Diskussioner med mina barn

Jag har två söner som läsare av bloggen nog insett och idag hade jag lite samtal med dem i bilen. Ibland kommer det frågor om kön och det är väl där och då man kan flika in lite värdegrundstankar. Så, detta utspelade sig då idag.

-Många säger att den som vann Eurovision festivalen har opererat sig. (en liten öppen fråga från 9-åringen)
Jag förklarade att hen (velade mellan hon-han-hen, men eftersom sonen redan kände till hen, ej från mig, så körde jag det i slutet) inte var opererad utan var fysiskt en man, men klädde sig som en kvinna. Och det är fortfarande möjligt att hen gjort operationer för att hen inte var nöjd med utseende, men huruvida hen gjort det eller inte känner jag inte till – och om det gjorts så är det upp till personen som jag ser. Även om jag personligen inte är så förtjust i skönhetsoperationer och tycker det är synd att en del känner sig så missnöjda med sin kropp eller utseende så de gör det. Dessutom finns det lite risker med detta. Lex Michael Jackson.

-Killar kan också ha tofsar, säger då den yngre (6-år) som vill vara med i diskussionen. Och det blev då tal om Anders Borg, och vi pratade om att killar kunde ha klänning om de ville med, men sen är det upp till var och en. Tog upp att jag t ex själv sällan har kjol eller klänning.

I det läget tyckte jag också det var bra att lägga till att det inte fanns någon värde skillnad mellan pojkar och flickor. Det fanns inget som var bättre – eller sämre. Jag nämnde också att en del personer de kunde höra talas om påstod att män var sämre då de var våldsamma och kunde göra saker pga det. Men att om någon begår ett brott så är det inte för att de är män som de gör det.

-Nej, säger 9-åringen, ofta har de väl någon psykisk sjukdom.

När jag läser vad Natalie Kazmierska skriver via Häxan Mexans blogg så tänker jag att Kazmierska skulle kunna lära sig en hel del från mina barn.

Tankar kring utanförskap hos barn

För några år sedan så blev jag väldigt upprörd över min systers barn. Det var på midsommar och alla fyra barnen satt vid eget bord. Båda hennes döttrar ville sitta bredvid min äldste son – och ingen av dem ville sitta bredvid den yngre. Och att höra dem säga ”Jag vill inte sitta bredvid T” gjorde väldigt ont i mitt hjärta. För mig är det mobbing. Min syster såg det inte på samma sätt – för henne var det naturligt att om någon säger att de inte ville sitta med en så är det klart att man själv inte vill sitta bredvid dem heller. Det säger mer om dem än om en själv. Hon insåg väl när jag senare (när gråten i hjärtat och mordlystnaden försvunnit) min poäng i det hela. Skillnaden mellan oss är väl att jag var utanför. Hon var inte. Och jag insåg att kunskapen om hur det känns att vara den som ingen vill ha i sitt lag, som inte får sitta med faktiskt gett mig en förståelse som jag nog inte ville vara utan.

Vi hade tidigare diskuterat det här beteendet att hennes barnen uttryckt sig att de inte ville sitta bredvid någon. De hade kört det med mormor tidigare. Något min mor tagit illa upp av. Och min syster tyckte bara var besvärligt att tvinga barnen. Det var ju ingen annan som brydde sig som hon. Och jag höll väl med då. Tills det drabbade min son.

Nåväl, åren har gått och äldsta dottern till min syster har nu kommit i ett läge att hon inte har samma mognad som de andra tjejerna i klassen. Eller, efter att ha läst lite om vad Ninni skrivit, hon inte riktigt känner till de sociala koderna bland tjejer. Jag ser mig själv i systerdottern. När hon går ut på rasten så letar hon efter saker att göra – inte efter någon att leka med. Vilket nu i tvåan börjar straffa sig. För plötsligt så är hon inte delaktig på samma sätt som andra. De andra har egna konstellationer som de leker med. Förut så bjöds alla i klassen på kalas – men nu så bjuds den närmaste kretsen. Vilket innebär att hon inte bjuds med de flesta gånger. Och det har hon börjat bli medveten om nu.

Hon är inte retad som så – utan bara inte inkluderad. Och det är svårt att hantera det. Å ena sidan kan man naturligtvis tvinga barn att umgås med personer de inte gillar den varianten man kör på dagis. Men det är svårt. Hur många leker bra under tvång? Som vuxen människa kan jag ibland ha lite svårt för vissa kollegor. Sedan kan man börja prata om saker som förenar en, men det måste gå i en naturlig takt. Tvungna tystnader och forcerade samtal brukar liksom inte bryta isen. Och att då komma som den som är utanför till en grupp som kan kommunicera med blickar är svårt. Även om de inte säger något så kan den fantasifulle, rätt eller fel, tolka betydelsen av dessa blickar.

Jag vet inte riktigt hur det kommer gå med systers dotter. Som sagt, jag ser mig själv till viss del i henne. Och jag vet att jag ofta var mig själv nog som sällskap. Jag hade mina böcker och min fantasivärld. Fortfarande behöver jag min ensamhet ibland där jag får gå runt och bara vara. Jag gillar människor, men har inte så många vänner. Även om jag minns hur avundsjuk jag ibland var att inte tillhöra innegänget – så minns jag också att jag på något sätt valde bort dem på samma sätt som de valde bort mig. Jag ville inte ställa upp på de oskrivna reglerna som sattes. Jag ville inte förändra mig för att passa in – samtidigt som jag på något sätt ville att de skulle förändras för att släppa in mig.

Samtidigt så passade jag bättre in i andra sammanhang. När jag sommarjobbade så hamnade jag bland ett stort gäng där vi umgicks. Så i rätt miljö fungerade det tydligen. Eller också var det en åldersfråga. Kanske var jag mer mogen vid 16 att förstå koderna som var som blindskrift för mig i lågstadiet? Samtidigt som mina jämnåriga då lärt sig vara mer öppen för dem som inte passar in? Eller också handlar det om vilken som har styrkan i klassen. I min klass så var det en tjej som gärna tryckte ner andra. Framförallt de som sågs som ett hot. I dag inser jag att hon hade fruktansvärt dåligt självförtroende. Och – att döma av kommentarer och sådan på Facebook – tycks hon vara en genuin människa som bryr sig om andra idag. Det som mest fascinerade mig var väl när hon lade upp bilder på sig själv som barn och jag, som min en guldlockig vacker Kulla-Gulla som jag drömde om att klippa håret av – ser en rätt alldaglig men ok tjej som faktiskt inte är helt olik bilder på mig från den tiden.

