sätt tycker man att hon kommer att tillföra något? Tidigare har jag inte funderat så mycket på kostnader för folk som är ”någons ansikte” men det blev ganska snabbt aktuellt. Nu avbröts kampanjen ganska snabbt efter kritikstormen, så egentligen är det väl onödigt att skriva om det ändå. Jag lyckades faktiskt missa att man avbröt då det skedde när jag var rätt offline. Jättebra att man lyssnade och tog till sig kritiken – men det man tog till sig var väl att ”Nej till cancer” slogan var rätt skuldbeläggande. Valet av ansikte kommenterades inte så jag är fortfarande oförstående hur man tänkte från början.

Tanken på det återkom när jag läste LaMottes tweet om att någon ville ge till välgörande ändamål och valde att ta in honom för att föreläsa om sexuella trakasserier (om jag fattade det hela rätt). Kanske inte det välgörande ändamålet jag personligen skulle valt efter en storvinst, men tydligen så tyckte personen det och det är väl det viktigaste. Vet inte hur stor konkret skillnad det blir av att höra LaMotte prata om detta för att vara ärlig. Jag gissar att det är de redan frälsta som går på föreläsningen. I vilket fall var pengarna hennes att göra som hon ville med. Till skillnad från Cancerfonden som faktiskt har rätt bra ställen att stoppa ner pengarna som inte är Kakans ficka om jag får tycka. Jag antar att man faktiskt betalar någon för att vara vara ansikte utåt. Nu kan jag väl känna att

Tycker jag att det är bra användande av pengar som många kanske tänker sig skulle kunna användas bättre? Om man nu inte haft provocerande slogan – fanns det möjlighet att Kakan skulle kunnat generera så mycket intäkter att det blir en vinstaffär? Möjligen. Kakan är en person som provocerar en hel del. När jag läser om henne så hittar jag många ord som jag kan flagga Konstfack. Radikalfeminist. Polishat. ZTV. Inget av orden som riktigt för mig känns som någon jag vill förknippa med någon som är empatisk och lyhörd. Saker som jag nog gärna vill . En sådan som kan förstå hur det är att leva med en människa som drabbats av cancer. Eller vara en person som lever med det. Men visst. Hennes lillasyster fick cancer när hon var 14 och Kakan 18. Kanske skulle hon med dessa erfarenheter vara rätt person att förstå känslan?

Rätt person kan ge bra publicitet till ändamålet, de kan tjäna in bra med pengar. Fel person – de kan skada varumärket så mycket. Om Volvo väljer att riskera sitt varumärke genom att välja en person som Silvana Imam att stå för musiken så är det upp till dem. All press är bra press sägs det. Men jag tycker Money Talks är ett bra uttryck med, och även om jag inte aktivt väljer saker för att jag gillar någon person som säger att det är jättebra (men visst, en snygg bild på okänd person kan naturligtvis säljas in till mig) så har det hänt att jag aktivt valt bort något. T ex så hände det ibland att jag köpte Havremjölk till mina barn. Sedan jag läste om deras dubbelmoral så har det blivit aktivt val att inte köpa Oatley då. När det gäller Unicef så undvek jag dem så länge Liza Marklund var kvar som ambassadör för barnfonden efter Gömda skandalen. Såg att de nu hade lite andra representanter.

Men tillbaka till kändisar och sälja in saker. Jag hittade rätt intressant blogginlägg om detta som jag kan rekommendera. Framförallt detta stycke då.

G. Överföra symbolisk mening

Genom att associera kändisar till en viss produkt hoppas man på att överföra värden i form av den symboliska mening som kändisen bär på, det vill att låta den image artisten har smitta av sig på produkten. Exempelvis kan man vara ute efter att förknippas med Lady Gagas trendiga coolhet (ex. Polaroid), Zlatans sportighet (Nike) eller den rockattityd Dregen utstrålar (Polly) och på så sätt skapa, förstärka eller förändra en attityd till produkten.

En annan information jag fick via denna sida var att det faktiskt var Zlatan som kontaktade Volvo och inte tvärtom.

Personliga drömmar om London

Jag kommer ihåg när Hemnet var typ den största siten där många människor slösurfade för att hitta boenden och drömma sig bort. Jag vet inte om det fortfarande är vanligt, då den i min närhet som gjorde det dött och att flytta inte riktigt är något jag är så pigg på. Jag trivs bra där jag bor och istället för fantastiska boende så ser jag kostnader som är astronomiska och en massa exta arbete jag verkligen inte skulle vilja dra på mig.