Tankar om olika världsbilder

Jag är glad att jag lever i min värld – tolkat på mitt sätt. Jag tänker på det när jag läser Not-so-hot-Lamottes försvarstal för att det minsann är så att barnens säkerhet som är viktigare än männens stolthet och ergo – män ska hålla sig borta från förskolan. Män på förskolan bekymrar Jocke. Och han får medhåll till och med av sina feministvänner (detta skriver han med viss förvåning – för en som har lärt sig att den nya feminismen är den radikala där Mannen är fienden den onda förövaren, är man inte alls lika förvånad att det är bland dessa han får medhåll..).

Läser man i AB debatt bland kommentarerna (numer borttagna, suprise!) så märker man att det inte är så många som håller med honom utanför denna snäva krets. Men det var inte det jag tänkte på nu egentligen. Jag reflekterade på hur det måste vara att leva konstant med den känslan att alla okända män som kommer i kontakt med hans barn ser dem som sexuella varelser, som presumtiva offer för sina lustar. Det måste vara fruktansvärt att leva med den oron. Ärligt talat. Tyvärr så skapar människor som han även känslan för mig. Inte så att jag oroar mig – men jag kan plötsligt fundera hur människor som han skulle reagera i samma situation. Som killen som tittade på min son som cyklade och log stort. Själv ser jag det som ett svarsleende för ett barn som är glädjestrålande för att det är vår och att han får cykla igen. En kille som iklädd i sin bedårande one-piece med öron som sticker fram under hjälmen som Tokers öron. Hur kan någon motstå ett sådant leende? Och jag undrar om killen mött ett lika glatt, och stolt, leende från Jocke sen som han fick från mig?

Eller killen som tog emot och lekte med barnen på gymmet. Hur hade han sett på honom? Hade han vågat läma sina barn till denna person – eller hade det varit skäl att hoppa över gymmet för att det inte var rätt kön?

Jag tänker på när vi hade kalas på ett lekland. Barnen i ålder 5-7 år for omkring där inne. Vi föräldrar tog en tur in förr att se vilka av barnen vi hittade lite då och då. Plötsligt kom en man bärande på ett gråtande flickebarn. Ett barn som var väldigt likt ett av barnen på kalaset. Både jag och en annan av föräldrarna reagerade och började resa sig för att halvt gå – då vi insåg att det inte var rätt kläder. Och frågan var då hur vi skulle reagera på om en okänd man kom med barnet. Och jag insåg att min reaktion var: ”Det har hänt något, barnet har gjort illa sig och personen försöker ta med sig henne där det finns mer personer och antingen förälder var där, eller personalen kan ropa ut”. Tanken att någon skulle försöka kidnappa barnet fanns inte alls. Jag tror inte heller det var första tanken för andra föräldern heller. Den tanken kom efteråt. Själv har jag svårt att tro att det bästa sätter är att försöka kidnappa random skrikande barn och försöka bära henne genom ett hav av vuxna – med risk att barnets föräldrar eller någon som känner henne sitter där

Det finns övergrepp tyvärr. Jag vet inte hur jag skulle känna igen en sådan person. Kanske är det så att någon av alla dem jag mött verkligen varit ute efter mina barn. Men att leva mitt liv med den oron hela tiden? Det måste vara fruktansvärt. Varje gång jag läser om barn som far illa så mår jag dåligt. Jag blir arg. Frustrerad, och rädd. Jag vill kunna skydda mina barn från allt. Samtidigt inser jag att det inte går. Även om jag skulle skydda dem nonstop så kan det ske bilolycka, de kan få allvarliga sjukdomar, det kan börja brinna. Varje gång jag läser om ett barn som skadats, eller dött så tänker jag med ångest ”tänk om det var mina!”. Jag vet inte vad jag skulle göra då.

Det finns en till aspekt. När jag växte upp så hade jag uppfattningen att jag skulle kunna bli vad jag ville. Min mor pratade om vilket nobelpris som vi skulle komma hem med. Men ganska snart insåg jag att jag inte skulle bli elitidrottare – och det här med nobelpris insåg jag inte riktigt låg i framtiden. Modell eller sångerska försvann snabbt som yrke med av naturliga skäl. Skådespelare drömmen försvann efter en sketch på högstadiet. Så i slutändan är jag nöjd med vad jag blev. Det fanns begränsningar – men mitt kön var aldrig del av dessa.

Om Jocke får som han vill så kommer mina söner inte ha samma möjlighet. I hans värld så får inte pojkar jobba som förskollärare. Så om detta är mina barns dröm – så ska jag tala om för dem att de kan glömma den. Jag vet inte riktigt om det var det feminismen handlade om.

Lösa tankar kring dagis

Det är så mycket tankar nu om olika saker så jag har svårt att få ihop ett riktigt blogg inlägg. En reflektion jag har är att efter att bloggat i så många år, och även läst andras bloggar så reflekterar jag hur jag ser på vissa bloggare. Ibland kan en peson som jag tycker ha väldigt vettiga åsikter plötsligt, i min mening, byta track och ha åsikter som jag inte alls kan hålla med om. I dag fick jag väl den känslan av Joakim LaMotte som jag tyckte hade en hel del bra inlägg från början, för att sedan enligt min mening bli sämre och sämre tills han idag hoppar på den åsikten att det vore bäst att män inte jobbade på förskolan då de var potentiella pedofiler. Han skriver också att han, och många av hans feministvänner, helst inte ser att man har män som jobbar där. En fråga som är ”tabu” i Sverige enligt honom.

Och ja, jag tycker att varje barn som utsätts är ett för mycket. Jag kan tycka att en människa (man eller kvinna) som utsätter barn för detta förtjänar nackskott. Men samtidigt så har jag starkt positivt minne av en enda av mina dagisfröknar. Han hette Staffan (och var förvillande lik en annan Staffan som var känd under samma tid). Staffan lekte med oss alla, och spelade gitarr. Vi fick också komma hem till Staffan som bodde ute på landet.

Visst, jag har väl andra minnen med. Som den fröken som hatade mig då jag skällde ut hennes älskade son då han mobbade en tjej. Att han efter detta fick stor respekt för mig och beskyddade mig mot alla spelade ingen roll. Det var väl första gången jag kände att en människa inte gillade mig. Och det var en obehaglig känsla för ett barn. Jag tror inte att hon gjorde något speciellt, men det var just den här känslan av att någon tycker du är mindre värd som är jobbig i sig.

Det har funnits män på båda av mina barns dagis. Tyvärr har ingen av dem varit där länge, men de har varit uppskattade av barnen. Efter alla år på dagis så är det få gånger jag sett fröknarna vara med och spela fotboll. Ok, min ormrädde son hade väl en skräckblandat fascination för vildmarksäventyraren som vickade på hans dagis som tog med sin orm en gång.

Ja. Joakim har rätt i att detta yrke (samt föreningsliv) tyvärr har en förmåga att dra till sig pedofiler. Men det han glömmer är att det också drar åt sig folk som brinner för att jobba med barn. Inte för att de ser dem som sexuella varelser, utan helt enkelt för att barn är äkta. Det ger så mycket tillbaka om man har något att erbjuda dem.

Senaste året har vi haft sonen på ett föräldrakooperativ där man får rycka in och jobba ibland. Det är ganska roligt. Men ärligt talat så inser jag att jag inte riktigt är en person som skulle klara av det. Det är fantastiskt bra ungar (i stort sett..) på dagiset och det är 23 barn just nu som hjälper varandra vid behov. Men jag har inte riktigt det tålamod som skulle behövas. Kan också tillägga att till skillnad från en del pappor som lyriskt pratade om hur positivt det var så anser väl min man att det enda fördelen med hans hjärntumör är att han inte behövt utsätta sig för detta. Det handlar helt enkelt om individers böjelser. Våra handlar mer om datorer och nätverk och mindre att hantera människor.

2005 introducerades vår första son in på dagis – så det har varit en hel del fröknar som passerat där. Mestadels kvinnor som sagt. En del är väldigt, väldigt bra och har kommit på rätt plats. Och en del skulle jag vilja säga är mindre bra. Nu har det inte varit så himla mycket som hänt för mig, det enda var väl dagisfröken som ansåg att jag var en dålig mor som jobbade – och inte hade något problem att ta upp detta framför min son. Men det var ändå tydligt att det var mig hon ogillade – vilket är lättare att hantera än om det vore sonen. Men jag har en kollega som har haft mindre lyckade erfarenheter av dagis. Som att hennes son placerades in i en garderob så han inte skulle störa när han var 3 år. Många saker som hände som berodde på att en kvinna inte gillade honom och spred den känslan i personalgruppen samt de andra barnen. Och ingen av de övriga i personalen (också kvinnor) klarade av att stå emot. Min kollega hade inte riktigt tid och ork att bråka då (och dels var hon inte helt på det klara med vad som hände!) så det har inte blivit någon anmälan ännu. Nu har han kommit på ett annat dagis och trivs väldigt bra. Förhoppningsvis har kvinnan inte hittat någon annan som hon riktar sin frustration emot. Jag tror det dagiset hade tjänat på en man som Staffan, Äventyraren eller fotbollsspelaren istället för en manipulerande hagga som absolut inte skulle få jobba med barn.

Jag vet inte hur man ska komma tillrätta med problemet med pedofili. Jag vet att det inte bara är män som sysslar med det dock. Men varje fall är ett för mycket. Men jag tänker på min kusin, tatueringar, långt hårdrockshår som drömde om att jobba med barn. Men pedofilskräcken skrämde honom. Han blev istället poppis när han jobbade inom äldrevården av de gamla som först förskräcktes – men sedan lärde känna honom. Idag jobbar han som sjuksköterska på akuten istället och nöjer sig med att leka med sina 3 barn och deras kompisar. Men nog var det de framtida dagisbarnen som gick miste om något när han sadlade om. Och jag är rädd att Joakims populistiska text bara kommer att öka rädslan.

Jag hoppas verkligen att Joakims barn kommer hamna på bra dagis, med bra personal. Men om det är så att hans barn blir ogillad av någon fröken som stänger in dem i torkskåpet – då kan han i alla fall trösta sig med att det är en kvinna som gör det. Det måste väl kännas bättre.

Tankar kring genusmedvetenhet som förälder

Jag har hört, men inte läst, om folk som orerar om problemet med att se sina söner som potentiella våldtäktsmän och det chockar mig stort för att vara ärlig. Men visst, jag kan erkänna att jag tänker genus jag med. Jag funderar lite på hur mina barn kommer att bli som vuxna. Så hur lär man folk att inte våldta? Vad kör man för approach? Ok, nu är jag en person som inte riktigt är bekväm med att prata så mycket om sex – och jag har väldigt svårt att se en naturlig diskussion med min 9-åring när vi diskuterar att man måste vara villig.

Tänker litegrann med äckel på när jag läste om Chris Brown (tror jag det var) som skröt med att hade blivit av med svendomen när han var 8 år med en av sin mors väninnor. Jag vill inte att mina barn i tidig ålder ska behöva ta ställning till det. Men för att vara ärlig så kan man också se intresset från olika barn. På dagis var det en kille, jämnårig med yngre sonen, som pratade väldigt mycket om ”snippa”. Man märkte att det var ett spännande och laddat ord för honom när han pekade ut på en bild där man ritat av konturerna av en annan dagiskompis att det där var hennes snippa. Inget av mina barn har visat några sådana tendenser ännu. Snippa är något som tjejer har och de har snoppar. Men funktionen handlar bara om att kissa med dem. Och att akta sig för att få något slag på kulorna (tror inte att sonen har fått det, men han har lärt sig att det ska göra ont i alla fall).

Men som sagt. Genus är intressant. Just nu har jag precis läst ut ännu en Fem-gänget för honom. Och liksom denna serie en gång väckte upp mitt intresse för jämställdhet så märker jag även att den väcker frågetecken för honom. Och jag märker också hur han påverkats utifrån.

I denna bok är det en man som kastar slagg efter Anne. Sonen utropar ”Fegis, han attackerar en tjej”. Jag reagerar direkt och frågar om det inte är lika illa när han tidigare kastat något på Dick. Om en vuxen man attackerar ett barn är det väl fegt oavsett könet på barnet? Sonen fann sig kvickt och tog argumentet som jag kört tidigare – att på den tiden som boken skrevs så hade man en annan syn på pojkar och flickor, och utifrån det så var det ju fegt. Och det ligger det väl något i. Men man märker att denna attityd ”det är fegt att ge sig på flickor” fortfarande är så stark.

Men är könet så viktigt? Jag tycker ju att det känns mer viktigt nu än tidigare. Med allt snoppräknande i alla sammanhang (vem skriver på Wikipedia, musikgrupper, den som skriver musiken etc) så skapar man bara en större känsla för att könet är det viktiga.

Men en del män våldtar kvinnor. En del män misshandlar. En del män blir rånare. Det gäller självklart även kvinnor. En del kvinnor begår brott. En del kvinnor får självskadebeteende. När du läser i tidningen så finns det många gånger du läser där du inte riktigt kan tänka dig att det skulle handla om ditt barn.

Så hur lär du dem att inte begå brott? Ska man prata om att ”låsa in kuken”?

Min filosofi är att lära barnen rätt och fel. Att lära barnen förstå att det finns konsekvenser, både positiva och negativa. Att lära dem förstå att det de gör kan även påverka andra människor och att de måste respektera andra människor. De måste också respektera sig själva. Fundera över vad deras kompisar gör och stå upp för vad de själv vill och inte gå med på något som de inte känner sig bekväm med (i dag kanske det handlar om att säga nej till att titta på den där combat soldier youtube filmen kompisen vill se – men i morgon kanske det handlar om droger, så det gäller att tidigt lära dem sätta gränser).