Min egen last har då istället blivit drömma om resa. Även det kan bli rätt dyrt men det känns ändå som man kan få ihop trevliga resor till överkomlig kostnad. Det jag brukar slösurfa och planera och drömma om är väl framförallt min drömstad London. Det finns en site där man kan hitta hotell i London och jämföra priser och läsa om områden som jag gillar. Tidigare har jag väl skjutit London resorna på framtiden. Tills barnen blev tillräckligt stora så de kan vara med och förstå lite mer. Jag blev lite för frestad att se hur det gick nu i trettondagshelgen så vi passade på att åka då. Denna gång bodde vi alldeles vid Waterloo på Hampton by Hilton. Det låg väldigt bra till och skulle ha gett oss väldigt mycket vardagsmotion att ta oss till alla turistattraktioner i området (t ex London Eye som då inte var där när jag och min man besökte London sist, vilket säger lite om hur länge sedan det var…) tyvärr var väl inte regnigt London + plus gatstenar + kryckor (då pga spricka i benet på den äldste) en optimal kombination så det blev en massa taxiåkande i stället. Vi var mycket inomhus istället för de fria parkerna, men även om man slapp halkrisken då så fick sonen blåsor i handen och träningsvärk i överkroppen.

Denna gång skippade vi Madame Tussaud även om det var något barnen rekommenderats av klasskompisar inför resan. Kändes inte riktigt som det hade gett så mycket eftersom vi såg en hel del reklamskyltar med bilder på vaxdockor och den enda som den äldre kände igen var Barack Obama. Vid London Eye fanns statyer av Angelina Jolie och Brad Pitt som barnen poserade vid. Ingen av dem kände igen varken namnen eller utseendet på dem. Nu har de väl sett Maleficent så då blev det väl lite ”aha” men kändes definitivt inte värt det denna gång. Det får kanske bli senare besök.

En upplevelse som blev lite av en besvikelse var väl ”Duck tours” som åkte genom staden först som buss, och sedan åkte bussen ner i vattnet och körde genom Themsen. Besvikelsen från min sida var definitivt inte touren, utan yttre omständigheter som hällregn. Det var dåligt väder lite då och då, men just detta tillfälle var det mycket regnande, och det hade redan börjat innan så man var lite kall. Fönstren var genomskinlig plast som spändes för vilket var ungefär så smutsigt som sådant kan bli så det var svårt att få fina bilder. När vi väl kom ner i Themsen sen fick den yngre sonen lite sjösjuka och längtade bara efter att det skulle vara över. Det var också en bra guide som pratade mycket och förklarade en hel del. Den äldre hängde med utan problem, men det var svårt för den yngre där så han var inte så nöjd efteråt. Om jag skulle göra om detta så skulle jag nog inte boka resan i förväg utan se hur vädret ser ut och köra lite mer spontant. Musikalbesök var naturligtvis ett krav för mig. Denna gång blev det Lion King som var riktigt bra. Efter besöket konstaterade den yngre att folk tydligen alltid dog i musikaler. Hans erfarenhet sedan tidigare var West Side Story så han hade väl en poäng. Får se om det blir Phantom of the Opera sedan för att fortsätta trenden🙂

Det blir nog inte någon mer tur i år skulle jag tänka mig. Men jag fortsätter slösurfa för att kanske få till en snabbvisit nästa år kanske.

Tankar kring Bamse

Lite då och då hamnar Bamse i rampljuset i Sverige då något knepigt har kommit fram. Jag skrev själv om bland annat Bamse för ungefär ett år sedan där jag tog upp lite tankar som jag fått när jag läst tidningarna i efterhand men även detaljer som jag reagerade på redan då det begav sig.

Min stora aha upplevelse var väl giftermålet med Brummelisa. Innan de gifte sig hade hon alltid en röd och vit prickig sommarklänning, och genast efteråt hade hon alltid stickad murrig grön tröja och skotskrutig kjol. Jag har inget minne av att Nina Kanin förändrades något när hon gifte sig med Lille-Skutt. Vet inte om man kan lägga in någon tolkning på detta.

Det som fick tankarna tillbaka till Bamse denna gång var Jennifer Wegerups krönika som beskrev hur Bamse hamnat vilse.