Men i slutändan vet jag inte hur deras liv kommer bli. Men jag har svårt att tro att de skulle bli våldsamma. Trots allt så har de en hel massa manliga förebilder i sin far, morfar, farfar, J. Ingen av de jag känner har dömts (eller ens anklagats) för något brott som man anser att ”män” gör.

Så. Respekt för andra – även om du inte håller med. Respekt för dig själv – låt inte andra utnyttja din respekt och välvilja.Och döm inte hunden efter håret – utan försök se innanför det yttre.

Detta är vad mina föräldrar lärde mig. Och ärligt talat, denna filosofi är faktiskt könlös och kan appliceras på alla.

Det här med ord och barn

Jag satt och diskuterade med en kollega som har en dotter 2-3 år på dagis som har kommit in i åldern ”bajskorv!” och diskuterade det här med att tillåta – eller inte tillåta fula ord. Och var går gränsen? Själv har jag den bestämda uppfattningen att man inte ska svära åt sina barn och att man då ska försöka odla tillräckligt med ord så att barnet inte behöver krydda det med svordomar i partionde minut. Detta höll dock min kollega inte helt med om, då han ansåg att det var naturlig språkutveckling och inget som man reagerade på. Jag anser att man ska vara tydlig med att man inte kallar någon bajskorv – medan kollegan tyckte att man ska vara tydlig med att säga att folk kan ta illa upp och man då alltså ska tänka på vem man säger det till. Vi kom också då att tala om ”hora” som tydligen har kommit för att stanna, men som ses som könsneutralt i vissa kretsar. Det blev väldigt tydligt för mig när jag såg filmen om den här 12 åringen som hölls fast av en ordningsvakt efter att ha sprungit på taket på tåget. Man hörde då ungen skrika ”jäkla hora” till den storvuxna mannen. Vilket kändes lite märkligt för mig. Men det är för att jag har en annan betydelse av ordet än de unga som snappat upp ordet har. Min kollegas fru är kristen och tog illa upp när han suckande sa ”herregud” då hon ansåg att det var fel. Han själv däremot såg inte sambandet mellan ”herregud” och Gud och tyckte att det var ologisk koppling.

Men det här med hora som många reagerar på som faktiskt kommer med många utländska (det var inte så vanligt på min tid kan jag säga) men det radades upp lite språk där detta ord var väldigt vanligt, precis som ”fan” är vanligt här. Min kollega kommer från Bosnien från början och berättade att ett vanligt kärleksfullt tilltal till sina barn kunde vara ”horunge”, han berättade om ett tillfälle där man skulle skriva något snällt om sina kompisar och ett barn skrivit just detta, för det var så pappan kallade henom. Jag antar att det kan skilja sig mellan områden, kulturer, samhällsskikt men det var lite intressant att höra hur olika man kan se på saker och ting.

Jag kommer ihåg när jag såg amerikanska filmer för länge sedan och hörde ”man” hela tiden. I dag hör man på många youtube klipp och intervjuer ungdomar som säger ”mannen”. De yngre ser inte detta som konstigt, för mig låter det mycket märkligt. Men jag hörde en låt för några dagar sedan där man sjöng ”got more dough then kings” och plötsligt inser att ”deg” som jag känner till (dock inte använder) är ett slang för mig som är väldigt svenskt – troligen också importerats utrikes ifrån en gång i tiden. Så ”mannen” kan nog också vara här för att stanna (tills det är ute och försvinner igen, tycker mig märka att ”fett” har börjat bli mer ovanligt nu)

Språket utvecklas – på gott och ont. Det som är problematiskt är att jag lägger in min värdering på orden som används och tror att orden som används har samma betydelse för den som använder det.

Ja, jag kommer fortsätta hävda att mina barn inte ska svära. Jag kommer vara bestämd i att de inte ska kalla folk dumma jävel, hora eller ens idiot (däremot att de kanske beter sig som en idiot – vilket är skillnad mellan förtal och inte har jag en gång lärt mig 🙂 ). Det spelar ingen roll om man tror att folk kan ta det – för de vet inte hur människorna egentligen känner. Hur många lägger inte på ett falsk fasad och skrattar bort saker som är jobbiga, för att sedan bära med det inom sig? Det spelar ingen roll att man tror att den här personen tål det eftersom de är född med ”silversked” i munnen – du vet inte hur deras verklighet är.

Men jag inser också att jag kanske ska vara lite ödmjuk och lyssna på vad barnen säger. Att låta dem få sitt språk. Att kunna argumentera varför man inte ska säga vissa saker och inte bara säga att de inte får det.

Ord som rör sig hemma just nu som jag som förälder får förhålla mig till:
Oh, my God! (i bästa vad hon nu hette från Vänner, stilen…), What the pip?! (den är min personliga favorit), och så fortfarande i många olika böjningar ägigt.

Förresten, apropå dagens barn så såg jag något igår som chockade mig lite. Tittade in på ett fik där det satt en mamma med barn (4-5 år). Barnet spelade på en telefon under bordet. Och plötsligt ser jag mamman ta en gaffel och mata barnet under spelande. What the *pip*???

Lite tankar kring barn och barnuppfostran

Mycket om barn just nu på olika inlägg. Jag läste bland annat Dolfs funderingar på uppfostran och även Sjätte mannens beskrivning av problematik utan uppfostran. Och sedan på Twitter så var det en diskussion där Mymlan rekommenderade att man skulle titta på bra filmer som Schindlers list med barnen och prata om det med dem.

Och jag tänker då på mig själv och min resa. Min syn på barnuppfostran 2003 (pre-barnen) och idag är inte riktigt densamma. Inte heller har jag samma inställning till saker nu som jag hade för några år sedan. När Dolf skriver om uppfostran så missas en liten bit av det hela. Den uppfostran som man som förälder får av barnen. Det spelar ingen roll vad det står i böcker eller råd som man fått från andra föräldrar. Du måste lära känna ditt barn. Och inse att de är olika. Jag och min storasyster var också väldigt olika – och jag ser i mångt och mycket likheter med henne och min äldste son (som också har likheter med sin far till sättet) och jag ser mig i min yngre son (obstinat, egensinnig, mer impulsiv och spontan än fundera på konsekvenser).

Så vad gäller uppfostran. Viktigaste punkten jag hade från början var ”kom aldrig någonsin med tomma hot”. Så om jag tröttnar på att det ligger lego på golvet så ska barnet veta att jag faktiskt inte tvekar att dammsuga upp det om han inte gör något åt det. Men jag har kommit med tomma hot ändå. Jag har vid tillfälle sagt att om han inte kommer just nu så går jag så får han vara kvar. Det har inte varit många gånger men det har funnits tillfällen när frustrationen byggts upp. Det fungerade med nummer 1. Men efter en gång så lärde jag mig att det inte var någon bra idé med nummer 2 som såg detta som ypperligt tillfälle att bli av med mamma ett tag. Så bluffen synades.