Dagens Bamse-kreatörer klarar dock inte den balansgången. Som i nummer tre. Termerna ”fattiga” och ”­rika” används konsekvent. De fattiga framställs som goda men helt utan egen makt över sitt öde. De rika är själviska, inskränkta och otrevliga, som damen i fina huset. Att de jobbar hårt och betalar mycket skatt till ­välfärden? Asch. Den som tjänar pengar är ond, som Krösus Sork.

När Vargen stjäl ett halsband från den rika damen tänker Bamse att det var ”godhjärtat” och ”hjärtat ­säger en sak, lagen en ­annan”.

Är detta då verkligen nytt?

Jag diskuterade denna ”nya” moral med en väninna som råskrattade åt mig. Denna storyline fanns redan tidigare som etsat sig fast i hennes minne (utifrån hennes minne, vet ej när denna kom ut, jag känner vagt igen det själv)

Det handlade då om Mickelinas pappa som brutit benet och de kunde därför inte köpa present till Mickelina när hon fyllde år. Mamman hade då rånat leksaksaffären för att lösa problemet. Just denna gång så vikarierade Bamse för poliskonstapeln och han upptäckte vem skurken var. Men då han naturligtvis var godhjärtad redan då lät han det hela bero och alla blev glada och lyckliga. Utom Vargen då som skvallrade för konstapeln som då inte hade något val än att sätta Bamse i fängelset. Men Bamse hade ju dunderhonung och kunde då bryta sig ut, vilket då innebar att han kunde gå fri. Slutet gott, allting gott.

Sensmoralen i det hela? Tja det får någon annan lista ut. Men lagen har aldrig varit något som Bamse behövt bry sig om. Är du tillräckligt stark så ingen kommer åt dig så är du orörbar.

Väninnan hade även en vän av brittisk härkomst som försökt läsa Bamse för sina barn men blev så upprörd över hur man kunde glorifiera doping på det viset. Just den vinkeln hade väl ingen av oss tänkt på, men ligger mycket i det.

Det har stormat fler gånger kring Bamse och jag hittar några debattartiklar på olika teman.

När hälsotidningen kom och man lyckas pricka in ”White trash” stereotypen perfekt. Andra stereotyper var när man skildrade indianer och lyckas med att ”avhumanisera” dem (skrattar gott åt användande av just det ordet i det här sammanhanget). Sen har vi många fler som reagerar på att Bamse har våldsmonopolet och att det är ok att han ibland tar till övervåld, det är ju för att han är god! Man undrar ibland om vissa vänsteraktivister och deras apologeter förläst sig på Bamse. Skulle kanske förklara deras moral.

Tankar kring skolan och läxor

Min äldste son går i femman på Engelska skolan. Något som skiljer denna skola från hans gamla skola är det här med läxor. Det är mycket läxor. Främst i matte. Detta är inte något större problem för honom då han har lätt för matte. De problem han har med det är väl att han försöker göra klar läxan så fort som möjligt och det leder då till slarvfel.
Jag har själv aldrig varit särdeles snabb i huvudräkning, men klarar av att förstå matten och kan förklara de gånger han inte förstår uppgiften. Förvisso pratar vi fortfarande femman så jag vet inte hur det ser ut framöver, men som sagt känns som jag kan hjälpa till. Sonen har en extremt naturvetenskaplig profil och har även lätt med NO ämnen (det låter väldigt mycket bättre med Science för övrigt) han lyckades t ex på ett fysikprov han missat pga skada få 0,5 p fel. Detta utan att plugga något till provet första gången, och än mindre till en månad senare när han skrev provet. Det handlade om genomgång han tyckte var intressant.

Problemet han har, som jag misstänker kommer öka med tiden, är de humanistiska ämnena som svenska och SO. Dessa ämnen hade jag aldrig problem med, utan de var rätt självklara för mig. Lite som matte är för honom så var svenska för mig. Jag läste snabbast i klassen och jag levde mig in i böckerna så de uppgifter och frågor han får på böckerna hade varit hur enkla som helst för mig, men helt klart är våra läsupplevelser olika. Liksom mig älskar han böcker och läser numer gärna. Men han kan lägga ifrån sig boken och fortsätta några veckor senare ibland, trots att han gillar boken. Frågor om vad han tycker om huvudpersonen, om han skulle vilja vara vän med denne blir väldigt förvirrande. Min gissning är att det kommer bli svårare med svenskan . Redan nu är det svårt för mig att hjälpa honom. Mina försök att få igång hans tankar och locka med frågor leder till enorm frustration från min sida och en ökad antipati från hans sida. 