Men jag har också haft en liten vision om att läsa böcker och titta på filmer tillsammans med min son och diskutera saker och ting precis som Mymlan föreslog. Kanske gärna historia då. Men där kommer vi in på problemet med uppfostran av barn när de kommer upp i åldrarna. Det finns så mycket input från många olika håll. Vi är dessutom olika personer. Vi är barn av olika tider, vi har olika referenser. Jag har ingen som helst aning om vad det är jag säger som han kommer att fastna för. Så den diskussion som jag har planerat ska leda fram till förståelse för något – kommer bearbetat hos sonen vara något helt annat.

Bästa exemplet är väl när jag läste Svenska folksägner. Mycket blodigt och elakt var det där insåg jag snabbt (och det kändes tragiskt att inse att jag var en förälder som gärna censurerar sagor – jag föredrar att läsa Disneys varianter framför Bröderna Grimms för mina barn). Det var framförallt ett fall där en person blev väldigt elak ibland när han druckit. Och sonen undrade varför. Och jag förklarade problemet med alkohols effekt på en del människor.

Några månader senare skulle jag på fest, och jag ville inte ta bilen hem. Sonen undrade varför och jag svarade undvikande varpå han frågade rakt ut ”ska du dricka alkohol?”. Så jag fick väl säga att det var så. ”Bara du inte blir elak” säger han. Jag blev alldeles stum och funderade på vem i klassen som hade berättat om alkoholism men det var inte läge att ta så mycket diskussion om saken utan försökte förklara att alla blir inte elak och det är inte så mycket jag druckit.

Det var efter det några gånger han refererade till alkohol. Till exempel så uttryckte han oro när mannen skulle byta till en medicin där man faktiskt fick dricka alkohol ibland. Oron var då att pappa skulle bli elak. Jag kan just höra honom ventilera dessa tankar på skolan. Jag försökte då få fram varifrån denna skräck för alkohol kom och det visade sig vara den där boken och min förklaring. Smart föräldraskap. Verkligen.

Jag läste nu en femgänget bok där Georges pappa var på hennes ö och hon hittar hans packning och tomma ölflaskor. ”Jaha, hennes pappa är alkoholist” konstaterade sonen. Så då kom det fram till att han nu tror att alkoholist är någon som dricker alkohol. Kände inte riktigt att jag är rätt person att ta diskussion om alkohol och problemen med detta. Alkohol är inte något som är viktigt för mig – jag har haft en period där man drack när jag var ute. Men idag är det ofta så att bekvämligheten styr. Så antingen förringar jag problemen med alkohol – eller skrämmer upp honom mer. Jag vet inte riktigt vad som är bäst för att vara ärlig. Men jag vet att jag aldrig någonsin hade trott att diskussionerna skulle gå i den riktningen de gjort. Kanske kommer dessa funderingar finnas kvar och göra att han inte kommer dricka så mycket när han kommer upp i åldern – man kan väl alltid hoppas 🙂

Men jag tänkte ändå för några dagar sedan att jag skulle sitta med honom och se på musikalen Jesus Christ Superstar. Bra musik och intressant historia som skulle kunna ge lite frågetecken. Versionen jag har är då min favorit från 2012 Live Music Arena.

Den startar då med introt där man ser nyhetssändningar bland annat från upploppen i London för några år sedan. Sonen sitter med uppspärrade ögon och frågar. Men varför gör man så? Varför slåss man mot polisen? Jag förklarar att en del människor gör sådant för att de är arga på olika saker så de är därför de vill förstöra. Det var väl ungefär så långt vi kom innan han bröt ihop och grät. Så jag insåg att det var liksom inte läge att ta resten av filmen. Så den kvällen kom han upp och grät över att tänka på att folk förstör saker utan anledning. Hans enda tröst var att det i alla fall inte händer i Sverige. Jag tog inte upp Kortedala misshandeln eller Husby upploppen i det fallet, utan jag höll med. Feg utväg kanske, men i vissa fall känns inte ärlighet som den bästa lösningen.

Jag försökte också titta på ett Youtube klipp där människor räddade andra människor, ibland med fara för sitt liv. Tyckte det skulle vara positivt. Nu var han väl inte dummare än att han insåg att ibland finns det ingen där och räddar dem – och då kan fruktansvärda saker hända vilket ledde till en sömnlös kväll att bearbeta detta.

Så. Det är som en resa att uppfostra barn. Man vet inte var man kommer att hamna i slutändan. Men man får så frön lite här och var. Mymlan undrade om det är fel att gråta när jag svarade att det inte fungerar att sätta en del barn framför vissa starka filmer. Och det är en bra fråga. Jag och sonen tittade på musikvideon till en bra låt där vi satt och snyftade i kapp (One more time – Maroon 5). Men för mig så går känslan bort efteråt. Det kan var upplyftande på något sätt att lyssna på sorglig låt, se en sorglig film, eller läsa en bok.

Men för sonen så ligger dessa känslor kvar och påverkar honom längre tid. Det var också den sonen som när han var fem talade om att han ville dö för att det finns så mycket farligt i världen. I det läget känner jag att jag vill skydda honom från alltför mycket kunskap om vad som händer. För jag tror jag föredrar skyddad verkstad framför depression för att han vill bära all världens hemskheter på sina axlar. Tids nog så kommer han upptäcka problemen och att människor inte alltid är goda. Men tillsvidare så försöker jag filtrera det hela så gott det går. Och det var inte tanken för 9 år sedan när han föddes.

Tankar om böcker och barn

Jag älskar att läsa. Det har jag alltid gjort. Jag kommer ihåg när jag började läsa när jag var 5 år och tröttnade på den som läste för mig och själv tog över boken. Det var farfar som läste just då och något träaktigare hade jag inte hört och lång tid tog det. Så jag tog boken och började läsa och sen dess ville jag själv läsa. Jag har till och med problem med ljudböcker som andra är positiv till.

Min man läste också mycket när han var yngre säger han. Men ärligt talat så var väl hans definition av ”mycket” väldigt skild från min. Men det blev väl någon bok i veckan för honom.

Jag inbillade mig alltså att detta bokslukeri skulle gå i arv till min son. Vilket det inte gjorde. Han var på väg att börja läsa när han var 5, men på något sätt så kom han inte ända fram. Det var inte förrän han började i första klass (typ första veckan) när han kom hem med läsläxan han faktiskt visade att han kunde läsa. Men varför hade han inte försökt innan? Vi insåg att det handlade om en rädsla från hans sida att när han själv läser skulle vi sluta läsa för honom. När vi väl försäkrat honom om att så inte var fallet så började han själv läsa ibland men inte så mycket.

Sen mannen blev sjuk så har han heller inte kunnat vara med och läsa då han har problem med läsa längre stycken så i dag är det jag som läser för honom. Eftersom jag själv gillar fantasy så har det väl börjat därifrån.

Landet Narnia, hela serien. Trollkarlen från Oz. Harry Potter. Percy Jackson de tre eller fyra första böckerna. Bronsdolken, Trolldomens tre skrifter.Jag läste också första delen i De Utvalda. Ett kapitel fick min mor läsa när han var på besök hos dem. Hon var mindre nöjd då det visade sig att det var ett avsnitt där de hade sex. Även om det inte uttryckligen skrevs så insåg mor det. Hon var inte helt bekväm med att ta den delen med sitt barnbarn.

Förutom fantasy har jag kört en del av Svarta Hingsten. Det var med en viss fascination jag fick veta att det var en av min fars favoritböcker när han var ung. Det här med könskodade böcker. Även om huvudpersonen i denna serie är en kille så har jag alltid definierat det som tjejbok i och med att det handlade om hästar. Intresset från sonen var väl inte så här jättehögt på denna serie kan tilläggas.

I somras bestämde jag mig för att börja med lite andra böcker som jag läste när jag var ung och hittade då fem-gänget som blev en hit. Det var intressant att som vuxen läsa dessa böcker med ett helt annat perspektiv på böckerna. Jag har redan tidigare skrivit om hur jag reagerade på könsrollerna i dessa böcker. Men den stora frågan som kommer för mig efter att ha läst de tre första böckerna nu.

Vad är det för föräldrar som först låter barnen gå på internat hela terminerna och sedan låter dem bo hos sin kusin på lovet??

Det blev också en liten chock att höra min son diskutera George som en ”hen”. Han var också förvånad över att hon inte kunde få välja själv vilket typ av internat hon fick gå på med killar eller tjejer. Det känns som denna generationen är mer van vid det här med transsexuella människor och inte ser det som något konstigt att vara könsöverskridande. För mig var det väl så att George var en pojkflicka som gjorde uppror mot den stela flickrollen. Jag tror inte att jag någonsin skulle ha sett henne som aktuell för könskorrigering. Men det blir intressant att se hur annorlunda uppfattningen för 70-talisten kontra 00-talisten är.

Efter att jag läst några 5-gänget och en Äventyrens bok så lämnade jag Blyton ett tag och bestämde mig för att ge mig på lite klassiker. Först började jag med en version av De tre musketörerna. Men efter något kapitel med ”ehuru”, ”således”, ”dock” och andra ord som kanske inte riktigt hör hemma i dagens språkbruk.  Jag vet att jag fick ett väldigt rikt ordförråd (om än aningen ”lillgammalt” som man sade då) från böcker jag läste. Jag har inget minne att jag frågade så mycket om vad orden betydde. Oftast kunde jag räkna ut vad de betydde utifrån sammanhanget. Och att slå upp i ordböcker tog väl lite väl långt tid. Jag körde samma taktik när jag började läsa engelska böcker. Min man däremot slår upp ord (eller det som han insett går snabbare, frågar mig). Jag inser väl då när han frågar att jag kan ha svårt att förklara ordens betydelse. Jag vet i huvudet precis vad det handlar om men har ibland svårt att hitta dessa ord. Det tycks som min son har ärvt sin pappas sätt att vilja ha orden förklarade för sig vilket innebär att det kan ta lång tid att läsa böcker med svåra ord. Nåväl, jag gav i alla fall upp på Musketörerna för denna gång och låter honom ta beslutet om han vill läsa själv så småningom. Kanske efter att han, som jag gjorde, först ser filmen (eller någon av filmerna jag kommer väl pusha på den från 1974 som jag gillade). Men varför ge upp på klassiker? Så jag körde Barnen i Nya Skogen istället och noterade där en viss minnesförlust från min sida vad gäller inbördeskriget i England och Cornwell. Den boken uppskattades också starkt av sonen, och jag tyckte det var roligt när han började fråga om årtalen för olika saker någon vecka senare. Efter denna bok har jag gett mig på Den Röda Nejlikan. Återigen en bok som i mitt tycke gjorde sig bättre som film (med Jane Seymore) än som bok. Jag läser den med löfte om att sen börja med nästa på Fem-gänget. Så det är väl sisådär med uppskattningen av boken.

Men det är verkligt kul det här att läsa högt och på något sätt uppleva böcker på många sätt. Dels de gamla böckerna som jag har växt upp med som bär på mina minnen, och dels helt nya böcker som vi upplever tillsammans för första gången. Det enda problemet för mig är väl det här att jag har svårt att läsa högt en längre tid. Liksom min mor före mig så blir jag trött när jag gör det så jag somnar till ibland. Och sonen har lärt sig tyda tecknen och ligger och knuffar på mig när det blir aktuellt. På något sätt kan jag väl dessa gånger inte riktigt tycka att det kan vara så positivt att lyssna på mig själv. Men sonen tycks vara nöjd i alla fall.

Det finns så många böcker som jag har hemma från min tid som jag minns. Framförallt så var vi med i Disneys Ungdomsbokklubb som då hade en hel del böcker som jag ser framemot att återbesöka med honom. Kanske ska jag köra Vågen när jag väl har tagit några Fem-gänget som utlovat? Den har jag själv starka minnen av från när jag läste den och det vore intressant att läsa den med hans ögon och tankar.

Finns det några andra tips på böcker som kan vara värd att satsa på? Vem vet hur lång tid det tar innan han kommer till den åldern att ha mamma som läser för honom inte riktigt känns ok. Jag får passa på att njuta av denna tid känns det som.

Uppdaterat: Konstaterar att jag redan skrivit om detta tidigare och fått lite tips på böcker, vissa av dem har jag redan satsat på efter de tipsen (t ex Alex Rider som mottogs ljummare av sonen än av mig ärligt talat). Men vill lyfta kommentar från Helena von Schantz som jag glömt bort men som jag ska ta till mig nu.

Pojkar får i vissa kretsar sociala minuspoäng för att läsa. I skolan serveras det ofta fel slags böcker för dem. Mest handlar böckerna om flickor det är synd om.
Med min egen pojke gjorde jag så här: Varje sommar har vi tillbringat minst en vecka – helst två någonstans ociviliserat = ingen tv, ingen dator. Inför den veckan har jag bunkrat upp med det bästa i slukarväg jag kunnat hitta. En sommar betalade jag honom dessutom tjugo spänn per bok han läste.
Han blev en läsare, men det var sådan uppförsbacke med honom när det gick av sig själv med flickorna. Ändå var han den på vår sommarö som var svårast att slita från sin bok. Jag tror att väldigt mycket av pojkars bokmotstånd är socialt och kulturellt.