Något jag har funderat över för detta i framtiden är det här med hjälp med läxläsning och har nu hittat något jag tycker verkar intressant med Allakando.

Det jag gillar är att de som hjälper till ofta är studenter. Nu verkar fokus ligga på matte vilket vad jag förstår ofta är problemet idag, men förhoppningsvis kan det även vara svenska och samhälle. Jag tror att ett problem för mig i hjälpandet (bortsett från att jag är jobbig mamma) är att våra referensramar är så vitt skilda. Jag har en gång varit barn i skolan men mitt perspektiv idag är så annorlunda. Jag är dessutom tjej och trots att jag på många sätt kanske var pojkaktig så tror jag i mitt läsande att jag hade ett specifikt könsperspektiv tidigt. Min första stora kärlek var Peter Pan vilket jag hittade tidigt. Jag var hans själsfrände Petra som påminde en hel del om Tingeling men lite större då. Fast ibland var jag Tigerlilja med då hon var så cool.
Jag uppfattar inte att sonen ser potentiella partner i sina böcker. Snarare blir han irriterad när det kommer tydliga relationer som stör handlingen. 
På frågor som ”förklara utförligt” kan jag lätt få ihop A4 ark. Sonen får ihop två rader. Med väldigt stora bokstäver. 
Jag gissar att någon annan lättare kan nå honom och kanske skapa det intresse som han saknar. Jag vet inte hur läraren är, men jag uppfattar att sonen tycker att h*n är bra men han ogillar ämnet i sig. Vilket han alltid gjort (chocken när han insåg att han fortfarande måste läsa svenska på engelska skolan!) 
Vi får se…känns som det är lite tidigt ännu kanske, men om han fortsätter på det här sättet måste jag väl försöka hitta något sätt att hjälpa honom på högstadiet. 

Tankar kring att vara svensk och rasism

Det var ett tag sedan nu men jag läste en krönika/”debattartikel” som fick mig att fundera på saker och ting det var i kvalitetstidningen Metro (unvis.it), så nivån var väl därefter. Det var återigen en arg kvinna som utifrån sina upplevelser på krogen pekar på strukturella problem. I det här fallet handlade det om rasism.

Det fanns en del saker som fångade mitt intresse och skapade funderingar.

Krogen en kväll i januari. När jag är på väg mot min sittplats stoppas jag av en vit man som frågar mig om min härkomst. Redan här blir jag irriterad, eftersom han är okänd för mig och jag undrar varför mitt ursprung är viktigt för honom. Redan här har han markerat att jag inte är svensk. Redan här har han bekräftat det utanförskap som jag har tvingats växa upp med. Han har rivit upp såren.

Jag vet inte hur denne man formulerade sin fråga. Min gissning är att det formulerades som ”var kommer du ifrån”. Jag har själv fått den frågan ibland. Inte på grund av mitt yttre. Det kan vara raggningsreplik. Det kan vara en nyfiken reaktion på min dialekt (som är en salig blandning för att vara ärlig). Det har också hänt att folk gissat att jag har ursprung ifrån Österrike eller t o m Irland (vilket sammanföll med min tid som rödtott med gröna linser vilket kan ha påverkat). Vad svarar jag på en sådan fråga då? Tja det beror helt på var jag befinner mig för tillfället. Jag ser inte att jag skulle säga ”Sverige” på frågan när jag befinner mig i Sverige. Jag skulle nämligen ta det som självklart och mer säga antingen min nuvarande bostadsort, eller också mitt uppväxtlandskap. Eller också, om det är en totalt ointressant människa jag inte vill konversera med skulle jag antingen ignorera frågan eller ljuga.

Är jag utomlands så skulle jag säga Sverige. Beroende på hur troligt det är att folk känner till området så kan jag definiera det mer. Jag är svensk. Uppväxt i Hälsingland och nu boende i Uppland. Mamma var uppväxt i Ångermanland och Jämtland och pappa i Bohuslän. Alla dessa rötter finns i mig (eller ja, inte Jämtland, där kanske jag bara har spår från mammas dialekt från tidig ålder som påverkat mig). Ibland kan det diskuteras mycket om personer är ”svenskar” eller inte. Jag ser det lättare att bli ”svensk” än att bli del i det mindre samhället. Jag kände mig aldrig riktigt som jag passade in och accepterades där jag växte upp. Jag kände mig mer hemma i Bohuslän där vi var på somrarna än jag var i min egen hembygd där jag aldrig kände att jag hade rötter. Idag då jag har lämnat orten sedan länge kan jag dock känna nostalgi vid tanke på min hembygd. Jag har inga problem att besöka där, och tänka tillbaka på min barndom. Oavsett vad jag tyckte om det då så är det i dag rötter jag är stolt över. Även om jag aldrig skulle vilja flytta tillbaks dit🙂

Om jag förstår författaren rätt så är hon från Skåne, men trots detta väljer hon Sverige istället för att säga Skåne, eller, om detta kanske sker i Skåne, ett litet mer avgränsande område som skulle vara naturligt för de som bor där.