Jag tror faktiskt att det kan vara en god idé att muta min son faktiskt. Tröskeln för att läsa är inte så stor, men det handlar mycket om motivation. Så jag ska köra på det tror jag. Får se om det blir resultat 🙂

Lite reflektioner som förälder om barn

Då och då funderar jag över det här med barn och hur de fungerar. Fast det handlar då mest om mina barn i jämförelse med mina egna minnen. Och hur de är idag och hur de kommer bli imorgon.

Jag ser olika stadier på barnen som kommer påverka resultatet och vem de kommer att vara. Det första stadiet är informationshämtandet. Den tid barnen tar allt som föräldrarna och andra auktoriteter (förskolepersonal framförallt) som absoluta sanningar. Föräldrarna är dessutom normer. Gör mamma på ett visst sätt så är det något mammor gör.

I den tid jag lever idag så känns detta ibland lite svårt att hantera. Samtidigt som man predikar att barn inte ska tvingas in i religion och sådant så är det under denna tid svårt att undvika påverka dem i den egna riktningen. Mammas och pappas ord är som sagt sanning. Så om det blir en diskussion om Gud och Jesus (och det blir det…) så kan jag försöka vara väldigt öppen med att folk kan tro på dem, men när inte jag gör det så blir det ändå min sanning som de påverkas av.

Så ett barn som är uppväxt i ett religiöst hem kommer per automatik att tro att detta är sanningen. Hur ska man kunna leva efter en egen sanning och sedan presentera ett val av sanningar för barnet? Att förvänta sig att barn ska kunna ta ställning under denna tid går inte.

Vi har även genusreligionen som man idag måste ta ställning till. Man har matats så mycket om samhället som tvingar in folk i könsroller. Och alltid finns frågan om hur man gör. Skulle man göra skillnad på en dotter och en son? Det är bara att rakt av säga ja. Det skulle göras skillnad. Precis som jag gör skillnad på son och son. De är olika personer, olika saker som ”makes them tick” så något som den ena gillar behöver inte nödvändigtvis vara positivt för den andra. Så dessa detaljer måste tas hänsyn till vid uppfostran. Men då de är av samma kön så kan jag direkt säga att jag inte gör skillnad på dem på grund av kön.

Men det finns även andra frågor som dyker upp.  Där barnen iakttar hur det fungerar hos oss och drar slutsatser utifrån det. Så att jag aldrig byter däck leder till en slutsats att det är något kvinnor inte gör. Jag insåg detta en gång när min äldste son en gång som ganska liten tankfullt räknade upp vad mammor och pappor gjorde, tror detta var efter att han ville veta hur någonting fungerade och jag hänvisade honom till att ta den frågan till pappa. Som den gode jämställdisten som inte tror på generaliseringar så protesterade jag naturligtvis och förklarade att det kan vara lite olika. Jag kunde också tala om att han kunde prata med min mamma när han träffade henne då hon som fysiklärare hade koll. Men själva grejen var en tankeställare. Jag har ingen aning om vad som händer med informationen och svaren jag ger barnen. Hur dessa processas för att användas i framtiden. Som förälder vill man ge sina barn de bästa förutsättningarna, göra allting rätt. Men det finns inget facit eller rätta svar. Det gäller att vara ärlig. I tankarna är allting lätt. Men frågorna och tankarna som kommer ut följer ingen logik man själv kan föreställa sig.

Nåväl. Nästa stadium där den äldre är i nu är mer frågor om förtydligande av sanningarna de fått eller får. Det är inte den här fyraårs ”varför” som kan upprepas in absurdum men många gånger intresset för svaren är minimalt. Utan nu är det mer ärlig fråga om att förstå varför det är så. Det har väl att göra med skolan också och möjligheten att läsa och därmed ta till sig information som kanske ibland inte stämmer med den information de fått tidigare.

Ett exempel (vilket var vad som fick igång tankarna) var att för ett par år sedan tittade sonen på Det var en gång: Tidernas historia. En serie jag verkligen älskade när jag var liten. Och i denna kommer då även islams början med och man berättar om Muhammed. Och jag inser att han alltid ritad med ryggen emot den som tittar, eller i skuggan så han inte syns. Saker som jag inte reflekterade över då serien gick, men efter Vilks debatten verkligen insett hur medvetet det var. Så jag tänkte att det var väl en jättebra idé att berätta detta om tron, att Muhammed inte får avbildas. Han reagerade inte nämnvärt över det då. Men igår så frågade han om varför. Och viktigare, vad händer om man avbildar ändå? Och de spontana svaren som dyker upp i huvudet var inte vad jag ville ge min son då jag inte vill att han ska få förutfattade meningar. Tyvärr hade jag inga bra svar varken på varför, eller vad som skulle hända. Så istället argumenterade jag för att visa hänsyn och respektera deras önskemål. Och att han måste diskutera med någon som är mer insatt i islam för att få svaren.

Men som sagt det var ett par år mellan min diskussion – och frågan kom i samband med middagen så vad det var som föranlett den vet jag inte. Min äldste är som sin far och säger egentligen inte så mycket vad han tänker och känner utan reflekterar mer i tysthet. När han väl säger något har det bearbetats länge. Den yngre är lite som mig och kan prata konstant, hoppa från ämne till ämne. Ibland prata bara för att få höra sin egen röst eller något sådant.

Det är många reflektioner här, och jag kommer ihåg själv lite hur det var på låg och mellanstadiet. Fortfarande enorm tilltro till vad folk sa, men ändå mer nyfiken på varför.

Nästa stadie har jag då inte haft barnen i, men handlar om egna minnen och en reflektion över det man läser och hör om. Den ifrågasättande perioden. Tiden man bryter sig loss från föräldrarna.

Och det är väl här jag tror det kan vara lättare att börja bryta sig loss från religioner, eller finna den om man levt i ett ateistiskt hem.Det är väl mycket sökande efter identiteten, vem man är egentligen under denna tid.

Sen kommer stadiet när föräldrarna blir viktiga igen. Men mer som viktiga människor i ens liv, inte till några man förhåller sig till hela tiden. Inte som när man är liten och de är dem man lyssnar på som har sanningen. Inte som under tonårstidens rebelliska tid, där man kanske ibland bara vill vara i opposition mot dem. Har de gjort ett bra jobb så står man stadigt på fötterna. Den kunskap man har kommer vid det laget ha kommit från olika håll så man har blivit en egen människa med egna tankar.

Det är väl den tiden jag är nyfiken på idag. Och jag undrar vilka personer mina barn kommer att bli. Jag ser tidigt intressen/fallenheter för dem. Men vad kommer slutresultatet bli? Som förälder har jag minnen på saker som jag tyckte mina föräldrar gjorde mindre bra, saker som jag gör annorlunda. Men samtidigt undrar jag vad mina barn kommer ta med sig. Både de positiva sakerna som de vill efterlikna – och de negativa som de vill undvika. Och jag undrar alltid vad jag kan göra

Blandade tankar kring föräldraskap och bonusföräldrar och barn

För ganska lång tid sedan så skrev jag ett inlägg under affekt som blev en oväntat fortsättning på detta inlägg om andras barn. Det är alltså lite tankar runt det här med föräldrar – och vad dessa gör med sina barn. Nu när jag har haft några år att följa olika barn.

Så vi har två familjer som jag har reagerat på på olika sätt. Jag har följt dem ett par år nu. Vi har kvinnan med 3 barn som flyttat hem till sin pappa då i en femma. Förutom de fyra barnen så finns det ofta karlar som verkar bo där periodvis. Tänker lite ibland på det här hånfulla uttrycket ”det är mer troligt att man träffas av blixten än att man får en ny karl när man blivit över 40 år”. Verkar inte vara några problem för henne i alla fall. Tror visserligen inte hon är över 40, men på något sätt kan jag väl inte tro att man känner det som den bästa lösningen att flytta hem till någons pappa – och när det dessutom finns tre barn som är ganska vilda kan jag väl vara lite förvånad.

Men alla dessa män som kommit och gått, där man kan ha sett någon under längre och kortare tider (veckor, månader?) så funderar jag på det här med ”bonusförälder”. Skulle någon av dessa män kännas som förälder åt barnen? Torbjörn Jerlerup skrev ett väldigt bra inlägg om det här med synen på bonusförälder – och efterfrågade rättigheter till dem. Men som @Flyingmartin noterade så var han inte riktigt tydlig med VAD det skulle vara för rättigheter. Och jag tänker på vissa av dessa män som jag sett stå uppe på balkongen och ointresserat iakttagit barnen. Själv kanske jag är intresserad av mer ”skyldigheter” att åtminstone bry sig på något sätt.

Samtidigt har jag följt Zmilla en hel del. Som i många år varit en viktig del av familjen och verkligen försökt vara en bonusförälder – men inte fått egentligen. Man har inget att säga till om när man inte är förälder. Vi efterfrågar att ”samhället” ska säga ifrån och hjälpa folk, att förskolan och skolan ska ta ansvar för barn. Men en bonusförälder ska förstå sin gräns. De är inte föräldrar. och alla bonusföräldrar dras över en kam.

Barnen har också en pappa enligt uppgift. Och där är de ofta på helgerna. Men enligt ryktet så har mamman ofta varit tvungna att hämta dem då pappan ”inte klarar av dem”. En av killarna fick fysiskt hållas tillbaka när han tänkte flyga på en granne som han lovade han skulle döda. Grannen var närmare 40 och vältränad – killen var väl då runt 9. Och jag tänker på den allvarsamme, trevlige pojken som för ett par år sedan berättade utförligt om sin semester.

Det är så sorgligt att se hur barnen konsekvent tappar chansen. Av någon okänd anledning så bytte man tydligen skola för dem vid jul. Och den yngste som gick i ettan och man äntligen lyckats få att fungera i gruppen i klassen rycks mot sin vilja ut och hamnar i en ny klass. Och klassens föräldrar blir helt chockade när de får in en kille som är våldsam och slår de andra, och folk blir rådslösa.

Och jag känner med barnen. Och jag blir så ledsen över att de inte får någon chans. Jag ser hur de är på väg åt skogen – men vet ej vad man kan göra för att hindra färden. Tänker lite på Prussiluskan i Pippi som man skrattade åt som liten. Hon som försökte hjälpa Pippi. Som försökte få henne att gå i skolan. Kanske inte på det mest pedagogiska sättet visserligen – men ändå. Hon såg ett barn som övergivits av sina föräldrar och försökte göra sitt bästa för att hjälpa henne. Men frågan är hur man ska hjälpa barnen. Vad finns det för alternativ?

Förutom dessa barn så fanns då den andra killen. Han som då misshandlade min son. Det hände verkligen ingenting i det fallet på ett tag. Han hälsade på mig, mycket artigt, och sprang och gömde sig när han såg min man. Men jag märkte en skillnad. Han kändes genuint artig och trevlig och det kändes verkligen som att händelsen satt spår. Han kom inte hem till oss och vi fick aldrig någon formell ursäkt. Men hans agerande visade ånger och det gjorde stor skillnad. När äldre sonen skulle ha sommaravslutning förra året i ettan och vi stod och väntade så sprang den yngre runt och lekte. Jag försökte hålla koll på honom (vilket kan vara i det närmaste omöjligt ibland) och plötsligt försvann han. När jag äntligen lyckades lokalisera honom så blev han gungad av denna kille.

Den äldre sonen har då gått på dans och i år så visade det sig att de hamnat i samma grupp. Lite pinsamt att första gången springa på mamman sen jag var och berättade om händelsen. Vanligtvis kan jag vara rak och säga saker och ting, men just i det här fallet kändes det svårt att ”rensa luften”. Men vi har klarat det rätt bra att diskutera menlösheter. Men jag har trots allt ändrat uppfattning om killens chanser. Jag känner att han faktiskt har lärt sig saker och jag är mer hoppfull för hans framtid än jag var förr. Men jag minns hur jag reagerade på hans bonuspappa som tog med honom till oss – men som han inte alls lyssnade till. Om jag förstod saken rätt var bonuspappan pappa till lillebrodern då. Men om jag skulle tolka det hela rätt nu så finns det en annan man i bilden nu. Och återigen förstår jag då varför man kanske inte vill ge för mycket av sig själv varken som barn eller som vuxen om man kanske är osäker på hur länge det ska hålla. Om man tillbringar år tillsamman med ett barn, ser det växa upp, och sedan plötsligt ska man vara en främling? Och samma som ett barn, någon har varit där länge, varit med överallt, och sedan så ska denna person vara en främling för dem? Om det har hänt en, två gånger – hur mycket kommer de känna för att investera känslor i näste person?

Tänker på mina barns bonus farfar. De älskar sin farfar, men de känner trots allt J mer. Han har varit barnvakt åt dem någon gång. Somrarna har tillbringats i hans stuga tillsammans med honom och deras farmor. De har varit ute och fiskat med honom. Han har hjälpt dem snickra och annat. Tänker ibland på om det skulle bli slut mellan honom och barnens farmor. Skulle vi då förväntas bryta banden för barnen? Aldrig besöka honom igen? Å andra sidan finns det många som faktiskt har kontakt med sina bonusbarn – så jag tror att bryr man sig, så löser väl det sig det med. Även utan rättigheter.