Blir än mer fascinerad när jag läser hennes fortsättning.

Kvällen fortsätter och jag får hans hånflin slängt mot mig upprepande gånger. Inte ens när jag ber honom hålla sig undan mig får jag vara ifred. Jag gissar att han irriterade fler personer än mig, eftersom han senare blev utslängd.

Men väl utanför repet som avgränsar oss fortsätter han trakassera mig. Upprepande gånger används det ord som du vita man eller kvinna aldrig ska använda. Han använder även andra ord, allt för att testa vilket som provocerar mig mest. Och det funkar.

Räck upp en hand alla som när de är ute väljer att stå kvar och lyssna på en (full?) idiot som vräker ur sig saker för att provocera. En människa som redan visat sig otrevlig behöver inte få fler chanser att sabba min kväll. Jag gissar att det finns mer saker att göra än att stå ute vid repet. Förvisso kanske man har behov att gå på rökpaus eller för att få frisk luft (något som ofta saboteras av de som behöver rökpaus för övrigt) men kanske finns det bättre tillfälle att ta den pausen än att gå ut för att ge honom chansen att förolämpa mer.

Men visst anar jag att det finns en anledning till detta. Kanske för att rättfärdiga att hon till slut får nog och slår till honom. Inte ett val jag skulle gjort, men vi är alla olika. Vi har trots allt alla olika knappar. Så.

Varför förstår du inte att jag egentligen är precis som du? Jag skrattar som du, jag går som du och jag ber som du. Jag drömmer som du, jag känner som du och jag gråter som du. Nästa gång kommer jag inte att slåss. Jag vill att du förstår innebörden av de ärr du skapar ändå – för även om de inte alltid är synliga så är de permanenta.

Nej. Du är inte ”precis som jag”. Du skrattar som jag, men kanske åt olika saker. Du sätter ena foten framför den andra när du går, precis som jag, men du kanske är snabbare eller långsammare. Våra drömmar kan skiljas åt både nattdrömmar och drömmar om framtiden – och mardrömmarna. Men skillnaden har inte att göra med färgen på vår hud. Vi bär alla på historier och erfarenheter. Vi kan alla ha ärr som inte är synliga för blotta ögat men som påverkar oss.

Hon riktar sig så mycket till ”du vita man och kvinna” som om vi är en homogen massa. En del pratar om detta som ”omvänd rasism”. Men det är inte något omvänt med det. Det handlar om att definiera människor utifrån deras hudfärg och det är ren och skär rasism. Sätta upp lagar för personer utifrån deras hudfärg ”Upprepande gånger används det ord som du vita man eller kvinna aldrig ska använda.

Men att använda hudpigment som riktpelare är svårt. Vem är svart eller färgad och vem är vit? Var går gränsen? Vita ej tillåtna hävdade Sissela Blanco och hennes gäng på ett seminarium för ett tag sedan. Men vem skulle då portas av hon och dessa herrar?

brundoktor2ranelidsisselablanco

Och vi ”fläckiga” (som barn kallat mig ibland..) hur räknas vi?

fräknig-skönhet-25846714

Försökte också hitta på exempel på personer som var ”svarta” av födseln men kanske inte skulle tagits för det och hittade en länk som förvånade mig. Wentworth Millers pappa var tydligen svart vilket jag inte hade gissat. Det fanns även fler överraskningar där. Vilket gör det än svårare för de människor som vill kategorisera människor utifrån ursprung (gäller både rasister och antirasister).

Det finns folk som kommer ropa n*g*r till svata. Hora till kvinnor. Fetto till kraftiga (eller normalviktiga för den delen), äckliga anorexia-fall till smala, och en massa andra saker. För mig säger det mer om dessa personer än det gör om de som utsätts för de nedsättande uttrycken. Det gäller även de som nedsättande pratar om ”vita män” som jordens avskum för övrigt.